Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

”JAG ÄR DYNAMIT!”

Av Sten Niklasson | 13 maj 2016

En ödesdigen konflikt mellan en berömd filosof och dennes äregiriga syster – och mellan krockande världsbilder. Sten Niklasson skriver om syskonen Nietzsche.

Prästen i den lilla sachsiska byn Röcken, Carl Ludwig Nietzsche, tackade Gud, när hans unga hustru välsignade honom med en son den 15 oktober 1844. Eftersom barnet kom till världen på den preussiske kungen Friedrichs födelsedag, fick det monarkens namn. Mindre än två år senare fick familjen Nietzsche tillökning i form av en flicka, som döptes till Elisabeth.

De båda barnen stod varandra nära. 1953 publicerades en bok i New York med titeln ”My sister and I”. I annonserna kallades den ”Berättelsen om en berömd bror och hans otäckt äregiriga syster, som lärde sig älska varandra fysiskt som barn och fortsatte in i vuxen ålder”. Bokens innehåll är med all säkerhet en påhittad historia. Ingenting tyder på att relationen mellan Elisabeth och Friedrich Nietzsche var incestuös. I själva verket tycks Friedrich, som i varje fall tidvis sade sig hata kvinnor, aldrig ha haft en varaktig sexuell relation med någon.

När Friedrich var tjugo och Elisabeth arton år, hade de en av sina många intellektuella tvekamper. Den uppenbarade ett ideologiskt gap mellan dem, som aldrig överbryggades. Den djupt religiösa systern hävdade att det är mycket lättare att inte tro på Gud än motsatsen, medan Friedrich ägnade sina krafter åt att avslöja de troende som skenheliga bedragare. Friedrich avskydde den kristna läran och jagade ständigt efter en annan, men alltid undflyende sanning.

Elisabeth hade i alla år en obruten tro på sin egen moraliska överlägsenhet. Hon närde fast cementerade religiösa och politiska övertygelser och skulle med tiden, med sina högst egenartade tolkningar av broderns tankar, bidra till att Friedrich blev en av 1800-talets mest kända filosofer och långt efter sin död en av nazismens ikoner. I sin komplicerade personlighet förenade hon mod, uthållighet och viljestyrka med opportunism, självhävdelse och trångsynthet. I förkrigstidens Tyskland var hon jämte Cosima Wagner den ledande kulturgestalten.

På kvällen den 28 oktober 1868 drabbades Friedrich Nietzsche av extas. Han hörde då för första gången utdrag ur Richard Wagners ”Mästersångarna”. Brinnande av beundran, träffade han ett par veckor senare den trettioett år äldre kompositören. Deras möte blev inledningen till en lidelsefull relation med dramatiska konsekvenser.

Tjugofyra år gammal var Nietzsche lärare i klassisk språkvetenskap vid universitetet i Basel. Nära Basel låg Wagners hus ”Tribschen” vid Vierwaldstättersjön. Den överlastade interiören i detta hus med dess många porträttbyster av ägaren själv speglade kompositörens omåttliga fåfänga. Dit inbjöds Friedrich att sitta vid musikmästarens fötter och umgås med den wagnerska familjen, som han ansåg representerade konstnärlig briljans och intellektuell frihet.

Cosima Wagner spelade en viktig roll i familjen som mor och främjare av myterna kring sin berömde man. Hon var fördomsfull, högdragen och inte sällan nedlåtande. Det är inte uteslutet att Nietzsche trots detta var förälskad i henne. I varje fall skrev han glödande kärleksbrev till henne i tidens svulstiga stil. Han kallade henne ”Ariadne” och undertecknade med ”Dionysos”.

Syskonen Nietzsche dyrkade allt som var wagnerskt och blev följaktligen behandlade med stor välvilja av kompositörens familj. När Richard Wagner började smida planer på ett grandiost operahus i den bayerska staden Bayreuth, där den tyska musikeliten skulle kunna samlas för att hylla mästaren, hjälpte Friedrich till med att skriva ett upprop till det tyska folket att skänka pengar. Elisabeth, som storligen imponerades av den konstlade idyllen i Tribschen, bidrog med att grunda ett Wagnersällskap. Men dissonanser hade börjat smyga sig in i den känslomässigt överspända relationen.

Elisabeth och Friedrich var närvarande vid den högtidliga invigningen av de första festspelen i Bayreuth i augusti 1876. Plötsligt såg Nietzsche vad han senare skulle kalla ”Wagners teatraliska självbedrägeri”. Kompositörens storslagna dröm framträdde för den förre beundraren i all sin förljugenhet. Fylld av äckel flydde Nietzsche från Wagners uppblåsthet och ”hela det sysslolösa slöddret” i Bayreuth. Två år senare skulle han definitivt ta avstånd från sin forne väns primitiva nationalism och rasism i boken ”Mänskligt, alltför mänskligt”. I boken ”Fallet Wagner” skulle Nietzsche senare komma att avsvära sig all själslig samhörighet med den mästare han en gång dyrkat. Som han uttryckte det: ”Wagner var en av mina sjukdomar”.

Elisabeth däremot förblev trollbunden av Wagners kulturella elitstatus. Hon uppvaktades av den rasistiske fanatikern Bernhard Förster, som skrivit en rad förvirrade pamfletter om musik, konst och den sanna tyska andan. Försters åsikter kondenserades i budskapet att judarna strävade efter att krossa den tyska kulturen.
Förster hade idén att grunda ett nytt Vaterland i Sydamerika, där den rena tyska rasen kunde börja bygga ett nytt obefläckat imperium. Elisabeth svalde Försters överhettade planer med hull och hår.

Efter att i ölhallar och svärmiska stortyska sällskap värvat ariska frivilliga till sin planerade koloni, avreste Elisabeth och Bernhard tillsammans med en skara pionjärer den 15 februari 1886. Målet var Paraguays huvudstad Asuncion. Därifrån skulle sällskapet ta sig fram genom i stort sett obanad mark till ett 600 kvadratkilometer stort område 20 mil norr om huvudstaden. Där skulle ”Nya Germanien” etableras.

För de arma nybyggarna i Nya Germanien blev koloniprojektet en katastrof. Makarna Försters residens, ”Försterhof”, var det första riktiga hus som byggdes. De övriga kolonisterna fick länge hålla tillgodo med usla hyddor och baracker. Den valda platsen för kolonin visade sig vara långt ifrån det fruktbara paradis, som utlovats av Förster under värvningskampanjen. Brunnarna sinade. Skördarna misslyckades. Djuren dog. Den rika nederbörden under regnperioderna spolade bort vägarna och förvandlade åkrarna till lervälling. Mitt i eländet red Bernhard Förster omkring på sin vita häst och krävde att mötande kolonister skulle hälsa. Den härsklystna Elisabeth uppträdde som Nya Germaniens drottning och tvingade genom olika förhållningsregler sitt folk till lydnad. Hjälpt av sitt liberala förhållande till sanningen, försåg hon regelbundet intresserade kretsar i Tyskland med glödande skildringar av de idylliska förhållandena i kolonin.

1889 publicerades i Tyskland en bok, skriven av en kolonist, som lurad och utblottad vänt hem från den lustgård han förespeglats. I boken, som fick vid spridning, avslöjades makarna Förster som bluffmakare och svindlare. Skandalen var ett faktum. Trots frenetiska försök från Elisabeths sida att rädda situationen, hade den gloriösa drömmen spruckit.

Den 3 juni 1889 hittades Bernhard Förster död på ett hotellrum. Bredvid kroppen låg en flaska, som innehållit en fatal blandning av stryknin och morfin. Elisabeth skyndade sig att lägga beslag på flaskan och fabricerade omedelbart en historia, avsedd att dölja självmordet. För att markera sin nyvunna ställning som änka till vad hon beskrev som en avliden wagnersk hjälte, skulle hon resten av livet klä sig i svart.

I Europa hade hennes kringflackande broder Friedrich genom böckerna ”Så talade Zarathustra” och ”Bortom gott och ont” nått en viss berömmelse som filosof. Nietzsche hade för första gången presenterat det människoideal som han kallade Übermensch. En av de första att vantolka detta begrepp var Elisabeth, som ansåg sin döde make, den rabiate judehataren Bernhard Förster, vara ett perfekt exempel på en övermänniska. Inget kunde vara felaktigare. Nietzsche avskydde den skrävlande nationalism och den hätska antisemitism, som den bombastiske Förster representerat. Han hade inget till övers för ”den tyska nationalkaraktären” och än mindre för det påstådda behovet att hålla den tyska rasen ren. Hans filosofi innebar förakt för ideologer, politiker, populister och predikanter men uttryckte en stark tro på individen – den målmedvetna, fria människan, som var stark nog att sätta sig över hjordens moral. Det språk han utnyttjade för att förmedla dessa tankar var våldsamt, måttlöst och ångestfyllt. Han var dynamit och – som det skulle visa sig – farligt sprängstoff i fel händer.

Nietzsches vilda utfall blev allt mera extrema. Fyrtiofyra år gammal påbörjade han sin självbiografi ”Ecce homo”, där han i extatiska tonfall beskriver vad som händer när Gud är död och Sanningen levererar batalj mot årtusenden av lögn. Vid den här tiden skrev han brev till August Strindberg, undertecknade med ”Nietzsche Caesar”. I sin framskridna sinnesförvirring talade han om att mörda kejsaren. Strindberg svarade: ”Jag vill rasa som en vansinnig. Emellanåt är det angenämt att vara galen!”

Under en av sina dagliga promenader i Turin, där han bodde på ett enkelt pensionat, bröt Nietzsche samman vid åsynen av en piskad häst. Denna triviala händelse fick honom att slutligen förlora förståndet. När han intogs på sinnessjukhuset i Jena, lät han meddela att hans hustru, Cosima Wagner (!), var den som hjälpt honom dit. I febrigt raseri skrev han från sjuksängen brev till en rad religiösa och världsliga makthavare. I breven sade han sig just ha tagit sitt rike i besittning. Vidare bekräftade han sin avsikt att låta skjuta både Kaisern och Bismarck samt kasta påven i fängelse och avrätta alla antisemiter.

Elisabeth, som tvingats sälja Nya Germanien, försökte än en gång kamouflera verkligheten, denna gång sin brors sjukdom. Hon diktade ihop en historia, som gick ut på att han förgiftats av de starka sömnmedel han tagit för att stå ut med attackerna från sina fiender. I Elisabeths värld var brodern en martyr, som lidit svårt och till slut skulle få ett heroiskt slut. Hon såg sig själv som självskriven förvaltare av hans intellektuella arv och rykte. I sin biografi över Nietzsche förklarade hon att hon var den enda som kände broderns innersta och därför hade den exklusiva rätten att uttala sig om hans filosofi.

Elisabeth hade skyndat sig att samla ihop broderns alla anteckningar, manuskript och brev, innan någon annan lade beslag på materialet. I februari 1894 invigdes Nietzschearkivet, i vilket hon rensat materialet på allt som inte överensstämde med den bild av broderns person och tankevärld hon ville att omvärlden skulle få. Under den första tiden försökte Rudolf Steiner, Waldorfpedagogikens fader och en stor beundrare av Nietzsche, att förklara filosofens idéer för Elisabeth. Resultatet var nedslående. Steiner konstaterade: ”Hon saknar allt sinne för logiska distinktioner. Hennes tänkande saknar konsekvens, och hon har förlorat allt sinne för objektivitet.”

I sin iver att förguda sin döende bror förklarade Elisabeth att Nietzsches förakt för den tyska nationalismen egentligen bottnade i patriotism, och att den man som skrivit ”Antikrist – Förbannad vare kristendomen” i grunden kände stark sympati för de kristna. Hon lyckades övertala en av Nietzsches rika beundrare att bekosta ett nytt hemvist för henne själv, brodern och arkivet i form av en pampig villa på höjden ovanför Weimar. Huset döptes till Villa Silberblick – ett pikant namn med tanke på Elisabeths skelögdhet (”Silberblick” på tyska). Dit for många av tidens intellektuella på pilgrimsfärd. Den skröplige Nietzsche förevisades för de mest framstående. Elisabeth, som inte saknade affärsmässig begåvning, lät också försälja kopior av Kramers statyett ”Nietzsche i rullstolen” till besökarna.

Den 25 augusti 1900 avled Friedrich Nietzsche i sviterna efter ett slaganfall. Mot sin önskan att ”gå i graven som en god hedning”, fick mannen som förbannat Gud och kyrkan en kristlig begravning med allt därtill hörande ceremoniel och kors på kistan. Elisabeth, av vilken han avkrävt ett löfte att endast de närmaste skulle närvara, hade gjort en lång inbjudningslista och varit noga med att underrätta massmedia. En och annan i den ansenliga mängden begravningsgäster tänkte förmodligen på den dödes egna ord i ”Ecce homo”: ”Jag vill inte vara något helgon, hellre då en pajas…”

Elisabeths systematiska förfalskning av Nietzsches arbete fortsatte. Av material som brodern förkastat eller avsett att utnyttja i andra sammanhang lät hon ge ut en bok med titeln ”Viljan till makt; Försök till omvärdering av alla värden”. Denna bok utgavs för att vara Nietzsches förnämsta verk, men var i själva verket ett av Elisabeth hårt redigerat hopkok av lösryckta anteckningar, som i sitt nya sammanhang blev helt missvisande.

Trots att royaltyintäkterna flödade in, var Elisabeth i ständig penningknipa. 1905 uppträdde emellertid en räddare i nöden i form av den svenske finansmannen Ernest Thiel. Denne förmögne beundrare av Nietzsches verk hade starka kulturintressen och skulle under de följande femton åren komma att bli en av Nietzschearkivets ekonomiska stöttepelare. Det förhållandet att Thiel var jude bekymrade därför inte den hängivna antisemiten Elisabeth. Den spekulativt lagde Thiel förlorade emellertid större delen av sin förmögenhet i samband med den stora börskrisen efter första världskriget och kom så småningom att misstro Elisabeth på grund av hennes starka nazistsympatier.

En av dem som attraherades av ”Viljan till makt” var Benito Mussolini. Under 1920-talet utväxlade han och Elisabeth en lång rad brev, fyllda av ömsesidig aktning. Medan Mussolini faktiskt läst Nietzsche och till och med skrivit om honom, läste Adolf Hitler sannolikt inte en rad av den filosof, vars av Elisabeth vanställda teser skulle komma att användas som ett ideologiskt fundament av nazisterna.

Om Elisabeth beundrade Mussolini, dyrkade hon Hitler på gränsen till hysteri. För henne var Führern en övermänniska, som stod över alla tvivel. Bara ett par veckor efter det att Hitler tagit makten i Tyskland i januari 1933, bevistade han en föreställning av Wagners ”Tristan och Isolde” i Bayreuth, som med Wagnersläktens goda minne gradvis förvandlats till ett nazistiskt kulturcentrum. I samband därmed besökte Hitler också Villa Silberblick för att med den hänförda Elisabeth diskutera hur Nietzsche skulle kunna utnyttjas i nazipropagandan. Besöket skulle följas av flera. Med hjälp av nazistpartiets jurist Hans Frank samt rasideologen Alfred Rosenberg plundrades Nietzsches verk på sådant, som ansågs kunna legitimera Tredje Rikets krigshets och judeförföljelser. Att Nietzsche bekämpat alla sorters ideologier, avskytt den stortyska nationalismen och tagit avstånd från rasism, bekymrade dem inte det ringaste.

I början av november 1935 hittades Elisabeth Nietzsche död i sängen av en hushållerska. Vid begravningen paraderade en hedersvakt bestående av SS-soldater och Hitlerjugend. Hitler tog plats vid kistans fot, och Fritz Sauckel, som var ansvarig för slavarbetet i Tredje Riket, höll liktalet, i vilket den avlidna kallades ”ett stort tyskt genis orädda, beslutsamma och målmedvetna väktare, som använde sin energi i kampen för att skapa en sann tysk mästare”.

Ett monument över Friedrich Nietzsche invigdes 1938. Nazisterna hade emellertid haft svårigheter att hitta en staty som passade minnet av tänkaren. Mussolini löste problemet genom att skänka en kopia av en Dionysosstaty.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör för Patentverket.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Omslaget

Läs mer

webshop_banner

samvetsfrihetsmockup pocket