Print Friendly

Jacob Arfwedson; Fransmän och amerikaner – rivaler med mervärde

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Fransn1än och an1erJ
– rivaler n1ed n1ervä1
l av Jacob Arfwedson
Frankrike och USA kommer att ha dåliga relationer för all överskådlig framtid.
Försvinner både Bush och Chirac kvarstår ändå två mycket olika politiska
kulturer, som bara förenas av att båda har universella anspråk.
Dagens gräl har sina rötter hos Locke och Rousseau.
M
ÅNGA BÖCKER HAR NYLIGEN avhandlat
det inflammerade förhållandet mellan
USA och Frankrike: L’ennemi americain (Philippe Roger), Pourquoi le
monde deteste l’Amerique (Z. Sardar/M.W. Davies) och Apres !’Empire (E. Todd). Den
sistnämndes analys är kanske den märkligaste, nämligen att Amerika är farligt därför att dess inflytande försvagas. Men få alster har fått mer uppmärksamhet än
från inblandning betraktas det som isolationism. ”Damned if you do, damned if you don’t”.
I grunden handlar det också om en begriplig rivalitet
mellan två kulturer som under ett par sekler var tongivande i Västerlandet. Både Frankrike och USA har
universella värden som ledstjärna och modell för omvärlden: ”Det här är vårt ideal, det gäller för er också så håll
truten och följ med här.” Men även om bägge länder
konstitutionellt åberopar sig på naturrätten, är valet av
Jean-Franc;:ois Revels L’obsession
anti-americaine. Hans reflexioner
får mig att vilja parafrasera vad
Madsen Pirie en gång sade om förhållandet mellan hans skapelse
Adam Smith Institute och den
dåvarande regeringen : ”Det grundar sig på förtroende och förstå-
else: regeringen förstår oss inte och
vi har inget förtroende för regeringen.” En karaktäristik som pas- ” När USA ingriper
någonstans kal las detta för
lärofader avgörande; striden stod
och står nämligen mellan John
Lockes och Jean-Jacques Rousseaus
definitioner av statens roll respektive individens rättigheter.
imperialism ; när Frankrike Valet är inte utan betydande
konsekvenser: medan Locke hävdar
att staten uppstår enkom genom
delegation av suveräna individer
(nattväktarstat), menar Rousseau
att staten ipso facto absorberar indigör det handlar det
om kultur.”
sar bra på den transatlantiska situationen där USA och
Frankrike sedan några månader tillbaka excellerar i
grenen 8 000 meter invektiv.
Det är lämpligt att helt kort ägna sig åt gårdagshistoria. För inte länge sen var nämligen den franska argumentationen den rakt motsatta. Under konferensen i
Rambouillet om Kosovo försökte Frankrike övertala USA
att intervenera, men Madeleine Albright vägrade. Det
som är viktigt att minnas är att när USA ingriper någonstans kallas det för imperialism; när Frankrike gör det
handlar det om kultur.
Liksom kapitalismen i Schumpeters aforism kan USA
sägas vara dömt på förhand: det är bara anledningen
som skiftar. Alltså: om amerikanska trupper är inblandade handlar det om imperialism; om Washington avstår
IIISvenskTidskrift l2003, nr 3-41
videns rättigheter och ger utdelning enbart i form av
demokrati och majoritetsstyre (la volonte generale).
skillnaden i praktiskt maktutövande är högst påtaglig
än i dag. USA:s Supreme Court ses som ett naturligt och
nödvändigt element i maktdelningen (fransmännen har
glömt Montesquieu), medan franska politiker med avsky
avvisar alla försök till lagprövning enligt konstitutionella normer.
Samtidigt är det uppenbart att EU i hög grad, med
fransk inspiration, söker en väg som i stora stycken gör
anspråk på att definiera sig som motpol till USA: ett
defensivt spel som med oklara konturer tycks bygga på
att det krävs ett alternativ till Coca-Cola och otyglad globalisering, samt att Bush inte kan skilja en ko från en
väderkvarn. Timothy Garton Ash påpekade nyligen i en
m
c:
;;o
o
Franska imperiedrömmar: Napoleons kröning, skildrad av Jacques Louis David.
artikel att USA skapades som en protest mot den Gamla
Världens förtryck, främst naturligtvis på religiösa grunder. Idag har protesten fortfarande moralisk färg, men
också finansiella argument: varför skall USA bära ansvaret för att militärt försvara länder som inte bara är otacksamma utan dessutom biter den hand som håller i gevä-
ret? Parallellt håller USAs kulturella komplex på att försvinna: ”Det nya Rom fruktar inte längre de gamla grekerna” som Garton Ash uttrycker det.
FEGTSAR OCH OPPORTUNISTER
Därför är det också svårt att se en möjlighet att varaktigt
överbrygga den avgrund som har uppstått i relationen
mellan Frankrike och USA, även om Chirac och Bush
gjorde vissa ansträngningar till att visa bella figura på
G-8 i Evian. Jag pratade nyligen med en gammal vän
från CIA som hävdade att ”Frankrike kan vi glömma,
det är fegisar och opportunister”. Enligt veckotidningen
Le Point har också Condoleeza Rice sammanfattat USAs
strategi i en mening: ”Förlåt Ryssland, glöm Tyskland,
straffa Frankrike”. I många stycken ger jag henne rätt : det
finns många indicier på att både Frankrike och Tyskland
delvis var ovilliga att göra gemensam sak med USA på
grund av handelskontrakt med Irak. Framför allt Frankrike har gamla avtal som ger intressanta procent på Iraks
olja. Le Canard Enchaine rapporterade också (21 maj) att
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 3-41 m
_J
c:(
>
t.’J
:c:(
>
1-
~
(/)
l-<
u..J
a..
o
0::
=>
u..J
enligt internationell rätt är kontrakten mellan Saddam
och Frankrike fortfarande giltiga. Men argumentet kommer tillbaks som en bumerang: USA kan knappast anses
vara liljevitt i sammanhanget.
Problemet ligger sannolikt på ett mer principiellt
plan: hur skapar man en utrikespolitik som exempelvis
är befriad från av statliga subventioner dikterade industriintressen? Detta är en fråga som hittills inte har ställts,
åtminstone inte i franska media mig veterligt.
Borde man inte göra skillnad på ett land och dess
regering? Man kan tycka vad man vill om Bush respektive Chirac, men det vore ett ödesdigert felslut att sabotera alla relationer mellan Frankrike och USA bara för att
bägge länder möjligen har valt kvalificerade idioter till
anser att USAs interventionism är förkastlig. Chiracs
beslut att använda veto i säkerhetsrådet oavsett konsekvenserna var tvivelaktigt; i princip är vetorätten förbehållen situationer då nationella intressen är hotade. (Men
Chirac är ju inte den som tjuvhåller på principer; dessutom, vem har rätt att tolka innebörden av begreppet
”nationens intresse”?)’ Men Chirac skulle sannolikt gärna
göra precis som Bush, om han kunde (kanske inte i Irak,
men ändå). På något annat sätt kan man inte tolka den
franska politiken i Afrika; den når sällan pressen, men
kan uppvisa lika spektakulära fiaskon som den amerikanska. Dock är den franska pressen till huvudparten
beroende av statliga subventioner och publiciteten är
därför bekvämt nog begränsad; fransmän i gemen läser
sällan utländsk press.presidenter. Trots detta är det slutsatsen för många, vilket måste anses
som en triumf för kollektivismen.
”USA:s Supreme Court ses
Beklaglig är emellertid den oerhörda ostracism som drabbar motsom ett naturligt och
ståndare till den officiella politiken, nödvändigt element i maktPå senare år har det också blivit
populärt att stödja intervention av
humanitära skäl (Somalia etc);
men av både principiella och
effektivitetsskäl vore det mer
intressant att närmare granska de
sanktioner som exempelvis
plågade den irakiska befolkningen
i många år, utan anmärkningsvärda resultat på regimen. Tror
någon fortfarande att det var sanktioner som befriade Spanien och
Portugal, eller för den delen Sydafrika? Eller att Castros fall kommer att ske på grund av USAs
på bägge sidor av Atlanten. Denna
obehagliga stämning präglar debattklimatet, eftersom andra ställningstaganden kan tolkas som bevis på
bakomliggande intressen med förbindelse till Irakkonflikten. Åtskilliga parlamentariker från UMP1
hörde i förtroende av sig till det fåtal
politiker som stödde USA för att
säga att ”egentligen håller vi med,
men Chirac och Juppe har beordrat
delningen medan franska
politiker med avsky avvisar
alla försök till lagprövning
enligt konstitutionella
normer.”
oss att hålla käften”. Man kan diskutera huruvida något
sådant som en rättfärdig intervention existerar. Det är
anmärkningsvärt att många förment liberala debattörer
(till exempel Bernard-Henri Levy och Andre Glucksmann) anammar internationell interventionism som de
skulle avvisa med avsky om liknande politik tillämpades på hemmaplan. Samtidigt måste man erkänna deras
mod att utmana den rådande opinionen: enligt en opinionsundersökning hejade åtminstone 20% av de tillfrågade i Frankrike under en period på Saddam…
PRINCIPLÖS CHIRAC
Både USA och Frankrike lider politiskt av ”mervärdeskomplex”: men problemet är inte primärt att Chirac
1
Union pour un Mauvement Populaire: gaullistpartiet RPR
bytte namn 2002 och svalde i hastigheten det liberala partiet
Demoeratie Liberale (fd Parti Republicain).
2
En intressant detalj i sammanhanget är att själva definitionen av begreppet försvarshemlighet i Frankrike klassificeras
som statshemlighet, och alltså är otillgänglig för gemene man.
blockader? Att avskaffa diverse
subventioner (framför allt för västvärldens jordbrukare)
och intensifiera frihandeln är en betydligt bättre väg för
att bryta ner diktaturer.
Historiskt har republikanska administrationer i USA
varit mindre interventionistiska än demokratiska, inrikes och utrikes; det verkar som ett definitivt trendbrott
kan skönjas. Frankrike styrs å andra sidan av en gaullistisk president och gaullism betyder i korthet att man
tager vad man haver, och sen får man se hur det blir
(”le gaullisme est un pragmatisme” sade de Gaulle; och
näraliggande: ”On gagne et on voit” -Napoleon- det vill
säga först vinner man valet och sen fixar vi resten). Och
vi ser hur det blev; som man legat får man bädda.
En preliminär slutsats blir att både USA och Frankrike f n styrs av principlösa maktpolitiker, förlåt pragmatiska statsmän, trots allt tal om frihet och demokrati.
Som Ingvar Carlsson (i ett annat sammanhang) en gång
sade: ”Tvärtom, kanske.”
Jacob Arfwedson (iartwedson@yahoo.com) är trilansskribent och driver Wordwide Consulting i Paris.
IJ ISvensk Tidskrift’l2oo3,nr 3-41

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner