Print Friendly

Integration måste ske i det civila samhället

Av Jonatan Forsberg-Gillving | 29 juni 2012

Det är i familjer, på arbetsplatser, i lokalsamhällen, och så vidare, som vår civilisation förvaltas. Knyts inte mellanmänskliga band mellan de som anländer och de som tar emot, uppstår parallellsamfund med egna normer och regler. Det är uppenbart att det är civilsamhället som ska stå för integrationen, skriver Jonatan Forsberg-Gillving.

Härförleden blossade en debatt upp om antisemitism, annan rasism samt attityder i parallella samfund med utgångspunkt i min gamla hemstad Malmö. Nog har diskussionen om invandringens storlek och undermålig integration legat och pyrt längre än så, men sedan ett par månader har tempot i meningsutbytet eskalerat. I debatten om invandringen presenteras en uppsjö av argument, från deontologiska via dygdetiska till konsekvensialistiska. Dylika utsvävningar är förvisso intressanta, men en nödvändig nyans har lyst med sin frånvaro; Den om civilsamhällets förmåga och vilja att införliva nya medborgare.

Civilsamhället kan vara en svår storhet att beröra för borgerligt sinnade personer eftersom den verkar utgå från något annat än individen. Likväl är det i familjen, på arbetsplatsen, i lokalsamhället, och så vidare, som vår civilisation förvaltas. Här sker odling av kultur och här sker integration. Om inte mellanmänskliga band knyts och frågor tillåts stötas och blötas mellan de som anländer och de som tar emot, uppstår parallellsamfund med egna normer och regler. I dessa behöver inte det minsta kravet på gemensam nämnare nödvändigtvis vara det från ett upplyst arv med försvar av grundläggande mänskliga rättigheter. Av denna anledning kräver invandringen något från andra och därför finns det givetvis också en begränsning för hur många som kan mottas. Detta är självklart även i ett hypotetiskt samhälle där man skulle kunna bortse från att många individer är helt eller delvis beroende av offentliga medel eller där nykomna inte erbjuds kommunala kurser i svenska som led i införlivandet i samhället. Måhända i ännu högre grad där.

Det är också självklart att möjligheten för integration både beror på dem som kommer och dem som mottager, som i alla sociala möten. För att förtydliga kommer här några exempel, alla hämtade från verkligheten utanför den skyddade verkstad där alltför många proffstyckare tyvärr befinner sig:

– Är den som kommer till exempel från ett sammanhang med rik debattvana och högt i tak, eller från motsatsen, med bestraffande av ifrågasättande och omgivningar där de flesta är analfabeter. Självfallet kommer detta att spela roll för möjligheten att bli delaktig i ett öppet och fritt samhälle.

– Är de som mottar exempelvis konflikträdda förnekare av den egna kulturen, som om de vore atomära individer utan tacksamhet över vad som investerats i dem. Då lyser spelreglerna med sin frånvaro och integration försvåras kraftigt. Är de mottagande öppna, nyfikna och frihetsälskande, med bägge fötterna på jorden, är utgångspunkten givetvis en helt annan.

Dessa illustrationer innebär inte att man generaliserar och inte heller är det tillåtet att välja ut ett eller ett par exempel enbart för att det hela ska passa i det teoribygge man håller av. Likaså kan man inte heller undvika ett av dem för att detta känns oangenämt. Emellertid, trots det av undertecknads förutsatta rimlighet i resonemanget spelar förstås andra faktorer in. Tolerans förutsätter att omgivningarna är toleranta och därmed att inte allt för mycket av mellanmänskliga förehavanden upphöjts till statskonst. Således ett bjärt uppror mot det ödeläggande av sociala rörelser som den numera pensionerade generationen proklamerade.

För en som uppskattar både ekonomisk och social frihet, excentricitet, rättskänsla och respekt för olikheter är det påbjudet att inte allt för mycket mellanmänskligt görs till politik. På detta vis behöver inte ett starkt civilsamhälle leda till konformitet, under förutsättning att en frihetsälskande kultur odlas. Men med detta sagt är det viktigt att inse att vi står på giganters axlar och att vi förvaltar ett rikt kulturarv som givit upphov till denna utvecklingsnivå. Att vi över huvud taget kan resonera som vi gör beror nämligen inte på en tillfällig attityd som passar, utan på en värdegrund som vi fostrats in i och tungt vilar på. Följaktligen är föreställningen att den viktigaste frihet vi har är den om frihet ifrån, något som hindrar integration. Sådan strävan efter kulturellt armod är i själva verket något som få människor världen över ser som dygd. Ty historien började inte med dig och mig. Vi ska vara stolta över vad som investerats i oss, annars kan vi inte försvara förutsättningarna för den kultur vi ansvarar för.

Om inte politiken tar utgångspunkt i det civila samfundet tar istället teoribyggen över, varpå politik omvandlas till social ingenjörskonst. Den ofrihet som slikt maktutövande innebär bör inte attrahera en borgerlighet som inser att det är ur medborgarnas vilja och verklighet som de folkvaldas makt hämtas, inte utifrån en föreställning om ett idealsamhälle. Därav finns inte längre ett på förhand givet riktigt svar som ska råda och de ansvariga politikerna blir faktiskt skyldiga civilsamfundet en förklaring på vad den långsiktiga planen är med väldigt många människor som anländer in i ett utanförskap. Det är nämligen uppenbart att det är just civilsamhället som ska stå för integrationen och därför kan detta fullständigt rimliga spörsmål inte längre ignoreras eller delegeras till invandrarkritiker som ogillar pluralism.

Jonatan Forsberg-Gillving är läkare och politisk filosof med weblog www.jonatanforsberg.net.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner