Print Friendly

Islamisternas återkomst hotar bräcklig fred i norra Mali

Av Katarina Höije | 28 november 2014

frivarld_banner_stor2

Tuaregrebeller och islamistiska extremister hotar återigen norra Mali. Ett år efter valet, som många hoppades var början på vägen tillbaka för det västafrikanska landet, eskalerar våldet i norr. Attacker mot de fredsbevarande styrkorna drabbar befolkningen, som FN-soldaterna är satta att skydda. Katarina Höije rapporterar från Mali.

När rebellerna förstod att separatisterna i Nationella rörelsen för ett fritt Azawad, MNLA, tagit kontrollen över Kidal, norra Malis tredje största stad, packade de in sig in sina pickuper och körde söderut. Två dagar senare nådde de Djebok, en, sömnig ökenstad fem mil från Gao, norra Malis största stad. Alhassane Ag Ghali och hans män tog Djebok utan strid.
– Jublet när vi körde in i byn visste inga gränser, säger Alhassane Ag Ghali.
Sedan några månader kontrollerar separatistrebellerna i MNLA återigen stora delar av norra Mali. När regeringsarmén misslyckades med att ta tillbaka Kidal, avancerade den söderut. Regeringen ger dem inget val.
– Folket i byarna är nomader. Djuren är allt de har. Det enda vi vill är att skapa fred och bättre villkor för befolkningen, säger rebelledaren.

Nära 50 år av rebelluppror och ockupation har förvandlat norra Mali till ett komplicerat lapptäcke av rebeller, islamistiska extremister och grupper med kopplingar till al-Qaida. Hade det inte varit för den internationella offensiv, ledd av franska trupper, som drev ut al-Qaidas Nordafrikaavdelning, AQMI, ur norra Mali i januari 2013 hade regeringen för länge sedan helt förlorat kontrollen över regionen. Utanför de större städerna kontrolleras flera byar av rebellerna. Malis armé har lämnat Kidal i norr och staden Menaka nära gränsen mot Niger. I öknen finns fler väpnade grupper, bland annat Ansar Dine, en militant islamistgrupp ledd av Iyad Ag Ghaly, och MUJAO, Rörelsen för enighet och jihad i Västafrika – en utbrytargrupp till AQMI känd för våldsamma attacker och kidnappningar av västerlänningar.
– Islamisterna är aldrig långt borta, säger överste Ag Ghali.

I Djebok har översten och hans trupper installerat sig i skolbyggnaden. I klassrummet bredvid övar eleverna franska glosor. Det är bara några veckor kvar till jullovet. Chagib Ag Badi är född och uppvuxen i Djebok. Fram till för bara något år sedan gick han i skolan här. När norra Malis separatistrebeller, majoriteten av dem tuareger, för fjärde gången tog till vapen mot regeringen i söder, anslöt han sig till upproret.
– Växer man upp i Djebok har man två val; antingen så blir man vallpojke och tar hand om familjens djur eller så följer man i sin fars fotspår och slåss för ett fritt Azawad, säger han.
Azawad är det område tuaregerna kallar sitt hemland och sträcker sig över norra Mali, södra Algeriet och de västra delarna av Niger.

Så sent som 2011 reste många unga män i Djebok till Libyen för att träna med Muammar Gaddafis styrkor. Den libyske ledaren ville gärna ha tuareger i sin armé. När han störtades lämnade många av dem Libyen och återvände till Mali. Innan de flydde plundrade de diktatorns vapenförråd. Vapnen de fick med sig använde de något år senare, när de tog kontroll över tre största städerna, Gao, Kidal och Timbuktu. Flera av männen i Djebok har i perioder fått militär träning i Libyen och Algeriet. Överste Ag Ghali har kämpat för tuaregernas rättigheter sedan 1980-talet. I perioder av fred har han precis som fler av frihetskämparna integrerats i armén. Varje gång motsättningarna mellan befolkningen i norr och regeringen i söder blossat upp har han återvänt hem. I dag är separatistrebellerna inte längre regeringens största problem.

Ett militärfordon rullar sakta förbi några ungdomar som spelar basket på en sliten asfaltplätt. I öknen, bara några kilometer utanför Gao, ligger den franska armébasen. Höga stängsel och välbevakade checkpoints skiljer staden från lägret vid flygplatsen. En gång landade flygplanen med turister här. Nu lyfter militärflygen och den fredsbevarande styrkans spaningsplan från den nötta asfalten.

Några franska soldater har sökt skydd i skuggan intill byggnaden som en gång var kontor för flygplatspersonalen. Mitt på dagen stiger temperaturen till närmare 40 grader, men nätterna är fortfarande kalla. I Gao finns drygt 1 000 franska soldater. De är i sin tur del av en mycket större militär operation. Barkhane, döpt efter formen på en sanddyn, sträcker sig över fem västafrikanska länder, förutom Mali även Niger, Tchad, Mauretanien och Burkina Faso. Den 3 000-man stora styrkan med högkvarter i Tchads huvudstad N’Djemena ska förhindra att extrema islamistiska grupper får fäste i regionen. Den vidsträckta och glesbefolkade Sahel-regionen är numera hem åt extrema islamistiska grupper, några av dem med kopplingar till al-Qaida som kidnappar västerlänningar, pengar som i sin tur finansierar en omfattande smuggling av narkotika, cigaretter och vapeninköp. Operation Barkhane har bara pågått några månader men har redan gett resultat, säger den franske överste Nicolas Querci i Gao.
– I den senaste operationen tillfångatog vi flera medlemmar ur MUJAO. Vi beslagtog vapen och ammunition, säger översten.
Med bas i både Niger och Mali är målet att stoppa islamisterna från att ta sig från södra Libyen till norra Mali via Niger.
Till sin hjälp har de spaningsplan, jaktflyg och en underrättelsetjänst som kartlägger islamisternas rörelser

De franska trupperna är inte ensamma i Gao. Här finns också FN:s fredsbevarande styrka i Mali, MINUSMA. Med 9 000 man, 8 000 av dem soldater, är MINUSMA den överlägset största militära styrkan i Mali. I Gao finns soldater från Senegal, Benin, Kina och Nederländerna. 60 mil västerut, i Timbuktu, finns sedan några veckor tillbaka också drygt 100 svenska soldater. Vid årsskiftet ska de vara mer än dubbelt så många. Som mest ska 250 svenska soldater ingå i den fredsbevarande styrkan. Mandatet sträcker sig fram till nästa sommar, men få tror att Sveriges engagemang i FN-missionen kommer att vara över så snart.

I ett område tre gånger så stort som Frankrike, relativt obebott med enorma avstånd och knappt några vägar, ska svenskarna i första hand samla information om de väpnade gruppernas rörelser.
– Olika grupperingar har koll på byar, smuggelrutter och övergångar över Nigerfloden. Tittar man på var grupperna drabbar samman är det nästan alltid vid strategiskt viktiga vägskäl. Vårt jobb är att analysera ekonomiska förutsättningar och politiska rörelser för att försöka förutspå var saker kommer att ske, säger Magnus Önnestig, stabsofficer vid MINUSMA:s högkvarter i Bamako.
Operationen är en logistisk utmaning. När personalen på någon av de sju FN-baserna i norr konstaterar att olika grupper slåss i ett område är det ofta för sent att skicka trupper. I den karga terrängen har de fredsbevarande styrkorna visat sig vara extra sårbara. Sedan operationen inleddes i juli 2013 har minst 30 FN-soldater dödats och över 90 sårats. Siffrorna är höga för en fredsbevarande styrka, som alltså inte deltar i några strider, konstaterar FN:s generalsekreterare för fredsstyrkorna Hervé Ladsous på besök i Bamako.

Attackerna har eskalerat de senaste månaderna. Det betyder däremot inte att islamisterna är starkare, menar överste Querci i Gao.
– Det är enkelt att minera en väg. De direkta attackerna är relativt få, säger översten.
Mali är FN:s 70:e fredsbevarande operation. Med erfarenheter från tidigare insatser finns för första gången underrättelsearbete i form av militär spaning i mandatet.
– Det görs för att bättre fördela resurserna och minska riskerna, säger Magnus Önnestig.
Frågan är vad FN kan göra för att stabilisera det bräckliga norr. Operationen har kritiserats för att vara långsam, ineffektiv och pengaslukande. 18 månader efter att MINUSMA tog över efter den afrikanska styrkan, AFISMA, märker befolkningen i norr inte någon större skillnad.

I N’Telit, en by några hundra mil norr om Gao har beväpnade ungdomar, som säger att de tillhör MNLA, tagit över. Byns ledare, borgmästaren Algatek, säger att varken fransmännen eller FN-soldaterna kan skydda befolkningen.
– De dyker upp då och då, tittar lite och åker igen, säger borgmästaren.
Längs vägen som går mellan Gao förbi rebellkontrollerade Menaka till Nigers huvudstad Niamey bor nordbor som har flytt undan striderna i provisoriska hyddor. De kan inte odla eller fiska eftersom marken inte tillhör dem, berättar Halima Dicko. Hon flydde hit med sin man Husseini och parets två barn redan i februari.
– Vi flydde undan strider nära vår hemby. Här är vi trygga, i alla fall för stunden, men utan land är det svårt att överleva, säger hon.

Att bekämpa beväpnade män som utger sig för att vara rebeller ingår inte i MINUSMA:s uppgifter. Styrkans uppdrag är att skydda befolkningen, stödja regeringen och att skapa bättre förutsättningar för FN:s övriga organ att arbeta, påpekar Magnus Önnestig.
– Utöver den militära insatsen har FN andra resurser som rör skolor, polis, sjukvård och statsbyggnad, säger han.

För Sveriges del kommer insatsen lägligt. 2016 väljs nya länder in i FN:s säkerhetsråd. Utmaningen är att tre EU-länder konkurrerar om två platser: Sverige, Nederländerna och Italien.Länder som deltar i fredsbevarande operationer har tidigare fått förtur. Det politiska spelet vägs mot de risker den svenska styrkan utsätts för. 120 svenska soldater är redan på plats i Timbuktu. Vid årsskiftet ska de vara dubbelt så många i den mytomspunna ökenstaden, kanske mest känd för sina samlingar av hundraåriga manuskript och musikfestivalen i öknen som lockat artister som U2-sångaren Bono innan det blev för farligt för västerlänningar att resa hit. 2011 kidnappades en svensk turist här. Sedan dess varnar flera ambassader, bland annat Sveriges, för resor hit. Inte långt från Timbuktu, i Gourma Rarous, har olika beväpnade grupper utfört flera attacker. Andra svårtillgängliga områden finns norr om Gao, Kidal och i Tigharghar, en stenig halvöken som sträcker sig nära hundra kilometer över fyra dalar norrut mot gränsen till Algeriet. Det är härifrån AQMI och MUJAO styr sina attacker. För några veckor sedan dödades en fransk soldat här.

När internationella styrkor drev ut islamisterna ur norra Mali flydde de till södra Algeriet och Libyen. För att finansiera sina trupper och köpa vapen smugglar de droger mellan Mauretanien, norra Mali, Algeriet och Libyen. Kampen om norra Mali handlar i första hand om resurser. Religion, territorium och självbestämmande är bara förevändningar, säger Issa N’Diaye, professsor vid universitetet i Bamako.
– Tittar man på var striderna står och vilka områden de olika grupperna slåss om, ligger de ofta längs de stora smuggelrutterna, säger N’Diaye.
Medan norra Mali befinner sig i ett märkligt limbo kämpar en bräcklig Bamakoregering för att kontrollera landets första utbrott av Ebola drygt ett år efter att epidemin började i Västafrika. Hittills har bara några få fall konstaterats. Ett verkligt utbrott skulle kunna destabilisera den redan svaga regeringen ytterligare.
– Det är i sin tur ett utmärkt tillfälle för rebellerna att öka sitt inflytande i norr, säger professor Issa N’Diaye.

I slutet av sommaren inleddes förhandlingarna mellan tuaregrebellerna och Bamakoregeringen. Rebellerna kräver bland annat visst självstyre, en egen armé, rätt att förhandla med företag som vill utnyttja regionens naturresurser – enligt rebellerna finns här både olja och gas – samt en egen huvudstad i Mopti drygt 60 mil från Bamako. Det är ungefär lika långt söder om de områden som de delvis kontrollerar i dag. Regeringen förklarar i sin tur att man vägrar förhandla med terrorister. Bland de sex rebellgrupper som deltar i samtalen finns före detta medlemmar i Ansar Dine och MUJAO.
– Alla vill de ha sin beskärda del, säger Issa N’Diaye.
Så länge förhandlingarna pågår förblir situationen i norra Mali oförändrad. Skolor, sjukhus, domstolar fungerar någorlunda, och med stöd av hjälporganisationer, i Gao, Kidal och Timbuktu. Utanför de större städerna saknas nästan allt. Det vill rebellerna ändra på. Om regeringen inte lyssnar på deras krav har de inget annat val än att en än gång ta till vapen, säger översten i Djebok.
– Vi har befolkningens stöd, säger han. Azawad slutar inte här.

katarina_hoijeKatarina Höije är frilansjournalist och har länge följt konflikten i Mali och utvecklingen i Sahel-regionen.

Fakta: Ett av Västafrikas fattigaste länder
Republiken Mali
Invånare: 15,9 miljoner
Huvudstad: Bamako (2 miljoner invånare)
Yta: 1 240 000 kvadratkilometer
Statschef: President Ibrahim Boubacar Keita
Nationella språk: Bambara, franska.
Självständighet från Frankrike 1960.
Två år efter självständigheten, 1962, bröt det första tuaregupproret ut i norr. Tuaregerna, en etnisk minoritet, var missnöjda med hur regeringen i Bamako behandlade befolkningen i norr. En fred förhandlades fram, varvid regeringen lovade att avsätta medel till att utveckla det eftersatta norra Mali, men den bräckliga freden varade bara några år.
Återkommande uppror och fortsatt missnöje bland tuaregerna ledde i januari 2012 till ett nytt uppror. I mars samma år la tuaregrebellerna, hjälpta av en militärkupp i huvudstaden Bamako, tillsammans med islamistiska grupper, några av dem med kopplingar till al-Qaida, två tredjedelar av landet för sina fötter.
Bland de grupper som kontrollerade de tre största städerna i norr, Timbuktu, Gao och Kidal, fanns tuaregrebellerna i MNLA, Nationella rörelsen för ett fritt Azawad, Ansar Dine, MUJAO, Rörelsen för enhet och Jihad i Västafrika och AQMI, al-Qaida i det muslimska Maghreb.
I januari 2013 drev en franskledd internationell styrka ut islamisterna, som då hade avancerat söderut, ur Gao och Timbuktu. Kidal kontrolleras fortfarande delvis av MNLA, österut nära gränsen med Niger finns MUJAO medan AQMI i första hand håller till i Taghraghar nära gränsen med Algeriet.
FN mandatet ger utrymme för 12 600 soldater. Just nu uppgår styrkan till 9 200 man.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner