Print Friendly

Inte bara mamma

Av Gina Gustavsson | 21 februari 2014

Varför finns det så få kvinnor i näringslivets – eller forskarvärldens – toppskikt? Gina Gustavsson ser en förklaring i hur svenska kvinnor fortfarande ofta väljer omsorgen om det lilla livet hemma, på bekostnad av det stora livet därute. Är det familjelivets suveränitet som hindrar kvinnorna att göra karriär?

409px-Kmska_Lucas_Cranach_de_Oude_(1472-1553)_-_Caritas_-_28-02-2010_13-56-16Antagligen har du inte hört om projektet Reproduktiv livsplan (RLP). Kanske tänker du att det måste vara någon slags lösning på krisen i befolkningsfrågan som makarna Myrdal föreslog på 1930-talet. Men RLP är tvärtom ett initiativ som pågår i skrivande stund på barnmorskemottagningar i Uppsala län.

Vårdförbundets hemsida beskriver projektet med rubriken ”Samtal om fertilitet ska få kvinnor att bli mammor tidigare”. Unga tjejer som kommer in för preventivmedelsrådgivning på till exempel Akademiska sjukhuset i Uppsala får nu alltså rutinmässigt frågan om de vill ha barn i framtiden, hur många de i så fall tänker sig (tre, säger de flesta) och sedan informeras de om att deras fertilitet avtar markant vid 35 års ålder. Nästa steg, anger Akademiska sjukhuset på sin hemsida, ”blir att utvärdera vad barnmorskorna tycker och efter det utveckla metoden och på sikt sprida konceptet nationellt”.

Jag tänker på projektet Reproduktiv livsplan när jag läser om bristen på kvinnor i näringslivets, eller för den delen i forskarvärldens, toppskikt. Och jag tänker på alla gånger jag fått höra att jag som ung kvinna ska akta mig för att bränna ut mig genom att gå upp för mycket i mitt jobb. Trots att vi alla vet att utbrändhet sällan bottnar i enbart hårt arbete, utan i att det kombineras med tungt ansvar och gnagande oro för familjen därhemma.

Det vore såklart dumt att förneka att kvinnor på väg till samhällets ledande positioner idag möter motstånd både i form av diskriminering och svårgenomträngliga manliga nätverk, eller makar som smiter ifrån sin del av ansvaret hemma och som därmed bidrar till att en större del av lasset hamnar på kvinnans lott. Kanske för att kvinnan ofta bryr sig mer om att det ska bli bra för familjen och barnen än hur det går för henne själv i livets övriga delar, inklusive karriären.

En småbarnsförälder ska vara slutkörd och ändå skuldmedveten.

Men vi måste också fråga oss varför så många kvinnor fortfarande känner så idag. Varför väljer svenska kvinnor idag fortfarande så ofta omsorgen om det lilla livet hemma på bekostnad av det stora livet därute, i form av professionella framgångar, självständighet och relationer med andra vuxna? Om vi inte bara vill avfärda detta som en biologisk oundviklighet så måste vi trots allt fråga oss vilka idéer dessa val stammar ur.

Och då måste vi ta upp den allt mer laddade frågan om familjelivets självklara suveränitet i vår tillvaro idag. Enligt en stor sammanställning av amerikansk familjestatistik ägnar både kvinnor och män avsevärt mer tid åt sina barn idag än 1975. Föga oväntat har gifta mammor mindre fritid än då (5,4 timmar i veckan). 71 procent säger att de skulle önska sig mer tid åt sig själva. Ändå uppger 85 procent av föräldrarna att de inte tillbringar tillräckligt mycket tid med sina barn (”Changing Rhythms of American Family Life”, 2006).

I Sverige tycks det som vanligt råda en ännu större konsensus om att kärnfamiljen – läs barnen – bör gå före det mesta andra i livet. Vi ser det i hur tonåriga tjejers vaga idéer om att de kanske någon gång vill ha tre barn tas på allvar av de barnmorskor som egentligen bara uppsöktes för att de skulle skriva ut p-piller. Utan att någon enda skribent upprörs. Vi ser det i hur föräldraskapet alltmer knyts ihop med ett helt paket av till synes självklara prioriteringar av tid, semesteraktiviteter, mat och kulturintag – allting en del av denna tydliga identitet som småbarnsförälder, ett ord som mig veterligen inte ens existerar på vare sig engelska, tyska eller franska.

En småbarnsförälder ska vara slutkörd och ändå skuldmedveten. För barnen ska inte bara utvecklas och medvetandegöras med genomtänkt normkritik, de ska också hämtas innan klockan tre från förskolan (”Alla andra hämtar tidigt”, Kommunal 2011) så att de hinner aktiveras och stimuleras tillräckligt. Tidningarna sprutar ut nya rön om sådant som antalet ord man bör använda redan med sitt spädbarn, eftersom det annars riskerar att halka efter i skolan (DN 2014-02-15). Och ifall någon skulle ha missat hur viktigt det är med amning så måste det sedan årsskiftet finnas varningstexter på flaskor med bröstmjölksersättning som meddelar att ”amning är överlägsen”.

Det mesta av detta skulle kanske ändå betyda en på det hela taget positiv och frigörande utveckling för framtida män och kvinnor, om det inte vore för en liten hake. Det är nämligen fortfarande inte pappa utan mamma som förväntas ta huvuddelen av allt detta ansvar. Och all denna oro över att inte räcka till.

I teorin berörs givetvis båda föräldrarna lika mycket. Men den som utgår från att kraven att ständigt sätta barnet före allt annat slår jämnt mot både mammor och pappor måste inte bara ha tillbringat större delen av sitt liv förskansad i en av Sveriges tre större städer, utan också helt och hållet ha missat hur det även under de mest jämställda förhållanden finns en grundläggande skillnad i hur sorgfritt kontra skuldmedvetet lattepappor och lattemammor pratar om sitt föräldraskap.

Egentligen är det inte så svårt att räkna ut. Om den sammanlagda aktiva tid föräldrarna förväntas lägga på barnen har ökat explosionsartat under de senaste trettio åren så hjälper det ju kvinnorna föga att papporna nu samtidigt börjat ta lite mer ansvar för detta än de gjorde förr. Kvinnornas ansvar i absolut tid och energi är ju fortfarande konstant, eller kanske rentav större än förr.

Även bland ledande feminister tycks det idag råda en förvånansvärd konsensus om att föräldraskapet ska komma på första plats så mycket som möjligt. Vill man inte det så väljer man bort barn över huvud taget.

Givetvis finns det undantag: män som ritar upp veckoschemat och kvinnor som utan vidare klapprar iväg till den där extragrejen med jobbet, utan att där bli ifrågasatta för att de väljer annat före sitt barn ibland. Men mig veterligen är det ingen som frågar 20-åriga killar som söker sig till preventivmedelsmottagninar om deras planer på antal barn i framtiden. Och ingen tar sig rätten att utifrån deras svar – som kanske inte lika ofta skulle vara ”tre,”, om jag får gissa – hjälpa dem att planera sitt framtida familjeliv.

En färsk intervjustudie som frågat småbarnsföräldrar i Stockholm om motiven till deras uppdelning av föräldraledighet och förskoletid visar också att de flesta tillfrågade anser att jämställdhet är viktig i teorin, men få lever upp till detta i praktiken. Bland de många par där kvinnan tagit största delen av föräldradagarna finner vi inte bara låg- utan även högutbildade – och påfallande många svarar att de helt enkelt gjorde vad som kändes naturligt. De allra flesta föräldrar i studien motiverar sina beslut kring uttag av föräldradagar och dagistider med vad de tror är bäst för barnet. Både karriär, ekonomi och press från arbetsgivaren lyser med sin frånvaro i deras resonemang (”Nursing Mothers and ’Latte Pappas’ on Parental Leave”, Bergqvist & Saxonberg 2013).

Belinda Olsson har nyligen gjort en rad uppmärksammade program om den svenska feminismen. Olssons tes är att abstrakta och överakademiska medelklassfrågor har trängt ut de mycket större och påtagligare frågorna ur dagens svenska feminism, till exempel lika lön för samma arbete. Men det säger något inte bara om Olsson utan om samhällsklimatet i stort att hon missar att ta upp den ändrade föräldrarollen som en stor del av problemet för den svenska kvinnan.

Även bland ledande feminister tycks det idag råda en förvånansvärd konsensus om att föräldraskapet ska komma på första plats så mycket som möjligt. Vill man inte det så väljer man bort barn över huvud taget, som de tolv barnfria kvinnor som förra året kom ut med antologin Ingens mamma. Budskapet från båda håll tycks trots deras motsättningar vara rörande enigt: Tro inte att du kan kombinera barn med självständigt självförverkligande. Om du är kvinna i Sverige idag måste du fortfarande välja mellan att bli ingens mamma eller mamma framför allt.

Tragiken i alla de böcker som inte blir skrivna av kvinnor, alla de chefsjobb de inte får briljera i, alla de konstverk de inte får skapa, eller alla de andra nära relationer med vuxna som de försakar för att de från tidig ålder matats med idén att deras moderskap kräver dessa uppoffringar.

Nina Björk, som en gång väckte min generations feministiska självständighet med Under det rosa täcket, har på senare år talat sig varm för det senare alternativet. Innan jul skrev hon en svidande vidräkning med den svenska förlossningsvården, bildsatt med ingen mindre än Moder Maria på knä framför Jesusbarnet. Men trots att Björk uppenbarligen i och med sitt moderskap upptäckt kroppen och dess beroendeställning så väljer hon att inte nämna alla de kvinnor som på grund av sjukvårdens brister och samhällets nedvärdering av just kvinnokroppens problem får lida i tysthet av fysiska skador för livet eller av förlossningsdepression. Som argument för mer pengar till förlossningsvården erbjuds vi istället en mystifiering av de timmar av ojämförbar smärta och oundviklig ofrihet som är en förlossning. Födslovåndan är nämligen ”olik all annan tid. Den är existentiell. Den är bara meningsfull. Ingenting annat finns än detta, jag ska föda, jag föder.” ”Hur”, beklagar sig Nina Björk, ”kan vi säga att annat är viktigare?” (DN 2013-12-09).

Trots att Björk och hennes åsiktsfränder luftar sådana åsikter regelbundet i till exempel DN så anser filosofen Ann Heberlein att antologin Ingens mamma passar väl in i ”en tid som hyllar oberoende och individualism, att satsa på sig själv och sina egna små projekt. Att ta hand om det lilla livet, det sårbara och växande står inte högt i kurs i ett sådant samhällsklimat”. Hon är stolt över att vara mamma just för att moderskapet är ett ”totalt irrationellt” beslut. ”Det är idiotiskt att frivilligt välja oro, ofrihet och bundenhet. Det är skrämmande. Och det är modigt. Att välja att föda mina tre barn är det modigaste jag gjort, det största och det som jag är allra mest stolt över: Att jag är någons mamma” (DN 2014-01-13).

Men jag vet ju vad du som läsare egentligen undrat hela tiden. Svaret är nej, jag har inga barn själv. Och det är möjligt att jag därför till fullo inte kan greppa sorgen över att inte få de barn man ville för att man aldrig blev upplyst om att fertiliteten går ner vid 35. Men jag förstår att den sorgen är stor. Min poäng är inte att förminska den utan att påminna om att det också finns en annan tragik, både för individen och för samhället, som ligger i den andra vågskålen. Tragiken i alla de böcker som inte blir skrivna av kvinnor, alla de chefsjobb de inte får briljera i, alla de konstverk de inte får skapa, eller alla de andra nära relationer med vuxna som de försakar för att de från tidig ålder matats med idén att deras moderskap kräver dessa uppoffringar.

Skapandet och omhändertagandet av barn ger givetvis många en känsla av att för en gångs skull ha lyft sig över egots begränsningar, att få bidra till något större. Men samma känsla kan också följa på skapandet av annat och omhändertagandet av andra än barn. Och jag är rätt säker på att vi kan förlita oss på att impulsen att alltid sätta barnen i första rummet är stark nog för att få tillräckligt med genomslag, även utan att vi som Heberlein kallar allt annat i livet för individualistiska ”små projekt”.

Om vi inte vill återgå till ett samhälle där kvinnor får sin status genom moderskapet allena så tror jag därför att vi tvärtom måste påminna om att erövrandet av den stora världen, den utanför hemmets väggar, också är en plats för mod, självövervinnelse, stolthet och mening. Oavsett vad barnmorskorna har att säga om saken.

gina_gustavssonGina Gustavsson är post-doktor och lärare i statskunskap vid Uppsala universitet. I sin forskning kombinerar hon å ena sidan empiriska undersökningar av samtida attityder kring tolerans, individualism och frihet, å andra sidan idéhistoriska studier av samma teman hos bl.a. John Stuart Mill och Isaiah Berlin. För närvarande skriver hon en bok om den romantiska liberalismens återkomst hos samtida försvarare av Muhammedkarikatyrer och slöjförbud i frihetens namn.

Referenser:

Adolfsson, Josefine (red.), 2013, ”Ingens mamma – tolv kvinnor om barnfrihet”, Malmö: Bokförlaget Atlas

Bergqvist, Christina & Saxonberg, Steven, 2013, ”Nursing Mothers and ’Latte Pappas’ on Parental Leave”, presenterad på konferensen för ”Research Committee 19 on Poverty, Social Welfare and Social Policy”, International Sociological Association, Budapest 22-24 juli

Bianchi, Suzanne, Robinson, John & Milkie, Melissa, 2006,”Changing Rhythms of American Family Life”, New York: Russell Sage Foundation

Björk, Nina, ”Vi är på helt fel spår”, Dagens Nyheter, 2005-10-30

Björk, Nina, ”Det finns ingen plats för födelse”, Dagens Nyheter, 2013-12-09

Heberlein, Ann, ”Om antologin Ingens mamma”, Dagens Nyheter, 2014-01-13

Lorentzi, Ulrika, 2011, ”Alla andra hämtar tidigt. En undersökning av öppettider och tider för lämning och hämtning på förskolor”, rapport från Kommunal

Twenge, Jean, Campbell, Keith & Foster, Craig, 2003, “Parenthood and Marital Satisfaction: A Meta-Analytic Review”, Journal of Marriage and Family 65 (3), 574-583

Wold, Agnes, “Orimligt att i lag förbjuda reklam för flaskmatning”, Dagens Nyheter, 2013-11-27 ”Nytt Uppsalaprojekt ska öka kvinnors kunskap om fertilitet”, 2014-01-13, pressmeddelande från Akademiska sjukhuset, Landstinget i Uppsala län

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner