Print Friendly

Interventionismens överhetsideologi

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NILS KARLSON:
Interventionismens
överhetsideologi
Den svenska modellen fungerar
inte längre. De förment ”rättvisa”
omfördelningarna går inte från
rika till fattiga och behövande,
utan från alla till alla. Traditionella normsystem har sakta brutits ned och marknadens funktion och dynamik har försäm.:.
rats.
Det är själva grundideologin
– interventionismens ideologi –
som är problemet. Därmed blir
även de etablerade riksdagspartierna en del av problemen.
De har alla varit med och byggt
upp och legitimerat den svenska
s k välfärdsstaten.
Det parti som vågar inse att
en reell avpolitisering av samhället bör stå först på den politiska dagordningen har allt att
vinna.
Nils Karlson är doktorand i
statsvetenskap.
I
ett internationellt perspektiv är skillnaden marginell mellan våra riksdagspartier. De har ungefär samma
verklighetsuppfattning och ungefär samma grundvärderingar. Alla betraktar de
den offentliga sektorn som en helig ko:att
”skära i välfärden” kan inte accepteras.
Även moderaterna och Carl Bildt, som av
Ingvar Carlsson utmålas som missnöjespolitiker och Sveriges Carl THagen, förordar i stort sett endast ett alternativ inom
ett bibehållet offentligt finansierings- och
regleringssystem. Avpolitisering förespråkas endast i undantagsfall.
situationen är inte bara märklig med
tanke på Sveriges ekonomiska och sociala
problem, som för var dag blir alltmer
akuta och alltmer uppenbara, utan kanske
främst på grund av att väljarna inte längre
tycks dela etablissemangets konsensusartade ”överhetsideologi”. T undersökning efter undersökning säger sig en stor
majoritet av folket, och dessutom majoriteten av socialdemokratins kärngrupper,
vilja ha lägre skatter, minskad offentlig
sektor, privatiseringar, färre regleringar
o s v.
Vad beror detta förhållande på? Hur
har partietablissemangets enighet uppstått? Och vari består dess ideologi? För
att finna svar på dessa frågor måste vi gå
tillbaka åtminstone till 30-talet. Redan då
hade nämligen vårt partisystem stabiliserats. Samtliga stora riksdagspartier, med
undantag för miljöpartiet, uppstod i samband med införandet av den allmänna
rösträtten och parlamentarismen. Sverige
befann sig i slutet av den liberala epoken.
Den liberala epoken
Denna hade inletts vid mitten av 1800-
talet, kanske är ståndsriksdagens avskaffande 1867 en lämplig startpunkt. Sakta
men säkert hade olika privilegier, regleringar och andra mer godtyckliga påbud
avskaffats. Följden blev att vid slutet av
seklet hade en aldrig tidigare skådad välståndsökning och aktivitet kommit igång i
samhället.
De var då, runt sekelskiftet, som nästan
alla våra stora industriföretag, idrottsföreningar, frikyrkor, folkrörelser och
politiska partier grundades. Alla försökte
de på olika sätt och med olika medel tillgodose människors efterfråga och behov.
Partierna var i huvudsak klasspartierde vände sig primärt till olika stora samhällsgrupper vars intressen de sade sig
företräda. Där fanns ”överklasspartiet”,
”bondepartiet”, ”tjänstemannapartiet”
och ”arbetarpartiet”.
Och efter ytterligare några turbulenta
decennier, med utbrytningar, uppsplittningar och sammanslagningar, hade således partistrukturen stabiliserat sig vid
mitten av 30-talet. Det var då den interventionistiska epoken inleddes.
Den interventionistiska epoken
Partierna ville nu använda sin nyvunna
makt. T syfte därtill hade de skaffat sig
ideologier. De insåg att de för att få så
många röster som möjligt inte enbart kunde hänvisa till sina mer snäva gruppintressen utan även måste ha ett mer övergripande budskap, som kunde locka till sig
väljare även från de andra samhällsklasserna.
En sådan ideologi består, i korthet, av
två olika beståndsdelar: dels en uppsättning värderingar, d v s partiets målsättningar, dels en verklighetsuppfattning,
d v s partiets perception av hur verkligheten kausalt fungerar. När dessa delar
17
kombineras får man ett handlingsprogram, som alltså talar om vilka medel partiet i fråga vill, eller anser sig kunna, använda för att uppnå sina målsättningar.
Till en början fanns relativt stora ideologiska skillnader mellan partierna –
kanske framförallt i verklighetsuppfattningen: de partier som kallade sig borgerliga var mer förtjusta i medlet marknad,
medan de som kallade sig socialistiska
förordade statliga ingrepp och planering.
Denna skillnad fanns dock främst på
det retoriska planet. Så snart det gällde
praktisk politik var de borgerliga minst
lika ivriga som socialisterna att skydda sin
egen kärngrupps intressen med hjälp av
regleringar och andra konkurrenshämmande åtgärder.
Vad gäller värderingarna, den andra
delen i ideologibegreppet, rådde det motsatta förhållandet. Här var retoriken likartad. Alla partierna hade kommit på, att
oavsett vilka målsättningar eller intressen
man egentligen ville uppnå eller tillgodose, så var det bäst att säga att man eftersträvade allmänintresset. Det lät mer
rumsrent på så vis.
Detta var dock bara början. Det socialdemokratiska arbetarpartiet, vilket genom den alltjämt fortgående ekonomiska
utvecklingen och industrialiseringen inte
bara fick en allt större väljargrupp, tycktes
dessutom för många ha ett moraliskt försteg jämfört med de övriga partierna. De
hade nämligen kommit på att deras
gruppintresse kunde uttryckas i termer av
rättvisa. De sade sig eftersträva social eller
distributiv rättvisa, d v s en rättvis fördelning av inkomster, förmögenheter, bostä-
der, utbildning o s v.
Den fördelning som uppstod spontant
på marknaden ansågs vara orättvis, efter- _j
18
som den inte direkt tog hänsyn till människornas verkliga behov. Att vara emot
denna värdering blev liktydigt med att
vara emot de svaga i samhället, och framstod därmed som direkt omoraliskt. Det
var nu som interventionismens ideologi i
egentlig mening började ta form.
Låt oss säga att vi befinner oss i början
av 50-talet. Harmoni och optimism råder
i konungariket Sverige. Just före kriget
har Saltsjöbadsavtalet ingåtts mellan SAF
och LO – arbetsfreden är garanterad. Vi
har lyckats hålla oss neutrala. Planhushållningsdebatten om socialdemokratins
efterkrigsprogram har lagts på is. Industrin, som gått oskadd genom kriget, går
på högvarv efter den stora devalveringen.
Nu skall folkhemmet byggas. LortSverige skall utrotas och rättvisa skall skapas! Alla de stora partierna är reformistiska. Marknaden, som delegitimiserats
genom depressionen på 30-talet, skall få
finnas kvar men den måste tuktas, som en
rosenbuske, av politikens skickliga trädgårdsmästare. Det är nämligen där, i toppen, som kunskaperna och insikterna
finns. Det inser även vanligt folk.
Poppers och Keynes teorier
Nu är interventionismens ideologi i stort
sett färdig. Förutom sina värderingar, allmänintresse och social rättvisa, har den
nu även fått sin verklighetsuppfattning.
Denna har dessutom fått intellektuelllegitimitet genom i första hand Karl Poppers
och John Maynard Keynes vetenskapliga
teorier. Uppslutningen kring dessa är i det
närmaste total, både i den akademiska
och den politiska världen.
Enligt Papper, som var kritisk mot Stalins utopiska experiment, skulle politikerna ägna sig åt en stegvis social ingenjörskonst. De skulle alltså avstå ifrån storskaliga förändringar, och i stället med
hjälp av expertkunskap från akademikerna pröva sig fram med stegvis sociala reformer. På så vis skulle allvarliga missgrepp kunna undvikas och det goda samhället skapas.
Enligt Keynes skulle marknadens på-
stådda instabilitet kunna avskaffas genom
att regeringarna i lågkonjunkturer stimulerade ekonomin med offentliga utgiftsökningar och i högkonjunkturer stramade
åt med nedskärningar i de statliga utgifterna eller med skattehöjningar. Den ekonomiska politiken skulle fungera som en
”allseende och välvillig despot”, som såg
till att marknaden fungerade till allas
bästa.
Nu kunde handlingsprogrammet för
interventionismens ideölogi slutgiltigt
formuleras: Med centrala politiska ingrepp
som regleringar, skatter, subventioner och
offentlig monopolproduktion skall social
rättvisa skapas och allmänintresset tillgodoses.
Uppslutningen kring programmet blev
med tiden i det närmaste total. De som i
början varit tveksamma resignerade alltmer. Tillväxten och välståndsökningen
var ju enorm. Under 50-talet fördubblades en arbetares realinkomst efter
skatt … Och till detta kom de sociala,
trygghetsskapande reformerna. Det gick
till och med så långt att Herbert Tingsten
med fog kunde hävda att de traditionella
ideologierna var döda.
Politisk enighet
På 60-talet var enigheten så stor att partierna, från höger till vänster, bokstavligen
tävlade om att hitta på nya interventioner
och kostsamma reformer. Socialdemokralerna fann sig ofta angripna även från
vänster av de borgerliga partierna.
Reglering och styrning ovanifrån var
nyckelorden för dagen. Paternalism och
populism blandades i en salig röra. Paternalismen fanns där ständigt i och med
åsikten att kunskaperna och insikterna
om både medel och mål (vanliga människor ansågs ju inte själva känna till sina
verkliga behov) fanns i den politiska pyramidens topp. Och populismen fanns även
den ständigt i och med att man i grunden
appellerade till människors gruppintressen.
Och det var just där som kärnan till den
interventionistiska ideologins pervertering låg. På 70-talet började det hela gå
snett. Tillväxten minskade och arbetslösheten, inflationen och de statliga budgetunderskotten ökade.
Till en början kunde man skylla på
oljekrisen – alla industriländer fick ju
problem. Men problemen blev värre och
försvann aldrig i Sverige. Sedan försökte
man skylla på socialdemokraterna. De
hade nämligen varit ataktiska nog att avvika från interventionismens ideologi, genom att vilja införa löntagarfonder. Det
var som att svära i kyrkan. Enligt ideologins dogmer skulle ju inte marknaden
eller kapitalismen avskaffas – den skulle
bara tuktas och dess resultat omfördelas.
Det specifika med den svenska s k välfården är, som Assar Lindbeck påpekat,
att det inte är företagen som socialiseras,
”utan familjen, eller rättare sagt många av
familjens traditionella funktioner.” Familjen tvingas ägna sig alltmer ”åt service av
ting, medan offentliga institutioner alltmer tar över personlig service av människor’.
19
De borgerliga åren
Således fick de borgerliga makten, för
första gången sedan 30-talet. I klassisk interventionistisk anda körde de igång. De
försökte vara precis så ”gråsossiga” som
socialdemokratin en gång varit och de
själva fortfarande var.
Men problemen försvann inte. De blev
etter värre. Inflation, arbetslöshet, budgetunderskott och offentlig sektor växte
som aldrig förr. Och tillväxten och investeringarna fortsatte att sjunka. De borgerliga måste uppenbarligen vara dåliga
”ingenjörer”, de kunde tydligen inte
konsten att styra.
Efter sex bedrövliga år kallades socialdemokraterna tillbaks till makten. Nu
skulle det bli styrsel på skutan igen. Löntagarfonderna var glömda och det statsbärande partiet lovade att hålla sig till sin
gamla beprövade ideologi. Men trots devalveringar och sedvanliga ingrepp lät sig
inte skutan styras. Trots internationell
högkonjunktur och i övrigt gynnsamma
förhållanden fick inte heller socialdemokratin fart på ekonomin. Visserligen
lyckades de, åtminstone kortsiktigt, få ner
arbetslösheten och bli av med budgetunderskotten, men i övrigt kvarstår problemen.
Den svenska modellen fungerar
inte längre
Dessutom har de omhuldade ”välfärdssystemen” börjat knaka alltmer betänkligt
i fogarna: sjukvården har inte råd att betala sin personal och köerna ökar; pensionerna är i farozonen eftersom ATPsystemet snart måste betala ut mer pengar
från sina fonder än det får in; skolbarnen
får inte längre nödvändiga läromedel;
barnomsorgen har ständig personalbrist;
20
och offentliganställda av alla kategorier,
från åklagare och poliser till sjuksköterskor och lärare, känner sig underbetalda och illa behandlade.
Det är här vi befinner oss i dag. Det är
helt uppenbart att hela systemet är i kris,
den svenska modellen fungerar inte längre. Att tro att problemen löses bara vi sänker marginalskatterna och tar bort avdragen är naivt i överkant. Det är själva
grundideologin, interventionismens ideologi, som är problemet. Och därmed blir
även de etablerade riksdagspartierna en
del av problemet. De har alla, från moderaterna till vpk, varit med och byggt upp
och legitimerat den svenska s k välfärdsstaten. De har alla i hög grad omfattat och
argumenterat för den interventionistiska
ideologin. Under honnörsord som ”rättvisa” och ”allmänintresse” har de alla sökt
legitimera interventioner till förmån för
sär- och gruppintressen. De har alla förespråkat centrala politiska ingrepp, som
regleringar, skatter, subventioner, avdrag
och offentliga produktionsmonopoL Ansvaret för de effekter som denna politik
har åstadkommit kan de aldrig komma i
från.
Vi har i dag låst fast oss i ett hierarkiskt,
byråkratiskt och stelt samhälle, ett samhälle där kunskaper, initiativförmåga, arbetsvillighet och personligt ansvarstagande spelar allt mindre roll. Och där i stället
grupptillhörighet, kontakter, karriärism,
inställsamhet och ”fixande” vid lagens
gränser avgör om man skall bli framgångsrik eller ej. De förment ”rättvisa”
omfördelningarna går inte från rika till
fattiga och behövande, utan från alla till
alla. De ständiga ingreppen i samhället
har sakta men säkert brutit ned traditionella normsystem om rätt och fel och försämrat marknadens funktion och dynamik.
Det folkliga stödet eroderar
Detta och mycket därtill har partietablissemanget åstadkommit. Om interventionismens ideologi för inte så länge sedan
åtnjöt ett stort folkligt stöd, är det i dag
tydligt att detta stöd eroderar mycket
snabbt. Ideologin har alltmer blivit en
perverterad ”överhetsideologi”, som i
längden enbart gynnar dem som sitter
nära den politiska maktens köttgrytor.
Och handlingsprogrammets medel har
alltmer övergått till att bli mål isig: rättvisa
och välfärd likställs med statliga ingrepp.
Partiernas ovilja eller oförmåga att
skaffa sig en ny och mer adekvat verklighetsuppfattning och nya ärligare grundvärderingar utgör i dag Sveriges kanske allra
största problem.
Likväl är det tydligt att vi närmar oss
slutet på den interventionistiska epoken.
Förr eller senare kommer den gamla kon
att slaktas. Kan man byta system i ÖstEuropa, kan vi det också. Frågan är dock
vilket, om något, av de nuvarande riksdagspartierna som kan göra sig av med
den barlast som interventionismens ideologi utgör, så att de kan hänga med in i
nästa sekel?
Det parti som vågar inse att det är hög
tid att ”skära i välfärden” och att en reell
avpolitisering av samhället bör stå först på
den politiska dagordningen har allt att
vinna. Verklig välfärd kan nämligen endast skapas underifrån, av medborgarna
själva.
Huruvida Moderata Samlingspartiet,
som onekligen har bäst förutsättningar att
anta utmaningen, är detta parti, återstår
ännu att se.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner