Print Friendly

Irländarna i Amerika

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ALF ÅBERG:
Irländarna 1 Amerika
Fil dr AlfAberg skildrar i denna
artikel irländarnas öden i Amerika.
Under senare hälften av 1800-talet
emigrerade nära 25 miljoner europeer
till Amerika. Av dessa utgjorde
irländarna en femtedel. De kom
fattiga och okunniga till det nya landet
och medförde endast en stark katolsk
tro och en djupt grundad antibrittisk
inställning. Genom sin sammanhållning
blev de dock snart en maktfaktor på
skilda områden. Den katolska kyrkan
i USA växte sig stark som en ”irländsk
fattigmanskyrka”. Irländarna bidrog
verksamt till att grunda den
amerikanska fackföreningsrörelsen,
och en rad färgstarka irländare har satt
sin prägel på storstädernas politiska
liv. Bland de irländska amerikanerna
nämns många stora namn, sådana som
Henry Ford, Francis Spel/man,
Eugene O’Neill och John F. Kennedy.
Irland är utvandrarlandet framför andra. Det finns inte något land, dit inte
deras präster, nunnor och munkar har
nått, och knappast något slagfält i nyare tid, där inte irländska legosoldater
varit med. ”Vi sådde vår säd över jorden, medan vi själva förblödde”, säger
Louis d’Alton i sin pjäs om Irland ”This
other Eden”. Det är tragiskt men sant.
På 1830-talet bodde åtta miljoner människor på Irland. Nu har antalet sjunkit
till något över fyra miljoner.
Irländarna hade goda skäl att utvandra. Under 1600-talet hade engelsmännen gjort sig till herrar över deras
land. De fördrev befolkningen från
norra Irland och koloniserade Ulsterområdet med sitt eget folk, hårdföra
presbyterianska bönder från de skotska
lågländerna. Resten av landet övertogs
av engelska protestantiska godsägare,
som gjorde de besegrade irländarna till
sina arrendatorer och lantarbetare.
Situationen komplicerades av att irländarna var katoliker. Genom en serie
vidunderliga lagar stämplades alla katoliker på Irland som parias. De fick
inte inneha ämbeten, inte vara förmyndare eller lärare. De fick inte heller
besitta någon egendom, och deras barn
fick inte någon undervisning. Om barnen ville gå i skola, måste de först bli
protestanter. Om en protestant gifte sig
med en katolik, drabbades han av sarnrna öde.
År 1827 lyckades irländarna tilltvinga sig religionsfrihet, men samtidigt
förvärrades den ekonomiska situationen. Irland betraktades som en engelsk
koloni. Några industrier var inte tillåtna på ön. Irlands enda uppgift var att
förse de engelska industristäderna med
slaktkött och arbetare. Befolkningen,
som var ohyggligt fattig, livnärde sig
till stor del på potatis. Flera gånger hade potatisskördarna slagit fel och landet drabbats av hungersnöd.
”Stora Hungern”
Den verkliga katastrofen inträffade
åren 1845-1847, då missväxten drev
människorna bort från byarna och mer
än en miljon irländare dog av hunger
och sjukdomar i svältens spår. Den Stora Hungern öppnade vägen för emigrationen. Under dessa år begav sig närmare en miljon människor till Förenta
Staterna och Kanada. De steg i land
sjuka och utblottade och med ett djupt
hat mot England, som de ansåg ansvarigt för de hemska förhållandena på deras ö.
Många emigranter var i så dåligt
skick att de dog på fartygen eller i karantänstationerna. En del av Kanadaresenärerna förlades i karantän på Grosse
Isle i St. Lawrencefloden. På denna
vackra ö finns en minnessten rest över
de 5 294 personer, som ”på flykt från
pest och hunger på Irland år 1847 endast fann en grav i Amerika”. Bland
dem som dog och begravdes på Grosse
Isle var hustrun till John Ford, en små-
brukare från grevskapet Cork. Själv
lyckades han överleva och begav sig
över de stora sjöarna till Detroit, där
275
han tog upp en gård i ödemarken. Han
blev farfar till Henry Ford, grundaren
av den moderna bilindustrin.
I motsats till invandrarna från de
nordiska länderna stannade de flesta irländarna i de stora städerna i östra
Amerika. De hade varken pengar eller
utbildning att ta upp någon större gård.
Det gjordes helhjärtade ansträngningar
från privata välfärdsföretag att locka
de nyanlända irländarna västerut, men
männen från den gröna ön avskydde
de stora vidderna, där det var långt till
grannar, kyrkor och pubar. De föredrog
att leva tillsammans.
I städerna tog irländarna alla slags
okvalificerade arbeten. De blev sjåare,
dikesgrävare och diversearbetare, och
deras hustrur och döttrar tog tjänst i
borgarhemmen eller arbetade i de nya
textilfabrikerna.
Min mormorsmor Julia Bowe och
hennes syster, som var bondbarn från
grevskapet Kilkenny, var de enda överlevande i sin familj och räddades tilllivet av amerikanska nunnor. De fördes
över till New York, där Julia fick arbete i en paraplyfabrik. Sexton år gammal gifte hon sig med en svensk sjökapten och hamnade i tidernas fullbordan i
Höganäs. Hon lärde sig aldrig svenska
och förblev katolik hela sitt liv. Hon
läste sin Holy Bible och bad varje morgon och kväll en bön, en slags rutinbesvärjelse ur djupen, som min mor kom
ihåg: ”God bless all men, all people, hut
the English.”
276
Biltig arbetskraft
Irländarna blev kroppsarbetarna framför andra. De nya trafiklederna i Amerika byggdes med billig irländsk arbetskraft. De grävde Erie kanal, som förenade New York med de stora sjöarna,
och byggde under fruktansvärda sociala missförhållanden, dryckenskap, bråk
och upplopp andra kanaler i Massachusetts, New Jersey, Pennsylvania och
Maryland.
Men kanalerna blev snart omoderna,
och i stället övergick man till att bygga
järnvägar. 30 000 miles av järnvägar
sträcktes ut i det inre av landet, och irländarna svarade för den största prestationen. De arbetade för låga löner och
levde i smuts och oordning. Deras arbetsgivare var slavdrivare, och många
olyckor inträffade. Irländska tidningar
berättar om arbetare som krossades under hopstörtade vägbankar, överkördes
av tåg eller sprängdes till döds av för
tidigt exploderande krutladdningar. Deras minne lever i ett gammalt ordstäv:
”Under varje sliper ligger en irländare
begravd.”
När järnvägarna byggdes ut mot
Stilla Havet var irländarna också med.
De arbetade med vapen i hand för att
slå tillbaka anfall från indianerna.
Whiskyn var billig, och folktraditionen
minns dessa män, som borrade, slogs
och söp. Det är om irländarna vid Union
Pacific som en av de amerikanska folkvisorna handlar: ”Poor Paddy. He
works on the Railroad”.
I storstäderna höll irländarna till i
slummen med negrer som närmaste
grannar. Det var inte ovanligt att de
bodde tio och fler i varje rum. I Boston,
berättar Cecil Woodham-Smith i sin bok
”The great Hunger”, höll irländarna
till i källare. De bodde som kreatur,
barn och vuxna hoppackade i ett enda
rum, konstaterade hälsovårdskommitten i staden. I Boston dog på 1840-talet
60 procent av alla irländska barn före
fem års ålder – ”det är den värsta
dödlighet världen någonsin har skådat”,
skrev en läkare. Ändå var livet i New
York ännu mer barbariskt för invandrarna.
Fattiga och okunniga
Irländarna var fattigast bland alla invandrare. Ännu år 1906 hade de i New
York flera tiggare och fattighjon än italienarna, och också bland luffarna på
landsvägarna var irländarna i majoritet.
Tuberkulosen härjade svårt i fattigkvarteren. Också kriminaliteten var hög
bland dem. Tidningarna i New York
och Chicago kunde berätta att invandrarna ”från den mjuka, gröna ön Erin”
svarade för dubbelt så många arresteringar som de infödda amerikanerna.
Fylleri och slagsmål var de vanligaste
brotten.
Irländarna var också de okunnigaste
av alla immigranter. Många kunde varken läsa eller skriva. De hade kommit
direkt från landsbygden och talade gaeliska sinsemellan. Man drev med dem på
teatrarna och i tidningspressen. Paddy
blev en skämtfigur, en suput och slagskämpe, och de irländska hembiträdena
framställdes som enfaldiga, lata, smutsiga och opålitliga.
Antalet irländare växte för varje år.
De sökte sig till sina fränder och landsmän i slummen och vägrade att assimilera sig. Kyrkan och puben var deras
samlingsställen här som hemma på ön.
Amerika var då ännu ett yankeeland,
hårt, protestantiskt och antikatolskt,
och för många bland de redan etablerade amerikanarna framstod irländarna
som ett främmande och icke önskvärt
element i den nya världen.
Motståndet ökade mot den irländska
immigrationen under 1850-talet och
överfördes då på det politiska fältet. Irländarna, säger John F. Kennedy i sin
bok ”A nation of immigrants”, är det
enda folk i Amerika som utmärkt sig
genom att väcka till liv ett politiskt
parti med enda uppgift att bekämpa irländare. Det var det s. k. Know
nothing-partiet, en rörelse av infödda
amerikaner. Irländarna anklagades för
att genom sin antibrittiska inställning
utgöra ett hot mot den amerikanska
neutraliteten. De beskylldes också för
att svika Amerika genom sin lojalitet
mot påven och den katolska kyrkan.
Know nothing-partiet ställde till svåra
upplopp i städerna. Människor dödades,
och katolska kyrkor sattes i brand.
Medlemmarna bildade ett hemligt sällskap – Stjärnbanerets orden – och instruerades att svara ”I know nothing”,
när de blev gripna under massakrerna.
277
Under några år utgjorde de en politisk
makt och tillsatte flera guvernörer.
Kampen mot de katolska irländarna
fortsattes av andra sällskap som t. ex.
the American Protective Association
och återupplivades på 1920-talet av det
lugubra sällskapet Ku Klux Klan.
Sammanhållning
Irländarna hade sin styrka i sammanhållningen. I politiska frågor slöt de
mangrant upp kring det demokratiska
partiet. De betrakade negrerna som farliga konkurrenter om de sämst betalda
arbetena, och det förekom ofta slagsmål mellan de båda grupperna i New
Yorks dockkvarter. Irländarna ogillade radikala lösningar av slavfrågan och
var misstrogna mot Abraham Lincolns
agerande som president. Men sedan inbördeskriget väl brutit ut år 1861, gick
de villigt i fält på hans sida för att slåss
för unionen.
Mer än 400 000 män födda i främmande länder stred på nordstaternas
sida. Av dem kom omkring 150 000
från Irland. Regeringen bedrev en systematisk värvning bland de irländska
invandrarna i New Yorks hamn. De nyanlända lockades med goda villkor, med
whisky och bröd och löfte om en katolsk präst i varje regemente. De blev
också övertygade om att detta var ett
krig mot Englands välde i sydstaterna,
och många tog med sig den gröna irländska flaggan ut i fält.
Vittnesbörden från kriget är samstämmiga om att irländarna var hårda
278
och kallblodiga soldater under strid men
samtidigt hade en dålig disciplin i lägret. ”Betalningsdag och drickande. Jag
har aldrig sett en sådan bild av helvetet”, skrev en hårt prövad fältpräst vid
ett av deras regementen. Men irländarna var sannerligen inte den enda nationen med disciplinproblem i den kaotiska nordstatsarmen, och hem från kriget
kom irländarna med i stort sett ökad
nationell respekt.
Irländarna började långsamt klättra
uppför samhällsstegen. De höll fortfarande samman som en enhet mot yttervärlden, de grundade egna skolor och
välfärdsinrättningar och slogs på arbetsplatserna för bättre löner och villkor åt sig själva. De gjorde en stor insats i den amerikanska fackföreningsrörelsen och hjälpte verksamt till att
skapa the Knights of Labor, den första
stora nationella organisationen, som
grundades i Philadelphia 1869. Sju år
senare räknade den 800 000 medlemmar. Tusentals irländska arbetare stödde den. Fortfarande spelar irländska
arbetarledare en viktig roll i fackföreningsrörelsen. Den stora Transport
Workers Union (C. I. 0.) lär vara helt
i händerna på irländska katoliker, om
man får tro Carl Wittke i hans bok
”The Irish in America”.
Kommunalpampar
Sammanhållningen mellan irländarna
gav också verksamma resultat i kommunalpolitiken. Irländare med kvicka och
slagkraftiga tungor valdes in i fullmäktige och nämnder. De trängde in och
tog makten i Tammany Hall, som länge
varit reserverat för infödda amerikaner.
En lång rad färgstarka irländska bossar
har satt sin prägel på New Yorks och
andra storstäders politiska liv. Om en
av dem, ”Hederlige John Kelly” från
grevskapet Tyrone, berättas det att han
avancerade från boxare till polischef i
New York City på 1860-talet. Han fick
sitt namn därför att han höll Tammany
Hall fritt från svårare skandaler.
Richard Croker, en bondpojke från
grevskapet Cork, blev 1886 ledare för
Tammany Hall och övertog finanskommittens räkenskaper utan att föra några böcker. Han styrde New York i sexton år och blev enormt rik. ”Store Ben
Sullivan”, son till en irländsk hamnarbetare, var en mäktig medlem av
stadsförvaltningen i New York. Han
blev ägare till sex salooner och lyfte
stora tributer från spelhus och boxningsarenor. För pengarna som strömmade in från många håll skaffade han
mat och kläder som han delade ut bland
de fattiga. Han blev överkörd av ett
tåg 1913. 25 000 människor följde honom till graven.
En ny generation av irländare växte
upp, som fått skolutbildning och blev
kommunala tjänstemän. Många hade
tjänstgjort i den frivilliga brandkåren,
som i en rad städer legat i händerna på
irländare. De flyttade över till den
kommunala brandkår, som inrättades i
städerna på 1860-talet. Med stor självövervinnelse m1ste de underkasta sig
nya h1rda bestämmelser, som förbjöd
kapplöpning till eldsv1dor, ett opassande spr1k, whiskydrickande p1 stationen
och besök p1 salooner i uniform.
Ännu massivare blev irländarnas uppslutning kring poliskåren. År 1888 var
28 procent av alla poliser i New York
av irländsk börd, och i San Fransisco
bar samtidigt en tredjedel av alla poliser irländska namn. Ocks1 under 1900-
talet best1r av allt att döma övervikten
för irländarna i polisen. År 1936 kontrollerades nationaliteten p1 20 000 av
New Yorks poliser. Det visade sig att
7 200 av dem var födda på Irland eller
barn till irländska föräldrar i Förenta
staterna. 2 000 av dem tillhörde ett sällskap för främjandet av den gaeliska
kulturen och det gaeliska språket i Amerika.
Kyrkligt ledarskap
Kanske har irländarna gjort sin största
insats inom den katolska kyrkan i Amerika. Innan de började anlända i större
mängd, bar denna kyrka en alltigenom
fransk prägel. Under 1840-talet växte
kyrkan genom deras ankomst fr1n
600 000 till 1,6 miljoner medlemmar.
Irländarna övertog kyrkan och gjorde
den till en engelsktalande och folklig
institution. Religionen har alltid varit
en vital del av den irländska nationalismen, och de fattiga invånarna ägnade
sig med iver och offervilja 1t sin kyrka.
De försvarade den som sin egendom
mot katolska tyskar, italienare och po- 279
lacker som ville ha in präster fr1n sina
nationella grupper.
Trots dessa motsättningar behöll irländarna ledarskapet i kyrkan. Av 464
biskopar, som utnämndes åren 1789-
1935, var 268 barn till irländska föräldrar. Många katoliker har bekämpat det
starka irländska inflytandet över kyrkan; de vill höja den intellektuellt och
ge den en mera liberal och human prä-
gel. Striden har stått mycket hård. Den
katolska kyrkan i USA har nu blivit
mera allmän och amerikansk, men det
var som irländsk fattigmanskyrka den
en gång växte sig stark.
Två irländska kyrkofurstar bör här
nämnas. Den ene, ärkesbiskop John !reland från grevskapet Kilkenny, var
brinnande nykterhetsman och stred för
en högre undervisning. Han var god
vän till presidenten Theodore Roosevelt
och sökte förankra kyrkan i en amerikansk tradition. Den andre, kardinal
Francis SpeUrnan från Tipperary, var
en lysande exponent för kyrkan under
1930-talet, då han blev nära förbunden
med presidenten Franklin Roosevelt och
anhängare av dennes reformpolitik.
”Ett andra Irland”
Åren 1850-1900 seglade nära 25 miljoner europeer västerut från den gamla
världen till den nya. Av dem levererade
det lilla Irland nära 5 miljoner för egen
del. I Amerika skapade irländarna ett
andra Irland. De höll samman genom
sitt nationalmedvetande och sin katolska tro. Bland irländarna i Amerika bil- 280
ciades de första motståndsorganisationerna mot engelsmännen på Irland, och
landsflyktiga rebeller fick här pengar,
understöd och ideer för den fortsatta
kampen om den gröna ön. Det var hit
Earnon de Valera – själv en son av
den gamla och den nya världen – begav sig för att samla pengar under frihetskriget på Irland. Och aldrig har paraden på Sankt Patricks dag i New
York varit större och mera festlig än
år 1921, då irländarna i Amerika krävde att deras regering skulle erkänna den
nya och fria republiken Eire.
Irländarna avancerade inom konsten
och kulturen, de blev journalister och
författare som Eugene O’Neill. Svårare
var det för dem att bli accepterade i
societeten. Det slutliga genombrottet
kom först med Joseph Kennedy, Roosevelts vän och ”the founding father” för
en lysande generation – en amerikansk
president och två senatorer.
President John F. Kennedy var stolt
över sin irländska härstamning. Under
sin sentimentala resa till Irland sommaren 1963 talade han i Wexford, den
plats, där hans förfader stigit ombord
på emigrantskeppet: ”När min farfarsfar gav sig åstad för att bli tunnbindare i Boston, hade han inget annat med
sig än en stark religiös tro och en stark
längtan efter frihet. Om han inte rest
skulle jag ha haft mitt arbete på Albatrosskompaniet tvärs över gatan.”
Släkten Kennedys känslomässiga förbindelse med Irland bidrog till att immigrantfrågorna alltid var levande för
honom. Han ville ha förnuftigare invandringslagar, en generös, human och
smidig invandringspolitik. Han ville se
en sådan politik som en naturlig åtgärd
från Amerikas sida för allt vad immigranterna gjort för Amerika. Varje
lands invandrare har gett sina viktiga
bidrag till det amerikanska samhället
och hjälpt till att göra det till en nation
av nationer.
Irländarnas historia i Amerika hör
till de mest fascinerande. En av deras
tidningsmän skrev profetiskt för nu
hundra år sedan: ”Fram ur dessa trånga
gränder, smutsiga gator och fuktiga källare skall en gång komma några av vårt
lands ädlaste söner, som hon skall glädja sig åt att äga och ära.”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner