Print Friendly

Italien och medelhavet

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ITALIEN
OCH MEDELHAVET
lVIUSSOLINI har sagt, att om Medelhavet för andra är en färdeväg, så är det för Italien livet självt.
I normala tider går 86% av Italiens import över havet. Härav
kommer 50 % genom Gibraltar sund, 16 % genom Suezkanalen,
10% genom Dardanellerna och slutligen 10% från hamnar inom
Medelhavet, där i första hand tryggade förbindelser erfordras med
Libyen och Dodekanesien (Tolvöarna) vid det asiatiska Turkiets
sydvästspets.
Från Nordafrika hämtar Frankrike i fred 4 miljoner ton varor
och i krig 20 % av sin arme. En viktig trafik upprätthålles även
med Syrien och Svarta Havets länder samt via Suezkanalen med
Fjärran östern.
För England är Medelhavet den kortaste och lämpligaste imperievägen. I Främre Orienten och vid Röda Havet och Indiska Oceanen är nämligen 3/4 av imperiet belägna. Till Australien är emellertid vägen från England runt Afrika icke längre än genom Suez.
Av Englands import komma endast 11 % från Medelhavshamnar.
I motsats till Italien är varken England eller Frankrike helt
beroende av Medelhavet för tillförsel och genomfart. England kan
fullständigt avskära Italiens förbindelser utanför Medelhavet och
icke oväsentligt störa dem därinom, särskilt i öster. Franska baser
flankera Italiens Atlantförbindelser utefter Provence kust i norr
och längs Marocko-Algeriet-Tunis i söder, erbjudande de allierade flottorna en värdefull stödjezon. A andra sidan kan Italien
i kraft av sitt centrala läge i Medelhavet allvarligt störa de allierades kommunikationer i Medelhavets längdriktning. Kontrollen av
passagen mellan östra och västra Medelhavet, den s. k. Sicilianska
Kanalen, blir emellertid relativ så länge den tunisiska kusten är
fransk. Ungefär mitt i kanalen, vars bredd motsvarar dubbla avståndet Skåne-Riigen, ligger den befästa klippön Pantelleria, en
bas av just nu mycket diskuterat värde. Det kan ifrågasättas om
icke Italien flankerar de franska trafikvägarna under gynnsam- 286
~-·
Italien och Medelhavet
mare geografiska förhållanden än omvänt Frankrike Italiens förbindelselinjer i nord-sydlig riktning.
Till Medelhavet plägar i strategiskt avseende räknas dess tillflöden- Röda Havet och Svarta Havet. Englands herravälde över
Röda Havet stöder sig på örlogsbaserna Port Said, Port Sudan
och Aden och på ett mycket utvecklat system av flygbaser förutom
i Egypten runt om i angränsande mandatområden, vilka delvis
skapats just med tanke på Suezkanalens sårbarhet. Härigenom
kan England visserligen skilja italienska Ostafrika från moderlandet, men Italien har också vissa möjligheter att störa passagen
genom Bab-el-Mandeb från Etiopien.
Inom det egentliga Medelhavet har England alltför få örlogsbaser för att kunna behärska detsamma. De äro dessutom belägna
inom begränsade arealer och i öster föga utbyggda. I mycket har
därför tryggandet av de egna färdvägarna genom Medelhavet för
England blivit mera ett allians- än ett styrkeproblem.
Det franska bassystemet, som i väster företer en anmärkningsvärd täthet, är endast svagt utbyggt i Orienten; Beyrut och Djibouti ligga långt från hemlandet och ha begränsade resurser, som
delvis minska värdet av deras fördelaktiga belägenhet.
Vid företag mot Italien få Korsika och Tunis särskild betydelse
för Frankrike. I italienska händer skulle Korsika, som nu neutraliserar det operativa värdet av Sardinien i allmänhet och basen
Maddalena i synnerhet, komplettera barriären kring Tirrenska
sjön. I franska händer bildar Korsika framför allt en mot Italien
framskjuten flygbas. Därifrån kontrolleras båda vägarna från
287
-~· ,.____….,.__
Italien och Medelhavet
.,
EGYPTEN
SUDAN (Br)
Skala
O 50 100 Mil
~
o· 50 Nautiska mil
övre Tirrenska sjön- den s. k. Korsikanska Kanalen i norr utanför Toskanska arkipelagen och Bonifaciussundet i väster. Korsilm
ökar även flankvärdet av den franska flottans huvudstation –
Toulon. På den tunisiska kusten, väl flankerande Sicilianska kanalen, ligger en av Medelhavets starkaste örlogshamnar – Bizerte
– 350 km. från de närmast motstående italienska flottbaserna
Cagliari (Sardinien) och Trapani (Sicilien) samt 550 km. från Rom
och Neapel.
Den apenninska halvön, som i sig själv utgör en stor aeronaval
bas, bildar med kringliggande öar och positioner (Albanien, Libyen
och Dodekanesien) ett bassystem, som möjliggör operationer på de
inre linjerna, och från vars centrum kraftlinjer utstråla solfjäderformigt.
Italien är relativt fattigt på naturliga hamnar, varför de flesta
hamnstäderna utnyttjas som flottbaser. La Spezia, som kan anses
utgöra en motsvarighet till Toulon, ligger något tillbakadraget för
direkta operationer mot de stora trafikvägarna. Mot de franska
kommunikationerna med Nordafrika kan ett avsevärt tryck utövas
288
—-~—· ~~-……_….___________
Italien och Medelhavet
i första hand från baserna å Sardinien. Icke mindre än fyra operationslinjer stå till buds mellan de stora öarna utanför Tirrenska
sjön. Ur defensiv synpunkt få baserna å Sicilien och Sardinien
särskild betydelse.
En viss förskjutning av tyngdpunkten i bassystemet torde ha
ägt rum mot söder (Sicilien-Apulien-Libyen). Detta sammanhänger bl. a. med att Adriatiska havet efter Albaniens erövring
kan effektivt spärras i Otrantosundet och betingas av nödvändigheten att neutralisera Bizerte och Malta för att trygga operationsfriheten i Joniska havet och förbindelserna söder- och österut. Avståndet mellan Tripolis och Messina är c:a 600 km. eller detsamma
som mellan Leros och Tobruk (Cyrenaica). I den mån Italien räknar med intakta förbindelser med Svarta Havet torde ett försvar
härav mot eventuella engelska anfall från sydost upptagas i höjd
med sistnämnda linje.
Det torde ha framgått att förbindelserna mellan det italienska
Medelhavsrikets spridda delar kräva en stark flotta. De perifera
baserna, särskilt österut, äro påfallande isolerade och utan större
resurser och ha därför successivt befästs. Tolvöarna anses icke
starka nog för att tjäna som brohuvud vid företag mot Turkiet
utan torde närmast avses som stödjepunkt för Levanttrafiken, vilket i sin tur förutsätter vänskapliga relationer med Turkiet.
De mindre Medelhavsstaterna intressera i marinpolitiskt avseende främst genom det alliansvärde de kunna erbjuda de krigförande. För Italien skulle en dylik allians väsentligen bli av
defensiv betydelse, medan den för England och Frankrike främst
skulle vara till offensiv nytta genom att medgiva ett hårdare grepp
om Italien, framför allt i form av effektiviserad luftkrigföring.
Till en början må konstateras den strategiska nyckelställning
som Spanien intager. Ett förbund med Spanien, som möjliggör
förfogande över de spanska flottbaserna, är för de krigförande
och särskilt Italien av den allra största betydelse. Cadiz, Cartagena, Melilla och Port Mahon utgöra en baskedja, som flankerar
Medelhavets pulsåder; Port Mahon är dessutom beläget i centrum
av västra bassängen, med alla de fördelar, som uppkomma härav.
För den händelse Gibraltar icke skulle kunna hållas, få de allierade
söka hasera blockaden i väster på stödjepunkter utanför Medelhavet. En dylik stödjepunkt har man redan i Casablanca; en an- 289
————~—-
.· nrItalien och Medelhavet
nan tänkbar bas vore Lissabon. England står ju sedan gammalt
på mycket god fot med Portugal.
Jugosla’IJiens roll i ett Medelhavskrig blir av lant- och framför
allt flygmilitär natur – såsom ett mot Italien framskjutet flygbasområde. Italien behöver emellertid Jugoslavien icke enbart för
att få fria händer på annat håll utan även ur tillförselsynpunkt
Den grekiska arkipelagen erbjuder ett värdefullt strategiskt nät
för alla operationer i östra Medelhavet. Ett italienskt-grekiskt förbund skulle i försvarshänseende vara av särskild betydelse för
Italien. Varje gruppering, som ställer de grekiska baserna till
Englands och Frankrikes förfogande, betyder Italiens fullständiga
instängning. Det är märkligt att Kreta, beläget i östra Medelhavets mitt, ännu icke kommit i händerna på någon av stormakterna.
Genom den engelsk-turkiska biståndspakten har den engelska
flottan tillförsäkrats vidgade baseringsmöjligheter i östra Medelhavet. Under sådana förhållanden vill det synas som om de italienska Tolvöarna bildligt talat komma att hänga i luften. Så länge
Turkiet är neutralt regleras den fria genomfarten för främmande
örlogsfartyg genom Dardanellerna av 1936 års Montreux-fördrag,
vilket starkt begränsar storleken av de sjöstridskrafter som få tillträde till Svarta Havet. Skulle Turkiet råka i krig äger det ensamt bestämma över genomfarten till Svarta Havet, dit alltså
allierade sjöstridskrafter kunna sändas utan restriktioner.
Sammanfattningsvis torde det marinpolitiska läget i Medelhavet
kunna karakteriseras sålunda: l) Frankrike behärskar västra Medelhavet; 2) England blockerar Medelhavets portar, men kan endast uppträda svagt i dess centrum; 3) Italien ligger naturligt koncentrerat mitt i Medelhavet. Läget gynnar strategisk defensiv,
men även offensiv, särskilt österut. Baserna behärska trånga pas-.
sager, som kunna spärras av flyg- och undervattensvapen (torpeder
och minor); 4) Ur luftstrategisk synpunkt är Italien det enda land,
som med flyg kan nå över hela Medelhavet. Ett bombflygplan med
en räckvidd av 1,000 km. kan från italienskt territorium inom
några timmar belägga varje vital punkt inom regionen med 2 ton
bomber. Å andra sidan är det italienska imperiet genom sin nå-
got lösliga struktur och på grund av anfallsmålens koncentration
inom moderlandets relativt begränsade område ganska sårbart
från luften.
*
*
290
,-·
Italien och Medelhavet
Italien har ogynnsam handelsbalans. I värde räknat uppgår
importen till ungefär dubbla exporten och i ton till ungefär den
5-dubbla.
Aren efter sanktionerna uppvisa i stort sett samma ursprungsländer som 1934 med undantag för kol, olja, järnmalm och mangan.
Tyskland, England, U. S. A. och Schweiz ha bidragit med 60%
av importen. Kolimporten från England har minskat till 1/2 och
överflyttats på Tyskland-Polen. Med hänsyn till den utbyggda
inhemska raffineringen (l milj. ton å 1937) har olje-importen allt
mer lagts på crude oil, som huvudsakligen tages från U. S. A. och
Irak. Av oljeimporten kommer normalt 48% genom Gibraltar,
12 % från Medelhavet, 24 % genom Dardanellerna och 16 % genom
Suez. Av viktigare råvaror måste koppar, nickel, krom, tungsten,
tenn, fosfater och bomull helt importeras, medan landet är självförsörjande beträffande bly, zink, svavel och bauxit. Av järn finnes inom landet c:a 40 % av fredsbehovet
Jordbruket sysselsätter huvuddelen av befolkningen. I livsmedelsavseende är Italien självförsörjande under goda skördeår utom
beträffande kött (import från Argentina och Danmark), fisk (import från Spanien och nordatlantiska hamnar) samt kaffe (import
från Brasilien och Västindien). Stora kostnader ha nedlagts på
exploateringen av Abessinien, som emellertid ännu ej givit några
större resultat.
Den industriella utvecklingen har under de senare åren varit
anmärkningsvärd, ehuru bristen på råvarumaterial bereder stora
svårigheter, icke minst för upprustningen. Som ett medelresultat
av autarkisträvandena anges en ersättningsproduktion inom den
tunga industrien av 15 % (beträffande syntetiska bränslen sannolikt mera).
För att skaffa valutor har emellertid samtidigt export av vapen,
motorer, ammunition, flygplan och fartygsbyggen för utlandet måst
tillgripas i stor utsträckning.
Råvarubekymren i förening med valutabrist ha omöjliggjort en
mera omfattande fredslagring. Man beräknar, att kol lagrats för
ungefär l fredsår och flytande bränslen för 1/2 fredsår.
Den italienska handelsflottan är synnerligen modern och omfattar 2,000 fartyg på sammanlagt 3 1/2 milj. bruttoton. Italienska
hamnar trafikeras årligen av ett tonnage på c:a 50 milj. ton varor
och 10 milj. resande. Efter 1/o 1939 har trafiken betydligt steg- 291

Italien och Medelhavet
rats. Sagda datum lär ungefär 2 /a av handelsflottan ha befunnit
sig utanför Medelhavet.
Ur försvarsberedskapssynpunkt torde – förutom ersättningsväsendet under krig, i första hand beträffade flytande bränslen –
särskilt beaktas, att industrien koncentrerats i norr (90 % av metallurgiska industrien och 75 % av vattenkraften) samt att svårigheter möta att inom moderlandets förhållandevis ringa areal i vä-
sentlig grad »draga tillbaka» för flyganfall begärliga mål.
* *
*
På en folkmängd av 44 milj. människor kan Italien sätta upp en
arme med en krigsstyrka på 8 milj. man, inberäknat c:a 2 milj.
milis, eller omkring 120 divisioner (i varje reguljär division ingå
2 s. k. elitbataljoner milis). Detta innebär, att värnkraften är ungefär lika kraftigt uttagen som i Tyskland, där 220 divisioner uppsättas på en folkmängd av 80 milj. människor.
Med fullt berättigande kan man tala om Italien som »en nation
i vapen». Ungdomen övas tidigt i vapnens bruk. Till en börjani balillaorganisationen – rör det sig huvudsakligen om fysisk
fostran, som från 18:e året till värnpliktsinryckningen fortsättes
med premilitär specialutbildning. Den allmänna värnpliktstiden är
18 månader. Men icke blott folkets stora massa beröres av den militära inriktningen. Militärutbildning ingår sålunda även i universitetens undervisningplaner.
Inom italienska armen har sedan länge rått en allmän strävan
att förbereda sig på det rörliga kriget. Detta återspeglas i de enskilda förbandens organisation. För att få en lättrörlig operativ
enhet låter man infanteridivisionen bestå av två infanteriregementen mot 3 i andra länder. Då artilleristyrkan bibehålles vinnes
större eldkraft i förhållande till infanteristyrkan.
Motorisering och mekanisering anses ha drivits längre än i
andra armeer och pansardivisioner finnas i stort antal.
Mycket tyder på att den i fascistisk anda uppfostrade ungdomen skulle vara i stånd att fylla även högt ställda krav
på soldatmateriaL Under alla omständigheter torde ett kortvarigt krig ligga i den italienska statsledningens intresse, icke
minst därest som det påstås meningarna om huruvida Italien bort
kasta sig in i kriget varit mycket delade inom landet. Känt är
emellertid att den fascistiska partiledningen och ungdomen äro
entusiastiska för ett ärofullt krig och imperiets utvidgning.
292
,-·
”‘……
”‘..
”‘.,
Befästningsområden.
+ Fästningar. .
– – Gränsbefästningar. ·
Italien och Medelhavet
L A Il D
De p e r rna n e n t a l a n t b e f ä s t n i n g a r n a äro koncentrerade till norra Italien och omfatta gränsbefästningar samt en bakre
befästningslinje.
Gränsbefästningarna som i stort följa Alpernas höjdkam, äro
avsedda att spärra förbindelserna över alppassen. Under de senaste åren ha befästningarna på gränsen mot Frankrike
moderniserats. För spärrande av 3 järnvägar och större landsvägar, som här leda över gränsen, finnes 4 befästningsgrupper. Av
dessa ligger den liguriska befästningsgruppen närmast kusten omkring Ventimiglia och Savona med Genua som bakre stödjepunkt.
Norr därom ligga Cuneogruppen, Turingruppen och Dora Balteagruppen, av vilka Turingruppen bl. a. spärrar Mont Cenisjärnvägen och Dora Balteagruppen förhindrar ett framträngande genom S:t Bernhardspasset. På g r ä n s e n m o t Schweiz spärras Simpionbanan vid Domodossola (i närheten av Simpiontunnelns
södra mynning) samt S:t Gotthardsbanan genom särskilda befästningar. På gränsen mot Tyskland har Italien genom de
f. d. österrikiska befästningarna i Sydtyrolen erhållit ett gränsförsvar bestående av mindre spärrfort. Brennerpasset är av tekniska skäl icke starkt befästat men endast 25 km. söder om Brenner
finnes vid Fortezza permanenta anläggningar, som spärra järn- 293
-….. ,: ‘
Italien och Medelhavet
vägslinjerna från Brenner och Pusterdalen. Längre söder ut i
Adiges dalgång utgör Trento en bakre stödjepunkt. G r ä n s e n
m o t J u g o s l a v i e n är även skyddad genom f. d. österrikiska
befästningar, vilka moderniserats och förstärkts.
Den bakre befästningslinjen sträcker sig längs floden Po och
omfattar de gamla fästningarna Cassale, Alessandria, Pavia, Piacenza, Cremona, Mantova och Verona.
Vid bedömande av de operativa möjligheterna i norr bör beaktas
att alpvägarna konvergera mot Poslätten och att det torde vara
lättare att gå ned mot den i likhet med Hannibal och Napoleon än
andra vägen.
Det italienska flygvapnets utveckling under den fascistiska eran
företer en mycket jämn och lugn stegring utan avbrott fram till
1935 för att därefter bliva mera språngartad.
Krigen i Abessinien och Spanien ha visserligen givit flyget goda
lärdomar, men också förluster i flygplan och folk och råvarubekymmer, som i viss mån hämmat återväxten. Härtill ha kommit
krav på export av flygmateriel för erhållande av valuta, varigenom möjligheterna att skapa reserver ytterligare beskurits. En
viss osäkerhet i typval har även gjort sig gällande efter spanska
kriget. I motsats till i Frankrike ha prototyperna kommit väl fort.
Detta i förening med nödtvungen sparsamhet på bensin, som inskränkt antalet flygtimmar, har givetvis inverkat på utbildningen.
Italienarna äro emellertid kända för att vara mycket goda flygare; flyget med dess krav på snabb reagens ligger särskilt väl
till för folkkynnet. Detta bestyrkes också av, att italienarnas
goda egenskaper i luften under kriget i Spanien främst visade
sig å jaktflygningens område.
Av den i stort sett förstklassiga materielen – minst 3,000 flygplan i l:a linjen – utgöres c:a 50 % av bombplan, 30 % av jaktplan och 20% av spaningsplan. Det beräknas att ungefär 10 % av
flygplanen avses normalt baseras i Libyen och 20% i Ostafrika.
Inom själva Italien äro jaktplanen koncentrerade norröver. Den
apenninska halvön räknar 300 flygplatser och 40 aerodromer.
Trots en betydande flygindustriell kapacitet och god tillgång på
reservpersonal för tryggande av återväxten i anledning av krigsavgång torde den största svagheten ligga i ersättningsväsendets
sårbarhet och svårigheter med drivmedelstillförselns ordnande un- 294
Italien och Medelhavet
der krig, vilket talar för att Italiens flygvapen har de största
utsikterna att göra sig gällande i ett kort krig.
Flygvapnet har visserligen icke blivit den allt behärskande luftarmada som Douhet tänkte sig- ingen är profet i sitt eget fädernesland – men förefaller att hava en betydande styrka, modern
organisation och hög beredskap. Det är däremot överdrift att,
såsom stundom sker, påstå att italienarna från luften utan konkurrens behärska hela Medelhavet. Moderlandets centrala belägenhet i Medelhavet medger visserligen flygets insättande i alla riktningar, men inbjuder samtidigt till anfall från alla håll utan möjlighet att »draga tillbaka» anfallsmålen på samma sätt som västmakterna kunna.
Som helhet betraktat är Medelhavet ur flygsynpunkt så litet och
basurvalet så begränsat att motståndarna ständigt kunna nå varandra i de viktigaste baserna, varav sannolikt torde följa intensiv
flygbasbekämpning.
Just nu har Italien en rustad örlogsflotta om något över 300
fartyg på sammanlagt c:a 600,000 ton samt under byggnad 40 fartyg om 140,000 ton, vilka skola vara klara 1942 eller tidigare. Fördelningen på fartygsslag och grupperingen framgår av vidstående
skiss.
I jämförelse med fartygsbeståndet år 1935 företer 1942 års flotta
en ökning av i medeltal 43 %, varav faller 50 % på de stora fartygen, 33% på jagarna och 88% på ubåtarna. Motsvarande medelökning från 1935 blir för Frankrike 22 % och för England 58 %.
År 1942 kommer Frankrike programenligt att ha 239 fartyg –
alltså 100 mindre än Italien – och England 439, alltså 100 mer.
I ton räknat blir emellertid den franska flottan något större än
den italienska och den engelska nära 3 gånger så stor. Detta skulle
innebära att medelstorleken på varje italienskt fartyg bleve c:a
2,000 ton, på varje franskt 3,400 ton och på varje engelskt 5,000 ton.
Härav framgår att Italien i jämförelse med oceanmakterna har
en typisk innanhavsflotta. Detta kommer till uttryck icke blott i
ett mindre antal större enheter- hangarfartyg saknas helt- utan
även i att de italienska jagarna och ubåtarna äro mindre än t. ex.
Frankrikes. Härtill kommer att lätta kryssare och jagare gjorts
extremt snabba på skyddets, resp. aktionsradiens bekostnad. I viss
mån gäller detta även slagskeppen.
Den italienska flottan synes sålunda mera ägnad som raid- 295
—.. ,\; ‘ , ···——
Italien och Medelhavet
•rnarna på Tyskland. Trots ett Gentlemen’s agreement 1937 och en
överenskommelse av den 16 aprill938 mellan England och Italien
om status quo i Medelhavet har Italien successivt om än en smula
motsträvigt förts hän mot den militärallians med Tyskland, som
ingicks i maj 1939. Enligt denna överenskommelse skulle efter
vad som förljudes krig icke under några omständigheter få användas ~ör att nå tyska mål, innan världsutställningen i Italien
avslutats, d. v. s. icke före slutet av 1942, och Italiens eget försvarsprogram var helt och hållet baserat härpå. Överenskommelsen ansågs på sin tid som en stor diplomatisk seger för Mussolini,
ty man såg däri en garanti för fred även efter 1942, enär det
erhållna andrummet borde medgiva fullständiga lösningar av alla
viktiga problem före detta datum. När Tyskland likväl icke höll
överenskommelsen, hade Italien endast att officiellt hålla god min
och söka göra det bästa av omständigheterna. Man får lätt det
intrycket att Italien i den nya situationen till en början helst såg
krigets utdragande till tiden för att därunder med bibehållen
neutralitet icke blott hinna fullborda sitt upprustningsarbete utan
även genom krigsleveranser mot starka valutor definitivt bota sin
dåliga ekonomi. Efter några års för övriga stormakters utarmande
krig skulle Italien kvarstå som den ende starke på valplatsen.
Dess stora uppgift vore att förhindra ett nytt Versailles, antingen
genom lämpliga fredsförslag eller genom hot om direkt ställningstagande på Tysklands sida för att förhindra Tysklands förintande
och därmed Storbritanniens absoluta maktställning. Efter fem
månaders krig visade det sig dock fullkomligt uteslutet för Italien
att med export av krigsmateriel upphäva den förlust av starka
valutor, som turisttrafiken eljest representerar för landet, än
mindre att med dylika leveranser under ett eller flera år effektivt
upphjälpa ekonomien.
Till det dåliga valutautbytet torde ha bidragit, att största delen
av krigsmaterielexporten till England så länge den pågick betalades med kol. Italien förbrukar årligen 18 milj. ton kol av vilken
kvantitet 3 milj. ton numera produceras inom landet. Aterstoden
har köpts dels från Tyskland med skeppning via Holland och dels
från England. Den l mars i år stoppades som bekant de tyska kolleveranserna över Holland. Italien sökte i stället i största möjliga
utsträckning taga dem på järnväg, och ett normalt tågsätt med
kol började rulla över gränsen varje halvtimme dag och natt. På
så vis kom man emellertid icke upp till mer än en kvantitet, motsva- 298
Italien och Medelhavet
rande en tredjedel eller fjärdedel av årsbehovet. Aterstående –
minst hälften av årsbehovet- måste transporteras till Italien från
England med tillgängligt tonnage. Italienska fartygen hade varit
i full gång härmed under någon tid, då England plötsligt tyckte
att de italienska kolångarna på väg från Italien till England
lämpligen kunde ta för England livsviktig järnmalm från Bilbao.
Inför Tysklands hot att fartygen i så fall skulle torpederas, vågade
Italien dock ej taga denna risk utan förklarade, efter ytterligare
underhandlingar med England, att det ämnade köpa kolet från
U. S. A.
Vissa svårigheter lära även ha uppstått mellan Tyskland och
Italien rörande beräknandet av värdet av egendom tillhörande de
tyska italienare, som på Mussolinis bestämda önskan skola överflyttas till Tyskland. Värdet hade ursprungligen uppskattats till
17 milliarder lire men efter mycket förhandlande nedskurits till
8 milliarder, vilken summa Italien alltså hade att betala till
Tyskland. För att acceptera denna kraftiga nedprutning uppställde Tyskland emellertid vissa villkor, bland annat stoppandet
av italienska krigsmaterialleveranser till England, Holland och
Balkan. Detta anses också ha varit den direkta orsaken till att
ett dylikt exportförbud utfärdades den 8 februari.
Ett definitivt ställningstagande började nu skönjas. Italiens
upprustningsprogram påskyndades ytterligare, och ett handelsavtal avslöts med Tyskland. Men fortfarande hämmades Italien av
sin bristande beredskap för ett långt krig, liksom Tyskland kunde
befara att Italien som stridskamrat, om kriget bleve långvarigt,
i stället för en förstärkning skulle bli en belastning.
Den18mars möttes Mussolini och Hitler i Brenner. När Mussolini nu öppet ville framträda vid Hitlers sida torde han ha blivit
mer och mer övertygad om Tysklands slutliga seger, samtidigt
som det enligt hans mening blev alltmer vanärande för Italien
att genom den engelska handelskontrollen hållas som en fånge i
»Mare Nostrum». Han vilade emellertid på hanen och nöjde sig
till en början med att lämna moraliskt stöd åt Hitler genom att
låta den italienska pressen ensidigt arbeta för Tyskland. Detta
skedde trots tydligt motstånd från påven och kejsaren.1 Efter
den tyska ockupationen av Norge började Italien alltmer framstå
1 Det fria påvliga organet »Osservatore Romanos» upplaga steg – betecknande
nog för folkstämningen – under dessa dagar från cirka 20,000 till cirka 400,000,
och några gånger blevo tidningens nummer indragna.
299
22-40351. Svensk Tidskrift 1940.
·…… .·;·.—-·
Italien och Medelhavet
som en oneutral »icke krigförande»; icke minst till förmån för
Tyskland var, att italienarna genom sitt hot torde ha bundit sammanlagt över l milj. man allierade trupper i södra Frankrike och
Medelhavsbesittningarna samt ett betydande allierat örlogstonnage. Efter händelserna i början av maj på västfronten formulerades de italienska kraven på fri tillförsel och tillgång till
Medelhavets nycklar. Redan den 24 april yttrade en f. d. partisekreterare i kammaren, att »Vi icke få glömma att Frankrike
alltid varit mot oss och att England inte har i Medelhavet att
göra». Efter dessa och andra yttringar är det icke ägnat att förvåna att England den 30 april drog bort sin sjöfart från Medelhavet. Den 11 maj yttrade den italienske marinministern i senaten,
att den fransk-brittiska sjöhandelskontrollen möjliggjorts av »en
geografisk, strategisk och ekonomisk situation, som det måste bli en
ändring på därför att den är oförenlig med folkens naturliga rätb.
Den 22 maj stoppade italienarna sin handelssjöfart på Ostasien.
Samtidigt därmed började amerikanarna i Italien resa hem, och
det dryftades på allvar att lägga om Amerikatrafiken från Genua
till Lissabon. Den 28 maj avbröt Rom plötsligt förhandlingarna
med England om kontrabandskontrollen, trots tidigare vunnen
principiell överenskommelse. Den 4 juni förklarades världsutställningen 1942 i Rom tills vidare uppskjuten – arbetena på denna
betraktade italienarna själva som en god fredsbarometer. Den 6
juni började Italien minera sitt imperiums kuster. Den 8 juni
upphörde Imperial Airways att anlöpa Rom och Brindisi. Samma
dag beordrades italienska fartyg att ingå i neutrala hamnar. Den
9 juni tillträdde ryska ambassadören i Rom och den italienske
ambassadören i Moskva sina poster. Den 10 juni – italienska
flottans dag – förklarade Italien krig mot Frankrike och England.
* *
”‘
Mussolini har icke underlåtit att utnyttja västmakternas trångmål för att av önskemål göra krav och vandra vidare på den av
honom själv utstakade romerska imperievägen, som han vetat att
påminna folket om närhelst tillfälle yppat sig. Marmorplattorna
på Via Impero leka honom därvid i hågen, klart utvisande att det
ännu finnes mycket att utfylla i kartbilden av det romerska riket.
Dessa ständiga injektioner av den gamla romarandan ha måhända
varit den starkaste drivfjädern i spelet om Medelhavet. Säker- 300
Italien och Medelhavet
ligen hoppas Mussolini – i känslan av att åren förrinna – att
han valt det psykologiska ögonblicket för att nå sina drömmars
mål.
Mussolini har sagt att det första steget till skapandet av det
nya Italien var världskriget trots motgångar och stora offer, det
andra var marschen mot Rom den 28 oktober 1922, och att det
tredje steget blir återtagandet av herraväldet i Medelhavet. I
olika etapper har ett förberedande härav skett i ostlig riktning
med Tolvöarnas omskapande till ett fästningskomplex, Etiopiens
erövring, tillslutandet av Adriatiska Havet och skapandet av ett
brohuvud på Balkan med Albaniens erövring. Nu återstår att se
om Mussolini blir sannspådd, då han säger, att avgörandet kommer att falla på den plats, där de tre världsdelarna mötas och dit
förut Alexander, Caesar, Augustus och Napoleon fört sina armeer.
14 juni 1940.
301
,.
\: ‘\
.·;. ___……__

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner