Inrikesläget i Sovjet vid årsskiftet
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
…———————–
16
INRIKESLÄGET I SOVJET
VID ÅRSSKIFTET
Efter år 1930 har det ständigt i
Sovjet funnits ett integralt sammanhang mellan jordbruks- och utrikespolitiken. Investeringarna i
rustningsindustrien efter 1930 har
till övervägande delen gjorts på bekostnad av inskränkningar i landsbygdsbefolkningens konsumtion
och har medfört försummandet av
de rutinmässiga investeringarna inom jordbruket, nödvändiga för bibehållandet av detta på önskad produktionsnivå. Det finns några exempel på analoga utvecklingar även
i kapitalistiska länder. Säregenheten i de sovjetiska förhållandena
beror på det betydligt snabbare
kapitaliseringstempot till den tunga
industriens och rustningarnas förmån, vilket resulterat i en uttömning av jordbrukets reserver. Även
den följande inskränkningen av befolkningens konsumtion har framtvingats på ett snabbare och intensivare sätt.
En jordbrukspolitik av sådan art
kan ej kontinneras permanent.
Dess revidering måste bli aktuell
då uttömningen av jordbrukets reserver når en kritisk grad och när
man inte längre förfogar över en
Av jur. mag. TADEUSZ NORW/D
tillräckligt effektiv apparat för inrikesterror som kan hålla befolkningens naturliga motstånd i
schack.
Stalin införde jordbrukskollektiviseringen 1930-1932, inte endast
som ett instrument för att påskynda kapitaliseringen för landets industrialisering utan också såsom
ett system, som underlättar den
politiska kontrollen av landsbygdsbefolkningen, vilken vid denna tidpunkt utgjorde majoriteten. Denna
kontroll fungerade då genom den
absoluta terrorns medverkan. Det
var terrorapparaten som möjliggjorde genomförandet av själva
jordbrukskollektiviseringen och kapitaliseringen av tillräckliga medel
för industrialiseringens startande.
Kollektiviseringen blev en stor, politisk succe så länge påtagliga och
dolda jordbruksresurser tillät det.
Däremot var jordbrukskollektiviseringen i sig själv aldrig någon ekonomisk succe.
Två revideringsalternativ för
jordbrukspolitiken
J ordbrukspolitikens revidering
måste i sovjetförhållandena påverka såväl inrikes- som utrikespolitiken. En sådan revidering betyder
alltid reformering av kolchossystemet och tangerar problemet med en
liberalisering av den privatekonomiska sektorn. Jordbruket utgör en
bas för råvarutillförseln och för
tillgången på livsmedel. Efter 1957
har man i Sovjet flera gånger reviderat planerna för industriproduktionen, huvudsakligen i samband
med krympning av denna bas. Å
andra sidan bestämde graden av
jordbruksutsugningen den tunga
rustningsindustriens kapacitet och
på detta sätt den utrikespolitiska
hållningen.
De ryska kommunisterna vet av
gammal erfarenhet att en likvidering eller enbart en liberalisering
av kolchossystemet resulterar i en
ökning av råvaru- och livsmedelsbasens produktion på mycket kort
tid. Stalin införde en sådan liberalisering under krigsåren 1941-
1945. Han återgick dock till det
tidigare tillämpade, hårt pressade
kolchossystemet på grund av brådskande behov av återinförande av
politisk kontroll över landsbygdsbefolkningen. Denna återgång möjliggjordes också tack vare medverkan av världens effektivaste terrorapparat. Läget i Sovjet var då så-
dant, att hela företaget skulle ha
tett sig problematiskt utan denna
apparats medverkan.
Medvetandet om det annalkande
behovet av stora investeringar inom jordbruket för dess underhåll
kom till uttryck redan några få år
17
efter kriget i form av Stalins stora
plan ”för omgestaltning av naturen” av 1949. Planen kunde aldrig
realiseras och är nu totalt bortglömd. Då existerade ännu ej den
absoluta nödvändigheten av dessa
investeringar. Den blev ett faktum
först efter 1960 och aktualiserades
på ett drastiskt sätt först efter skörden 1963, som gav 20 procent
mindre resultat än väntat. Samtidigt förlorade man de sista illusionerna då det gällde de stora nyodlingsföretagens lönsamhet. Sovjetledningen försonade sig med
faktum: de var ett misslyckande.
Experimenten med nyodlingarna
vittnade om Krustjevs strävan att
tillförsäkra landet tillräcklig produktion av brödsäd med det extensiva jordbrukets metoder. Detta var
ett slags flykt från investeringsproblemen inom jordbruket, från
de investeringar som var nödvändiga för att någorlunda vidmakthålla en intensiv jordbruksdrift på
de gamla jordbruksarealerna. Den
1955 påbörjade nyodlingsaktionen
krävde betydligt mindre insatser
än återställandet av jordens bördighet på de gamla områdena i
samband med kolchosbrukets 25-
åriga utsugning.
I slutet av 1963 stod det klart,
att de investeringar som gjorts på
den väldiga nyodlingsarealen i Sibirien till överväldigande del gått
förlorade. Däremot har dimensionerna för de nödvändiga investeringarna på de gamla arealerna
vuxit till proportioner som inte lå-
J … 9 <&l~.’
{ . ,t
’
18
ter sig inrymmas i sovjetekonomins struktur.
Krustjev, som varit och är ansvarig för jordbrukspolitiken under de senaste tio åren, har nu
ställts inför brådskande behov av
en radikal revidering av sin egen
jordbrukspolitik. Generellt kan
man säga, att det finns två alternativ för en sådan revidering.
Det första alternativets utgångsläge är, att det finns möjligheter
att öka den agrara produktionen
genom reformering och liberalisering av kolchossystemet, åtgärder
som till och med kan innebära en
partiell likvidering av kolchoserna
och övergång till privat jordbruksdrift. Tito har genomfört något liknande med mycket gott resultat.
(Denna Titos reform kallas i den
ideologiska polemiken mellan Sovjet och Kina för ”jugoslavisk revisionsm”.) Vid en sådan utveckling
kunde man tänka sig att göra de
nödvändiga investeringarna inom
jordbruket i ett långsammare tempo under flera år framåt.
Det andra alternativet är att behålla den nuvarande formen av
jordbrukskollektivisering på villkor att nödvändiga investeringar
kommer att göras i mycket snabbt
tempo under de allra närmaste
åren. Något sådant kan åstadkommas endast genom nedskärning av
andra budgetposter. I Sovjets budgetproportioner betyder detta en
nedskärning av främst de militära
utgifterna. Inga andra nedskärningar kan ge de behövliga medlen.
Om storleksgraden av dessa investeringar säger Krustjev själv
något som kan ge den rätta uppfattningen om problemet. I flera
av sina tal betraktar han som nödvändig en ökning av konstgödselproduktionen från 17 miljoner ton
år 1962 till 35 miljoner ton 1970.
Detta kräver nybygge av några tiotal stora kemiska anläggningar och
en insats av 40-50 miljarder rubel. Den av Krustjev, i hans oktobertal i Krasnodar, skisserade stora
planen för konstbevattning av de
icke odlingsbara områdena i södra
Ryssland omfattar cirka 20 miljoner ha. Genomsnittskostnaden för
ett ha utgör 2.500 rubel. Dessa data
är tillräckliga för en approximativ
uppskattning, att de enbart i själva
jorden nödvändiga investeringarna
pendlar kring en summa på 100
miljarder rubel, alltså så mycket
som hela Sovjets budget för 1965.
I denna summa ingår ej lika nödvändiga insatser för byggande av
nya bostäder och ekonomibyggnader på landsbygden, vägar, silos,
magasin, för ökat antal traktorer
och andra jordbruksmaskiner,
verkstäder för dessas underhåll,
utvidgning av den lokala jordbruksindustrien etc. De sistnämnda
investeringarna kommer säkert att
kräva mycket större belopp än investeringarna i själva jorden. Jordbrukskrisen i Sovjet är så pass
djup och akut, att Sovjets politik
nu måste koncentrera alla tillgängliga medel för att avvärja ekonomisk katastrof.
Om det nuvarande kolchossystemet skall bevaras, finns det ingen
möjlighet att planera några investeringar för längre tid framåt. Konsekvensen måste bli en nedskärning av rustningsutgifterna, vilket
först och främst måste drabba den
dyraste produktionen av moderna
vapen med allt vad detta kan innebära för Sovjets utrikespolitik.
Utsikterna för Sovjet att fortsätta på linjen ”kanoner istället
för smör” är knappast befintliga.
Befolkningens motstånd mot en så-
dan politik kan i nuvarande politiska klimat bli riskabelt för den
inrikespolitiska utvecklingen. Sovjetregeringen fick en allvarlig varning i detta avseende 1962 efter
prishöjningarna på kött och mjölkvaror den l juni; då uppstod mycket allvarliga och blodiga kravaller
i flera industricentra, särskilt i
östra Ukraina. Nu, hösten 1963, har
tillgången på livsmedel försämrats
ytterligare och priserna har höjts,
vilket resulterat i en minskning av
reallönerna på mellan 10 och 15
procent. Riskerna att missnöjesyttringarna från befolkningens sida
skall upprepas i ännu större skala
1963-1964 är stora. Det är dessa
risker som tvingat Sovjet till stora
brödsädesinköp utomlands, betalade med guld. Redan i november 1963
sipprade många rykten ut till Västern om strejker, passivt motstånd
och kravaller inom det centrala
Ryssland, Ukraina och i industri- .centra i Sibirien i samband med
försämrad tillgång på livsmedel och
19
höjda priser. Erfarenheten lär att
sådana rykten brukar bekräftas
efter några månader.
Krustjevs manöverfrihet då det
gäller att trolla bort och lugna
folkstämningarna med nya löften
har i år minskat betydligt. Han
kan inte mera peka på den traditionella syndabocken, d. v. s. den
mänskliga faktorn inom jordbruket i form av en dålig kolchosförvaltning. Serlan november 1962 har
hela ansvaret för produktiviteten
hos det kollektiviserade jordbruket
vilat på partiet. Det var för ett år
sedan som Krustjev reformerade
partistrukturen enligt den agrara
och industriella linjen och som den
del av partiapparaten, som anförtroddes den direkta förvaltningen
av jordbruket, fick alla förvaltningskompetenser. Att under så-
dana förhållanden kritisera den
mänskliga faktorn skulle för Krustjev vara detsamma som att kritisera partiet, nedsätta dess auktoritet och ifrågasätta dogmen om dess
ofelbarhet. Dessutom är realiserandet av båda alternativen ur praktisk politisk synpunkt försvårat genom avsaknaden av en terrorapparat som skulle kunna motsvara
den nuvarande regimens behov.
Ineffektiv terrorapparat
Efter Stalins död, förintaodet av
kadern inom Berijas terrorapparat,
avstaliniseringen 1956 och förändringarna i det politiska klimatet på
partitopparna, är återuppbyggandet av en ny terrorapparat med
”t'””’·· . ;··”!”’”J’\ —-;—-
…
20
samma effektivitet som den stalinistiska ytterst svårt, om inte omöjligt, särskilt på kort tid. Partiets
negativa hållning mot terror av
Berijatyp är allmänt känd i landet
och har förändrat befolkningens
hållning gentemot regimen. Denna
hållning har blivit mera djärv, kritisk och uppkäftig. Dagens sjelepinska terrormaskineri har betydligt mindre förmåga att utöva tryck
och skräck; det omöjliggör inte för
befolkningen att handla i grupp,
förebygger ej oorganiserade protestdemonstrationer, strejker och
motståndsreflexer. Ett objektivt
observerande av händelserna på
detta område i Sovjet och av stämningarna efter 1959 berättigar på-
ståendet, att dessa oppositionella
företeelser successivt ökar från år
till år, om också ännu så länge i
ett långsamt tempo.
Nu är det ingen hemlighet varken i Sovjet eller i satellitländerna
att det inom större delen av den
sovjetiska partiapparaten råder en
övertygelse om att den fortsatta utvecklingen av befolkningens hållning i ovan nämnda riktning i
längden innebär risker som kan
ifrågasätta partiets maktmonopol,
upplösa arbets- och samhällsdisciplinen och helt enkelt hota själva
återgå till stalinistiska former av
maktutövande såsom de enda effektiva och med systemet integralt
förbundna. De kallas därför ”stalinister”. I dessa kretsar tror man
inte på teknokraternas och militä-
rernas tes att man kan hejda upplösningen av samhälls- och arbetsdisciplinen med militär terror som
instrument.
Den nya terrorapparaten efter
1959 betraktas som Sjelepins verk.
Detta terrorsystem bygger på helt
andra principer än Stalins terror.
Den sistnämnda utövades av fackmän, funktionerande utanför lagen,
hade egen ekonomisk bas, obegränsade medel och var riktad mot alla
befolkningskategorier utan undantag och med samma hänsynslöshet.
Genom den allmänna skräck som
den väckte, isolerade den varje individ totalt och förebyggde på detta
sätt alla slag av grupphandlingar,
motståndsreflexer och allmän opinionsbildning.
Sjelepins terrorsystem bygger på
kontroll över oprivilegierade grupper, utövad av privilegierade grupper. Det är mera en samhälls- än
en polisterror. Den leds och utövas
av partiet, inte av terrorspecialister.
Det nya systemet bygger på:
l) Ett partilett domstolssystem,
det kommunistiska systemets exis- de s. k. kamratdomstolerna, vilkas
tens i dess nuvarande gestalt. Sär- uppgift i högre grad är preventivt
skilt allvarliga farhågor hyser man förebyggande av disciplinbrott än
i den del av partiapparaten som att uppväcka skräck genom hårda
uppfostrats under den stalinistiska straff.
tiden. Dessa äldre partifunktionä- .. 2) En frivillig hjälppoliskår, de
rer vill hejda denna utveckling och s. k. dobrowlnyje drusjiny, bestå-
ende huvudsakligast av ungdomar
ur Komsomol som beväpnas och utrustas med polisfullmakter under
tjänsteutövning. Medlemsskapet i
denna kår är frivilligt och själva
denna organisations ide förefaller
att ha kopierats från Hitlerjugend.
Kåren räknar cirka 3,5 miljoner
medlemmar i hela landet. Den är
operativt ledd av MOOP-milisen
och KGB.
Kåren har i princip bevakning av
den allmänna ordningen som uppgift. I realiteten betraktas dock kå-
ren av befolkningen som besvärlig,
näsvis och allmänt bråkig. Den
uppväcker varken skräck eller respekt och dess verksamhet möts av
befolkningens motvilja och motstånd. Mot denna bakgrund är intermezzona mellan befolkningen
och drusjinniki vardagsmat, vilket
också sovjetpressen vittnar om.
3) Det 1963 bildade nya systemet av partiregeringskontroll, vars
chef är Sjelepin, är ett väl utgrenat nät av kunskapare, organiserade i s. k. ”samarbetsgrupper” inom varje produktionsenhet, i större
tätorter och bostadskvarter. Dessa
grupper omfattade i mitten av 1963
cirka 2,5 miljoner människor och
deras antal växer fortfarande. I
verkligheten kan dessa människor
identifieras med ”aktivister” inom
och utanför partiet. Kontrollutövningen bygger på ömsesidigt spioneri och angiveri och eftersträvar
allmänt utbredd misstro människor
emellan för att på denna väg uppnå
en isolering av individen. Avslöja- 21
de skyldiga personer antingen
straffas eller komprometteras offentligt. Pravda och Izwestija ägnar cirka 5 procent av sina spalter
åt sådana offentliggöranden. Denna i övrigt effektiva terrorform degenereras ofta, varvid utpressningsförhållanden uppstår eller solidariska grupper av brottslingar etableras. Detta gäller främst ekonomiska brott.
I det nya systemet är straffutmätningen betydligt mildare än
vad fallet var i det stalinistiska.
Kamratdomstolarna, vilka utfärdar
domar för mindre brott och förseelser, tillämpar sådana straff som
t. ex. berövande av en del av arbetslönen, arbetsplatsen, bostaden,
tvångsförflyttning eller deportering
till en ny sorts slavläger med mildare regim och högst tre års vistelse. Fångarna där får arbetslöner,
dock mindre sådana. straffsatser
av denna typ verkar inte avskräckande i samma grad som de stalinistiska.
Man kan ha sina tvivel huruvida
det sjelepinska systemet motsvarar
sina uppgifter – säkert är att det
inte gör det i de gamla partifunktionärernas ögon. Enbart den omständigheten att detta system tilllåter kollektiva handlingar och frivilliga grupperingar bland befolkningen strider mot terrorns principer överhuvud taget. Dessutom
har de kontrollerande, privilegierade grupperna ingen polisutbildning.
Det sjelepinska systemet kan möjligen vara effektivt som instrument
…
22
för samhällsuppfostran i kommunistisk anda och som verktyg för
förebyggande eller hindrande av
vissa kategorier av brott. Det beivrar på ett mildare sätt smärre politiska brott och förseelser än ekonomiska förbrytelser och – vilket
är viktigast – systemet har visat
sig ineffektivt då det gäller att förebygga befolkningens missnöjesdemonstrationer, strejker och aktiva
protestyttringar. Sårlana konstateranden kan man då och då finna i
sovjetpressen.
Den nuvarande terrorapparaten
är i sin helhet byggd på partiorganisationen, den fungerar effektivare i städerna och industritätorterna
än på landsbygden och i jordbrukskollektiven, där partiorganisationerna i regel är betydligt svagare
och ofta av mycket färskt datum.
På partitopparna råder fortfarande
uppfattningen att landsbefolkningen är farligare för kommunistsystemet än städernas invånare. Det
är därför som ”stalinisterna” framhåller, att varje upplösning av kolchossystemet kommer att minska
den politiska kontrollen över bönderna på ett riskabelt sätt. Otillbörliga frihetsstämningar på landsbygden kan ”smitta” städernas arbetarmiljöer. Dessutom innebär
minskad politisk kontroll i byarna
en snabb utveckling av den privatekonomiska verksamheten och skapar rörelsefrihet åt bönderna, oförenlig med andan och bokstaven i
det kommunistiska samhället.
Även en ytlig analys av Krustjevs alla kolchosreformer efter 1958
visar, att han alltid förstått de fördelar som en liberalisering innebär
för jordbruksproduktionen, och
hans reformer har syftat i denna
riktning. Han har dock ständigt
tvingats till en mycket snål dosering av friheterna och har ofta nödgats ta dem tillbaka till följd av
mäktiga påtryckningar av partiapparaten, som befarat politiska
följder. Man har intrycket, att det
är partiapparaten som tvingat
Krustjev att slå in på vägen av förbättringar inom de byråkratiska
förvaltningssystemen i kolchoserna
utan några som helst eftergifter för
bönderna i form av minskad politisk och ekonomisk kontroll.
Den inrikespolitiska betydelsen av
konflikten med Kina
Av doktrinära och politiska skäl
är det kinesiska partiet emot båda
de ovannämnda alternativa lösningarna av den sovjetiska jordbrukskrisen. Mao Tse fruktar all
slags liberalisering av jordbrukskollektiviseringssystemet och alla
former av försvagning av partimakten på landsbygden. Den kinesiska agrarkommunismen betraktar som sin grundval hård arbetsdisciplin och politisk kontroll av
jordbruksbefolkningen, vilket fått
sitt uttryck i folkkommunerna.
Kineserna fruktar att en liberalisering av kolchoserna i Sovjet liksom
ett partiellt avskaffande av dem
kan komma att framstå som ett
dåligt exempel för kineserna. Det
kan komma att öka de kinesiska
böndernas sympatier för den sovjetryska kommunismen och skapa allvarliga svårigheter för total
maktutövning av det kinesiska partiet. Man vet i Peking, att Krustjev
intresserar sig för den jugoslaviska
jordbruksstrukturen, vilken utgör
ett mellanting mellan kolchoser och
fria bönders verksamhet. Man vet,
att Krustjev anser det möjligt att
reformera sovjetjordbruket efter
jugoslaviskt mönster. Detta är huvudorsaken till att Tito framstår
som fienden nummer l för det kinesiska partiet och till att Krustjev
fått det nedsättande epitetet ”anhängare av den jugoslaviska revisionismen”. För kineserna övervä-
ger de politiska motiven de ekonomiska: de fruktar de politiska följderna av en reformering av det sovjetryska kolchossystemet, trots att
de förstår, att det endast är en så-
dan reform som kan leda till en
snabb förbättring av den sovjetryska ekonomien och skapa fördelaktigare utsikter för sovjetrysk
ekonomisk hjälp åt Kina.
Mao Tse-isterna är också motståndare till att Sovjet skulle bekämpa den ekonomiska krisen med
tillhjälp av stora investeringar inom jordbruket. Man förstår i Peking, att en sådan politik skulle
nedsätta Sovjets rustningskapacitet
med påföljd att Sovjet skulle bli
tvingat att söka modus vivendi med
USA, vilket i längden troligen skulle resultera i ett avrustningsavtal,
främst på de moderna vapnens om- 23
råde. Det är därför som Kommunistkina betraktar avtalet om atomprovstopp av den 5/8 1963 som det
första steget i riktning mot ett
politiskt läge som en gång för alla
kommer att omöjliggöra för Kina
att skaffa sig eget atomvapen. Detta förklarar varför kineserna understödjer partioppositionen i Sovjet mot båda de alternativa utvä-
garna för en lösning av jordbrukskrisen. Det förklarar också, varför
”stalinisterna”, d. v. s. motståndarna till alla reformering av jordbruksstrukturen i Sovjet, också
kallas för ”inrikeskineser”.
Den politiska bakgrunden till fraktionsstriderna om jordbrukspolitiken
Det finns flera skäl att tro, att
partiledningen var medveten om
landets verkliga ekonomiska läge
redan under sommaren 1962 och
att man redan då i Moskva betraktade rustningskapplöningen med
USA som förlorad. Förmodligen
var det verkliga målet för den sovjetryska raketoperationen på Kuba
att skapa en sådan styrkeposition
för Sovjet som skulle tillåta Moskvakontroll över USA :s rustningar.
På detta sätt skulle också trycket
på sovjetekonomien kunna minskas och de behövliga medlen för
det successiva återuppbyggandet av
jordbruket finnas.
En sådan spekulation skulle kunna motiveras med förhållandet att
den s. k. militära fraktionens opposition mot den regerande Krust- … ~; ·.
24
jevgruppen påbörjades omedelbart
efter fiaskot med Kuba-konfrontationen, sett ur de sovjetryska målsättningarnas synpunkt.
striden mellan militärerna och
Krustjev-gruppen intensifierades
och blev synlig utåt särskilt i samband med Pienkowskis spionaffär,
vilken kastade en skugga över hela
det sovjetryska politiska köket under första halvåret 1963. Den s. k.
militära fraktionen, i vilken som
ledande män betraktas den pensionerade marskalk Koniev och vice
premiärministern D. F. Ustinov,
förebrådde Krustjev- i likhet med
Mao Tse – för kapitulation på
Kuba. Krustjevs försvar gick på
linjen, att det gick som det gick på
grund av att Pienkowski givit USA
viktiga informationer om det verkliga tillståndet i sovjetberedskapen
för atomkrig och att det var dessa
informationer som möjliggjorde för
president Kennedy den hårda attityd som tvingade Sovjet att dra
tillbaka raketerna från Kuba. Man
vet nu, att bakom Pienkowski-processens kulisser i början av 1963
utspelades en skarp kamp om vem
som ytterst var den ansvarige för
fiaskot på Kuba: var det Krustjevs
bristfälliga utrikespolitik eller var
det armen och den teknokratiska
miljön i rustningsindustrien som
födde Pienkowskis förräderi?
Krustjev lär då ha lyckats överflytta ansvaret på den militära fraktionen i CK-plenum med knapp majoritet. Hans position var räddad
men svag.
Denna svaghet utnyttjade den
militära fraktionen genom att genomföra en rad ukaser, vilka hade
till syfte att förebygga alla Krustjevs försök att skära ned militärutgifterna i framtiden. Meningen
var samtidigt att sabotera Krustjevs
ansträngningar att omedelbart efter Kuba-misslyckandet söka modus vivendi med USA och uppgö
relse i atomfrågorna. På detta sätt
kungjordes i mitten av mars 1963
en rad viktiga ukaser, vilkas gemensamma mål var att ytterligare
en gång stadfästa den tunga industriens prioritet i den planerade
sovjetekonomien. Dessutom eliminerades rustningsindustrien från
den partiförvaltningsorganisation
som skapades för hela industrien i
november 1962. En av ukaserna
skapade Högsta ekonomiska rådet
för hela Sovjetunionen med diktatoriska fullmakter. Detta råds beslut är istånd att ogiltigförklara
alla andra statliga organs beslut.
Rådets ordförande, som på så sätt
blivit någon sorts diktator på det
ekonomiska området, blev D. F.
Ustinov, Sovjets främste rustningsspecialist, mannen nr l i den sovjetryska rustningsindustrien och
skaparen av Sovjets moderna vapen i tekniskt avseende.
Man kan hittills hysa vissa tvivel
huruvida dessa ukaser i realiteten
har införts. Tillräckliga bevis för
att så är fallet saknas i sovjet~res?-
sen. Att Ustinov med sin maktsfällning och sin höga position hittills
inte har avancerat på partilinjen
(han är alltjämt endast vanlig
medlem av CK) och inte intagits i
CK :s verkställande organ såsom
presidiet och sekretariatet, förefaller vittna om att den militära fraktionens försök att trygga sina intressen för framtiden inte varit
helt lyckade och att slitningarna
mellan denna fraktion och Krustjev-gruppen alltjämt pågår.
Det förefaller som om Krustjev
då böjde sig inför militärernas väldiga påtryckningar, åtminstone låtsades göra det, och omedelbart började striden mot ”inrikeskineserna”. För honom var det då den enda utvägen ur svårigheterna att gå
på linjen alternativ nummer l,
d. v. s. liberalisering av kolchoserna.
Fakta talar om att i spetsen för
”stalinisternas” eller ’inrikeskinesernas” fraktion stod Krustjevs
kronprins Koslov. Han utnyttjade
Krustjevs korta frånvaro och uppsatte på 1-maj-firandets parollisla i
Pravda av den 8/4 1963 den paroll
som innehöll hälsningar till Jugoslavien utan att kalla det för ”ett
land som bygger upp socialismen”.
Enligt den kommunistiska dialektiken och terminologien borde detta i hela kommunistvärlden ha tolkats som sovjetpartiets officiella
avståndstagande från den ”jugoslaviska revisionismen”. Detta borde
också för Krustjev ha stängt vägen
till reformeringen av jordbruket,
allt enligt det jugoslaviska mönstret.
Enligt trovärdiga rykten kände
25
sig då Krustjev ställd mot väggen
av båda oppositionsfraktionerna.
Han återvände genast till Moskva
och störtade på ett stormigt möte
i CK-sekretariatet och efteråt i CKplenum kronprinsen Koslov. Redan
i Pravda av den 1114 1963 publicerades en rättelse av l majs parolllista – det är första gången detta
hänt i Sovjets 46-åriga historia. I
denna rättelse återfick Jugoslavien
rangen av ett land ”som bygger
upp socialismen”.
Koslov försvann ur alla offentliga sammanhang och först den 4/5
1963 publicerades en kort kommunike om hans svåra sjukdom. Man
började emellertid i Moskva lansera ett rykte bland västdiplomaterna att Koslovs son var inblandad
i Pienkowski-processen och att detta var det verkliga skälet till hans
faders försvinnande. Man bör minnas, att Koslov innehade ställningen som mannen nr 2 inom partiet
och att han förfogade över sådan
faktisk makt, att detta rykte förefaller ytterst otroligt i sovjetförhållanden. Tydligen lanserade ryssarna själva detta rykte för att camouflera det egentliga skälet till Koslovs eliminering. Man minns, att
Krustjev före störlandet av Koslov
yttrade att han är gammal och
måste pensionera sig och att Krustjev efter Koslovs fall till en västdiplomat yttrade, att hans ställning
aldrig varit så stark.
Krustjev sökte en praktisk politisk utväg. Han hade klart för sig,
att enbart en liberalisering i kol- 26
choserna inte var tillräcklig och att
en sådan måste framskrida i långsamt tempo med hänsyn till de inrikespolitiska omständigheterna.
Han förstod också, att en klar omsvängning från en extensiv till en
intensiv jordbrukspolitik är oundviklig i samband med de grusade
förhoppningarna beträffande nyodlingsexperimenten. Detta betydde i
alla händelser att man samtidigt
måste göra de mest brådskande investeringarna på bekostnad av en
del av de militära utgifterna.
Han förstod, att han måste skapa
ett nytt utrikespolitiskt läge och
klimat i förhällande till USA för
att kunna övertyga den militära
fraktionen om, att en måttlig nedskärning av rustningsutgifterna i
detta nya klimat inte kommer att
hota vare sig landets yttre säkerhet
eller Sovjets politiska mäl på lång
sikt. Av allt att döma var detta
Krustjevs huvudmotiv för forcerande! av appeasement-politiken
från maj 1963, krönt med atomprovstoppavtalet i augusti samma
år.
Mycket talar för att de hårda
fraktionsstriderna på Kreml fortsatte under hela sommaren och
hösten. Deras förlopp har påverkat
skeendet i konflikten Sovjet-Kina.
Ju flera informationer om den
misslyckade skörden som inflöt,
desto hårdare blev striderna. Man
har intrycket, att en av de tre fraktionerna emellanåt fick övergående
majoritet inom CK. Detta förklarar
måhända sovjetregeringens politiska zigzag-linje under de senaste
månaderna. Nervositeten på partitopparna har stigit ju klarare det
framstått, att varje lösning av jordbrukskrisen måste ske på bekostnad av de oppositionella fraktionernas intressen. Dessutom har det
blivit allt klarare, att så gott som
alla tänkbara, förnuftiga utvägar
måste än mera vidga klyftan mellan Moskva och Peking.
Krustjevs balansgång har huvudsakligen möjliggjorts genom omständigheten att en kompromiss
mellan de båda oppositionsfraktionerna varit utesluten. Det var dem
inte möjligt att bilda ett gemensamt
oppositionsblock och störta Krustjev. För övrigt skulle detta inte
tjäna något till, ty varje hans efterträdare, skulle ställas inför samma
i det närmaste olösliga uppgifter.
En kompromiss mellan oppositionsfraktionerna är inte möjlig av
den anledningen att den militära
fraktionen i princip och på vissa
villkor accepterar reformering av
jordbruket enligt jugoslaviskt
mönster. Militärerna delar inte ”inrikeskinesernas” fruktan för inrikespolitiska följder av en sådan
politik. Att den militära fraktionen
inte helt och hållet ansluter sig till
Krustjevs praktiska kompromisslinje beror främst på meningsskiljaktigheter på det utrikespolitiska
området. Den militära fraktionen
vill ej att en uppgörelse med USA
av nuvarande symbolisk art skall
resultera i en fortsatt skärpning av
konflikten med Kina och resultera
i en klar splittring av den världskommunistiska rörelsen. Den sovjetiska generalstaben intar positionen att: a) man aldrig bör tillåta
uppkomsten av två militärpolitiska
fronter i öst och Väst samtidigt och
b) att Sovjet, i händelse av krig,
ej kan vara berövat fördelarna av
taktiskt samarbete med hela den
organiserade världskommunismen.
Splittringen betyder att hälften av
kommunisterna i världen ställs under Mao Tses ledning och kan komma att bli likgiltig för eller fientligt
inställd till realiserande! av Sovjets militära mål. Det finns också
många indicier på att den militära
fraktionen gjort flera försök till
medling mellan Sovjet och Kina
genom militära kanaler. Förhållandet mellan den sovjetryska och den
kinesiska armen lär vara betydligt
bättre än förhållandet mellan partierna.
Oppositionens taktik mot Krustjevgruppen
Den ”stalinistiska” fraktionen
bekämpar Krustjev och hans regerande grupp främst med kritik av
Krustjevs jordbrukspolitik under
de senaste åren. Det påstås, att
Krustjev är personligen ansvarig
för jordbrukskrisen och det läge
som uppstått till följd av denna.
Han bör ta konsekvenserna av detta och avgå, heter det. Han är inte
längre den person, åt vilken man
kan anförtro nya reformer inom
jordbruket. Denna kritik åtföljes
av personliga påtryckningar på
27
Krustjev och partiintriger. Även
Mao Tse fungerar som högtalare
för denna kritik och kräver också
han Krustjevs försvinnande.
Den militära fraktionen däremot
utövar påtryckningar på Krustjev
för att tvinga honom till någon
form av kompromiss med Kina,
även en ytlig och haltande sådan.
Huvudvillkoret för att medlingskontakterna mellan de båda partierna skall kunna hållas vid liv
är, att man i Peking tror, att
Krustjevs politik gentemot USA ej
är oåterkallelig. Många tecken tyder på att Krustjev i samband med
detta läge är tvingad att göra politiska gester som kan klargöra, att
en kursändring mot USA alltjämt
är möjlig. Här kan man måhända
finna en logisk förklaring till de
senaste intermezzona på autostradan till Berlin och liknande händelser. Det är inte uteslutet att så-
dana gester kommer att upprepas
i framtiden om medlingsförsöken
fortsätter. Intensiteten i den sovjetkinesiska konfliktens förlopp förefaller att gå parallellt med intensiteten i fraktionsstriderna i Kreml.
Prognoser
I fullt medvetande om alla prognosers begränsade, praktiskt politiska värde och i generaliseringens
tecken försöker vi här nedan på ett
förenklat sätt ställa prognoser för
den fortsatta utvecklingen av inrikesläget i Sovjet.
Lösningen av nu rådande inrikessvårigheter kan gå antingen enligt
;,,,.——————————–
28
en fraktions linje eller via en kompromisslinje.
Om det blir Krustjevs regerande
fraktion som avgår med segern ur
den nu pågående fraktionskampen,
bör man vänta sig följande:
l) en måttlig reducering av rustningarna;
2) fortsatt närmande till USA
och strävanden efter modus vivendi
på avrustningsområdet;
3) måttlig och övergående sänkning av befolkningens standard
under åren 1963-1965 utan allvarligare sociala och politiska fluktuationer;
4) successiv övergång från extensiv till intensiv jordbruksdrift
med hjälp av jordbruksinvesteringar, planlagda för flera år framåt;
5) fortsatta eftergifter av regimen till förmån för befolkningen
och partiell liberalisering av kolchossystemet;
6) långsamt framskridande försvagning av partiets makt och auktoritet, dock utan större risker för
att det nuvarande statssystemet utsätts för fara;
7) fortsatt skärpning av konflikten med Kina och strävanden
med alla medel – de militära ej
uteslutna – av det ryska partiet
att uppnå kontroll över det kinesiska partiet.
Om utvecklingen äger rum enligt
den militära fraktionens önskan,
bör man vänta:
l) intagande av representanter
för den militära fraktionen i CKpresidiet och CK-sekretariatet, särskilt den för denna gruppering mest
representative, D. F. Ustinov;
2) rustningarnas tempo och dimensioner kommer att bibehållas;
3) kolchossystemet kommer att
liberaliseras betydligt; i vissa landsdelar kommer kolchoserna att avskaffas och den privatekonomiska
verksamheten kommer att utvidgas;
4) säkerhets- och terrorapparaten reformeras med miltärernas
medverkan;
5) importen av brödsäd och livsmedel till Sovjet kommer att äga
rum även nästa år mot betalning
i guld;
6) återgång till koexistenspolitiken såsom den var utformad före
Kuba-krisen och brytande av atomprovstoppavtalet genom förnyade
atomexperiment från Sovjets sida; ·
7) mildrande av konflikten med
Kina.
Om det blir den ”stalinistiska”
fraktionen som går segrande ur
striden bör man vänta:
l) Krustjevs avgång och hans
ersättande sannolikast med en av
följande personer: Koslov, Suslov
eller Voronov;
2) rehabilitering av antipartigruppen med Molotov och Malenkov;
3) betydande nedskärning av
rustningarna och fortsättande av
appeasement-linjen mot USA efter
atomprovstoppavtalet 1963. Marskalk Malinovskij och vice premiärminister D. F. Ustinov kommer att
avgå från sina nuvarande poster;
4) omorganisering av alla kolchoser till sovchoser och påskyndande! av tempot i de stora jordbruksinvesteringarna på de gamla
arealerna (ej nyodlingarna) ;
5) grundlig omorganisation av
terrorapparaten i riktning mot den
stalinistiska tidens mönster, Sjelepins avgång och utnämning av en
specialist som chef för denna apparat ur det gamla NKVD-gardet av
general Serovs sort i stället för nuvarande KGB :s chef Siemitjastnyj;
6) betydande sänkning av befolkningens standard redan under
den kommande vintern, fortsatt bekämpning av den privatekonomiska
sektorn. Detta kan komma att åtföljas av allvarliga jäsningar och
29
explosioner av socialpolitisk art i
de större industriorterna;
7) likvidering av konflikten med
Kina i dess nuvarande form.
Då vi i slutet av november skriver detta, ter sig en seger för
Krustjevs fraktion som sannolik.
Som möjlig bör man betrakta den
militära fraktionens seger eller dess
kompromissande med Krustjevs
fraktion på villkoret att militärernas inflytande stärks genom nya
utnämningar i partiets högsta organ. Som mest sannolik ter sig
dock en seger för den ”stalinistiska” fraktionen, vilket kan betyda att inrikesutvecklingen i Sovjet
under den närmaste tiden kommer
att kännetecknas av bristande balans på en rad områden av samhällslivet.
16
INRIKESLÄGET I SOVJET
VID ÅRSSKIFTET
Efter år 1930 har det ständigt i
Sovjet funnits ett integralt sammanhang mellan jordbruks- och utrikespolitiken. Investeringarna i
rustningsindustrien efter 1930 har
till övervägande delen gjorts på bekostnad av inskränkningar i landsbygdsbefolkningens konsumtion
och har medfört försummandet av
de rutinmässiga investeringarna inom jordbruket, nödvändiga för bibehållandet av detta på önskad produktionsnivå. Det finns några exempel på analoga utvecklingar även
i kapitalistiska länder. Säregenheten i de sovjetiska förhållandena
beror på det betydligt snabbare
kapitaliseringstempot till den tunga
industriens och rustningarnas förmån, vilket resulterat i en uttömning av jordbrukets reserver. Även
den följande inskränkningen av befolkningens konsumtion har framtvingats på ett snabbare och intensivare sätt.
En jordbrukspolitik av sådan art
kan ej kontinneras permanent.
Dess revidering måste bli aktuell
då uttömningen av jordbrukets reserver når en kritisk grad och när
man inte längre förfogar över en
Av jur. mag. TADEUSZ NORW/D
tillräckligt effektiv apparat för inrikesterror som kan hålla befolkningens naturliga motstånd i
schack.
Stalin införde jordbrukskollektiviseringen 1930-1932, inte endast
som ett instrument för att påskynda kapitaliseringen för landets industrialisering utan också såsom
ett system, som underlättar den
politiska kontrollen av landsbygdsbefolkningen, vilken vid denna tidpunkt utgjorde majoriteten. Denna
kontroll fungerade då genom den
absoluta terrorns medverkan. Det
var terrorapparaten som möjliggjorde genomförandet av själva
jordbrukskollektiviseringen och kapitaliseringen av tillräckliga medel
för industrialiseringens startande.
Kollektiviseringen blev en stor, politisk succe så länge påtagliga och
dolda jordbruksresurser tillät det.
Däremot var jordbrukskollektiviseringen i sig själv aldrig någon ekonomisk succe.
Två revideringsalternativ för
jordbrukspolitiken
J ordbrukspolitikens revidering
måste i sovjetförhållandena påverka såväl inrikes- som utrikespolitiken. En sådan revidering betyder
alltid reformering av kolchossystemet och tangerar problemet med en
liberalisering av den privatekonomiska sektorn. Jordbruket utgör en
bas för råvarutillförseln och för
tillgången på livsmedel. Efter 1957
har man i Sovjet flera gånger reviderat planerna för industriproduktionen, huvudsakligen i samband
med krympning av denna bas. Å
andra sidan bestämde graden av
jordbruksutsugningen den tunga
rustningsindustriens kapacitet och
på detta sätt den utrikespolitiska
hållningen.
De ryska kommunisterna vet av
gammal erfarenhet att en likvidering eller enbart en liberalisering
av kolchossystemet resulterar i en
ökning av råvaru- och livsmedelsbasens produktion på mycket kort
tid. Stalin införde en sådan liberalisering under krigsåren 1941-
1945. Han återgick dock till det
tidigare tillämpade, hårt pressade
kolchossystemet på grund av brådskande behov av återinförande av
politisk kontroll över landsbygdsbefolkningen. Denna återgång möjliggjordes också tack vare medverkan av världens effektivaste terrorapparat. Läget i Sovjet var då så-
dant, att hela företaget skulle ha
tett sig problematiskt utan denna
apparats medverkan.
Medvetandet om det annalkande
behovet av stora investeringar inom jordbruket för dess underhåll
kom till uttryck redan några få år
17
efter kriget i form av Stalins stora
plan ”för omgestaltning av naturen” av 1949. Planen kunde aldrig
realiseras och är nu totalt bortglömd. Då existerade ännu ej den
absoluta nödvändigheten av dessa
investeringar. Den blev ett faktum
först efter 1960 och aktualiserades
på ett drastiskt sätt först efter skörden 1963, som gav 20 procent
mindre resultat än väntat. Samtidigt förlorade man de sista illusionerna då det gällde de stora nyodlingsföretagens lönsamhet. Sovjetledningen försonade sig med
faktum: de var ett misslyckande.
Experimenten med nyodlingarna
vittnade om Krustjevs strävan att
tillförsäkra landet tillräcklig produktion av brödsäd med det extensiva jordbrukets metoder. Detta var
ett slags flykt från investeringsproblemen inom jordbruket, från
de investeringar som var nödvändiga för att någorlunda vidmakthålla en intensiv jordbruksdrift på
de gamla jordbruksarealerna. Den
1955 påbörjade nyodlingsaktionen
krävde betydligt mindre insatser
än återställandet av jordens bördighet på de gamla områdena i
samband med kolchosbrukets 25-
åriga utsugning.
I slutet av 1963 stod det klart,
att de investeringar som gjorts på
den väldiga nyodlingsarealen i Sibirien till överväldigande del gått
förlorade. Däremot har dimensionerna för de nödvändiga investeringarna på de gamla arealerna
vuxit till proportioner som inte lå-
J … 9 <&l~.’
{ . ,t
’
18
ter sig inrymmas i sovjetekonomins struktur.
Krustjev, som varit och är ansvarig för jordbrukspolitiken under de senaste tio åren, har nu
ställts inför brådskande behov av
en radikal revidering av sin egen
jordbrukspolitik. Generellt kan
man säga, att det finns två alternativ för en sådan revidering.
Det första alternativets utgångsläge är, att det finns möjligheter
att öka den agrara produktionen
genom reformering och liberalisering av kolchossystemet, åtgärder
som till och med kan innebära en
partiell likvidering av kolchoserna
och övergång till privat jordbruksdrift. Tito har genomfört något liknande med mycket gott resultat.
(Denna Titos reform kallas i den
ideologiska polemiken mellan Sovjet och Kina för ”jugoslavisk revisionsm”.) Vid en sådan utveckling
kunde man tänka sig att göra de
nödvändiga investeringarna inom
jordbruket i ett långsammare tempo under flera år framåt.
Det andra alternativet är att behålla den nuvarande formen av
jordbrukskollektivisering på villkor att nödvändiga investeringar
kommer att göras i mycket snabbt
tempo under de allra närmaste
åren. Något sådant kan åstadkommas endast genom nedskärning av
andra budgetposter. I Sovjets budgetproportioner betyder detta en
nedskärning av främst de militära
utgifterna. Inga andra nedskärningar kan ge de behövliga medlen.
Om storleksgraden av dessa investeringar säger Krustjev själv
något som kan ge den rätta uppfattningen om problemet. I flera
av sina tal betraktar han som nödvändig en ökning av konstgödselproduktionen från 17 miljoner ton
år 1962 till 35 miljoner ton 1970.
Detta kräver nybygge av några tiotal stora kemiska anläggningar och
en insats av 40-50 miljarder rubel. Den av Krustjev, i hans oktobertal i Krasnodar, skisserade stora
planen för konstbevattning av de
icke odlingsbara områdena i södra
Ryssland omfattar cirka 20 miljoner ha. Genomsnittskostnaden för
ett ha utgör 2.500 rubel. Dessa data
är tillräckliga för en approximativ
uppskattning, att de enbart i själva
jorden nödvändiga investeringarna
pendlar kring en summa på 100
miljarder rubel, alltså så mycket
som hela Sovjets budget för 1965.
I denna summa ingår ej lika nödvändiga insatser för byggande av
nya bostäder och ekonomibyggnader på landsbygden, vägar, silos,
magasin, för ökat antal traktorer
och andra jordbruksmaskiner,
verkstäder för dessas underhåll,
utvidgning av den lokala jordbruksindustrien etc. De sistnämnda
investeringarna kommer säkert att
kräva mycket större belopp än investeringarna i själva jorden. Jordbrukskrisen i Sovjet är så pass
djup och akut, att Sovjets politik
nu måste koncentrera alla tillgängliga medel för att avvärja ekonomisk katastrof.
Om det nuvarande kolchossystemet skall bevaras, finns det ingen
möjlighet att planera några investeringar för längre tid framåt. Konsekvensen måste bli en nedskärning av rustningsutgifterna, vilket
först och främst måste drabba den
dyraste produktionen av moderna
vapen med allt vad detta kan innebära för Sovjets utrikespolitik.
Utsikterna för Sovjet att fortsätta på linjen ”kanoner istället
för smör” är knappast befintliga.
Befolkningens motstånd mot en så-
dan politik kan i nuvarande politiska klimat bli riskabelt för den
inrikespolitiska utvecklingen. Sovjetregeringen fick en allvarlig varning i detta avseende 1962 efter
prishöjningarna på kött och mjölkvaror den l juni; då uppstod mycket allvarliga och blodiga kravaller
i flera industricentra, särskilt i
östra Ukraina. Nu, hösten 1963, har
tillgången på livsmedel försämrats
ytterligare och priserna har höjts,
vilket resulterat i en minskning av
reallönerna på mellan 10 och 15
procent. Riskerna att missnöjesyttringarna från befolkningens sida
skall upprepas i ännu större skala
1963-1964 är stora. Det är dessa
risker som tvingat Sovjet till stora
brödsädesinköp utomlands, betalade med guld. Redan i november 1963
sipprade många rykten ut till Västern om strejker, passivt motstånd
och kravaller inom det centrala
Ryssland, Ukraina och i industri- .centra i Sibirien i samband med
försämrad tillgång på livsmedel och
19
höjda priser. Erfarenheten lär att
sådana rykten brukar bekräftas
efter några månader.
Krustjevs manöverfrihet då det
gäller att trolla bort och lugna
folkstämningarna med nya löften
har i år minskat betydligt. Han
kan inte mera peka på den traditionella syndabocken, d. v. s. den
mänskliga faktorn inom jordbruket i form av en dålig kolchosförvaltning. Serlan november 1962 har
hela ansvaret för produktiviteten
hos det kollektiviserade jordbruket
vilat på partiet. Det var för ett år
sedan som Krustjev reformerade
partistrukturen enligt den agrara
och industriella linjen och som den
del av partiapparaten, som anförtroddes den direkta förvaltningen
av jordbruket, fick alla förvaltningskompetenser. Att under så-
dana förhållanden kritisera den
mänskliga faktorn skulle för Krustjev vara detsamma som att kritisera partiet, nedsätta dess auktoritet och ifrågasätta dogmen om dess
ofelbarhet. Dessutom är realiserandet av båda alternativen ur praktisk politisk synpunkt försvårat genom avsaknaden av en terrorapparat som skulle kunna motsvara
den nuvarande regimens behov.
Ineffektiv terrorapparat
Efter Stalins död, förintaodet av
kadern inom Berijas terrorapparat,
avstaliniseringen 1956 och förändringarna i det politiska klimatet på
partitopparna, är återuppbyggandet av en ny terrorapparat med
”t'””’·· . ;··”!”’”J’\ —-;—-
…
20
samma effektivitet som den stalinistiska ytterst svårt, om inte omöjligt, särskilt på kort tid. Partiets
negativa hållning mot terror av
Berijatyp är allmänt känd i landet
och har förändrat befolkningens
hållning gentemot regimen. Denna
hållning har blivit mera djärv, kritisk och uppkäftig. Dagens sjelepinska terrormaskineri har betydligt mindre förmåga att utöva tryck
och skräck; det omöjliggör inte för
befolkningen att handla i grupp,
förebygger ej oorganiserade protestdemonstrationer, strejker och
motståndsreflexer. Ett objektivt
observerande av händelserna på
detta område i Sovjet och av stämningarna efter 1959 berättigar på-
ståendet, att dessa oppositionella
företeelser successivt ökar från år
till år, om också ännu så länge i
ett långsamt tempo.
Nu är det ingen hemlighet varken i Sovjet eller i satellitländerna
att det inom större delen av den
sovjetiska partiapparaten råder en
övertygelse om att den fortsatta utvecklingen av befolkningens hållning i ovan nämnda riktning i
längden innebär risker som kan
ifrågasätta partiets maktmonopol,
upplösa arbets- och samhällsdisciplinen och helt enkelt hota själva
återgå till stalinistiska former av
maktutövande såsom de enda effektiva och med systemet integralt
förbundna. De kallas därför ”stalinister”. I dessa kretsar tror man
inte på teknokraternas och militä-
rernas tes att man kan hejda upplösningen av samhälls- och arbetsdisciplinen med militär terror som
instrument.
Den nya terrorapparaten efter
1959 betraktas som Sjelepins verk.
Detta terrorsystem bygger på helt
andra principer än Stalins terror.
Den sistnämnda utövades av fackmän, funktionerande utanför lagen,
hade egen ekonomisk bas, obegränsade medel och var riktad mot alla
befolkningskategorier utan undantag och med samma hänsynslöshet.
Genom den allmänna skräck som
den väckte, isolerade den varje individ totalt och förebyggde på detta
sätt alla slag av grupphandlingar,
motståndsreflexer och allmän opinionsbildning.
Sjelepins terrorsystem bygger på
kontroll över oprivilegierade grupper, utövad av privilegierade grupper. Det är mera en samhälls- än
en polisterror. Den leds och utövas
av partiet, inte av terrorspecialister.
Det nya systemet bygger på:
l) Ett partilett domstolssystem,
det kommunistiska systemets exis- de s. k. kamratdomstolerna, vilkas
tens i dess nuvarande gestalt. Sär- uppgift i högre grad är preventivt
skilt allvarliga farhågor hyser man förebyggande av disciplinbrott än
i den del av partiapparaten som att uppväcka skräck genom hårda
uppfostrats under den stalinistiska straff.
tiden. Dessa äldre partifunktionä- .. 2) En frivillig hjälppoliskår, de
rer vill hejda denna utveckling och s. k. dobrowlnyje drusjiny, bestå-
ende huvudsakligast av ungdomar
ur Komsomol som beväpnas och utrustas med polisfullmakter under
tjänsteutövning. Medlemsskapet i
denna kår är frivilligt och själva
denna organisations ide förefaller
att ha kopierats från Hitlerjugend.
Kåren räknar cirka 3,5 miljoner
medlemmar i hela landet. Den är
operativt ledd av MOOP-milisen
och KGB.
Kåren har i princip bevakning av
den allmänna ordningen som uppgift. I realiteten betraktas dock kå-
ren av befolkningen som besvärlig,
näsvis och allmänt bråkig. Den
uppväcker varken skräck eller respekt och dess verksamhet möts av
befolkningens motvilja och motstånd. Mot denna bakgrund är intermezzona mellan befolkningen
och drusjinniki vardagsmat, vilket
också sovjetpressen vittnar om.
3) Det 1963 bildade nya systemet av partiregeringskontroll, vars
chef är Sjelepin, är ett väl utgrenat nät av kunskapare, organiserade i s. k. ”samarbetsgrupper” inom varje produktionsenhet, i större
tätorter och bostadskvarter. Dessa
grupper omfattade i mitten av 1963
cirka 2,5 miljoner människor och
deras antal växer fortfarande. I
verkligheten kan dessa människor
identifieras med ”aktivister” inom
och utanför partiet. Kontrollutövningen bygger på ömsesidigt spioneri och angiveri och eftersträvar
allmänt utbredd misstro människor
emellan för att på denna väg uppnå
en isolering av individen. Avslöja- 21
de skyldiga personer antingen
straffas eller komprometteras offentligt. Pravda och Izwestija ägnar cirka 5 procent av sina spalter
åt sådana offentliggöranden. Denna i övrigt effektiva terrorform degenereras ofta, varvid utpressningsförhållanden uppstår eller solidariska grupper av brottslingar etableras. Detta gäller främst ekonomiska brott.
I det nya systemet är straffutmätningen betydligt mildare än
vad fallet var i det stalinistiska.
Kamratdomstolarna, vilka utfärdar
domar för mindre brott och förseelser, tillämpar sådana straff som
t. ex. berövande av en del av arbetslönen, arbetsplatsen, bostaden,
tvångsförflyttning eller deportering
till en ny sorts slavläger med mildare regim och högst tre års vistelse. Fångarna där får arbetslöner,
dock mindre sådana. straffsatser
av denna typ verkar inte avskräckande i samma grad som de stalinistiska.
Man kan ha sina tvivel huruvida
det sjelepinska systemet motsvarar
sina uppgifter – säkert är att det
inte gör det i de gamla partifunktionärernas ögon. Enbart den omständigheten att detta system tilllåter kollektiva handlingar och frivilliga grupperingar bland befolkningen strider mot terrorns principer överhuvud taget. Dessutom
har de kontrollerande, privilegierade grupperna ingen polisutbildning.
Det sjelepinska systemet kan möjligen vara effektivt som instrument
…
22
för samhällsuppfostran i kommunistisk anda och som verktyg för
förebyggande eller hindrande av
vissa kategorier av brott. Det beivrar på ett mildare sätt smärre politiska brott och förseelser än ekonomiska förbrytelser och – vilket
är viktigast – systemet har visat
sig ineffektivt då det gäller att förebygga befolkningens missnöjesdemonstrationer, strejker och aktiva
protestyttringar. Sårlana konstateranden kan man då och då finna i
sovjetpressen.
Den nuvarande terrorapparaten
är i sin helhet byggd på partiorganisationen, den fungerar effektivare i städerna och industritätorterna
än på landsbygden och i jordbrukskollektiven, där partiorganisationerna i regel är betydligt svagare
och ofta av mycket färskt datum.
På partitopparna råder fortfarande
uppfattningen att landsbefolkningen är farligare för kommunistsystemet än städernas invånare. Det
är därför som ”stalinisterna” framhåller, att varje upplösning av kolchossystemet kommer att minska
den politiska kontrollen över bönderna på ett riskabelt sätt. Otillbörliga frihetsstämningar på landsbygden kan ”smitta” städernas arbetarmiljöer. Dessutom innebär
minskad politisk kontroll i byarna
en snabb utveckling av den privatekonomiska verksamheten och skapar rörelsefrihet åt bönderna, oförenlig med andan och bokstaven i
det kommunistiska samhället.
Även en ytlig analys av Krustjevs alla kolchosreformer efter 1958
visar, att han alltid förstått de fördelar som en liberalisering innebär
för jordbruksproduktionen, och
hans reformer har syftat i denna
riktning. Han har dock ständigt
tvingats till en mycket snål dosering av friheterna och har ofta nödgats ta dem tillbaka till följd av
mäktiga påtryckningar av partiapparaten, som befarat politiska
följder. Man har intrycket, att det
är partiapparaten som tvingat
Krustjev att slå in på vägen av förbättringar inom de byråkratiska
förvaltningssystemen i kolchoserna
utan några som helst eftergifter för
bönderna i form av minskad politisk och ekonomisk kontroll.
Den inrikespolitiska betydelsen av
konflikten med Kina
Av doktrinära och politiska skäl
är det kinesiska partiet emot båda
de ovannämnda alternativa lösningarna av den sovjetiska jordbrukskrisen. Mao Tse fruktar all
slags liberalisering av jordbrukskollektiviseringssystemet och alla
former av försvagning av partimakten på landsbygden. Den kinesiska agrarkommunismen betraktar som sin grundval hård arbetsdisciplin och politisk kontroll av
jordbruksbefolkningen, vilket fått
sitt uttryck i folkkommunerna.
Kineserna fruktar att en liberalisering av kolchoserna i Sovjet liksom
ett partiellt avskaffande av dem
kan komma att framstå som ett
dåligt exempel för kineserna. Det
kan komma att öka de kinesiska
böndernas sympatier för den sovjetryska kommunismen och skapa allvarliga svårigheter för total
maktutövning av det kinesiska partiet. Man vet i Peking, att Krustjev
intresserar sig för den jugoslaviska
jordbruksstrukturen, vilken utgör
ett mellanting mellan kolchoser och
fria bönders verksamhet. Man vet,
att Krustjev anser det möjligt att
reformera sovjetjordbruket efter
jugoslaviskt mönster. Detta är huvudorsaken till att Tito framstår
som fienden nummer l för det kinesiska partiet och till att Krustjev
fått det nedsättande epitetet ”anhängare av den jugoslaviska revisionismen”. För kineserna övervä-
ger de politiska motiven de ekonomiska: de fruktar de politiska följderna av en reformering av det sovjetryska kolchossystemet, trots att
de förstår, att det endast är en så-
dan reform som kan leda till en
snabb förbättring av den sovjetryska ekonomien och skapa fördelaktigare utsikter för sovjetrysk
ekonomisk hjälp åt Kina.
Mao Tse-isterna är också motståndare till att Sovjet skulle bekämpa den ekonomiska krisen med
tillhjälp av stora investeringar inom jordbruket. Man förstår i Peking, att en sådan politik skulle
nedsätta Sovjets rustningskapacitet
med påföljd att Sovjet skulle bli
tvingat att söka modus vivendi med
USA, vilket i längden troligen skulle resultera i ett avrustningsavtal,
främst på de moderna vapnens om- 23
råde. Det är därför som Kommunistkina betraktar avtalet om atomprovstopp av den 5/8 1963 som det
första steget i riktning mot ett
politiskt läge som en gång för alla
kommer att omöjliggöra för Kina
att skaffa sig eget atomvapen. Detta förklarar varför kineserna understödjer partioppositionen i Sovjet mot båda de alternativa utvä-
garna för en lösning av jordbrukskrisen. Det förklarar också, varför
”stalinisterna”, d. v. s. motståndarna till alla reformering av jordbruksstrukturen i Sovjet, också
kallas för ”inrikeskineser”.
Den politiska bakgrunden till fraktionsstriderna om jordbrukspolitiken
Det finns flera skäl att tro, att
partiledningen var medveten om
landets verkliga ekonomiska läge
redan under sommaren 1962 och
att man redan då i Moskva betraktade rustningskapplöningen med
USA som förlorad. Förmodligen
var det verkliga målet för den sovjetryska raketoperationen på Kuba
att skapa en sådan styrkeposition
för Sovjet som skulle tillåta Moskvakontroll över USA :s rustningar.
På detta sätt skulle också trycket
på sovjetekonomien kunna minskas och de behövliga medlen för
det successiva återuppbyggandet av
jordbruket finnas.
En sådan spekulation skulle kunna motiveras med förhållandet att
den s. k. militära fraktionens opposition mot den regerande Krust- … ~; ·.
24
jevgruppen påbörjades omedelbart
efter fiaskot med Kuba-konfrontationen, sett ur de sovjetryska målsättningarnas synpunkt.
striden mellan militärerna och
Krustjev-gruppen intensifierades
och blev synlig utåt särskilt i samband med Pienkowskis spionaffär,
vilken kastade en skugga över hela
det sovjetryska politiska köket under första halvåret 1963. Den s. k.
militära fraktionen, i vilken som
ledande män betraktas den pensionerade marskalk Koniev och vice
premiärministern D. F. Ustinov,
förebrådde Krustjev- i likhet med
Mao Tse – för kapitulation på
Kuba. Krustjevs försvar gick på
linjen, att det gick som det gick på
grund av att Pienkowski givit USA
viktiga informationer om det verkliga tillståndet i sovjetberedskapen
för atomkrig och att det var dessa
informationer som möjliggjorde för
president Kennedy den hårda attityd som tvingade Sovjet att dra
tillbaka raketerna från Kuba. Man
vet nu, att bakom Pienkowski-processens kulisser i början av 1963
utspelades en skarp kamp om vem
som ytterst var den ansvarige för
fiaskot på Kuba: var det Krustjevs
bristfälliga utrikespolitik eller var
det armen och den teknokratiska
miljön i rustningsindustrien som
födde Pienkowskis förräderi?
Krustjev lär då ha lyckats överflytta ansvaret på den militära fraktionen i CK-plenum med knapp majoritet. Hans position var räddad
men svag.
Denna svaghet utnyttjade den
militära fraktionen genom att genomföra en rad ukaser, vilka hade
till syfte att förebygga alla Krustjevs försök att skära ned militärutgifterna i framtiden. Meningen
var samtidigt att sabotera Krustjevs
ansträngningar att omedelbart efter Kuba-misslyckandet söka modus vivendi med USA och uppgö
relse i atomfrågorna. På detta sätt
kungjordes i mitten av mars 1963
en rad viktiga ukaser, vilkas gemensamma mål var att ytterligare
en gång stadfästa den tunga industriens prioritet i den planerade
sovjetekonomien. Dessutom eliminerades rustningsindustrien från
den partiförvaltningsorganisation
som skapades för hela industrien i
november 1962. En av ukaserna
skapade Högsta ekonomiska rådet
för hela Sovjetunionen med diktatoriska fullmakter. Detta råds beslut är istånd att ogiltigförklara
alla andra statliga organs beslut.
Rådets ordförande, som på så sätt
blivit någon sorts diktator på det
ekonomiska området, blev D. F.
Ustinov, Sovjets främste rustningsspecialist, mannen nr l i den sovjetryska rustningsindustrien och
skaparen av Sovjets moderna vapen i tekniskt avseende.
Man kan hittills hysa vissa tvivel
huruvida dessa ukaser i realiteten
har införts. Tillräckliga bevis för
att så är fallet saknas i sovjet~res?-
sen. Att Ustinov med sin maktsfällning och sin höga position hittills
inte har avancerat på partilinjen
(han är alltjämt endast vanlig
medlem av CK) och inte intagits i
CK :s verkställande organ såsom
presidiet och sekretariatet, förefaller vittna om att den militära fraktionens försök att trygga sina intressen för framtiden inte varit
helt lyckade och att slitningarna
mellan denna fraktion och Krustjev-gruppen alltjämt pågår.
Det förefaller som om Krustjev
då böjde sig inför militärernas väldiga påtryckningar, åtminstone låtsades göra det, och omedelbart började striden mot ”inrikeskineserna”. För honom var det då den enda utvägen ur svårigheterna att gå
på linjen alternativ nummer l,
d. v. s. liberalisering av kolchoserna.
Fakta talar om att i spetsen för
”stalinisternas” eller ’inrikeskinesernas” fraktion stod Krustjevs
kronprins Koslov. Han utnyttjade
Krustjevs korta frånvaro och uppsatte på 1-maj-firandets parollisla i
Pravda av den 8/4 1963 den paroll
som innehöll hälsningar till Jugoslavien utan att kalla det för ”ett
land som bygger upp socialismen”.
Enligt den kommunistiska dialektiken och terminologien borde detta i hela kommunistvärlden ha tolkats som sovjetpartiets officiella
avståndstagande från den ”jugoslaviska revisionismen”. Detta borde
också för Krustjev ha stängt vägen
till reformeringen av jordbruket,
allt enligt det jugoslaviska mönstret.
Enligt trovärdiga rykten kände
25
sig då Krustjev ställd mot väggen
av båda oppositionsfraktionerna.
Han återvände genast till Moskva
och störtade på ett stormigt möte
i CK-sekretariatet och efteråt i CKplenum kronprinsen Koslov. Redan
i Pravda av den 1114 1963 publicerades en rättelse av l majs parolllista – det är första gången detta
hänt i Sovjets 46-åriga historia. I
denna rättelse återfick Jugoslavien
rangen av ett land ”som bygger
upp socialismen”.
Koslov försvann ur alla offentliga sammanhang och först den 4/5
1963 publicerades en kort kommunike om hans svåra sjukdom. Man
började emellertid i Moskva lansera ett rykte bland västdiplomaterna att Koslovs son var inblandad
i Pienkowski-processen och att detta var det verkliga skälet till hans
faders försvinnande. Man bör minnas, att Koslov innehade ställningen som mannen nr 2 inom partiet
och att han förfogade över sådan
faktisk makt, att detta rykte förefaller ytterst otroligt i sovjetförhållanden. Tydligen lanserade ryssarna själva detta rykte för att camouflera det egentliga skälet till Koslovs eliminering. Man minns, att
Krustjev före störlandet av Koslov
yttrade att han är gammal och
måste pensionera sig och att Krustjev efter Koslovs fall till en västdiplomat yttrade, att hans ställning
aldrig varit så stark.
Krustjev sökte en praktisk politisk utväg. Han hade klart för sig,
att enbart en liberalisering i kol- 26
choserna inte var tillräcklig och att
en sådan måste framskrida i långsamt tempo med hänsyn till de inrikespolitiska omständigheterna.
Han förstod också, att en klar omsvängning från en extensiv till en
intensiv jordbrukspolitik är oundviklig i samband med de grusade
förhoppningarna beträffande nyodlingsexperimenten. Detta betydde i
alla händelser att man samtidigt
måste göra de mest brådskande investeringarna på bekostnad av en
del av de militära utgifterna.
Han förstod, att han måste skapa
ett nytt utrikespolitiskt läge och
klimat i förhällande till USA för
att kunna övertyga den militära
fraktionen om, att en måttlig nedskärning av rustningsutgifterna i
detta nya klimat inte kommer att
hota vare sig landets yttre säkerhet
eller Sovjets politiska mäl på lång
sikt. Av allt att döma var detta
Krustjevs huvudmotiv för forcerande! av appeasement-politiken
från maj 1963, krönt med atomprovstoppavtalet i augusti samma
år.
Mycket talar för att de hårda
fraktionsstriderna på Kreml fortsatte under hela sommaren och
hösten. Deras förlopp har påverkat
skeendet i konflikten Sovjet-Kina.
Ju flera informationer om den
misslyckade skörden som inflöt,
desto hårdare blev striderna. Man
har intrycket, att en av de tre fraktionerna emellanåt fick övergående
majoritet inom CK. Detta förklarar
måhända sovjetregeringens politiska zigzag-linje under de senaste
månaderna. Nervositeten på partitopparna har stigit ju klarare det
framstått, att varje lösning av jordbrukskrisen måste ske på bekostnad av de oppositionella fraktionernas intressen. Dessutom har det
blivit allt klarare, att så gott som
alla tänkbara, förnuftiga utvägar
måste än mera vidga klyftan mellan Moskva och Peking.
Krustjevs balansgång har huvudsakligen möjliggjorts genom omständigheten att en kompromiss
mellan de båda oppositionsfraktionerna varit utesluten. Det var dem
inte möjligt att bilda ett gemensamt
oppositionsblock och störta Krustjev. För övrigt skulle detta inte
tjäna något till, ty varje hans efterträdare, skulle ställas inför samma
i det närmaste olösliga uppgifter.
En kompromiss mellan oppositionsfraktionerna är inte möjlig av
den anledningen att den militära
fraktionen i princip och på vissa
villkor accepterar reformering av
jordbruket enligt jugoslaviskt
mönster. Militärerna delar inte ”inrikeskinesernas” fruktan för inrikespolitiska följder av en sådan
politik. Att den militära fraktionen
inte helt och hållet ansluter sig till
Krustjevs praktiska kompromisslinje beror främst på meningsskiljaktigheter på det utrikespolitiska
området. Den militära fraktionen
vill ej att en uppgörelse med USA
av nuvarande symbolisk art skall
resultera i en fortsatt skärpning av
konflikten med Kina och resultera
i en klar splittring av den världskommunistiska rörelsen. Den sovjetiska generalstaben intar positionen att: a) man aldrig bör tillåta
uppkomsten av två militärpolitiska
fronter i öst och Väst samtidigt och
b) att Sovjet, i händelse av krig,
ej kan vara berövat fördelarna av
taktiskt samarbete med hela den
organiserade världskommunismen.
Splittringen betyder att hälften av
kommunisterna i världen ställs under Mao Tses ledning och kan komma att bli likgiltig för eller fientligt
inställd till realiserande! av Sovjets militära mål. Det finns också
många indicier på att den militära
fraktionen gjort flera försök till
medling mellan Sovjet och Kina
genom militära kanaler. Förhållandet mellan den sovjetryska och den
kinesiska armen lär vara betydligt
bättre än förhållandet mellan partierna.
Oppositionens taktik mot Krustjevgruppen
Den ”stalinistiska” fraktionen
bekämpar Krustjev och hans regerande grupp främst med kritik av
Krustjevs jordbrukspolitik under
de senaste åren. Det påstås, att
Krustjev är personligen ansvarig
för jordbrukskrisen och det läge
som uppstått till följd av denna.
Han bör ta konsekvenserna av detta och avgå, heter det. Han är inte
längre den person, åt vilken man
kan anförtro nya reformer inom
jordbruket. Denna kritik åtföljes
av personliga påtryckningar på
27
Krustjev och partiintriger. Även
Mao Tse fungerar som högtalare
för denna kritik och kräver också
han Krustjevs försvinnande.
Den militära fraktionen däremot
utövar påtryckningar på Krustjev
för att tvinga honom till någon
form av kompromiss med Kina,
även en ytlig och haltande sådan.
Huvudvillkoret för att medlingskontakterna mellan de båda partierna skall kunna hållas vid liv
är, att man i Peking tror, att
Krustjevs politik gentemot USA ej
är oåterkallelig. Många tecken tyder på att Krustjev i samband med
detta läge är tvingad att göra politiska gester som kan klargöra, att
en kursändring mot USA alltjämt
är möjlig. Här kan man måhända
finna en logisk förklaring till de
senaste intermezzona på autostradan till Berlin och liknande händelser. Det är inte uteslutet att så-
dana gester kommer att upprepas
i framtiden om medlingsförsöken
fortsätter. Intensiteten i den sovjetkinesiska konfliktens förlopp förefaller att gå parallellt med intensiteten i fraktionsstriderna i Kreml.
Prognoser
I fullt medvetande om alla prognosers begränsade, praktiskt politiska värde och i generaliseringens
tecken försöker vi här nedan på ett
förenklat sätt ställa prognoser för
den fortsatta utvecklingen av inrikesläget i Sovjet.
Lösningen av nu rådande inrikessvårigheter kan gå antingen enligt
;,,,.——————————–
28
en fraktions linje eller via en kompromisslinje.
Om det blir Krustjevs regerande
fraktion som avgår med segern ur
den nu pågående fraktionskampen,
bör man vänta sig följande:
l) en måttlig reducering av rustningarna;
2) fortsatt närmande till USA
och strävanden efter modus vivendi
på avrustningsområdet;
3) måttlig och övergående sänkning av befolkningens standard
under åren 1963-1965 utan allvarligare sociala och politiska fluktuationer;
4) successiv övergång från extensiv till intensiv jordbruksdrift
med hjälp av jordbruksinvesteringar, planlagda för flera år framåt;
5) fortsatta eftergifter av regimen till förmån för befolkningen
och partiell liberalisering av kolchossystemet;
6) långsamt framskridande försvagning av partiets makt och auktoritet, dock utan större risker för
att det nuvarande statssystemet utsätts för fara;
7) fortsatt skärpning av konflikten med Kina och strävanden
med alla medel – de militära ej
uteslutna – av det ryska partiet
att uppnå kontroll över det kinesiska partiet.
Om utvecklingen äger rum enligt
den militära fraktionens önskan,
bör man vänta:
l) intagande av representanter
för den militära fraktionen i CKpresidiet och CK-sekretariatet, särskilt den för denna gruppering mest
representative, D. F. Ustinov;
2) rustningarnas tempo och dimensioner kommer att bibehållas;
3) kolchossystemet kommer att
liberaliseras betydligt; i vissa landsdelar kommer kolchoserna att avskaffas och den privatekonomiska
verksamheten kommer att utvidgas;
4) säkerhets- och terrorapparaten reformeras med miltärernas
medverkan;
5) importen av brödsäd och livsmedel till Sovjet kommer att äga
rum även nästa år mot betalning
i guld;
6) återgång till koexistenspolitiken såsom den var utformad före
Kuba-krisen och brytande av atomprovstoppavtalet genom förnyade
atomexperiment från Sovjets sida; ·
7) mildrande av konflikten med
Kina.
Om det blir den ”stalinistiska”
fraktionen som går segrande ur
striden bör man vänta:
l) Krustjevs avgång och hans
ersättande sannolikast med en av
följande personer: Koslov, Suslov
eller Voronov;
2) rehabilitering av antipartigruppen med Molotov och Malenkov;
3) betydande nedskärning av
rustningarna och fortsättande av
appeasement-linjen mot USA efter
atomprovstoppavtalet 1963. Marskalk Malinovskij och vice premiärminister D. F. Ustinov kommer att
avgå från sina nuvarande poster;
4) omorganisering av alla kolchoser till sovchoser och påskyndande! av tempot i de stora jordbruksinvesteringarna på de gamla
arealerna (ej nyodlingarna) ;
5) grundlig omorganisation av
terrorapparaten i riktning mot den
stalinistiska tidens mönster, Sjelepins avgång och utnämning av en
specialist som chef för denna apparat ur det gamla NKVD-gardet av
general Serovs sort i stället för nuvarande KGB :s chef Siemitjastnyj;
6) betydande sänkning av befolkningens standard redan under
den kommande vintern, fortsatt bekämpning av den privatekonomiska
sektorn. Detta kan komma att åtföljas av allvarliga jäsningar och
29
explosioner av socialpolitisk art i
de större industriorterna;
7) likvidering av konflikten med
Kina i dess nuvarande form.
Då vi i slutet av november skriver detta, ter sig en seger för
Krustjevs fraktion som sannolik.
Som möjlig bör man betrakta den
militära fraktionens seger eller dess
kompromissande med Krustjevs
fraktion på villkoret att militärernas inflytande stärks genom nya
utnämningar i partiets högsta organ. Som mest sannolik ter sig
dock en seger för den ”stalinistiska” fraktionen, vilket kan betyda att inrikesutvecklingen i Sovjet
under den närmaste tiden kommer
att kännetecknas av bristande balans på en rad områden av samhällslivet.