Print Friendly

Integrationsproblem är egentligen arbetsmarknadsproblem

Av Johan Hedin | 23 november 2012

Kriminalitet, bidragsfusk, utanförskap och svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden är allvarliga samhällsproblem. Men de är på inget sätt unika för gruppen utrikes födda. Det skriver Johan Hedin, som menar att det är ett misstag att betrakta dem som integrationsproblem.

Varför säger man egentligen integrationsproblem när man så ofta menar andra problem? En del debattörer frambär kriminalitet, bidragsfusk, utanförskap, social utslagning och svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden som ”integrationsproblem”, underförstått att den gemensamma nämnaren är att detta är problem som drabbar invandrare, alternativt uppstår på grund av invandring. Detta är på många sätt en absurd tes. De här problemen är på inget sätt unika för gruppen utrikesfödda, även om många individer med sådan bakgrund drabbas av dem.

Från en del av dessa debattörer anförs argument syftande till att begränsa eller stoppa invandringen, eller ”massinvandringen” som den ibland kallas. Av en mängd skäl, såväl moraliska och ekonomiska, vore det en utomordentligt usel idé. Det är dessutom en idé som svårligen låter sig genomföras på krasst legala grunder.

Inte sällan diskuteras gruppen asylsökande ur ett problematiserande perspektiv, underförstått att vi inte borde låta så många flyktingar komma till Sverige, men så enkelt är det inte. Det finns tre nivåer som sätter spelreglerna för den svenska flyktinginvandringen, FN’s flyktingkonvention från 1951, EU-direktivet om s k alternativt skyddsbehövande och ovanpå detta en svensk utökad möjlighet att bevilja de som anses övrigt skyddsbehövande uppehållstillstånd.

Eftersom vi har ratificerat FN-konventionen är vi bundna att följa den och det är väl också den del av flyktingströmmen som även invandringskritiska krafter har minst problem med.

Den största delen, nästan hälften av alla som söker asyl i Sverige, gör det på grundval av EU’s direktiv om alternativt skyddsbehövande.

Den svenska lagstiftningen har utöver detta en lucka för de fall som saknar egentliga asylskäl enligt FN’s och EU’s definitioner, men som ändå skulle anses hamna i en orimlig situation om de skulle avvisas till dit de kom ifrån. Även detta är en mindre del och handlar i första hand om vad lagen kallar ”synnerligen ömmande omständigheter”. Lagen ändrades nyligen från att omfatta alla med ”humanitära skäl” till den mer snäva definition som nu gäller.

Av de asylsökande som fick uppehållstillstånd i Sverige 2011, totalt 12726 personer, är inte fler än 710 så kallade övriga skyddsbehövande.

På detta kommer de som anses lida under synnerligen ömmande omständigheter och de fall då verkställighetshinder råder, totalt under 2011 1345 plus 392 personer. Bland de senare är det inte sällan fråga om barn som skulle drabbas av fruktansvärda svårigheter av att avvisas, så det är tveksamt om ens den mest hårdhudade invandringsmotståndare helt vill stänga den dörren, men för exemplets skull summerar vi den svenska lagens möjlighet att stänga gränserna till inalles 2447 personer av 12726. Alltså inte ens en femtedel. Är det månne denna femtedel som skiljer massinvandring från vanlig invandring? Den som i sin politiska retorik ställer ut löften om att avskaffa ”massinvandringen” gör alltså detta på mycket lösa grunder.

Migration är ju dessutom en mycket god affär för samtliga inblandade. Sverige är ett litet exportberoende land i Europas utkant och vårt välstånd är helt beroende av affärsutbyte med omvärlden. Det faktum att migranter blir broar mellan människor, länder och kulturer ökar möjligheterna till internationell handel.

I Sverige hade 234 av våra 290 kommuner varit avfolkningsorter om det inte hade varit för invandringen. Ett tillflöde av människor säkrar underlaget för såväl kommunal service som för det lokala näringslivet. Med fler människor i kommunen neutraliseras nedläggningshot mot skolor och förskolor. Livsmedelsbutiker, bensinmackar och apotek, snickare, bilverkstäder och tandläkare kan vara kvar på orter som annars skulle förlora dem.

Även på orter som inte hotas av avfolkning har invandring som lösning på ett stort och allvarligt problem: den demografiska utvecklingen. Vi blir inte yngre i vår del av världen och situationen är ungefär densamma i hela Europa. En åldrande befolkning där andelen pensionärer hela tiden ökar relativt den arbetande befolkningen kommer till slut befinna sig i en situation där bärkraften helt enkelt inte räcker till.

I Tyskland är detta ett väletablerat faktum och ämne för politisk debatt. Det finns alarmerande beräkningar på hur Tysklands ekonomi riskerar att kollapsa totalt om man inte får fart på migrationen. Samma situation råder i Sverige. Redan nu är vårdsektorn i Stockholms län helt beroende av invandring, bland personalen är en av fyra född i ett annat land än Sverige, och utvecklingen beräknas inte bara fortsätta, utan eskalera.

Men integra… eh… samhällsproblemen då? Kanske vän av ordning undrar. Självklart ska dessa adresseras med kraft från såväl lagstiftningen som andra delar av samhället. Problemen med arbetsmarknaden är de största och viktigaste. Det kanske till och med är så att alla de problem vi förknippar med invandrare härrör från arbetsmarknadsproblem. Att människor inte kan få ett jobb med allt vad det innebär i främst möjligheter att tjäna pengar, men också för den sociala och professionella utvecklingen, självkänslan och möjligheten att påverka sin vardag, är ett gigantiskt problem som drabbar hela samhället systemiskt med särskild udd mot utrikesfödda och unga.

Att invandrare, och även unga, drabbas särskilt hårt är mycket allvarligt och man måste söka alla strukturella, institutionella och kulturella orsaker till att så är fallet. En del av dem går att adressera lagstiftningsvägen, andra inte, men ingen kan rimligen påstå att det är unga eller invandrades fel att arbetsmarknaden fungerar dåligt.

Eftersom vi har höga ingångsnivåer in till den svenska arbetsmarknaden krävs en produktivitetsnivå som ibland är högre än vad en invandrad person från ett land eller region med svaga utbildningsinstitutioner besitter. Att komma till ett nytt land och en ny kultur innebär att man måste sätta sig på skolbänken för en mängd olika saker, och det gäller även ofta för den som har en gedigen utbildning från ett annat land. Detta är inte heller fråga om integrationsproblem utan utbildningsproblem. Det svenska utbildningsväsendet förmår inte att utbilda nyinflyttade till en nivå tillräckligt hög för att ta sig in över den svenska arbetsmarknadens höga trösklar.

Alla dessa problem som utmynnar i svårigheter att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden sprider sig också över till socialförsäkringsproblem. Långvarigt utanförskap låser fast människor i bidragsberoende och det ekonomiska steget för att gå från försörjningsstöd till att leva på eget arbete blir ibland mycket högt. Nu har regeringen förvisso ändrat de värsta avarterna av möjligheten till retroaktiv föräldrapenning, vilket vid ett första påseende verkar rättvist, alternativt generöst, men som inte bara blir en bidragsfälla, utan också en kvinnofälla.

Att unga, främst killar, med invandrarbakgrund driver omkring och ställer till med djävulskap beror inte på att de är födda i ett annat land, eller att deras föräldrar är det. Det är ju naturligtvis en helt orimlig hypotes att de skulle vara genetiskt eller annorstädes predestinerade att göra så. Förklaringen ligger nog snarast i att deras föräldrar, genom utanförskap, dels saknar ekonomiska maktmedel över sina barn. Man kan inte lova exempelvis körkort, den där eftertraktade jackan eller telefonen mot att ungdomen sköter skolan och håller sig borta från trubbel om man inte har någon inkomst. Utanförskapet sätter också föräldrarna i underläge gentemot barnen om vad som egentligen ”gäller” i det svenska samhället eftersom de senare inte sällan har mer och naturlig kontakt med samhället genom företrädesvis skolan.

Arbetsmarknadsproblemen kan kanske också delas upp i mikro- och makroekonomiska storheter. En stark tillväxt får arbetsmarknaden att suga upp även svansarna i arbetskraftsutbudet, så en god politik för tillväxt löser en del av problemet. Men sedan finns det också mikroaspekterna av arbetsmarknadens funktionssätt. Vid konjunktursvängningar ställs systemen på prov och genom lagstiftning har de som kommer nya till arbetsmarknaden det svagaste skyddet, varför de åker först ut i arbetslöshet igen.

Arbetsmarknadsfrågorna, särskilt på mikronivå, är extremt känsliga att närma sig politiskt, men vill vi lösa dessa viktiga samhällsproblem har vi helt enkelt inget val.

Johan Hedin är riksdagsledamot (C).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner