Print Friendly

Ingvar Svensson; Kristdemokratins utvecklingsmöjligheter i Sverige

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

INGVAR SVENSSON:
Kristdemokratins utvecklingsmöjligheter
i Sverige
K
istdemokratin är en politisk rö-
else som växt fram och utvecklats
fter andra världskriget. I EG är
kristdemokraterna den största politiska
rörelsen: under de senaste valen till EGparlamentet har Europeiska Folkpartiet
(EPP), som den kristdemokratiska valorganisationen heter, varit den största väljarkonstellationen. Det finns givetvis en
politisk spännvidd, inte minst i de dagsaktuella frågorna, mellan kristdemokratiska
partier, men ideologiskt och därmed
också långsiktigt är faktiskt rörelsen väl
samlad. Det finns stora, mellanstora och
små partier i den kristdemokratiska internationalen. Ett av dem är det svenska
KDS. Det är väl knappast obekant att
KDS är ett litet parti.
I en artikel i Svensk Tidskrift nr 3/ 87
gör religionshistorikern och KDS-medlemmen Jan Samuelsson ett försök att
analysera KDS situation i Sverige. Man
bör nog betona ordet försök. Visserligen
träffar han rätt på några punkter men helhetsanalysen lyser med sin frånvaro.
Det är sant som Samuelsson skriver att
det finns en brist på intellektuella inom
partiet. Det gör det i alla partier. Men vem
är intellektuell? Ja, om definitionen kan vi
tvista. Själv skulle jag nog vilja i begreppet
kombinera belästhet med viss icke alltför
obetydlig intelligens. Låt mig säga med
denna utgångspunkt att vi efter två år i
riksdagen fått bekräftat vad vi tidigare antagit: intellektualismen är inte särskilt utbredd i de andra partierna heller.
Icke-konfessionellt
Genom att alludera på vårt partinamn
Kristen Demokratisk Samling, vilket byttes ut under årets riksting till Kristdemokratiska Samhällspartiet, försöker Samuelsson framställa KDS som kristen demokratisk församling. Här träffar han något
av kärnpunkten i KDS-problematiken.
Den image som omgett KDS är just denna: partiet framställs som ett konfessionellt parti, en religiös sekt med politiska
ambitioner. Men idemässigt och programmatiskt är det inte en rättvis bild av
KDS. KDS är ett icke-konfessionellt parti.
I förenklade termer försöker Samuelsson hävda att man inom KDS försöker
skylla på yttre faktorer, partiekonomin,
massmediaexponeringen, spärren m m
som de enda förklaringarna till att partiet
inte lyckats bättre. Han påstår att sådana
faktorer är triviala och i stort sett betydelselösa. Jodå, för en teoretiserande religionshistoriker är de nog så triviala. Men
den partistrateg är inte född som kallar
partiekonomi, mediaexponering och att
finnas under fyraprocentsspärren för triviala och betydelselösa faktorer. Det är
viktiga och betydelsefulla faktorer. Men
de är inte den enda förklaringen och
framför allt: inom KDS inser man att förklaringen inte är alltför enkel.
lVJ.t:ll Vt:lll Kall ill!UU lUTKlara ValiDallSkårens rörelse? Det har gjorts försök att
rationalisera folkpartiets stora valframgång i valet 1985. För många framstår
den som högst oförklarlig. I en given situation med en för stunden riktig marknadsföring kombinerad med en gynnsam
mediasituation kan man lyckas optimalt.
Därför finns det inget som heter att man
”står kvar på plattformen” i politiken. Hur
många var inte de som dödförklarat folkpartiet och hävdat att tåget gått fp förbi?
Det är sant att förutsättningarna är annorl
l’
i’
358
lunda för KDS, men inte radikalt annorlunda.
Personalistisk
Ett av KDS stora problem är som sagt
den image av konfessionell, religiös-politisk sekt som delvis orättvist men också
beroende på många KDS-ares uppträ-
dande kommit att prägla bilden av partiet.
Det är inte lätt att ändra på den bilden.
Men det går. För självfallet är det så att
för att bli kristdemokrat behövs ingen
trosbekännelse eller medlemskap i någon
kyrka.Det enda som utgör grunden är anslutningen till partiets program och värderingar. Detsamma gäller övriga kristdemokratiska partier. Visst utgör kristendomens ideer en inspirationskälla, men en
politisk ideologi är den inte. Däremot inspirerar den till ett tänkande som betonar
en mängd värderingar av betydelse för
detgodasamhället
Dit hör de fundamentala mänskliga
rättigheterna. De kristdemokratiska partierna världen över representerar visserligen ett visst spektrum men överallt hittar
man djupa beröringspunkter av ideologisk art. Den engelske forskaren R E M
Irving säger så här i sin bok om dessa partier (1979): ”Partierna bekänner sig till
vissa gemensamma ideer och principer
som tillsammans utgör en solid samlande
kristdemokratisk teori.”
Det skulle ta för stort utrymme att här
redovisa denna värdeuppsättning, men
låt oss ta några exempel. Kristdemokratin
är personalistisk till sin inriktning. Man
betonar personens frihet under ansvar.
Och ansvaret lägger man en speciell tonvikt på. Samtidigt ligger gemenskapstänkandet mycket djupt. De naturliga sociala
gemenskaperna, familj, arbetsgemenskaper, föreningar, kyrkor, byn, kommunen
osv, har en hög status i det kristdemokratiska tänkandet. Och dessa naturliga gemenskaper vill man ge ett eget självbestämmande. Detta kallas med ett främmande ord för subsidiaritetsprincipen
och innebär att det som dessa naturliga
sociala gemenskaper själva kan hantera
och klara av inte skall överföras till högre
institutioner inom samhället. Detta är
självfallet en decentraliseringsprincip,
men just detta ord uttrycker att man decentralicerar från något. En kristdemokrat uttrycker det nog hellre genom att sä-
ga: ett av flera gemenskaper bestående
samhälle.
Det är troligen ingen tillfällighet att de
flesta kristdemokratiska partierna startats
och utvecklats under tiden efter andra
världskriget. Nazismen och fascismens
härjningar mot människovärdet skapade
ett behov av partier som bygger sitt agerande på respekt för människolivets
okränkbarhet och alla människors lika
värde. I Latinamerika startade många så-
dana partier ungefär samtidigt som KDS
tillkom. Även här torde bakgrunden vara
likartad; extremhögerns livsfientliga politik väckte behovet av en nyordning.
Människovärdet
– Det vår tid mer än något annat har behov av efter nazismens moraliska upplösning av alla värden, är ett återupprättande
av den moraliska tron på människovärdet. Jag tror att den djupaste inspirationskällan till en sådan återfödelse alltj.ämt är
att söka i den humanism och kristendom
som genom årtusenden har utgjort grundvalen för vår kultur, skrev den danske
statsrättsprofessorn Alf Ross efter kriget i
sin klassiska bok Varför demokrati? och
pekade därmed på ett grundläggande argument för kristdemokratiska partier.
I en tid då område efter område drabbas av förtroendekriser ökar ropet på etik
och moral. Behovet av en genomtänkt
och konsekvent människosyn blir alltmer
påtagligt. Vilket parti har trovärdighet när
det gäller människovärdet?
Frågorna om familjesyn, människosyn
och människovärde kommer att accentueras framöver. Miljöfrågorna finns där.
Frågorna om fosterdiagnostik, genmanipulation och dödsbegrepp är exempel på
något som angår alla människor; det
handlar om livets grundläggande värden.
De traditionella partierna och även miljö-
partiet – till skillnad från KDS – tycks ha
mycket oklara utgångspunkter i sin bedömning av dessa livsviktiga frågor.
Det kan alltså mycket väl vara så att en
interferens, en förstärkt vågrörelse, i väljarkåren kan inträffa snart kring frågorna
om människovärdet. I ett sådant läge står
KDS där som en politisk kraft. Självfallet
är det inte bara KDS politiska linje som
då blir avgörande för ett väljarstöd, förmågan att fånga upp opinionen är oerhört
viktig. Och här har förstås de svenska
kristdemokraterna mycket att lära.
Kvantitet eller kvalitet?
Jan Samuelsson hävdar att KDS är missanpassat till svensk politisk kultur. Svensk
politisk kultur, vad är det? Jo, enbart en
lös sammanställning av tre ord. Det finns
svenska politiker och svensk politik å ena
359
sidan och väljare å andra sidan. Men när
Samuelsson försöker blanda in kulturbegreppet så blir sammanställningen inte
begriplig. För skall nu ingrodda partipolitiska mönster betraktas som kultur? Ja, i
så fall har vi ingen användning för nya politiska rörelser om det är en kultur som
skall bevaras.
Finns det några potentiella väljargrupper för de svenska kristdemokraterna?
Samuelsson hävdar att den kristna gruppen i befolkningen är i sjunkande. Han
kanske har rätt vad avser de regelbundna
gudstjänstbesökarna. Men annars finns
det mycket som tyder på att de s k
”privatreligiösa” är i ökande. Och dessa
är ofta mycket öppna i sin syn på värderingarnas roll i samhället. Lyckas KDS
upphäva sin konfessionella image är den
gruppen inte ointressant som väljarunderlag. Men basen är egentligen bredare
än så. En mycket stor del av befolkningen
delar åsikten om behovet av en normativ
etik i samhällsarbetet Att nå dem är mera
ett pedagogiskt än ett ideologiskt problem.
Samuelsson lämnar en del felaktiga
uppgifter, som t ex att KDS accepterar
nolltillväxt, men det är kanske inte så
intressant i det stora perspektivet. Men
dessutom avslöjar han en syn på demokratin som är mycket snäv. Han avslöjar
att det är ett partis kvantitet som är avgö-
rande för om han skall betrakta det som
”missanpassat”. Att ett parti kan ha kvaliteter som i ett längre perspektiv är viktigare än det dagsaktuella väljarstödet, det
har han inte velat förstå.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner