Print Friendly

Invändning

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Svar:
J
AG TROR INTE att borgarna är
sämre än socialdemokraterna på
att ”skryta” om sina bedrifter- och
inte för ett ögonblick att de skulle
vara mindre benägna att göra det.
Frågan är snarare vem man skryter
för och vad man skryter om. Det är
en sak att göra det för sina egna om
att man lyckades tvinga på sossarna
premiereserv och aktuariska principer, en annan och betydligt mera
politisk gångbar att göra det för
svenska folket om att man i en besvärlig situation lyckades slå vakt
om ett allmänt och offentligt pensionssystem för alla. Det är så att
säga skrytets omkrets som räknas.
Problemet för svensk borgerlighet är att man sammantaget har
ett kluvet förhållande till allmänna
och offentliga system. Man är motståndare till dem i teorin och i
offentligheten men ägnar i praktiken mycket tid, såväl i opposition som i regeringsställning, åt att
både bygga upp och förvalta dem.
1990-talets pensionsreform är belysande i detta avseende.
Den enda väg som den borgerliga regeringen 1991-1994 stakade
ut på förhand, med allt vad den
innebar av frihet och privata lösningar, mynnade i realiteten ut i
ett nytt stort men delvis annorlunda offentligt system. Som jag
skriver i min artikel var egentligen inte mycket annat att hoppas
på. Regeringens förutsättningar att
åstadkomma någonting radikalt
på pensionsområdet var starkt begränsade. Med detta naturligtvis
inte sagt att man inte åstadkom
någonting över huvud taget. Frå-
gan är bara vad.
Bo Könberg ser pensionsreformen som ett av många exempel på
hur socialdemokraterna de senaste åren släpats in i framtiden. En
poäng i min artikel var dock att
inget talar för att de i förlängningen skulle acceptera denna historieskrivning. Trots att de befann
sig i opposition skulle de lika gärna och utan att behöva tumma på
Feminism är frihetskamp
EN AV RUBRIKERNA på omslaget
av Svensk Tidskrifts senaste
nummer löd ”Stoppa feminismen!” Förmodligen var det tänkt
att chockera, att sticka ut. Men när
ännu en moderat man säger att
feminismen bör stoppas lockas
knappt mer än en gäspning fram
ur mig. Det är så typiskt, så invant
och tillrättalagt.
Under mina tio år med MUF
och moderaterna har jag mött både
kvinnor och män som säger att ”vi
är starka, tuffa och klarar oss själva”. Vi behöver inte gömma oss bakom kön eller skylla på klass, utan
kan ta oss fram av egen kraft, säger
de. Sossarna hindrar oss, de tror att
vi är veklingar och svagisar som behöver hjälp. Men nej, vi är hjältar,
supermän och superkvinnor. Fantomen och Modesty Blaise.
Det verkar ibland som om den
som är för marknadsekonomi och
individens frihet dessutom måste
vara emot feminismen. Som om
den som vill att individen ska vara
fri även måste tro att individen är
stark nog att hantera sin frihet.
Att högertyckare ständigt blundar för att det finns grupper i samhället som har olika förutsättningar på grund av sin grupptillhörighet är naivt. Självklart är vi
präglade av vår omgivning, både
individuellt och strukturellt.
sanningen kunna beskriva slutresultatet som frukten av ett ansvarsfullt och framför allt odogmatiskt
agerande från deras sida. Särskilt
eftersom ATP var minerad mark i
den egna partiorganisationen.
Egentligen är det alldeles för
tidigt att sia om hur pensionsreformen kommer att framstå i historiens ljus. Men om socialdemokraternas tolkning vinner kraft beror
det inte på att de är snarare
till skryt. Det skulle ske eftersom
borgerliga politiker och debattörer högst ogärna tar ansvar för det
som många människor upplever
som allra viktigast med ett pensionssystem. Det vill säga att det
är allmänt och offentligt administrerat och att det innehåller tydliga
fördelningsinslag. Eller för att gå
på väsentligheterna: att det- aktuariskt eller ej – skänker alla medborgare viss trygghet på ålderns
höst.
Urban Lundberg (urban.lundberg@
riksdagen.se) är doktorand i historia vid
stockhalms universitet.
Titta i julklappshögen i vilket
svenskt hem som helst och se hur
flickor och pojkar skapas genom
stereotypa föreställningar. Spis och
hårborste till henne, verktyg och
boxningshandske till honom.
Och tänk hur kvinnor i 25-35-
årsåldern med sambo eller ring på
fingret betraktas ur rekryterarens
ögon när bara 13 procent av föräldraledigheten tas ut avmän. Ingen vill
riskera att den nyanställda försvinner
så fort introduktionen är klar.
Att kvinnors frihet begränsas
på grund av att de är kvinnor är
ett problem som en liberal borde
ta till sitt hjärta – inte motarbeta
eller förlöjliga. Det är dags att Ejemyr och hans gelikar inser att frihet är en större fråga än bara frihet
från staten. Kulturen i form av förlSvensk Tidskrift 12002, nr l III
C)
c:
c:
”‘O
c:
:ro
>
c:
1-1 domar, traditioner och normer är
en minst lika stor frihetsherövare
som socialismen.
Artikeln i Svensk Tidskrift bygger på rädslan för att ett kollektivt
tänkande kan leda till mer politik.
Och visst. Det vore tråkigt om vi
fick ännu fler lagar och regleringar som trampar på vissa för att
skydda andra. Men det är en annan fråga.
Nej, man måste få tycka utan att
vilja lagstifta och man måste få höja
sin röst för att höras i opinionen. Man
måste få bekämpa problem i det civila samhället med det civila samhällets
metoder. Det är ju trots allt det som är
marknadens makt, det vi slåss för.
Eller kan man endast stå för
en minskad offentlig sektor och
mer frihet från politikers godtycke
om man tror att samhället i så fall
skulle vara helt problemfritt?
Carolin Dahlman (carolin@
shortcut.nu) är journalist ochfrilansskribent.
Kan man vara både högerman
och kvinnosakskvinna?
KAN MAN kalla sig både liberal
och feminist? Den frågan
ställer sig många ibland och vissa,
som till exempel Peter Ejemyr i förra numret av denna tidskrift, svarar
nej. Men jag både kan och vill och
tror dessutom att det är viktigt. Jag
ska försöka förklara varför.
FINNS DET ETT PROBLEM,
OCH I SÅ FALL VILKET?
Man kan ju börja med att fundera
på om det finns några skillnader
mellan män och kvinnor och om
de i så fall är politiskt relevanta.
Att vi ser olika ut är till exempel en
sådan skillnad som är politiskt
helt ointressant för alla utom rasister. Men om det finns skillnader som får effekter på aggregerad
nivå angår det flera. Svenska kvinnor har lägre genomsnittslön än
män. I svenska börsbolag finns det
fler vd:ar som heter Göran än som
är kvinnor. Är det ett politiskt
problem? Ja det tycker jag, eftersom det är ett samhällsproblem
och eftersom även liberala politiker bör ha uppfattningar om vad
som är rätt och fel i samhället.
Gör det mig till kollektivist?
Nej, inte så länge som jag har individen som utgångspunkt och undviker att göra orsakssamband av
konspirationsteorier som inte hör
dit. Om en stor grupp individer
har betydligt lägre genomsnittslön
än en stor grupp individer med
samma förutsättningar men annat
kön, irriterar det mig inte bara
som människa utan även som politiker. Då föreligger nämligen ett
samhällsproblem. Inte på grund av
patriarkaliskt eller kollektivt förtryck eller någon konspirationsteori utan på grund av att individer behandlas orättvist på grunder
som inte är acceptabla.
SLARV STRAFFAR SIG
Lite är det vårt eget fel. Ju sämre och
slappare liberaler är på att förklara
varför till exempel kvinnliga genomsnittslöner är lägre än manliga, desto
mer vänsterstämplat blir feministbegreppet. Om Gudrun Schyman
oemotsagd får påstå att svenska män
är ett kollektiv och dessutom som
liknar talibaner som kollektiv är det
ju ingen som vill vara feminist om
man riskerar att buntas ihop med
henne. Inte jag heller.
Men i begynnelsen var feminismen liberal. Allmän och lika
rösträtt ansågs på sin tid feministiskt och radikalt att förespråka. I
dag borde det vara lika självklart att
vara feminist som att vara antirasist, mot bakgrunden att det är fel
att behandla människor sämre för
att de tillhör en viss grupp. Ju färre
liberaler som använder feminism
desto fler konstiga och kollektivistiska åsikter förknippas med den.
Den största förklaringen till att
svenska kvinnor har lägre genomsnittslön än svenska män finns rent
statistiskt i att genomsnittslönen i
offentlig sektor är lägre än den i
privat och fler kvinnor arbetar i
offentlig. Men ju mer vi låter Gudrun vara ensam om att förklara
detta, desto större är sannolikheten att offentliganställda kvinnor
fortsätter föredra hennes parti
framför något mer liberalt alternativ. Det borde de inte göra om de
insåg att kollektivavtal och arbetsgivarmonopol är de stora kvinnolönefällorna. De borde ju fundera mer på varför Gudruns parti
vill behålla låglönemonopolen och
Wanjas LO försvarar kollektivavtal
med sämre villkor för kvinnadominerade yrken. Men många
liberala individer är medskyldiga
till att det fungerar. Utan bättre
liberal motargumentation kan socialistiska feminister fortsätta locka fler än deras ideer förtjänar.
Därför är det inte bara möjligt
utan dessutom viktigt att vara feminist om man är liberal.
VÅGA VARA VARDAGSFEMINIST
Men hur ska man göra då? Ibland
kan jag blir avundsjuk rent tekniskt
på socialister, eftersom det är lättare
för dem att visa politisk handlingskraft. Man kan förbjuda,
reglera och skicka bidrag. Det är
El iSvensk Tidskrift l2oo2, nr 1 l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner