Print Friendly

Jacob Arfwedson; Människan, samhället och naturrätten

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JACOB ARFWEDSON:
~änrriskan,sanruhället
och naturrätten
Det är nu 200 år sedan Edmund
Burkes ”Reflections on the Revolution in France” och Thomas
Paines ”Rights of Man” utkom.
Jacob Arfwedson som våren
1990 låg vid Catholic University,
Waschington D C som det
marknadsekonomiska institutet
Timbros Capitoliumstipendiat,
skriver här om Burke-Painedebatten om franska revolutionen.
Jacob Arfwedson arbetar med
internationell press vid premiärministerns informationstjänst i
Paris.
F
å politiska pamfletter har väl betytt
så mycket för opinionsbildning och
idehistorisk utveckling i modern
tid som Edmund Burkes Reflections on
the Revolution in France (1790) och
Thomas Paines Rights ofMan (1791-92).
Det är heller ingen tillfällighet att bägge
dessa skrifter besitter en betydande aktualitet 200 år senare.
Då Margaret Thatcher i juli 1989 i
samband med 200-årsminnet av den
franska revolutionen besökte Paris, illustrerades återigen den avsevärda skillnad i
synsätt mellan engelskt och franskt tänkande som debatten mellan Burke och
Paine uppvisar. För att markera sin ståndpunkt valde Thatcher att, i stället för att
hylla den franska revolutionen, framhäva
den brittiska traditionen. 1688 års ”Ärorika Revolution” ansåg den brittiska premiärministern vara ett bättre uttryck för
mänskliga frihetssträvanden och överlämnade sedan – till fransmännens stora
förtrytelse – ett exemplar av Charles
Dickeros Två städer- en för fransk historieskrivning inte särskilt smickrande
skildring av jacobiner och giljotiner.
Debatten mellan Burke och Paine om
den franska revolutionens innebörd har
givit upphov till en mängd litteratur. Denna artikel avser inte att så mycket redovisa
andra författares uppfattning i frågan,
utan fastmer att analysera de två ursprungliga texterna. Det förtjänar att på-
pekas att Paines Rights of Man är en direkt replik på Burkes Reflections (vilken
för övrigt framkallade över 400 (!) publicerade svar).
Syftet är att visa att även om både Paine
och Burke kan betraktas som företrädare
för liberala principer, så leder deras respektive resonemang fram till hart när vä-
sensskilda filosofier; om man så vill kan
dessa skillnader återföras på författamas
mycket olika personligheter och bakgrund.
Människans rättigheter
Åtskilliga författare har ägnat sig åt att
studera naturrättens roll i debatten mellan Burke och hans olika motståndare.’
Man skall inte glömma bort att de franska
revolutionärerna i stor utsträckning hade
britternas sympati då Burke publicerade
sina reflektioner om situationen på andra
sida Kanalen.
Burke motsatte sig bestämt den förhärskande upplysningsfilosofin och var
överhuvud under hela sin gärning en öppen motståndare till alla former av
abstrakta spekulationer. Han hade föga
eller intet gott att säga om Paris philosophes som dyrkade Rousseau och rationalismen över allt annat. Det var därför inte
underligt, att Burkes skeptiska inställning
kom att väcka både besvikelse och indignation hos populisten och pamflettisten
Thomas Paine. Denne politiske vagabond
och kafepolitiker – som kanske utövade
större inflytande över både den amerikanska och senare den franska revolutionen än någon annan enskild aktör – var
på många sätt Burkes diametrala motsats.
Han var en självlärd mångsysslare som till
fullo omfattades av de nya tidens läror
och som inte minst energiskt gick in för att
omsätta de radikala upplysningsicteerna i
praktisk politik.
Kontroversen mellan de två författarna
har sitt ursprung i deras respektive människosyn och historiefilosofi. Följande citat från Paine ger en ganska god inblick i
hans syn på männinskan och hennes rättigheter:
45
”Naturliga rättigheter är de som tillkommer människan i kraft av hennes existens. Till dessa hör alla intellektuella,
eller andliga, rättigheter, och även rätten
att som individ söka välstånd och lycka,
förutsatt att denna rätt inte kränker andras naturliga rättigheter.
Politiska rättigheter är de som tillkommer människan i hennes egenskap
av medlem i samhället. Varje politisk
rättighet grundar sig på en förut existerani:le rättighet i individen själv, men
denne har inte i alla sammanhang inflytande nog att åtnjuta denna rätt. Till
denna typ av rättigheter hör alla dem
som har med säkerhet och beskydd att
göra.”2
Det är inte särskilt svårt att i detta citat urskilja inflytandet från John Locke och
Jean-Jacques Rousseau. Människan besitter naturliga rättigheter, där termen
”naturlig” syftar till’Qaka på människonaturen. Implicit figurerar här också Lockes
fiktiva naturtillstånd, som antas föregå det
civila samhällets tillkomst. Tyngdpunkten
ligger på människans i grunden förnuftiga
karaktär: redan innan samhällskontraktet
ingåtts kan människan sägas vara kompetent att leva i harmoni med andra individer utan att några större konflikter uppstår. Människan är egentligen inte betjänt,
varken av en statsmakt eller av några sociala konventioner utan är på det hela taget sig selv nok.
Varje naturlig rättighet omvandlas i
Pairres version av samhällsfördraget till en
politisk rättighet. Samhällets grundläggande mål och funktion är att skydda dessa rättigheter; samhällets fundament utgörs av individernas rättigheter, och den
skyddssammanslutning som uppstår härleds ur människans villkor i naturtillståndet.
46
Det är föga förvånande att sådant
abstrakt och ohistoriskt synsätt inte tilltalar Burke. Dennes perspektiv är i motsats
till Paines, den historiska erfarenhetens.
Det går och är heller inte meningsfullt att
göra en strikt uppdelning mellan begreppen ”social”/”samhällelig” å ena sidan
och ”naturlig” å den andra, säger Burke:
”Det civila samhället . .. är ett naturtillstånd; mycket mer så än ett rått och
oskickligt leverne. Ty människan är av
naturen förnuftig och hon är aldrig närmare sitt naturliga tillstånd än då hon befinner sig där förnuftet bäst odlas och dominerar.Konsten är människans natur.”3
Det civila samhället är m a o det genuina
naturtillståndet, dvs det tillstånd där människans naturliga sociala karaktär bäst
kommer till sin rätt. Men betyder det att
Burke avvisar alla tankar på naturliga rättigheter? Nej, men det innebär däremot
att han förkastar Lockes och Rousseaus
ide om ett abstrakt naturtillstånd där
människorna i en tänkt ”förhistorisk” tid
skulle ha levt utan sociala konventioner.
Burkes utgångspunkt är i stället det
brittiska rättssamhällets institutioner och
hans analysinstrument är den historiska
erfarenheten.
Naturligtvis har människan rättigheter,
säger Burke, men dessa måste betraktas
som en konvention och som en produkt
av en historiskt utprövad princip; inte,
som Paine med stöd av Locke vill hävda,
som en tankeprodukt som lämnar den
mänskliga erfarenheten utan avseende.
(Samtidigt kan det vara värt att notera att
Burke – dock utan direkta citat – lånar
ganska friskt från Lockes rättighetsresonemang i Second Treatise ofGovernment).
På denna punkt förefaller diskussionen
med Paine blockerad: den sistnämnde
hävdar (felaktigt) att Burke förnekar själva existensen av rättigheter. Hans kritik
siktar in sig på Burkes ovilja att acceptera
det Lockeska naturtillståndet som utgångspunkt när det gäller att härleda rättigheterna. I historien kan varje ståndpunkt finna stöd någonstans, invänder
Paine, som anser att Burke å sin sida använder historien selektivt för sina egna
syften. Dessutom: varje generation har
samma värde som sin föregångare och så-
ledes samma rättigheter. Härav följer i sin
tur att en ny generation inte behöver ta
någon speciell hänsyn till de föregåendes
erfarenheter och institutioner.
”Det står i vår makt att bygga världen
från grunden igen”, utropade Paine i enlighet med sina rationalistiska ideal i
pamfletten Common Sense. Denna skrift
blev so’m bekant en mäktig startsignal till
den amerikanska revolutionen. Liksom
sin efterföljare Rights ofMan blev denna
en omedelbar succce, vilket är lätt att förstå. Båda pamfletterna är skrivna på ett
suggestivt och medryckande sätt. Läsaren
måste nästan oavsett sympatier i övrigt
nicka instämmande åt många av författarens appeller:
”En ärlig man är mera värd för samhället och i Guds åsyn än alla bekrönta banditer som någonsin levat.”4
”Jag råkade anlända till Amerika bara
några månader innan oroligheterna utbröt… Ingen kunde då ha övertygat mig
att bli vare sig soldat eller författare…
Men då landet i vilket jag just satt min
fot sattes i brand runt omkring mig, var
det tid att röra på sig. Det var dags för
var och en att röra på sig.”5
En sådan entusiasm var ägnad att uppvigla de breda folklager där Paine också
hade sitt ursprung. Mot sådant tal, som
primärt vädjar till folks känslor och passioner, hade Burke och likasinnade föga
att sätta som kunde tävla om uppmärksamheten. Det räcker knappast med att
stillsamt påpeka att den som proklamerar
att tidigare erfarenheter saknar relevans,
samtidigt indirekt förklarar sig inte förtjä-
na att bli ihågkommen av nästa generation.
Paine, Burke och revolutionerna
I åtminstone en fråga var Burke och Paine
överens: den amerikanska självständigheten förtjänade allt stöd. Paine stödde
koloniernas sak gentemot den brittiska
kronan i egenskap av motståndare till den
gamla världens samhällssystem och i sin
iver att riva ned och bygga nytt. Burke,
vars kritik av brittisk utrikespolitik ingalunda inskränkte sig till Amerikafrågan,
var pragmatisk i sin inställning och insåg
först senare hur radikal den amerikanska
frigörelsen skulle bli. Han ansåg f ö att
denna inte var att betrakta som någon
revolution: ”It was not a Revolution made,
but one prevented.”6 Burkes tänkande
präglades i allt väsentligt av övertygelsen
om att engelska politiska institutioner var
rätta och riktiga. Liksom 1688 års tronskifte blev den amerikanska självständigheten i Burkes ögon en manifestation för
frihetliga värden och bekräftelsen av en
lång politisk tradition. Det utmärkande
draget var inte förändring utan tvärtom
kontinuiteten med tidigare principer.
Paines ideal å andra sidan var den närmast totala brytningen med det gamla
samhället, understödd av en stark egalitaristisk filosofi. Kanske var hans slutmål
47
det som Tocqueville några decennier
senare såg som den dominerande trenden
i amerikanskt samhällsliv: en fortgående
utjämning av livsvillkoren mellan olika
sociala skikt. Rights ofMan är en i många
stycken förunderlig blandning av klassiskt
liberala principer och långtgående krav
på statlig omfördelning av egendom.
Paines politiska filosofi kan, något förenklat, sägas vara en syntes av Lockes och
Rousseaus tankar om naturtillståndet.
Burke gav Paine rätt i att det civila samhällets yttersta syfte var att bevara och
skydda individernas rättigheter och att
detta var den av statsmaktens uppgifter
som borde vara överordnad de övriga.
Men han godtog därmed inte det som han
betraktade som metafysiska spekulationer, nämligen abstrakta rättigheter. Dessa
skulle, enligt Paine, kunna ge medborgarna rätt att kräva materiella förmåner av
samhället. Ur begreppet naturliga rättigheter härledde författaren till Common
Sense en rätt till andras inkomster, rätt till
statligt finansierad utbildning och pension etc.
Medan Paine hävdar att individen inte
behöver samhället i nämnvärd utsträckning, menar Burke att människan till sin
natur är en samhälJsvarelse. Människor
befinner sig aldrig i ett tillstånd av totalt
oberoende av varandra, varken i förhållane till de nu levande eller till tidigare
generationer och deras erfarenheter:
”Samhället är förvisso ett kontrakt. (…)
Det är ett samarbete i all vetenskap; ett
samarbete i all konst; ett samarbete i all
dygd och i all fulländning. Eftersom må-
len för ett sådant samarbete inte kan nås
på många generationer, blir det till ett
samarbete inte bara mellan dem som lever, utan mellan de levande, de döda och
de ännu ofödda.”7
48
Denna djupa respekt för historiens
band med nutiden och framtiden hade
Thomas Paine ingen förståelse för. Även
om hans utfall mot Edmund Burke kan
verka överdrivna, är hans kritik i många
avseenden tankeväckande. Vad menar
t ex Burke med att hävda att den folkliga
resning, som var på gång i Frankrike,
saknar all rim och reson?
På denna punkt står det klart att Burke
saknade information om faktiska förhållanden; detta har också påpekats av sentida forskare. Paine tycks ha fått urpfattningen att Burke ansåg att t ex den Arorika Revolutionen innebar att kommande
generationer fjättrades vid de institutioner och lagar som den tiden föreskrev, för
tid och evighet.
Paine skriver:
”Varje tidsålder och varje generation
måste vara fri att handla på egen hand, i
alla situationer, liksom föregående tidevarv och generationer hade samma rätt.
Det fåfänga och förmätna anspråket att
vilja styra folk efter döden är den fräckaste och löjligaste formen av tyranni.
Människor kan inte äga varandra; så kan
inte heller en generation göra anspråk
på att äga de generationer som skall följa.”s
För Paine existerar främst nuet: den nya
eran ställer nya krav och l ‘ancien regime
måste bort till snart sagt varje pris. En
omelett måste lagas, en ordentligt tilltagen omelett. Samtidigt kan man naturligtvis fråga sig hur rättvisPainevar i sin kritik av Burkes förment överdrivna pietet
inför historien. Ty även om Burkes kunskaper om tillståndet i det revolutionära
Frankrike var bristfålliga, är det knappast
befogat att framställa honom som den
som i alla lägen försvarar den etablerade
samhällsordningen. Det var ju Burke som
skrev att det samhälle som saknar förmå-
ga att förändra sig, saknar förutsättningar
att överleva.
I Letter to M. Dupont on the French Revolution (oktober 1789) framgår klart att
Burke stödde Frankrikes frihetssträvan,
förutsatt att en ny och frihetlig ordning
byggdes på kontinuitet med det äldre
samhället och på försvaret av individens
rättigheter.
På samma sätt fanns det en grundläggande skillnad mellan de män som samlades i Philadelphia 1787 och dem som
möttes i Bollhuset i Versailles 1789 beträffande vilka politiska principer som
borde ligga till grund för republiken. Den
amerikanska revolten var, liksom 1688
års revolution, en återerövning av och en
bekräftelse på hävdvunna politiska regler,
vilka i allt väsentligt var Burkes egna: rätten till liv, frihet och egendom. De rättsliga principer som de amerikanska grundlagsfäderna anammade var fast förankrade i den engelska juridiska traditionen.
Följaktligen inskränkte sig Burkes dystra
förutsägelser till jacobinernas Frankrike;
ironiskt nog var det dock Thomas Paine
som skulle få leva tillräckligt länge för att
få se sin meningsmotståndares profetior
gå i uppfyllelse, Redan 1762 hade Rousseau förutspått att den lilla ön Korsika en
dag nog skulle komma att överraska
Europa; överraskningen hette Napoleon i
förnamn, som bekant. ·
Det var dock inte bara Burke som saknade viktig information om 1789 års
Frankrike. Paine uttrycker sig även han
aningslöst, fast i motsatt riktning. Redan
1790, alltså innan Rights ofMan publicerats, hade jacobinernas radikalism lett till
just sådana övergrepp i frihetens namn
som Edmund Burke hade fruktat. Det
som senare i mer permanenta former
skulle få benämningen Skräckväldet, inleddes med attacker mot privat egendom,
kyrkan, religionen och den gamla regimens samlade traditioner och institutioner. Ända ansåg Paine att den franska revolutionen måste betraktas som relativt
mild:
”… när den franska revolutionenjämförs
med andra länders revolutioner, förvå-
nas man av det faktum att denna präglas
av så få uppoffningar; men förvåningen
upphör då vi påminns om att det var
principeroch inte människorsom var de
påtänkta målen för förstörelsen”.9
Vore man elak skulle man kunna säga att
Paine visserligen erkänner att äggen måste knäckas, men att omeletten trots allt
blir väldigt stor i förhållandet till antalet
använda ägg.
Det som är intressantare är citatets
innebörd. Vad är det som åsyftas? Paine
inser att revolutionen innebär stora offer,
men då man betänker att det är principer
som skall förintas, så är det nog värt
besväret i alla fall. Så talar en sann revolutionär: inte nog med att ett visst mänskligt
”svinn” blir följden, det gäller också att
utrota de principer- moraliska levnadsregler, traditioner och många generationers erfarenheter – som samhället vilar
på, för att bereda plats för den nya ordningen.
Så framträder småningom med all
önskvärd tydlighet den fundamentala
skillnaden mellan ikonoklasten Paine och
traditionalisten Burke. Där den senare ser
ett sofistikerat samhällsmönster där alla
samband och fördelar inte är omedelbart
uppenbara, ser den förre endast en gor- 49
disk knut som omgående kan och bör
expedieras.
Om det är riktigt, som Burke hävdar,
att förändring är bevarandets förutsättning men att kontinuiteten är det överordnade värdet, blir det nödvändigt att precisera villkoren för acceptabla samhällsförändringar:
”När de nyttiga delarna av en gammal
institution behålls och det som läggs till
skall anpassas till det bestående, måste
ett kraftfullt sinne, en fast, ihärdig uppmärksamhet, förmåga till jämförelse och
kombination samt förmågan att först.å
fruktbara lösningar, användas; dessa
förmågor skall utövas i en fortgående
kamp mot det ondas förenade krafter;
mot den tjurskallighet som motsätter sig
alla förbättringar och mot det uttröttade
lättsinne som visar avsmak inför allt det
besittter.
Men man kan invända – ‘En process
av detta slag är långsam.Den passar inte
för en församling som sätter en ära i att
på några månader utföra tidsåldrars
arbete. Ett sådant sätt att gernonföra
reformer kan möjligen ta många år i
anspråk.’ Det kan det utan tvekan; och
det bör det.”10
Gradvisa reformer tar tid och är
tålamodskrävande. Men denna form av
samhällsomdaning är på samma gång
medlet och det grundläggande villkoret
för att samhällets fundamentala värden
skall kunna bevaras. Marseljäsen skrevs
inte av reformister; giljotinen anyändes
inte flitigast av de mer måttfulla revolutionärerna.
Demokrati och jämlikhet
Samma principiella konflikter föreligger
om man studerar de två författarnas
50
demokratisyn. Att Thomas Paine var en
övertygad demokrat framgår tydligt av
hans författarskap. Men han kompletterar sin grundmurade tro på ekonomisk
och social nivellering med genuint klassiska liberala ideer, vilket ofta kan förvirra
läsaren. Sålunda lyckas Paine med att
vara djupt misstänksam mot skattmasar
och mot själva rätten att beskatta- vilket
han betraktar som det främsta hotet mot
individens oberoende – och samtidigt
förespråka ett obligatoriskt pensionssystem och offentlig skola. Staten bör förhålla sig neutral till samhällsekonomin …
och ägna sig åt att fördela inkomster!
Fattigdom, enligt Paine, är en direkt
följd av statsingripanden i marknadens
mekanismer. Därför blir det för lasaren
inte alldeles lättbegripligt, att Paine inästa
andetag hävdar att staten bör använda sin
makt för att råda bot på dessa orättvisor.
Den paradoxala slutsatsen blir att staten
både är orsaken till och lösningen på
orättvisor i samhället.
Lika entusiastisk som Paine är till
demokratin – i bemärkelsen majoritetsvälde och tvångsvisa omfördelningar av
resurser – lika misstänksam är Burkemot
densamma. Jämlikhet, skriver Burke, är
meningsfullt som begrepp endast på det
moraliska planet. Alla människor är lika
inför Gud och lagen, och åtnjuter samma
rättigheter när det gäller egendomens
okränkbarhet och individens suveränitet
inom ramen för det civila – eller civiliserade – samhället.
Men härav kan man inte, som Paine,
dra slutsatsen att t ex alla människor är
kompetenta att befatta sig med offentliga
affärer. Statens styrelse mår enligt Burke
bäst av en maktdelning mellan monarken,
aristmkratin och parlamentet. Majoritetsstyre är ingenting isig önskvärt; demokratin som beslutsform måste utvärderas
efter beslutens konkreta innehåll. Och det
faktum att vi som medborgare för det
mesta underkastar oss parlamentsbeslut
är en följd av praktiska, inte abstrakta,
överväganden.
Om Thomas Paines drivkraft är tron
på politisk och ekonomisk jämlikhet med
hjälp av en långtgående politisering av
samhället, är Edmund Burk((s motiv det
nästan diametralt motsatta. Jämlikhet i
bemärkelsen nivellering är inget eftersträvansvärt och majoritetsbeslut är en
giltig styrelseform för det civila samhället
endast om detta system bevarar och skyd’-
dar individens rättigheter.
Efter en närmare granskning av Burkes
och Paines ideer kan man så konstatera
att avståndet mellan de två är avsevärt
större än en ytlig betraktelse ger vid handen. Något förenklat skulle man kunna
säga att deras meningsutbyte i stor
utsträckning återspeglar skillnaden mellan den amerikanska och den franska
revolutionen. Artikelförfattaren överlåter
åt läsaren att avgöra vem som har rätt, eller om en gyllene medelväg kan urskiljas.
En preliminär slutsats blir dock att en
syntes mellan de båda herrarnas icteer reser nya frågor.
Debatten mellan Burke och Paine
handlar ju egentligen inte så mycket om
den franska revolutionen, som om villkoren och gränserna för omfattande samhällsförändringar. Vad kan förbättras på
politisk väg och vilka förändringar gör
ont värre? Vad skulle Burke respektive
Paine ha ansett om dagens sönderfallande
välfärdsstat?
Är välfärdsstaten i huvudsak en produkt av ett långt reformarbete, där ordet
”reform” är liktydigt med förbättning i
alla sammanhang? Eller kan den helt enkelt avfärdas som ett bankrutt skrytbygge? Skulle Paine ha försvarat ATP? och
skulle Burke först ha motsatt sig ATP för
att så småningom försvara samma system?
200 år efter det att Burke och Paine
publicerade sina skrifter om dåtidens
genomgripande samhällsomvälvningar,
kunde det kanske vara på sin plats att
liberaler och konservativa mer kritiskt
granskar sin politik utifrån sina respektive
idearv. Detta inte minst i ljuset av den
spännande politiska utvecklingen i Östeuropa, där begreppen konservativ och
radikal ställs på huvudet.
Burkes konservatism representerar
måttfullheten och en sund skepsis gentemot alltför snabba och drastiska samhällsförändringar. Men denna inställning
kommer alltid med nödvändighet att ställas inför nya utmaningar för att ständingt
51
utvärdera det historiskt nedärvda. Dialektiken mellan dem som företräder det
etablerade samhället och dem som ifrå-
gasätter etablissemangets förmåga att
bevara grundläggande fri- och rättigheter
är, och måste vara, evig.
Fotnoter
l. se bl a Stanlis: Edmund Burke and the Natural Law, Huntington House, 1986
2. Rights of Man, The Thomas Paine Reader,
Penguin Classics 1987, s. 217-218
3. Wiser: A History of the Search for Order
Prentice-Hall, 1983, s. 281-282 ff
4. Common Sense, The Thomas Paine Reader, s. 79
5. idem s. 7
6. Appeal from the New Whigs to the
Old,(Works Ill) s. 86-87
7. Reflections on the Revolution in France,
Penguin 1984 s. 194-195
8. Rights of Man, s. 203-204
9. idem s. 211-212
10. Reflections, s. 280

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner