Print Friendly

Jacob Arfwedsson; Chiracs Frankrike-politiskt ledarskap efterlyses

Av Redaktionen | 31 december 1995


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CHIRACS FRANKRIKE
POLITISKT LEDARSKAP
EFTERLYSES
JACOB ARFWEDSSON
Med Chirac i Elyseepalatset är cirkeln sluten och gaullismen tillbaka i Frankrike. Frågan ärför vad?
O
vanfor porten till ”” milön for utslagna). Trots att ekovårt hus står fastig- ~j,_t nomin beräknas växa med 3-4 prohetsbolagets namn ristat i cent under 1995, visar arbetslösheten ra
sandstenen : ”L’avenir du tecken på att minska. Samtidigt är socialproletariat”. Det var minsann ett framsynt
proletariat som i början av seklet
bestämde sig for att investera i fastigheter.
På det lilla torget framfor huset samlas det
moderna proletariatet varannan dag vid
det ambulerande soppköket; deras antal
växer stadigt. Det är naturligtvis svårt att
avgöra i vilken utsträckning som antalet
urfodrade reflekterar reellt armod; efterfrågan på gratis varor är som bekant
oändlig.
Nyfattigdomen är om inte på uppgång
så i alla fall mycket synligare idag, åtminstone i Paris, än for ett par år sedan. Enligt
statistiken är antalet hemlösa eller i prekär
situation över en halv miljon människor.
Till detta konuner en arbetslöshet på
drygt 12 procent, samt en dryg miljon
människor med RMI (ett slags miniJACOB ARFWEDSSON arbetar på lllstitut Euro 92 i
Paris.
forsäkringssystemen hotade, budgetunderskott och statsskulden rakar i höjden,
liksom skattetrycket. Låter det bekant?
Frankrike brottas naturligtvis med
samn1a problem som övriga europeiska
välfårdsstater, men situationen är allvarligare än i dess främsta konkurrentländer.
Bland annat gör skuldkrisen och ränteläget att den franska ekonomiska krisen
går djupare. 1993-94 var katastrofala år
for näringslivet: roretagsstrukturen
demolerades av ett rekordartat antal konkurser med snabbt stigande arbetslöshet
som foljd. EMS (och skuldbördan) ledde
till en räntesituation som inte motsvarade
den reella ekonomins villkor, utan snarare Burrdesbanks politik.
Nu är det franska presidentvalet över.
Äntligen, frestas man tillägga, eftersom
kampanjen varade närmare ett halvår och
överskuggade allt annat. Det lättaste är
avklarat: Jacques Chirac har valts till
SVENSK TIDSKRIFT 241
femte republikens femte president efter l
att två gånger (1981, 1988) misslyckats.
Liksom Fran~ois Mitterrand lyckades han
vid det tredje försöket; liksom
Mitterrand hade han dödförklarats politiskt, så sent som i slutet av 1994. Efter
att ha varit premiärminister två gånger
(1974-76, 1986-88) valde Chirac efter
högerns jordskredsseger i parlamentsvalet
1993 att skicka kollegan Edouard
Balladur till Hotel Matignon. Som
bekant var detta beslut nära att än en
gång låta Chirac bita i gräset. Balladurs
lika höga som oväntade popularitet ledde
Chiracs f d finansminister att glömma
sina tidigare löften genom att kandidera i
presidentvalet.
skickligaste kampanjmaskinen
Under perioden 1993-95 ägnade s1g
Chirac i rysthet åt att förbereda sin presidentkampanj. Under två års intensiva
rundresor infonnerade han sig om tillståndet i landet genom ”hembesök” och
allmän direktkontakt med med- och
motborgare. Detta gav till slut utdelning.
Men Chirac kommer att behöva mobilisera all den energi som gjort honom till
Frankrikes skickligaste kampanjmaskin
för att ge landet den rivstart som behövs.
Enligt konstitutionen regerar inte presidenten, men all makt utgår från honom:
presidenten utnänmer regeringen och
avsätter premiänninistern. Han kan upplösa Nationalförsam.lingen och utlysa
nyval. Han kontrasignerar regeringsbeslut, är chefför de väpnade styrkorna och
förfogar över Frankrikes kärnvapenarsenal.
Chirac har lovat att minska presiden- ”u d .n er stn
långa karriär
har han lyckats
omfatta snart
sagt alla politiska uppfattningar.

tens makt, att inskränka funktionens
monarkistiska tendenser som befasts inte
minst under Mitterrands 14 år i Elyseepalatset, samt att vidga folkomröstningsinstitutets tillämpning. Men det är samtidigt svårt att tro att Chirac konuneratt gå
längre än så. Dels behöver han sina avsevärda befogenheter för att effektivt
genomföra sitt program, dels har han nu
vid 63 års ålder äntligen nått sitt mål. Det
är inte rimligt att anta han då plötsligt
skulle avstå från att utnyttja de medel
som står till buds.
Men vilken Chirac är det som har
valts? Under sin långa karriär har han
lyckats omfatta snart sagt alla politiska
uppfattningar. Hans instinktiva interventionism i alla lägen är lika välkänd som
hans rykte som politisk vindflöjel är
grundmurat.
Regeringens sanm1ansättning ger vissa
ledtrådar till den politiska agendan under
den närn1aste tiden. Generellt konuner
situationen att präglas av de inneboende
motsättningar som Chiracs vallöften
skapat. Premiänninister Alain ]uppe har
lovat att samtidigt sänka skatterna och
arbetsgivaravgifterna, minska de offentliga utgifterna, samt att kraftigt reducera
242 SVENSK TIDSK.RIFT
CHIRICS FRANKRIKE …
både budgetunderskott och arbetslös- ~
heten. Till detta skallläggas underskotten
i socialförsäkringssystemen och löftet om
en genomgripande skatterefom1.
Det handlar om att förena oförenliga
mål. Dessa förkroppsligas av en politisk
trojka bestående av Alain Juppe, finansminister Alain Madelin samt
Nationalförsamlingens talman Philippe
Seguin. Presidenten tvingas däm1ed agera
skiljedomare mellan tre olika uppfattningar om refonnprogranunets inriktning och hastighet. Juppe, sedan många
år Chiracs förtrogne, är i mångt och
mycket en perfekt representant för den
teknokrattyp som Chirac ägnade mycken
spott och spe under valkampanjen. För
många konunentatorer ligger jämförelsen
med förre presidenten Giscard d’Estaing
nära till hands. Juppe är piskad att fabricera en syntes av de oförenliga vallöften
som nu skall omsättas i praktisk politik.
Till detta kommer att Juppe tar ta första
stöten när regeringen stöter på motstånd
i opinionen. Dessutom pallar franska premiämunistrar sällan trycket längre än 2 a
3 år; uppgiften är helt enkelt för krä-
vande, fysiskt och psykiskt.
Till höger är Juppe trängd av Alain
Madelin (UDF) som vill driva en radikal
ekonomisk politik, med tonvikt på avreglering, skattesänkningar framför allt för
små och medelstora företag, samt privatiseringar. Dessutom vill han införa ett
nytt system för privat pensionssparande
som ett led i reformen av pensionssystemet. Madelin vann inträde i tungviktsklassen genom att som förste nunister i
Balladurregeringen stödja Chiracs kandidatur redan i slutet av 1994. Som f d
”ultraliberal” vildhjärna och särling i den
franska politiken är hans upphöjelse till
en av de viktigaste ministerposterna inte
ointressant.
Vänsterut kommer Juppe att markeras
av Philippe Seguin (RPR) som har
utnämnt sig själv till försvarare av gaullismen. Seguin vann sina sporrar under
Maastricht-debatten genom att försvara
Frankrikes ära gentemot de nesliga
nidingar som nändes nagga nationalstatens prerogativ i kanten. Han är öppet
kritisk mot nyliberala ideer och potentiell
konkurrent om premiärministerposten i
händelse av regeringsombildning. Sist
men inte minst har Seguin makt över
Nationalförsamlingens dagordning och
konuner inte att tolerera att hans ställning
som nummer 3 i Republikens protokoll
förbigås.
Ur gaullisternas synpunkt innebar
Chiracs seger att cirkeln är sluten; men
cirkelns kvadratur återstår.
D
en nya regimen har valts
på ett löfte om systemskifte. Efter 14 års socialiststyre skall Frankrike
reformeras i grunden är det tänkt.
Prioritet nummer 1 är arbetslösheten.
Prioritet nummer 2 blir sannolikt att successivt nunska adn1inistrationens makt
över näringslivet och det civila samhället
i stort. En tredje viktig men oklar uppgift
gäller att återupprätta politiken i bemärkelsen folkvalda gentemot byråkrati och
intressegrupper.
Det budgetpaket som presenterades i
juni inger inga förhoppningar åt dem
SVENSK TIDSKRIFT 243
som trodde på en omedelbar liberal revolution i fiskalt hänseende. Om Chirac vid
något tillfålle inspirerades av Reagan och
Thatcher, har han redan glömt det,
liksom Arthur Laffers berömda kurva:
om du vill ha välstånd, sänk skatten for
dem som producerar mest. ]uppe-regeringen valde att göra raka motsatsen,
åtminstone kortsiktigt: momsen höjs med
2 procentenheter, formögenhetsskatten
höjs med 10 procentenheter, och minivarfor höjer man momsen? Om målet är
att sänka skatterna, varfor inleder man
med att höja dem?”. Frågorna är befogade och än mer genanta med tanke på
avsändaren.
Utrikespolitiken karaktäriseras främst
av President Chiracs speciella temperament. På G 7-mötet i Halifax betecknade
Chirac fenomenet valutaspekulation som
”världsekonomins AIDS”, under BUmötet i Cannes mästrade han Frankrikes
milönen ökar 4 procentenheter. grannländer, och krönte sin pryoperiod
Samtidigt skall budgetunderskottet som president med att återuppta kärnvabegränsas enlighet med Maastrichts
konvergenskriterier, fram till 1997.
Vad skall man tro? Aena sidan har vi
en ny regim som lovat forändring, å
andra sidan en regering som tvekar inför
språnget. Den 12 juli talade premiärminister Juppe infor Nationalforsamlingen
med principen ”argumenten svaga, höj
rösten”. Att han slog näven i talarstolen
kan inte ha räckt for att övertyga
publiken.
Det är svårt att sia om framtiden; det
har inte minst opinionsmätarna fatt lära
sig under våren 1995. Men det är också
svårt att forbli optimistisk beträffande
]uppe-regeringens framtidsutsikter. Elaka
tungor talar redan om ”Balladur 2-ministären”. Det första budgetpaketet står i
stark kontrast gentemot Chiracs utfåstelser i valrörelsen. Den i höst utlovade
skattereforn1en är en av de ra ljuspunkterna, men manöverutrymmet är
begränsat om övriga löften skall infrias.
För att citera f d premiärminister Fabius
(Parti Socialiste) i en intervju nyligen:
”Regeringens program är oklart. Om
målet är att stimulera konsumtionen,
penproven på Mururoa-atollen, nästan
exakt på lO-årsdagen av Rainbow
Warrior-skandalen. Dessa illa underbyggda initiativ kan ses som smakprov på
vad den nyvalde presidenten kan tänkas
hitta på under sin mandatperiod.
En summering med inriktning på framtiden låter sig svårligen göras. Gaullismen
är åter vid rodret. Det gäller att återupprätta Frankrikes värdighet bland världspolitikens stora gossar. Inrikespolitiskt
gäller huvudproblemet arbetslösheten
(eller var det sysselsättning?). Det verkar
dock som om regenngen glömt
Parkinsons svenska lag : ”Satsa på välstånd
och sysselsättning blir följden; satsa på
sysselsättning och foljden blir allt annat
än välstånd.”
En övergripande slutsats kan dock formuleras, utan risk for överdrift.
l stället for att öppna möjligheter har
den nya regunens starka ställning ökat
244 SVENSK TIDSKRIFT
CH IRI CS FRANKRIKE …
dess vanmakt. Ingen regering tidigare i l
fransk modern politisk historia har samtidigt erövrat presidentmakten, absolut l
majoritet i parlamentet, samt åtnjutit
majoritetsställning i flertalet regionstyrelser och departement. Men det verkar
som om den politiska klassen, när den väl
nått sitt mål, saknar viljan att använda
makten for att forverkliga sina ideer. En
demonstration bestående av några tusen
människor, huvudsakligen representanter
for särintressen som skyddas från marknadens villkor, kan ra regeringen att dra tillbaka propositioner som syftar till att
Öppna statliga monopol for konkurrens.
Fackpampar som representerar en ständigt krympande nomenklatura behandlas
med silkesvantar med massmedias
benägna bistånd. Privata initiativ betecknas av regeringsmedlemmar som
”hot mot republikens ideal”. Möjligen är
det så att makt och ide är ett. Hemska
tanke.
Fotnot. Sedmt artikeln skrevs liar Frankrikes fitwnsminister Alain Madelin avgått.
SVENSK TIDSKRIFT 245

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner