Print Friendly

James Buchanan, David Fand; Vet USAs centralbank vad den gör

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

~
JAMES BUCHANAN
DAVIDFAND:
Vet USA:s centralbank
vadden gör?
Sedan en rad USA-banker fallerat, har följden blivit att den reala penningmängden minskat.
Detta torde starkt ha bidragit till
president Bushs nederlag. När
USA nu inför hårdare regler för
bankers kapitaltäckning kan det
dock medföra, att samma penningmängd ytterligare minskas.
Genom centralbankens rutinmässiga ändring av the federal
funds rate (dagslåneräntanJ
startas en ond cirkel som de
penningpolitiskt ansvariga inte
tycks ha uppmärksammat, hävdar ekonomerna James Buchanan och David Fand i denna
artikel, som kan ge en viktig tankeställare också till den svenska
finans- och penningpolitikens
ansvariga. (Artikeln har varit
publicerad i The Wall Street
Journal Europe.)
James Buchanan fick nobelpriset i ekonomi 1986 och leder
Institutet för studiet av public
choice vid George Mason University i USA. David Fand är
verksam vid samma institut.
D
en amerikanska centralbankens
(Fed) kommitte för Open Market
Operations har i dagsläget mycket
att begrunda. Banken liksom den tidigare
Vita huset-ledningen har nämligen bägge
missförstått de dramatiska verkningar som
de många bankfallissemangen och de
skärpta kapitaltäckningskraven nu får på
ett stort antal banker och sparinstitut
Verkningarna kan iakttas i den utdragna och djupa recessionen under 1990-
talet liksom i George Bushs valnederlag.
Och var så säker – denna recession blev
slutet för Bushs presidentperiod – detta
oavsett att han även avvek från sitt löfte
att inte höja skatten.
Den federala regeringen tvingades att
lagstifta för att skydda insättarna i de banker och sparinstitut som gått omkull, oavsett tillgångarnas värde. Samtidigt ålades
USA:s centralbank att skydda ekonomin i
dess helhet (också medborgare och skattebetalare) från alla deflations- eller inflationsimpulser som kunde följa på bankernas fall.
Garantimyndigheterna, det vill säga
Federal Deposit Insurance Corporation,
FDIC, och Federal Savings and Loan
Corporation, och, senare, Resolution
Trust Corporation, skötte här sina åligganden. De som satt in pengar slapp förluster. Dessvärre gjorde inte själva Fed sitt
jobb. Ekonomin avskärmades inte från de
stora bankförlusterna. Genom det sätt
varpå bankräddningarna finansierades
sänktes ökningstakten väsentligt i de relevanta penningmängdsmåtten. Fed tillät
sålunda den lägsta ökningstaken i M2 (i
huvudsak sedlar, mynt och bankinlåning)
på tre decennier, vilket fick till följd att
den reala M2-penningmängden (M2 justerat med inflationen) sjönk.
————————–………….

Varför har då centralbanken tillåtit
denna extremt låga M2-tillväxt, liksom
sänkningen av reala M2 och den utdragna
försvagningen av ekonomin? Det fel man
1991-92 begick består i att man enbart
antog centralbankens dagslåneränta som
norm för att styra penningpolitiken.
Dagslåneräntan, the funds rate, är den
ränta som en bank betalar en annan bank
för dagslån, lån som tas för att en bank
skall uppfylla gällande regler om att en
viss del av bankens inlåning måste finnas
insatt på konto hos Fed. Hos denna fastställs nivån på dagslåneräntan genom köp
och försäljning av statspapper, s k open
market operations.
Antag att en insolvent bank räddas.
För att täcka bankens skulder säljer därvid staten räntebärande statspapper till
allmänheten. För att köpa dessa papper
tar allmänheten ut pengar från banken,
vilket minskar penningmängdstalen.
Samtidigt förblir de faktiska bankreserverna oförändrade (bankerna har lika
mycket insatt på konto iFed som tidigare)
varför följden blir överskottsreserver i relation till vad Fed kräver.
Detta pressar i sin tur ned dagslåneräntan. Och i den mån Fed således bevakar
denna ränta måste man se till att den inte
sjunker ytterligare. Följden blir en sänk·
ning av bankernas inlåning.
(När banken får loss pengar från sina
för stora reserver hos centralbanken tenderar dagslåneräntan att sjunka, p g a
sjunkande efterfrågan/ökat utbud på
dagslån. Om Fed vill motverka detta och
hålla räntan uppe måste den sälja mer
statspapper. När kunderna betalar statspapperen med sina bankmedel sjunker
bankinlåningen, och bankerna finner att
de har för mycket pengar i Fed. Så går
processen vidare varv efter varv. SvT:s
anm.)
Denna centralbankens felaktiga metod
har ett annat inslag som hänger ihop med
det nya kravet på kapitaltäckning –
Basel-överenskommelsen och den förestående lagen om förstärkning av FDIC.
Det är en lag som föreskriver ytterligare
bankkapital för att täcka även ränterisker.
Dessa nya krav på bankernas egenkapital
sätter dock varje bank under ökat tryck
Dessvärre gjorde inte själva Fed sitt
jobb. Ekonomin avskärmades inte
från de stora bankförlusterna.
att minska sin utlåning, och därmed tillgångssidan av balansräkningen, för att
förbättra sin kapitaltäckning (egenkapitalets andel av balansomslutningen).
Om nu bankerna var för sig söker trimma balansräkningen, hur kan det då ske
någon ökning av penningmängden?
.Åter blir följden en sparkontraktion
utan att reserverna minskas, vilket leder
till att Feds dagslåneränta minskar. På
nytt lättar då Fed på sina fonder, genom
att sälja statspapper till bankerna, så att
dagslåneräntan kan hållas kvar på önskad
nivå.
Detta problem, att blanda samman förändringar eller stabilitet i dagslåneräntan
med målet för penningpolitiken, är dock
just det problem som USA:s centralbank
är till för att undvika. Om vi antar att Fed
hade träffat i mitten av riktpunkten för sitt
penningsmängdsmål under 1990-92
(penningmängdsmålet har fastställts av
centralbanken för att på sikt dämpa inflationen), skulle M2 nu ha varit ungefår
200 miljarder dollar större och bruttonationalprodukten 350 miljarder högre.
USA:s penningpolitiska organ tycks
inte kunna inse grundläggande principer.
Kanske av förbiseende eller undermedvetet tror de att en minskning av värdet hos
Detfel man 1991-92 begick består i
att man enbart antog centralbankens dagslåneränta som norm för
att styra penningpolitiken.
de samlade tillgångar som formellt motsvarar pengama (t ex bankernas fordringar på fastighetsbolag) kräver en motsvarande minskning av penningmängden.
Möjligheten att centralbankens företrä-
dare skulle ha en så primitiv syn på penningmängdens mekanismer, samt blanda
15
ihop vad som är klokt och lämpligt för en
enskild bank med det önskvärda och nödvändiga för banksystemet i stort, är närmast ofattbar.
Genom att kräva ökad kapitaltäckning
har centralbanken tvingat bankerna att ytterligare krympa såväl tillgångar som
skulder- med påföljd att vi fått den lägsta
ökningen i den viktiga M2-mängden på
över tre decennier och därtill en faktisk
nedgång i reala M2 (penningmängden
M2 justerad för inflationen).
Som det nu blivit kan biverkningen av
hela experimentet visa sig bli rentav mer
skadlig än de synliga verkningarna. Indirekt, och till och med direkt genom vissa
talesmän, ger centralbanken stöd till kraven på budgetstimulans, förslag som om
de genomfördes enbart skulle leda till att
statens roll ökar, något som direkt skadar
grunderna för den ekonomiska tillväxten.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism