Print Friendly

Island – modernitet med minne

Av Peter J Olsson | 15 december 2017



En resa till Island liksom inbjuder till en traditionell skoluppsats om vad man gjort på sommaren – fastän klimatet inte ens sommartid är så leende och varmt, definitivt inte i november. På en gång är det en resa bakåt i tiden, till ett mer småskaligt Sverige, men också till ett modernt turistparadis. Och ett sådant vet att bjuda på upplevelser man kommer ihåg, skriver Peter J Olsson.

Liksom Finland är Nordens minsta land Island en republik. Vilket gör att det inte helt passar in i den nordiska modellen trots att man egentligen är ett minne av vårt folkväldes ursprung. Jerusalem, Rom och Aten gav oss individen under Gud, lagen som stående över den godtyckliga makten och demokratins former – men en fjärde grundval, den germanska friheten kan man hitta både i norra Europas skogar och i Islands trädfattiga landskap.

Trälar hade man förvisso, men övergången från ett klansamhälle till ett med individuellt ägande till jorden och ömsesidiga band till härskaren kom tidigt i Nordeuropa. Och självägande bönder ger rätten att upphäva sin röst på tinget en speciell tyngd. Precis som i Grekland fanns det utanför de fria männens krets en stor grupp slavar – trälar. Men ändå: Island berömmer sig om den äldsta folkförsamlingen Alltinget och platsen där man samlades Thingvellir är nationalpark både på grund av den historiska bakgrunden och den vackra naturen. Att tinget där skulle varit unikt i sitt slag är knappast riktigt, det hade andra motsvarigheter. Och även om det dröjer långt fram i medeltiden innan bönderna är representerade vid de svenska riksdagarna så åberopades forntiden till exempel under 1800-talets rösträttsstrid.

Verner von Heidenstam, då liberal, diktade och återkallade minnet, och Hjalmar Branting citerade i riksdagen:

” Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika;
och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar,
men icke vägas i köpmäns mitt,
likt penningepåsar på vågar.”

Det historiskt riktiga är osäkert, och säkert hade stormännen mer att säga till om. Men vem kan säga att det inte är så även i dag?

Att Heidenstam också ägnade den växlande folkviljan en dikt med motiv hämtad ur Njals Saga visar kanske spänningen. Den om Gunnar på Lidarände som döms fredlös på det ting där han tidigare var en av de ledande. En klar bild av politikens konjunkturer.

” På tingets bänkar sutto Islands godar.
Från marknadstumlet mellan resta bodar
med vägg af timmer och med tak af väf
ren bullret rullade mot bergets klef.

(—)

Så hedrad ingen stått som fordom han,
nu ängsligt undflydd af hvar vän och frände,
ty länge redan smugit kring hans stråt
den afund, hvilken är berömmets skugga,
och trött vid lömska bakhåll och försåt
hans yxa lärt att dråpets runor hugga.

Han mötte hot, där förr han stiftat lag,
en brottsling nu, en baneman i dag.
Med ens föll stillhet öfver samladt ting.”

Island blev självständigt och fick sin republik 1944 när det var skyddat av allierade styrkor medan Danmark ännu var ockuperat av det nationalsocialistiska Tyskland. Efterkrigstiden präglades också av ett starkt inflytande från amerikansk kultur. Keflaviksbasen var inte bara ett skydd, därifrån sändes länge den enda televisionen på Island. En historia som bäddar för dagens starka turistbransch, man är van vid att ta hand om främmande.

Island är litet, befolkningen är bara ungefär som Malmö kommun och man har på hundra år gått från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett med prisnivå som vid sidan av klimatet måste vara det största hindret för de stora planerna på ytterligare ökning av besöksnäringen.

Kanske är en förklaring till att man med en liten befolkning klarat att skapa en stat, och dessutom ständigt komma igen efter politiska och ekonomiska kriser, att man haft en levande relation till sin historia och sitt egna språk. Och den gamla saga litteratur som ständigt väcker intresse. Bara i förra veckan fanns här i svensk Tidskrift en recension av en essäsamling över Snorre Sturlasson och hans edda,

När jag besökte Island var ett av målen det första biskopssätet – och ett tag öns egentliga huvudstad – Skálholt. Där berättade prästen Egil Halgrimsson om kyrkan och dess föregångare. Bland annat hur en sagas uppgifter blivit besannade när man fann en stenkista med biskopen Páll Jónssons kvarlevor under kyrkan. En detalj var riktig i sagan, då kan många andra vara det.

Frågan är om vi inte i denna ständiga närvaro av den egna historien och kulturen har något att lära av Island. Verner von Heidenstam använde Islands äldre tid som illustration till ett inlägg i dagsdebatten. Det kan vi göra i dag också – även när det gäller vår närmare historia, i tid och geografi.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism