Print Friendly

Islam kollektiviserar fria muslimer

Av Dilsa Demirbag-Sten | 5 februari 2010

Inga andra grupper i samhället knyts så hårt till religionen som muslimer, oavsett om de är sekulära, kulturella eller ateister. Den här typen av välvillig kollektivisering av muslimer är lika illa som ett generellt skuldbeläggande, skriver Dilsa Demirbag-Sten.

Dilsa Demirbag-Sten Foto: Karl Gabor

I många europeiska länder har främlingsfientliga partier tagit sig in i parlamenten. Högerextrema organisationer vädrar morgonluft och romer lynchas i östra Europa.

Även radikal islam stärker sina positioner. Antidemokratiska krafter i Europa värvar allt fler anhängare och verkar dessutom numera i symbios med varandra.

En schweizisk majoritet har röstat för ett minaretförbud. Det har noga påpekats att förbudet bara gäller minareter, inte moskéer. Som om det skulle göra saken bättre!

Ett öppet samhälle särbehandlar inte en särskild grupp. Ingen religion eller etnicitet borde få större rättigheter, inte heller bör de förnekas eller fråntas några. Jag har rätt att kritisera islam och andra religioner utan att bli förföljd, fängslad eller mördad, precis som de med en annan åsikt, till exempel de som vill uttrycka sin djupa muslimska tro, har rätt att kritisera mig. Vi kan hata, respektera och skymfa varandra, men vi kan inte hindra den andra sidan från att säga sin åsikt. Att förbjuda ett arkitektoniskt inslag i en religion kan lätt bli det första steget i en sådan utveckling.

Detta pågår just nu i Europa, den delen av världen som fortfarande borde ha förintelsen, nazismen och kommunismen färskt i minnet. Hur hamnade vi här?

Ända sedan den iranska teokratins fatwa mot Salman Rushdie har skäggiga islamistiska män – som bränner böcker och hatar individuell frihet – blivit representanter för alla muslimer. Islam befästes i den fria världens medvetande som ett mäktigt hot mot yttrandefriheten, demokratins stolthet och de dödligas möjlighet att kräva sina rättigheter. Det lustiga är dock att de flesta svenska muslimer har en högst demokratisk relation till islam och samhället, precis som vilken annan svensk som helst.

Sekulära, kulturella och ateistiska muslimer är helt enkelt inte tillräckligt intresserade av religion. Vilka svenskar organiserar sig kring kristendomen och låter religionen diktera livets alla delar? Få orkar eller vill vara muslim eller kristen på heltid. Vi är så mycket annat också: föräldrar, grannar, journalister, entreprenörer, husägare, husdjursägare, feminister…

Men för några rastlösa, vilsna och trängda människor har politisk islam blivit en politisk kraft och ett medel. Dessa är tillräckligt många och högljudda för att bevara bilden av islam som intolerant, och ibland utgör de även konkreta säkerhetshot. De som har religion som politiskt projekt kommer alltid att vara de som i en demokrati och en sekulär stat utmärker sig i debatten om religion, och det är de som kommer att kräva kollektiva rättigheter i religionens namn. Oavsett religion.

De krafter som idag knyter samman politisk islam och en grupp unga européer är samma krafter som förespråkar stening av kvinnor, fängslande och dödande av all opposition. De är homofobiska och antisemitiska. Låt mig dock påpeka att anhängare av islamistiska organisationer och rörelser är en minoritet bland muslimer i Europa. Men det hindrar dem inte från att agera som om de skulle ha fått tolkningsföreträde för muslimer i det politiska och offentliga rummet.

Den fria världen vet hur man ska navigera sig fram när det gäller kristendomen, men inte islam. Islam behandlas i Europa som en blandning av religion, etnicitet och nationalitet. Islamisterna skulle aldrig ha kommit så långt om de inte hade blivit så varmt mottagna av medierna, politikerna och det kulturella etablissemanget.
Vad säger det om Sverige idag? En sak är i alla fall säker; om vi verkligen hade sett individuella fri- och rättigheter som självklarheter skulle det politiska islam ha fallit samman.

Politiker vänder sig till gärna till organiserade grupper för att bredda väljarbasen. Det är grunden för alla politiska kampanjer; de försöker tala till så många som möjligt på så kort tid som möjligt. Muslimer har blivit en sådan grupp. Samtalet kring integration i Sverige har kommit att allt mer handla om muslimer, som därför ses som en viktig målgrupp. I själva verket kommer de flesta invandrare i Sverige från Finland.

För att nå ut till muslimer, som av alla partier ses som en stor väljargrupp, har man riktat in sig på att föra dialog med muslimska företrädare. Dessa har inte varit sena att utnyttja det förhandlingsliknande samtalet och krävt religiösa rättigheter. Såväl denna som den föregående regeringen har vänt sig till självutnämnda företrädare som gärna ger röst och ansikte åt ”muslimers” kränkthet och krav. Inga andra grupper knyts så hårt till religionen som muslimer. Till exempel vänder sig få till den katolska kyrkan för att föra en dialog med svenskar med sydamerikansk bakgrund.

För att kompensera för rasism och diskriminering, som är reella problem och tynger på det kollektiva samvetet, vänder sig samhällsrepresentanterna till högljudda islamistiska grupper och ger dem pengar och resurser för att stärka ett islamskt identitetsbyggande. Snart har väl varje statligt finansierad institution, organisation och stiftelse inlett ”brobyggande” och ”dialogarbete” med olika islamska organisationer, något som politiserar islam ytterligare.
Politiker talar inte direkt till muslimer, som till andra svenskar, utan går genom självutnämnda företrädare för religionen för att förstå muslimer. Men islam, eller vilken annan religion som helst, är sämsta sättet att försöka närma sig mig och andra som jag.

Sekulära föräldrar ser med förfäran sina barn söka sig till och värvas för politisk islam. Den nuvarande samhällsdebatten kastar en ung, orolig och sökande generation barn och ungdomar i armarna på de religiöst ortodoxa krafter som föraktar demokratiska värderingar. Välvilligt göder vi den minoritet som bör marginaliseras, en minoritet som alltid varit marginaliserad bland muslimer i Europa.

Men låt oss försöka förstå vad som hände i Sverige. Hur kunde de goda intentionerna bli så fel?
Det verkar som om våra politiker blandar ihop migrera och invandrare. De senare får egenskaper som är specifika för invandrade personer, så även deras barn. Invandrare blir en viss sorts människor bara för att vi inte är födda av svenska föräldrar i Sverige. Man anar stanken av en rasbiologisk retorik.

I Sverige är man invandrare i två generationer, i USA bara i några år. Blodsband och kulturella kopplingar gör någon till europé, eller svensk, medan man blir amerikan eller kanadensare genom att leva som en.

SCB:s definition av och statistik över invandrare visar tydligt hur etnicitet politiseras i Sverige. Så sant, nyanlända har en särskild situation. De behöver arbete, bostad och skolor för barnen. Oavsett nationalitet, etnicitet, religiös tillhörighet, hudfärg eller kön delar migranter, vid en viss tidpunkt, samma erfarenhet och behov. Tyvärr slutar inte den statliga styrningen av invandrade personer i Sverige efter etableringsfasen.

Jag var ett barn när jag migrerade till Sverige och mina barn, även om deras far är fullblodssvensk, ses bara som svenska så länge de är laglydiga. Om de skulle bli arbetslösa eller begå brott flyttas de in i statistiken över invandrare och erbjuds samhällets skyddsnät och stöd som just sådana. Vi har två parallella system på bostads- och arbetsmarknaden. Ett som är till för alla svenskar och ett annat som träder i kraft om individen kommer in i SCB:s statistik över invandrare. I lågkonjunkturer växer integrationsinsatserna i takt med arbetslösheten.

Hör det hemma i en demokrati att fastställa blodsband och utöva politik utifrån det? Jag tycker inte det.

Men det politiska Sverige agerar inte i ett vakuum. Sveriges Televisions program Halal-TV är ett tydligt exempel på hur medierna, likt våra politiker, tror att man endast kan kommunicera med muslimer genom islam. För att kompensera bristande mångfald inom SVT och det ständigt växande muslimhatet skapade man ett program som var högst stigmatiserande för muslimer. Det utgick från tre beslöjade, ortodoxa kvinnor som inte rör vid främmande män och anser att sex endast ska förekomma inom ett äktenskap mellan en man och en kvinna. De lever strikt efter en egen tolkning av islam. Programmet speglade mer redaktionens bild av den muslimska gruppen än verkligheten. Programchefen medgav att ingen annan religiös grupp skulle ha fått samma möjlighet som Halal-damerna. En välvillig kollektivisering av muslimer är lika illa som ett generellt skuldbeläggande.

En vanlig medborgare med muslimsk bakgrund, som trots en akademisk utbildning aldrig kallas till arbetsintervju, blir föga behjälpt av att SVT visar upp tre djupt religiösa kvinnor som inte tar män i hand och talar om profeten och Koranen i varje program. Hon anser med stor sannolikhet att slöjan är en kvinnofientlig symbol och anser att kvinnorna är homofoba och konservativa.

Men inte heller SVT och public service är på något sätt ensamma om att vara oförstående eller förvirrade rörande skillnaden mellan islam och muslimer. Problemet går djupare än så. I svenskt kulturliv har de mycket populära postkoloniala teorierna lett till ett relativiserande av de individuella fri- och rättigheterna. Liberala förespråkare som står upp för individers rätt till frihet beskylls oftast för ”intolerans” och ”fundamentalism”. Det kan vi liberaler nog leva med, men när anklagelsen dominerar det offentliga samtalet försvinner den viktigaste frågan, den om individuella fri- och rättigheter. Det är ju den som borde vara utgångspunkten. Navet.

Samma kollektivisering som missriktat används för att kompensera för rasism och diskriminering blir ett verktyg för de främlingsfientliga krafter som skuldbelägger alla muslimer för allt ont som händer i landet. De tror att alla muslimer är förprogrammerade till att vara odemokratiska och kvinnoförtryckande. Återigen är det islamisterna man utgår från. Utifrån meningar i Koranen och politisk islam målar grupper som Sverigedemokraterna upp hotbilder av muslimer som genetiskt onda, redo att med våld erövra hela den fria världen. Muslimer bär, i samma tankevärld, kollektiv skuld för allt som sker i islams namn, i Sverige och resten av världen.

Muslimer och invandrare lever varje dag med diskriminering och främlingsfientlighet. Det påverkar deras liv, vad de kan och inte kan göra. Men bara de mest ortodoxa som har islam som politiskt projekt blir behjälpta av Halal-TV-damernas framfart eller av att en imam hjälpte Nobelmuseet att censurera en utställning om yttrandefrihet. Muslimer är en heterogen grupp och som alla andra i en demokrati har de rätt att själva få förhålla sig till sin omvärld.

I en demokrati är det individer som har rättigheter – inte religioner eller ideologier. Friheter, exempelvis yttrande- och föreningsfrihet, utgår från individen. Ett kollektiv kan inte existera utan medlemmar. Ett kollektiv som är beroende av de människor det består av har inga egna rättigheter. Detta garanterar förstås enskildas rätt, men ger också kollektivet den legitimitet som kommer av att den baseras på frivillighet.

Detta borde vara självklart i dagens Europa, denna kontinent som återuppbyggdes ur krigets och folkmordets härjningar och där detta sorgliga arv alltid grundats i förtryck av individer, lika självklart som att vår världsdels triumfer förknippas med demokratiska reformer, eller åtminstone en liberal praxis.

Multikulturalismens intellektuella kapital har levererats av postmodernister som numera har relativiserat bort vår frihet, framförallt yttrandefriheten, som, än en gång, är de levandes möjlighet att hävda sina rättigheter. Tyvärr har den svenska staten varit en pådrivande och legitimerande kraft, trots att staten har ett ansvar att behandla alla sina medborgare lika. Vårt politiska och intellektuella etablissemang har helt enkelt gått vilse i labyrinter av strukturer och kollektiviseringar.

I tider av hög arbetslöshet och ekonomisk kris är det viktigt att åter förankra principerna för de individuella fri- och rättigheterna, de som var grunden för det fria och liberala Europa som växte fram efter förintelsen, nazismen och kommunismen.

Statens roll är att inte diskriminera medborgarna, utan att garantera deras fri- och rättigheter. Samma för alla, varken mer eller mindre. Oavsett varifrån deras föräldrar kommer. Om vi lyckas med det, är halva jobbet gjort.

Dilsa Demirbag-Sten är frilansjournalist och skriver bland annat för Expressen Kultur.

Fotnot: Texten framfördes som tal på engelska vid en konferens om multikulturalism eller mångfald hos The Per Ahlmark Foundation i januari. Översättning: Camille Forslund.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner