Print Friendly

Inkomstpolitikoch framstegspolitik

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

INKOMSTPOLITIK OCH FRAMSTEGSPOLITIK
Av ombudsman BERTIL öSTERGREN
I EN kommentar till den i slutet av
förra året överenskomna löneplansrevisionen för statstjänstemännen
skrev tidningen Dala-Demokraten
följande:
Att denna löneökning är berättigad
är det ingen som bestrider. I varje fall
för de lägre löntagarna var den ofrånkomlig. Om den skulle fortsättas ända
upp i lönetabellens topp kan däremot
ifrågasättas, helst som de högst betalda
får behålla en mycket liten del av
löneökningen.
Tesen, att ju större del skatten
tar av en löneökning desto mindre
motiverat är det att höja lönen,
hör förvisso till de lustigare inslagen i den lönepolitiska debatten.
Som nedan skall belysas bör det
rimligtvis förhålla sig tvärtom. I ett
avseende är dock dalatidningen sä-
kerligen representativ för stora delar av vårt folk: de löneförhöjningar
som kommer till stånd bör – i
varje fall i huvudsak – tillfalla
andra än dem som redan anses ha
ganska hyggliga löner. De bör gå
till »låglönegrupperna» och icke till
»höglönegrupperna».
Så har också löneutvecklingen
sedan lång tid tillbaka varit. Den
har präglats av en långtgående inkomstutjämning. Den skatte- och
socialpolitiska utvecklingen har
ytterligare minskat skillnaden mellan olika arbetslagarkategoriers
standard.
Att en standardutjämning varit
både önskvärd och nödvändig är
väl praktiskt taget alla ense om.
Men har utjämningen i en del fall
gått för långt? Är det önskvärt att
driva den längre? Ja, hur långt
har den i realiteten redan gått?
ställer man sådana frågor blir problemet betydligt mera komplicerat.
Här skall frågeställningarna något
belysas med utgångspunkt närmast
från den högskoleutbildade arbetskraftens förhållanden.
De flesta människor har säkert
inte klart för sig vad standardutjämningen under de senaste 15-20
åren i vissa fall inneburit. Några
exempel just från statstjänstemannaområdet kan belysa detta. Om
man ser till utvecklingen av den
efter skatt behållna slutlönen i vissa
statliga befattningar sedan 1939
finner man, att denna för privat
konsumtion disponibla lön räknat
i ett enhetligt penningvärde nu är
betydligt högre än under förkrigstiden i de lägre befattningarna,
men lägre än under förkrigstiden
i flertalet högre befattningar. Och
samtidigt har den privata konsumtionen i landet kraftigt stigit, kanske med ca 40 % sedan förkrigstiden. En utjämning som resulterar
i att slutlönen i statliga befattningar i mellanskiktet och det
högre skiktet ger en lägre standard
än tidigare i tider av kraftigt stigande allmän standard, kan icke
rimligen accepteras. Detta gäller
även om samtidigt befordringsgångar och befordringsmöjligheter
förbättrats.
Det bör hållas i minnet, att
skatteutvecklingen har varit av avgörande betydelse för det här angivna resultatet. Medan t. ex. slutlönen i Stockholm för en lektor
med doktorsgrad sedan 1939 stigit
med 175 % och penningvärdet för- . lämrats med 115 %, har lektorns
.katter stigit med 727 %. Man
åste också komma ihåg, att även
· om den senaste statliga löneplansrevisionen inte innebar en sådan
nivellering som de närmast föregå-
ende löneplansrevisionerna 1938
och 1947, så fick ändock de stora
grupperna av lägre statstjänstemän
genomsnittligt sett något större
löneförbättringar än tjänstemännen i mellangrader och högre grader. Och även efter löneplansrevisionen ligger den behållna slutlö-
nen i flera av de mera kvalificerade
befattningarna under 1939 års förkrigsnivå.
129
När människor bedömer inkomster utgår de vanligen från de nominella årsinkomsterna och mäter
skillnaden mellan olika årsinkomsters kronbelopp. Men det är alldeles
klart, att en sådan mätning säger
ingenting eller praktiskt taget
ingenting om den totala standard
som inkomsterna har gett en person när han slutar sitt förvärvsarbete eller sitt liv. Denna totala
inkomststandard – som jag skulle
vilja kalla för den verkliga inkomsten till skillnad mot den skenbara
inkomst som de nominella årslö-
nerna innebär – utgöres av en persons under livstiden summerade
och för privat konsumtion disponibla realinkomst. För att få fram
de verkliga inkomstskillnaderna
måste man således ta hänsyn till
antalet inkomstår, inkomsternas
fördelning i tiden, skatternas andel
av inkomsterna och egentligen
också sådana inkomsttillskott som
uppkommer t. ex. genom av det allmänna dirigerade transfereringar.
Även om detta är alldeles självklart och obestridligt, är det likväl svårt att få människor att förstå
och acceptera det. Hela komplexet
är ju så laddat med känslomässigt
och politiskt sprängstoff.
Och även den nyktre iakttagare,
som har fullständigt klart för sig
denna skillnad mellan skenbara
och verkliga inkomster, vet i allmänhet inte hur oerhört stora skillnaderna i själva verket är. Ett schematiskt exempel kan belysa storleksordningen.
130
Om en person under 50 år har
en årsinkomst om 13 100 kronor
måste en annan person, vars inkomsttid på grund av långvarig
utbildning är begränsad till 35 år,
ha en årsinkomst om 31 000 kronor, om han totalt under sin livstid skall få samma behållna inkomst efter skatt som 13 000-kronorsmannen. Om han skall ha 25 %
större behållen totalinkomst måste
han ha en årsinkomst om 41 000
kronor och skall han ha 50 % större
behållen totalinkomst måste hans
nominella årsinkomst bli 52 000
kronor. Detta belyser ju på ett ganska talande sätt skillnaden mellan
skenbara och verkliga inkomster.
(En utförligare diskussion av denna
problemställning finns i SACOtidningen nr 6 1956.)
Inkomstutjämningen har gått
fram på grundval av de skenbara
inkomsterna och inte de verkliga.
Detta är ju frappant t. ex. när det
gäller skattepolitiken. Det är naturligtvis inte rimligt, att t. ex. en person med högskoleutbildning skall
betala skatt inte på grundval av
sin verkliga inkomststandard utan
på grundval av sina till ett mindre
antal år än för flertalet yrkesutövare koncentrerade nominalinkomster. I sådana fall blir
den kraftiga skatteprogressivitetens
verkningar alldeles speciellt orimliga. Utöver skatteavdrag för studiekostnader vore någon form av
:.inkomstutjämning» i skattehänseende enligt principen »ackumulerad
inkomst» befogad.
Mot denna bakgrund är det väl
naturligt, att den högskoleutbildade arbetskraften måste anse, att
inkomstutjämningen i många fall
gått för långt med hänsyn till
denna arbetskrafts speciella förhållanden. Men även andra grupper
av kvalificerade yrkesutövare –
även i LO-leden – befinner sig i
större eller mindre utsträckning i
motsvarande situation.
När man generellt bedömer inkomstutjämningen måste man emellertid ha klart för sig, att den inte
bara orsakats av politiska och fackliga jämlikhetssträvanden, som genom att inkomstutjämningen sker
på grundval av skenbara inkomster
kunnat leda till felslag. Till en del
har den varit marknadsmässigt betingad, orsakad av förändringar i
arbetsmarknadens struktur. Till en
del beror den också på att både i
standardstegringsprocessen och i infialionsprocessen funnits inbyggda
mekanismer, som verkat i inkomstutjämnande riktning.
Av speciellt intresse är om man
kan finna, att marknaden själv
reagerat mot en alltför långt driven
inkomstutjämning. Ja, i Frankrike,
där inkomstutjämningen gått mycket långt, har man ansett sig kunna
se tydliga tecken på att marknaden
reagerat genom att åter vidga inkomstskillnaderna. Den svenska
löneglidningen kan, som bl. a. Bent
Hansen påpekat, även anses innebära en reaktion mot den solidariska lönepolitikens utjämning av
löneskillnaderna. Löneglidningen
inneburit en strävan att på
högre allmän lönenivå återde löneskillnader, som de av- ,,…..,.,…..s,a uppgörelserna har pressat
På detta sätt har den solidaom fackföreningarna övergav
solidariska lönepolitiken.
Den högskoleutbildade arbetsmarknad reagerar av
skäl trögt och på lång sikt.
akademikernas del har väl repå inkomstutjämningen
bestått i alltmer konsolidefackföreningsmässiga sam- ……………….1~a•. En ökad strävan
med en ökande besvikelse
de samhälleliga organen, som
Jlrlltkuts som huvudansvariga för
inkomstutjämnande politiken.
har också riktats mot
av alla partier.
en demokrati gäller det att
majoritet för det parti man
löreträdE!r. Man måste verkligen
frågan, om politikerna, när
vädjar till majoriteten, verkiii så hög grad som nu skall bevädja till dess ytliga och
•u~·l<uJu•i’i:a intressen. Ett så upplyst
som vårt borde kunna accepmera långsiktiga betraktelseLigger en fortsatt inkomst- 131
utjämning till nackdel för de mest
kvalificerade yrkesutövarna verkligen i majoritetens intresse? Och
nu kommer jag till vad jag skulle
vilja kalla för »lögnen om kakan».
Ett vanligt resonemang i lönediskussioner är, att om t. ex. den
högskoleutbildade arbetskraften får
en inkomstlyftning – eller skattesänkning – så blir det så mycket
mindre över åt övriga. Allting måste
ju tas av den gemensamma kakan,
heter det. Det är den vi har att dela
och ingenting annat.
Av två skäl är detta ett grundfalskt betraktelsesätt.
För det första är de högkvalificerade yrkesutövarna en så liten
del av den totala arbetskraftsvolymen, att det icke spelar någon
nämnvärd reell roll för helheten
om deras ringa andel av den gemensamma kakan är något större eller
mindre. Så t. ex. utgör den högskoleutbildade arbetskraften endast
ca 1,4 % av den totala arbetskraftsvolymen.
För det andra – och det är det
väsentliga – bygger det refererade
resonemanget på att »kakan» är
statisk. Det är ju den inte alls.
Den är dynamisk, den kan krympa
och den kan växa. Det börjar stå
alltmera klart för insiktsfulla bedömare, att hur mycket kakan i
framtiden skall växa i hög grad
beror på insatserna från den högskoleutbildade arbetskraften, både
de självständiga forskarna som driver utvecklingen framåt och de som
fått en grundläggande skolning i
132
hanlerandet av forskarens verktyg.
»Begåvningarna är ett lands största
naturtillgång», heter det i utredningen om »America’s Resources of
Spezialized Talent». »Den högskoleutbildade arbetskraften har en välståndsskapande funktion», skrev
häromåret Sven Moberg i tidskriften Tiden.
Utan att ge sig in på det diskutabla kan man väl slå fast, att i
princip medför bättre arbetsvillkor
bättre rekrytering och sämre arbetsvillkor sämre rekrytering. Mycket talar för, att den tekniska utveckling vi nu står inför kommer
att leda till att de manuella yrkenas icke-ekonomiska nackdelar
(t. ex. smutsigt och tungt arbete)
minskar, utan att akademikeryrkenas immateriella nackdelar (ofta
obegränsad arbetstid, tungt ansvar
och psykisk press) minskar i samma
grad. De rent materiella arbetsvillkoren kommer då att få större betydelse när det gäller att få arbetskraften rationellt fördelad på olika
yrkesområden och få fram en kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande rekrytering till akademikeryrkena. Och ur denna synpunkt är
det den verkliga, totala inkomststandarden och icke de skenbara
årsinkomsterna som spelar en roll.
Löne-, skatte- och socialpolitiken
bildar en oupplöslig enhet, de konstituerar inkomstpolitiken.
En inkomstpolitik som leder till
en ekonomisk nedpressning av den
kvalificerade arbetskraften kan leda
till att »kakan» växer långsammare,
så att det blir mindre att dela fö1·
alla än vad som kunde blivit fallet
vid en mindre inkomstutjämnande
politik. Men även en annan aspekt
är betydelsefull. Det är svårt att
fullgöra den välståndsskapande
funktion, som Tiden-författaren
nämnde, om den högkvalificerade
arbetskraften känner sig som en
minoritet, vars intressen majoriteten inte fäster så stort avseende
vid. En motsatsställning mellan de
mest kvalificerade yrkesutövarna
och samhället i dess helhet vore
särskilt olycklig med tanke på den
tekniska och ekonomiska utveckling vi står inför, där innehavarna
av »nyckelpositionerna» i arbetslivet kommer att spela en mycket
stor roll för framstegstakten.
Nu skall det utan vidare erkännas, att en mera saklig och nyanserad uppfattning på inkomstutjämningens område tycks hålla på att
arbeta sig fram. Lösandet av fördelningsproblemen synes inte i lika
hög grad som tidigare undanskymma produktionsproblemet, och
jag menar då produktionen av materiellt och andligt välstånd. Kanske
är Tage Erlanders ord vid SAP :s
och LO:s konferens om »Tekniken
och morgondagens samhälle» symptomatiska: »Ökad produktion betyder snabbare framsteg. Kanske
kan man tala om en viss förskjutning i våra målsättningar på det
ekonomiska området: förr gällde
det i första hand att skapa elementär trygghet för folkflertalet. Nu
gäller det i högre grad att lägga
grunden till ett fortsatt snabbt
framåtskridande.»
En viktig insats för det fortsatta
framåtskridandet är saklig upplysning om inkomstutjämningens
innebörd, om skillnaden mellan
skenbara och verkliga inkomster,
<>m skattepolitikens verkningar för
den högskoleutbildade arbetskraften, om betydelsen för hela samhället av goda förhållanden för den
kvalificerade arbetskraften. Här kan
våra tidningar, tidskrifter och politiker göra en viktig insats för att
skapa en mera nyanserad och saklig inställning till dessa problem.
Detta skulle också kunna leda till
133
att många begåvade, kunniga och
dugande människor gjorde större
insatser inom politiken och samhällsarbetet, som de nu ofta besvikna vänder sig ifrån.
Även på vårt land kan man tilllämpa vad The Economist för en tid
sedan skrev på ledarplats:
The over-riding recipe for more
social justice and for economic betterment is, on every count, the growth
of national wealth: and every prescription for »reform» which hinders instead of helping that growth denies
the very purposes for which the
Labour party, in the radical tradition, claims to exist. The green light
should be for expansion, not for envy.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism