Print Friendly

Invändning

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Pensionsreformen liberaliserar Sverige
”SEGERN HAR TUSEN FÄDER, det är
bara nederlaget som är föräldralöst.” Det gamla spanska ordspråket
har en viss bäring på artikeln om
pensionsreformen i nummer 6.
I ingressen till artikeln av Urban
Lundberg sägs bland annat ” … nu
börjar socialdemokraterna öppet göra
anspråk på att ha skapat reformen.”
Lundberg som är doktorand
och knuten till socialdemokraternas riksdagskansli har tidigare
skrivit en intressant uppsats om
socialdemokraterna och pensionsreformen i Pensionsforums skrift
”Hur blev den stora kompromissen möjlig?”
I artikeln utnämns 1994 års
pensionsreform till den viktigaste
inrikespolitiska händelsen under
hela 1990-talet. Ett ganska behagligt omdöme för den borgerliga
regeringen 1991-94, för de sju
borgerliga och socialdemokratiska
politiker som slöt överenskommelsen och för de skickliga experter som hjälpte dem.
Häpnadsväckande är dock Lundbergs huvudtes att socialdemokraterna nu håller på att ta åt sig
äran av bytet av pensionssystem
och således även på detta område
skulle kunna vinna kampen om
historien. Ett belägg för detta sägs
vara borgarnas dåliga förmåga att
skryta om reformen.
Att borgarna skryter för lite om
sina insatser är ju alldeles korrekt,
men att borttagandet av juvelen i
den socialdemokratiska välfärdskronan, ATP, skulle vara en socialdemokratisk bedrift är kanske
ändå att ta i?
Reformen kom till genom en
fempartiöverenskommelse och är
självfallet en kompromiss där alla
måst ge och ta. Inom de fem
partierna var motståndet överlägset störst inom socialdemokraterIIISvensk Tidskrift l2002, nr l l
na och därefter, långt därefter,
inom moderaterna. I själva verket
var motståndet inom socialdemokraterna så starkt att det under
några år försenade och till och
med hotade hela reformen.
Det tredje samråd som socialdemokraterna genomförde om
reformen och då efter (!) överenskommelsen var enligt Lundberg
själv i hans uppsats i Pensionsforumboken sådant att över 80 o/o
av deltagarna var uttalat negativa
till viktiga inslag i reformen. Det
fanns t o m betydande risk att 1997
års partikongress i Sundsvall skulle
gå emot överenskommelsen, vilket
förstås skulle ha sänkt reformen.
Pensionsreformen innebar bland
annat att Sverige som första och
fortfarande nästan enda OECDland kompletterade pengar-inpengar-ut-systemet med fonderade
individuella konton där den enskilde mycket fritt får välja hur
pengarna ska placeras. Andelen
gjordes så omfattande som som
gick utan att omöjliggöra att klara
den stora ofonderade pensionsskuld som byggts upp sedan ATPsystemets införande 1960. I en andra överenskommelse – 1998 –
höjdes andelen med 1/4 till nuvarande 2,5 procent.
Mot ett mycket starkt socialdemokratiskt motstånd överenskoms
till slut också att ta bort hälften
av avgifterna ovanför förmånstaket på 7,5 basbelopp. Självfallet
hade det varit önskvärt att ta bort
alla icke-förmånsgrundande avgifter, men så långt nådde vi inte.
Ett tredje inslag som väckte
stark kritik från många socialdemokrater var att systemet gjordes
strikt aktuariskt för uttag av pensionen från och med 61 års ålder
och i det nya systemet även efter
70 års ålder. Detta samtidigt som
den icke-aktuariska delpensionen
stegvis avskaffades.
De socialdemokratiska förhandlarna IngelaThalen och Anna Hedborg samt den dåvarande partiledaren Ingvar Carlsson har all heder av
att de förmådde sluta denna stora
överenskommelse på ett för socialdemokraterna mycket känsligt område.
Det betyder inte att det är en speciellt
socialdemokratisk reform.
I själva verket är den ett exempel av många på hur den svenska
socialdemokratin släpats in i framtiden och hur verkligheten och ibland oppositionen hjälpt till. Bland
allt det som fått överges bara under
de senaste 15 åren finns: Motståndet mot enskilda förskolor. Försvaret för mycket höga marginalskatter. Motståndet mot medlemskapet
i EU. Motståndet mot skolpengen.
Motståndet mot avregleringen av
telemarknaderna. Motståndet mot
en oberoende riksbank. Och nu motståndet mot deltagandet i euron.
För att anknyta till Lundbergs
tes, så finns det nog idag ledande
socialdemokrater som är glada
över att borgarna mot deras partis
motstånd lyckades få igenom premiereserverna i pensionssystemet.
En av de sju politiker som gjorde
reformen, Anna Hedborg, har i andra sammanhang hävdat följande:
”Den största segern vinns i motståndarnas hjärtan.”
Förutom att glädjas över alla
dessa segrar, så är det nog hög tid
för oss borgerliga politiker att bli
bättre på att skryta över våra insatser och därmed skriva ”framtidens
historia”. Några bättre läromästare
i detta än de svenska socialdemokraterna står inte att finna.
Bo Könberg(bo.konberg@riksdagen.se)
som är riksdagsledamot var statsråd och
ordförande i Pensionsarbetsgruppen 1991-94.
Svar:
JAG TROR INTE att borgarna är
sämre än socialdemokraterna på
att ”skryta” om sina bedrifter- och
inte för ett ögonblick att de skulle
vara mindre benägna att göra det.
Frågan är snarare vem man skryter
för och vad man skryter om. Det är
en sak att göra det för sina egna om
att man lyckades tvinga på sossarna
premiereserv och aktuariska principer, en annan och betydligt mera
politisk gångbar att göra det för
svenska folket om att man i en besvärlig situation lyckades slå vakt
om ett allmänt och offentligt pensionssystem för alla. Det är så att
säga skrytets omkrets som räknas.
Problemet för svensk borgerlighet är att man sammantaget har
ett kluvet förhållande till allmänna
och offentliga system. Man är motståndare till dem i teorin och i
offentligheten men ägnar i praktiken mycket tid, såväl i opposition som i regeringsställning, åt att
både bygga upp och förvalta dem.
1990-talets pensionsreform är belysande i detta avseende.
Den enda väg som den borgerliga regeringen 1991-1994 stakade
ut på förhand, med allt vad den
innebar av frihet och privata lösningar, mynnade i realiteten ut i
ett nytt stort men delvis annorlunda offentligt system. Som jag
skriver i min artikel var egentligen inte mycket annat att hoppas
på. Regeringens förutsättningar att
åstadkomma någonting radikalt
på pensionsområdet var starkt begränsade. Med detta naturligtvis
inte sagt att man inte åstadkom
någonting över huvud taget. Frå-
gan är bara vad.
Bo Könberg ser pensionsreformen som ett av många exempel på
hur socialdemokraterna de senaste åren släpats in i framtiden. En
poäng i min artikel var dock att
inget talar för att de i förlängningen skulle acceptera denna historieskrivning. Trots att de befann
sig i opposition skulle de lika gärna och utan att behöva tumma på
Feminism är frihetskamp
EN AV RUBRIKERNA på omslaget
av Svensk Tidskrifts senaste
nummer löd ”Stoppa feminismen!” Förmodligen var det tänkt
att chockera, att sticka ut. Men när
ännu en moderat man säger att
feminismen bör stoppas lockas
knappt mer än en gäspning fram
ur mig. Det är så typiskt, så invant
och tillrättalagt.
Under mina tio år med MUF
och moderaterna har jag mött både
kvinnor och män som säger att ”vi
är starka, tuffa och klarar oss själva”. Vi behöver inte gömma oss bakom kön eller skylla på klass, utan
kan ta oss fram av egen kraft, säger
de. Sossarna hindrar oss, de tror att
vi är veklingar och svagisar som behöver hjälp. Men nej, vi är hjältar,
supermän och superkvinnor. Fantomen och Modesty Blaise.
Det verkar ibland som om den
som är för marknadsekonomi och
individens frihet dessutom måste
vara emot feminismen. Som om
den som vill att individen ska vara
fri även måste tro att individen är
stark nog att hantera sin frihet.
Att högertyckare ständigt blundar för att det finns grupper i samhället som har olika förutsättningar på grund av sin grupptillhörighet är naivt. Självklart är vi
präglade av vår omgivning, både
individuellt och strukturellt.
sanningen kunna beskriva slutresultatet som frukten av ett ansvarsfullt och framför allt odogmatiskt
agerande från deras sida. Särskilt
eftersom ATP var minerad mark i
den egna partiorganisationen.
Egentligen är det alldeles för
tidigt att sia om hur pensionsreformen kommer att framstå i historiens ljus. Men om socialdemokraternas tolkning vinner kraft beror
det inte på att de är snarare
till skryt. Det skulle ske eftersom
borgerliga politiker och debattörer högst ogärna tar ansvar för det
som många människor upplever
som allra viktigast med ett pensionssystem. Det vill säga att det
är allmänt och offentligt administrerat och att det innehåller tydliga
fördelningsinslag. Eller för att gå
på väsentligheterna: att det- aktuariskt eller ej – skänker alla medborgare viss trygghet på ålderns
höst.
Urban Lundberg (urban.lundberg@
riksdagen.se) är doktorand i historia vid
Stockholms universitet.
Titta i julklappshögen i vilket
svenskt hem som helst och se hur
flickor och pojkar skapas genom
stereotypa föreställningar. Spis och
hårborste till henne, verktyg och
boxningshandske till honom.
Och tänk hur kvinnor i 25-35-
årsåldern med sambo eller ring på
fingret betraktas ur rekryterarens
ögon när bara 13 procent av föräldraledigheten tas ut av män. Ingen vill
riskera att den nyanställda försvinner
så fort introduktionen är klar.
Att kvinnors frihet begränsas
på grund av att de är kvinnor är
ett problem som en liberal borde
ta till sitt hjärta- inte motarbeta
eller förlöjliga. Det är dags att Ejemyr och hans gelikar inser att frihet är en större fråga än bara frihet
från staten. Kulturen i form av förlSvensk Tidskrift l2002, nr 1 lfl

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner