Print Friendly

jacob Arfwedson; Vive le Pepsodent de la République

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

o
a..
Vive le Pepsaclent
de la Republique
l av Jacob Arfwedson
Inför det franska presidentvalet vill Jacques Chirac inte stå till höger.
Ej heller till vänster. Utan helt enkelt där han ser mest sympatisk ut. Detsamma
gäller de flesta av hans motståndare. Principer har trängts ut av förpackningar
och sakfrågor av mediamassage.
F
RANSK POLITIK består sedan ganska många år
till 90% av image och 10% av sakfrågor. Om
den förstnämnda spekuleras och debatteras i
det oändliga men om själva innehållet råder
en oroväckande konsensus. Med andra ord: huvudkandidaterna i presidentvalet, Jacques Chirac och Lionel Jospin, går till val på att fortsätta som tidigare, det
vill säga att framför allt inte utmana några väljargrupper genom att angripa välfärdsstaten.
blivit, kanske man bör säga. Varken Giscard eller Mitterrand var någonsin premiärminister innan de blev
valda, och de Gaulle var bara konseljpresident helt
kort innan fjärde republiken upplöstes 1958.
Jacques Chirac är, när detta skrivs i januari, fortfarande favorit (28%) framför Jospin (23%) inför
första omgången av presidentvalet, även om de senaste siffrorna visar att Jospin knappar in. Chirac har
också konsekvent haft högre popularitetssiffror än
” Den som frivil ligt
sin rival sedan 1997. Det mesta pekar på att det är Chirac som person
som kommer att utvärderas, inte
Varje försök till analys kompliceras av denna besynnerliga brist
på substans. Därför är detta ingen
inträngande skildring av de stora
frågorna som präglar den franska debatten inför presidentvalet, utan en
beskrivning av en kampanj som idag
(slutet av januari) ännu ligger i startgodtar etiketten liberal hans politik- som i princip är obefintlig, en prestation i sig- och inte
har redan begått hara- heller högern. Presidenten konstaterade också så sent som år 2000 att
kiri offentligt.” högerpartierna är slut, men tillade
samtidigt att ”det inte gör någonting”
själv inte behöver partierna för att
groparna.
Min vän F. (kanske Frankrikes yngste professor i
statskunskap) påpekade nyligen det unika i rolluppsättningen inför presidentvalet: ”Ingen annan demokrati i västvärlden kan stoltsera med en situation
där man 7 år före nästa val till nationens högsta ämbete i praktiken redan vet namnen på de två huvudkandidaterna” (det vill säga Chirac och Jospin).
Har ”cohabitationen”, sammanboendet mellan
höger och vänster, sedan 1997 års nyval inneburit en
hälsosam maktbalans eller tvärtom en blockering av
institutionerna? Få kvalificerade bedömare hade nog
i vilket fall vågat spå att Jospin skulle hålla hela 5
år som premiärminister. Bara två personer har gatt
iland med det tidigare (Pompidou 1962-68 och Barre
1976-81 ). Hötel Matignon, premiärministerbostaden,
är paradoxalt nog både ett nödvändigt och omöjligt
villkor för att nå presidentens Elyseepalats. Eller har
eftersom han
vmna.
KONSENSUS
Det spelar med andra ord ingen roll om Chirac politiskt endast marginellt skiljer sig från Jospin, eftersom
han enligt sitt eget uttryck ”uppfattas som mer sympatisk” än sin premiärminister. Enligt dottern Claude,
presidentens närmaste rådgivare i kommunikationsfrågor, måste Chirac framför allt undvika att använda
ordet liberalism. ”Vi kommer aldrig att vinna om vi
säger oss vara till höger.” Betyder det att Chirac är till
vänster och tar avstånd från liberalismen? Inte nödvändigtvis, eftersom gaullismen är ”en fråga om omständigheter” som de Gaulle uttryckte det. Det innebär i praktisk politik att man tager vad man haver
och sen far man se hur det blir.
mlSvensk Tidskrift l2002, nr 1 l
Är Chirac modern? Visst, om det ger röster. Slår
han vakt om traditionella värden? Naturligtvis, om
det slår an i väljarkåren. Man kan fråga sig varför Chirac är så paniskt rädd för att associeras med liberalismen, ty få politiker har gjort mindre för liberal politik än han. Svaret är naturligtvis att liberalismen är
hin håles ställföreträdare på jorden. Den som frivilligt
godtar etiketten liberal har redan begått harakiri offentligt.
Det spelar heller ingen roll att åtskilliga debattörtaträkningen nära nog tom och bottennappen åtskilliga. Och med hänsyn till presidentens faktiska prerogativ har Chirac gjort mycket litet motstånd.
Mellan 1995 och 1997lät han premiärminister Juppe
ta stryk och upplöste sedan nationalförsamlingen och fick
på truten i parlamentsvalet. Han har inte blockerat några
lagförslag; han misslyckades med reformen av rättsväsendet som syftade till att avpolitisera åklagarmyndigheten
och göra den mer oavhängig från justitiedepartementet;
han har inte utvidgat folkomröstningsinstitutet som uter påpekar att ett land där mer än
hälften av BNP kontrolleras av den
politiska sfären knappast kan betraktas som otyglat kapitalistisk; att andelen offentligt anställda är högre än
i något annat land i Västeuropa; eller
att räntebetalningarna på statsskul- ”Gaullismen är
lovat. Det enda som man spontant associerar Chirac med är kärnvapenproven
i samband med 50-årsdagen av Hiroshima, samt att han har excellerat i rollen
som överbefälhavare (Bosnien, Kosovo
och Afghanistan). Som liberal skulle
man glädjas over att den allmänna värn- ‘en fråga om omständigheter’.”
den utgör den näst största posten i statsbudgeten. De
dåliga finanserna bör också ses mot bakgrund av en av
de längsta högkonjunkturerna under 1900-talet. För
första gangen sedan 1982 registrerade OECD-länderna negativ tillväxt (recession) under andra halvåret
2001. Den franska ekonomin lyckades växa under endast fyra år av det som blev förra seklets mest expansiva och innovativa decennium. Nu lutar utvecklingen
mer åt den stag-deflation som kännetecknade större
delen av 90-talet.
Den ekonomiska situationen är dock en spegelbild
av den konsensus som råder mellan vänster och höger.
Med den ideologiska bänkvälling som kallas gaullism
plikten avskaffats om det inte vore för att den ersatts med
en allmän samhällstjänst…
Medan Mitterrand använde samregerandet med
högern till att föra gerillakrig och appellera direkt till
folket såsom institutionernas garant, har Chirac mest
ägnat sig at att kväsa alla enskilda initiativ bland sina
egna. Hans mål ar att bygga sin personliga seger på
ruinerna av sitt eget läger.
Ett femtontal personer ser sig kallade att under de
närmaste fem åren sätta på sig Generalens stövlar. Sedan den Femte republiken grundades har det i praktiken aldrig varit mer än ett dussin presidentkandidater; sedan 1974 har det aldrig varit mer än 10. Varje
som grund har den samlade politiska klassen sedan krisen utbröt 1974
visat sig totalt oförmögen att begripa någonting om hur en ekonomi
fungerar. Med Malthus som andlig
ledare och statskult som officiell reli- ”Den franska högern
kandidat måste först samla in 500 underskrifter från folkvalda i minst 30
departement. Alla kandidater har rätt
till 685 000 euros i kampanjbidrag,
men de som får 5% i första omgången
kan multiplicera beloppet med 10. Att
löpa risken att komma under 5% beär den dummaste i
världen.”
gion, förakt för entreprenörskap och
en fri arbetsmarknad har politikerna målat in sig i ett
hörn och skyller nu på penseln.
TOM RESULTATRÄKNING
För Chirac är utmaningen denna gång större än 1995.
Det var tacksamt att kritisera Mitterrands fjorton år
vid makten, av vilka de sju sista kännetecknades framför allt av presidentens vikande hälsa och en lång
rad korruptionsaffärer. Vad har Chirac åstadkommit?
Han har reagerat snarare än regerat. Men det går inte
att skylla allt på fem års cohabitation med socialisterna. Mitterrand klarade av sammanlagt fyra under
sina två mandatperioder och lyckades bli omvald. Elaka tungor hävdar att just det faktum att Chirac inte
har presterat någonting bör vara hans främsta merit.
Men jämfört med vad som utlovades 1995 är resultyder alltså antingen en blygsam valrörelse eller kampanj på kredit med potentiellt smärtsamma följder.
KANDIDATERNA
Här följer ett kortfattat persongalleri. Siffrorna inom
parentes är röstsiffror fran Ipsos/Le Point i januari
2002:
Chirac, Jacques (28%)
President sedan 1995. Vill bli: omvald. Meriter: har
bedrivit valkampanj sedan 1967 med kortare pauser
för måltider. Omval skulle dessutom betyda att han
slipper svara på besvarliga frågor från diverse undersökningsdomare i olika korruptionsaffärer som !tamför allt gäller hans mandat som Paris borgmästare
under nära 20 års tid.
-o
o
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 1 lfJJ
o
o…
Jospin, Lionel (23%)
Premiärminister sedan 1997. ”Sannolik” kandidat, enligt egen utsago. Meriter: premiärminister sedan 1997.
Har gjort: inte så mycket, men det beror på att arbetsveckan numera har 35 timmar och att ju mindre man
gör desto populärare blir man. Se föregående kandidat.
Chevenement, Jean-Pierre (Il%)
Också kallad ”tredje mannen”. Kan bli tungan på vå-
gen. Meriter: har avgått som minister tre gånger (senast som Jospins inrikesminister) vilket väljarna uppskattar. Låg ett tag i koma efter ett kirurgiskt ingrepp vilket sannolikt inte innebar någon större
omväxling från politiken. ”Che” har den originella
konkurrensfördelen att kunna ta röster både från
Chirac och Jospin med sitt försvar för republikanska
värden, lag och ordning, statens auktoritet och attacker mot USA. Tre fjärdedelar av hans väljare säger sig
vara emot både Chirac och Jospin.
Madelin, Alain {3%)
Ordförande i Demoeratie Liberale, f d Parti Republicain. Den förste ministern i Balladurs ministär att
ta ställning för Chirac i januari 1995 då alla trodde
att Balladur redan hade vunnit presidentvalet. Pryade
1995 tre månader som finansminister innan det uppdagades att han faktiskt trodde på Chiracs vallöften
om sänkta skatter. Vill bli: tagen på allvar. Se nedan.
Bayrou, Francois (4%)
Ordförande i vad som återstår av Union pour la
Demoeratie Francaise (UDF). Mittenpolitikervars ambitioner står i omvänd proportion till hans förståndsgåvor. En allsidigt ointressant maktmänniska som
dock tror sig skickad att finna kompromisslösningar
i viktiga frågor.
IIISvensk Tidskrift 12002, nr l l
Le Pen, Jean-Marie {9%)
Sista gången gillt för Chiracs mest ursinnige motståndare som fick 15% av rösterna i presidentvalet
1995. Har varit relativt tyst sedan extremhögern minskade genom delning i augusti1998.
Pasqua, Charles {2%)
Under många år Chiracs handgångne man som överraskande valde att stödja Balladur 1995. Grundade
sedermera Mouvement pour la France tillsammans
med Philippe de Villiers, men har sedan ett par år sitt
eget parti, Rassemblement pour la France.
Megret, Bruno (l%)
Grundade Mouvement national republicain 1998 efter
brytning med Le Pen. Megret kommer ursprungligen
från RPR.
Boutin, Christine {0,5%)
UDF, katolik och traditionalist.
Lepage, Corinne {0,5%)
Advokat specialiserad på miljöskandaler. Miljöminister i Chiracs första ministär 1995-97.
Hue, Robert {6%)
Kommunistledare. Ser ut som en trädgårdsdvärg och
tjänar röster på det. Frankrikes svar på C-H Hermansson nu när de franska kommunisterna reducerats till
en någorlunda ”normal” andel av väljarkåren.
Laguiller, Arlette (6%)
Lutte ouvriere. Arlette är en av Trotskijs – förhoppningsvis – sista fanbärare och en mycket uppskattad personlighet. Jobbade tidigare på Credit Lyonnais (tja, jobbade är kanske att ta i).
Olivier Besancenot {0,5%)
La Ligue communiste revolutionnaire har inte haft
en presidentkandidat sedan 1974. Besancenot är en
28-årig brevbärare som skulle ha föredragit en gemensam kandidatur med Lutte ouvriere, ety LCR också
diggar Trotskij.
Mamere,~oel (5o/o)
De Grönas kandidat sedan kollegan Alain Lipietz
dragit tillbaks sin kandidatur.
Taubira, Christine {0,5%)
Parti radical de gauche. (~.B. Efternamnet bör inte
uttalas på svenska.)
Samt en handfull liknande, marginella kandidater.
l l
Ur liberal synvinkel är Alain Madelin förmodligen
den ende attraktive kandidaten och den ende som
korrigerar Guy Mollets klassiska replik: ”Den franska
högern är den dummaste i världen”. Det betyder
emellertid att han står vid sidan av övriga kandidater. Chirac räknar kallt med att Madelin kommer att
marginalisera sig själv, ”eftersom fransmännen aldrig
kommer att vilja veta av en liberal politik”. Madelin
själv replikerar att högern egentligen bara innehaft regeringsmakten reellt mellan 1995 och 1997, men att
man då inte tog chansen; man tog Alain Juppe; Chirac
har inte hållit sina löften, han har bara hållit låda.
Madelin däremot vill öppna den offentliga sektorn
för konkurrens, införa skolpeng och valfrihet mellan
l l
Den reform av konstitutionen som DSK föreslår
skulle kräva statsbegravning för den femte republiken.
En sådan omvälvning förutsätter också att nationalförsamlingen och senaten godkänner de maktinskränkningar som reformen stipulerar, bland annat att
premiärministerposten avskaffas. Ambitiöst; men svårt
att genomföra i dagsläget. Det är dock ett originellt
förslag eftersom Strauss-Kahn är ett hett tips som
premiärminister vid en socialistseger. Den popularitet
som DSK och till exempel Alain Juppe åtnjuter är i
sig intressant: i princip samtliga politiker som under
en längre tid hållit sig borta från officiella poster blir
populära. Enbart detta faktum borde få dem att fundera lite grann över begreppet ”laissez-faire”.
offentliga skolor, begränsa inkomstskatten till maximalt 35%; och införa
regional autonomi, inte bara för Korsika utan för samtliga regioner. Han
försvarar privata pensionsfonder och
rätten att själv välja pensionsålder.
Han lovar att minska antalet offentliUtanför politiken märks arbetsgi- ”Chirac har inte hållit varföreningen Medef; eftersom det är
sina löften, han har
bara hållit låda.”
ont om politiker som effektivt försvarar entreprenörer har ordförande
Ernest-Antoine Seilliere sedan tillträ-
det 1997 höjt tonläget gentemot regeringen. Han har också deklarerat
ganställda, införa meritrelaterad lön inom förvaltningen och begränsa strejkrätten. Samt att förbjuda höga
funktionärer att samtidigt vara medlemmar av statsförvaltningen och politiker. I utrikespolitiken är Madelin egentligen den ende kritikern av flera decenniers
stöd till korrupta regimer i Afrika och Mellanöstern.
Av opinionsmätningarna att döma finns föga eller intet
gehör för Madelins program.
Samtidigt kan man notera ett visst nytänkande hos
socialisterna, främst hos Dominique Strauss-Kahn,
som tvingades avgå i slutet av 1999 som finansminister efter misstankar om korruption. Ha rentvåddes
officiellt nyligen och har i dagarna kommit ut med
en bok som, i brist på bättre, kan tjäna som programförklaring för en ny vänsterregering. ”DSK” förespråkar större förståelse för marknaden, privatisering
av elverket EDF och skattesänkningar; han är motståndare till Tobinskatten (men enbart av effektivitetsskäl). Å andra sidan kräver han mycket pengar
för ett slags Marshallhjälp till länderna söder om
Medelhavet; vad som hände med det omfattande stöd
att hans omval som ordförande kommer att bero på
valutgången. ”Det finns fyra alternativ. Antingen en
reforminriktad höger, en höger utan reformvilja, vänstern under Martine Aubrys ledning och vänstern
enligt Dominique Strauss-Kahn.” Liksom en gång i
Sverige har arbetsgivarna fått nog av att mäta sin politiska vikt genom det som vänstern inte uppnått, och
valt att i stället gå till offensiv. Förtroendet för Chirac
och högern är lågt, milt uttryckt.
slutsatsen blir – oavsett presidentvalets utgång –
att grundläggande förändringar visserligen kommer
att ske, men inte på initiativ av politikerna utan av yttre tryck. Det finns ingen anledning att tro att varken
högern eller vänstern aktivt engagerar sig för frihandel, avskaffande av privilegier och avreglering.
För att avslutningsvis citera Jacques Chirac (1984):
”Det finns inget annat val än liberalismen; eller
närmare bestämt, liberalismen är inte ett val utan en
nödvändighet.” Härtill är jag nödd och tvungen, som
biskop Brask skrev.
som givits de senaste 40 åren verkar vara mindre Jacob Arfwedson Uarfwedson@ yahoo.com) är frilansskribent,
intressant. tidigare forskningsansvarig vid World Association of Newspapers.
-o
o
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 1 lf!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism