Print Friendly

Ingrid Sundberg; Statist i Europasamarbetet

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

INGRID SUNDBERG:
Statist i Europasamarbetet
När Sverige inte vågade gå in som medlem
av EG,fick vi i stället ettfrihandelsavtal,
som med vissa undantag gett oss rätt tillfri
handel inom gemenskapen. Detta har
fungerat bra, men nu har många
förhållanden ändrats. Nya medlemmar
tillkommer, medan vifortfarande står
utanför. Vi kan inte påverka besluten inom
EG. Vifår veta vad vifår lov att göra, men
varför det skall vara så eller såfår vi ofta
gissa oss till. Samtidigt vidgasEGs
möjligheter i världen, Kina har öppnats –
därfår vi reda oss utan EGs hjälp – och EG
har nya avtal med u-länderna om hur
industriellt samarbete och handel skall
utvecklas. Sverige står utanför.
Riksdagsledamoten Ingrid Sundberg pekar
på alla dessa förhållanden i sin artikel och
ifrågasätter om inte en ny diskussion om
Sverige och EG borde tagas upp.
Medlemskap, association, frihandelsavtal
vi minns hur diskussionerna fördes under
slutet av 60-talet, när det blev aktuellt med
ett nära samarbete mellan Sverige och EG.
Vår ursprungliga ansökan från 1967 lämnade fältet öppet för olika anslutningsformer.
Det blev dock ganska snart klart att det inte
gick att få någon politisk enighet om medlemskap. Socialdemokraterna framställde
det eventuellt närmare utrikespolitiska samarbetet inom EG som oförenligt med svensk
neutralitetspolitik. Nu efteråt kan man lugnt
säga att de farhågorna visat sig obefogade,
eftersom någon överstatlig instans med utrikespolitiska befogenheter inte kommit till
stånd.
Sverige fick i stället ett frihandelsavtal som
utestänger oss från allt deltagande i beslut
som fattas men ger oss samma handelsrättigheter som EG och helt fri handel inom
gemenskapen, när övergångstiden för papper och pappersprodukter är avslutad.
Hur har nu utvecklingen blivit? Sverige är
i dag EG:s till storleken tredje handelspartner, och vad som händer inom EG är av
största betydelse för vårt eget näringsliv. De
stora problemen delar vi med EG. De utgörs
i första hand av ökningen av oljepriserna,
stigande råvarukostnader och ökad konkurrens från lågprisländerna.
Inom EG räknar man med att exporten
till industriländerna från tredje världens
länder år 2000 kommer att uppgå till mer än
100 miljarder dollar. Industriländernas möjligheter att bemöta denna export fordrar en
intensiv satsning på förändring av i-ländernas produktion mot högteknologiska produkter och avancerad forskning och utveck- 288
ling. Redan här möter vi i Sverige problem.
Den minskade tillströmningen till forskarutbildningen och den långvariga försummelsen av skolutbildningens kunskapsförmedlande har gjort att vi i förhållande till EGländerna blivit efter. Vi löper risk för en
utbildningsmässig isolering, som gör oss än
mindre rustade när vi också måste anpassa
oss till en växande världsmarknad. Medan
man i länder runt om i Europa strävar efter
att höja utbildningens kvalitet, sitter vi för
oss själva och sänker standarden på vår utbildning.
Därmed minskar vi våra möjligheter till
att deltaga i förnyelsen av teknologi och produktion. Att den är nödvändig har vi om
inte annat kunnat konstatera i samband med
stålkrisen. Vi har helt naturligt varit tvungna
att acceptera EG:s prisstabiliseringssystem,
och England och Frankrike har riktat klagomål mot oss för en alltför stor export av
tackjärn och stål. Men ersättningsproduktion och högre förädling måste till.
Enligt vårt avtal måste vi som nämnts i
varje fråga rätta oss efter vad andra bestämmer. Frånsett avtalet om fiske och vår associering med Euratoms fusionsforskning rör
det sig för oss endast om utbyte av informationer och synpunkter. Någon reell påverkan på beslut har vi inte och kan heller inte
få. Så är det inte för alla. De nio skall nu
utvidgas, och Spanien, Portugal och Grekland blir snart medlemmar. Vår isolering
bara ökar.
Hur utvecklingen blivit
EG har som alla andra organisationer utvecklats sedan sin tillkomst. Den handelspolitiska unionen är ett faktum, och alla förhandlingar som rör ett av EG-länderna och
ett land utanför EG förs av EG. Den gemensamma marknaden har inte heller legat stilla
när det gäller att skaffa nya handelspartners. Som en del av förnyelseprocessen och
för att bemöta den stigande konkurrensen
från lågprisländerna har man sträckt ut samarbetsviljan både åt öster, väster och söder.
Här ser man nya stora marknader, och tillfällena försitts inte.
Det finns skäl att erinra om hur diskussionen gick i Sverige, när frågan om vår anslutningsform var aktuell. Från vänsterhåll
fördes en intensiv propaganda mot EG som
ett kapitalistiskt och försvarspolitiskt förbund, där inget utrymme skulle ges för
svenska krav på rättvisa och solidaritet. Ett
medlemskap i EG skulle dessutom försvåra
en utbyggnad av våra handelsförbindelser
österut och göra oss politiskt och ekonomiskt
bundna av NATO-länderna.
Visst rönte bildandet av EG ett starkt motstånd från rysk sida. Det var från Sovjet som
talet om monopolkapitalism stammade, och
oupphörligen framställdes kommissionen
som en försvarspolitisk organisation. Utvecklingen har emellertid gått i annan riktning. EG har mer än fördubblat sin impon
från Sovjet sedan 1975 och exporten ökar
stadigt. Med Rumänien har slutits ett avtal
som innebär att landet sedan 1974 tillhör de
länder som utnyttjar det allmänna preferenssystemet. Också Bulgarien har ansökt
om samma fördelar. 1975 togs de första kontakterna mellan EG och Comecon, och 1977
möttes EG:s ”utrikesminister” William Haferkamp och Comeeons president, den rumänske premiärministern Marinescu. Därefter har förhandlingarna fortsatt. Öststatsländerna har tydligen ändrat uppfattning och
accepterar EG som en politisk och ekonomisk realitet, även om man fortfarande insisterar på att alla avtal också skall tecknas separat med de olika länderna. En fortsatt utveckling av EG-ländernas handel med Comeconstaterna kommer att öka konkurrensen för svensk export på öststatsmarknaden,
och i alla händelser underlättas denna inte
av att vi står utanför EG.
EGoch Kina
En ny och intressant marknad för EG utgörs
av Kina. Närmare en miljard människor utgör en potentiell marknad av en storlek som
måste få tilltänkta handelspartners att jubla.
Kina har också länge varit intresserat av EG.
När det bilaterala handelsavtalet mellan
Kina och de olika medlemsländerna i EG
gick ut 1974 intensifierades kontakterna,
som sedan fortsatt med smärre uppehåll. I
början av 1977 resulterade förhandlingarna
iett handelsavtal som lovordades från bägge
håll.
Utvecklingen i Kina de senaste åren har ju
också ökat intresset från svensk sida. Vi, liksom EG, har sänt industridelegationer, och
kineser har besökt oss i syfte att skaffa sig
information om svenska produkter. Hur vi
som ett litet land skall klara oss i konkurrensen med EG vet vi ännu inte. Vägen ligger
öppen för ett ökat handelsutbyte med denna
enorma marknad, och EG:s chef Roy Jenkins har uttalat att EG omkring 1985 skulle
kunna räkna med en kinesisk marknad värd
mellan 12 000 och 15 000 miljoner pund.
289
Nästa år skall en affärsvecka anordnas i
Bryssel med ett hundratal kinesiska affärsmän, som skall möta representanter från
EG-länderna.
Kommer Sverige att få vara med? Vilka
resurser har vi att ställa upp med? Knappast
några svenskar kan kine iska, och EG kommer med all sannolikhet att försöka bemästra språksvårigheterna på samma sätt som
man gjort med Japan. Varje år ges tvååriga
stipendier till unga medborgare i EG-Iänderna, som under det första året intensivstuderar japanska i Tokyo, varefter följer ett
års praktikantverksamhet i japanskt företag.
Dessa stipendier är en följd av nya överenskommelser på handelsområdet med Japan
men står naturligtvis inte öppna för svenska
ungdomar.
Biståndsfrågor
När svenskt samarbete med EG diskuteras,
nämns olägenheten med att inte kunna på-
verka besluten. Den andra olägenheten –
att inte kunna ta direkt del av de erfarenheter som görs av EG – nämns inte så ofta.
Och nog vore det önskvärt att svensk biståndsverksamhet tittade litet mer noga på
följderna av den s k Lomekonventionen,
uppkallad efter Lome i Togo, där den undertecknades i februari 1975 av EG och de
55 afrikanska, karibiska och Stilla havsstater, som gemensamt kallas ACP-staterna.
Avtalet går ut på ett ökat industriellt samarbete, varvid ACP-staterna skall ges möjlighet
till uppbyggnad av infrastruktur och utrikeshandel. Avtalet beskriver noggrant hur ioch u-länder skall samarbeta på det industri- –~-.,———- —
290
ella området. Det rör sig inte om bistånd i
traditionell svensk mening. Lamekonventionen syftar till en omfattande utveckling av
det industriella samarbetet, inbegripet områ-
den som handel, teknologi, utbildning,
marknadsföring och satsning på industriell
uppbyggnad. Därtill kommer fritt tillträde
till EG:s marknad för 90 % av alla produkter
från ACP-staterna.
En snabb ekonomisk tillväxt i u-länderna
ses från EG:s sida som det enda alternativet
till en mer rättvis global inkomstfördelning.
I-länderna måste ta på sig ansvaret för att
höja u-ländernas produktivitet och därmed
skapa förutsättningar för höjda realinkomster i dessa länder. Villkoret för en sådan
exportorienterad tillväxt är naturligtvis att
inte omvärlden genom olika protektionistiska manövrar förhindrar utvecklingen.
Också från svensk sida har betonats värdet
av resursöverföringar från i-länder till uländer i form av bistånd, lån och betalningar
för varor. Pengarna kommer förr eller senare tillbaka i form av ökad upphandling.
Serlan socialdemokraterna lämnade regeringsmakten i vårt land har den officiella
inställningen till ett ökat industriellt samarbete förändrats till det bättre. Tidigare var
det fult, för att inte säga omoraliskt, att
koppla ihop svenskt näringsliv med bistånd.
Att en åtgärd i tredje världen skulle kunna
öka sysselsättningen här hemma eller tillföra
oss utländsk valuta sågs länge som en negativ faktor i svensk biståndsverksamhet. Det
är säkert en riktig princip att mottagarländerna skall bestämma om biståndsmedlens
användning genom att göra egna bedömningar. Men den principen får inte utesluta
lättnader för svenskt näringsliv, när det gäller att bidra till utvecklingen i u-länderna,
t ex i form av statliga garantier. Även här
gäller ju att det är u-ländernas önskemål som
ligger till grund för åtgärder.
Från u-ländernas sida har i allt starkare
ordalag uttryckts önskemål om hjälp till industriell uppbyggnad, även i form av joint
ventures. Självklart har också från deras sida
förts fram krav på att bistånd skall var obundet – upphandling skall kunna ske i de
länder där det är mest förmånligt. Dessa
önskemål har i alltför ringa grad kunnat tillgodoses. Lågkonjunkturen i Europa har
gjort EG-länderna ovilliga att öka andelen
obundet bistånd. Med tanke på förhållandena i vårt land är det därför inte rimligt att
Sverige nu ensamt skall gå ut och öka andelen obundet bistånd och därigenom ställa oss
i ett sämre läge än andra i-länder. En ökad
andel obundet bistånd måste dessutom kompenseras av verksamma marknadsföringsåtgärder som ger oss möjlighet att konkurrera.
Vårt behov av EG
Från svensk sida blir det alltmer betydelsefullt att försöka hålla jämna steg med EGländerna inte bara när det gäller handeln
med de nio – snart tolv – utan också när det
gäller EG:s externa handel med länder på
andra kontinenter. Vårt frihandelsavtal jämställer oss i många fall med EG-länderna,
och genom de nu avslutadeGATT-förhandlingarna har vi blivit delaktiga av tullsänkningar gentemot länder också utanför EG.
Vår möjlighet att hålla jämna steg kan
emellertid begränsas av de protektionistiska
tendenser som på vissa håll gör sig gällande
inom EG, detta trots att frihandeln var den
bärande iden vid EG:s tillkomst. Från svensk
sida har vi allt att vinna på att sträva efter att
motverka ansatser till protektionism, även
om vi inte tillåts göra det inom EG. Sådana
ansatser står inte bara i strid med vår allmänna frihandelspolitik utan får en destruktiv inverkan på hela världshandeln. Den
större konkurrensen från länder med helt
andra lönekostnader kommer att öka, och vi
måste inrikta oss på att bemöta den, inte på
att förkväva den genom restriktioner av olika slag. l-världen upplever i dag denna konkurrens tillsammans med arbetslöshet och
inflation i de egna länderna. Inget europt>-
iskt land kan ensamt bemästra dessa svårigheter därför att inget land har ensamt styrka
eller storlek därför. EG med sina nära 260
miljoner invånare har däremot ett avgörande inflytande på den framtida utvecklingen
genom att vara världens största handelsenhet och likaså världens största biståndsgivare
till u-länderna.
Det är därför inte underligt att allt fler
länder vill närma sig EG. Det gäller också
291
Sverige, som inom ramen för vad vårt avtal
bjuder försöker att förbättra samarbetet
inom olika områden. Våra förbindelser skall
enligt avtalet vara nära, omfattande och varaktiga, men det är klart att allteftersom EG
utvecklas vidare, kommer vi alltmer åt sidan.
Europaparlamentet kommer att ge den enskilda människan i EG-länderna en direkt
möjlighet att påverka utvecklingen, och helt
naturligt medför detta au Sveriges relativa
vikt och betydelse i förhållande till EG kommer att reduceras. En associering skulle ge
vårt samarbete en helt annan politisk stadga.
Ingen sätter vår kulturella och känslomässiga samhörighet med Västeuropa i fråga.
Lika påtagligt är vårt ekonomiska beroende,
och det beroendet gäller ett EG som har
utvecklats åtskilligt sedan debatten om Sveriges anslutningsform fördes. Tiden borde
därför vara mogen att intensifiera debatten
om – inte varaktigheten – men väl omfattningen och närhetsgraden av vårt samarbete
med EG. Både Sverige och EG skulle vinna
på att en sådan debatt fördes; denna gången
dock utan ovederhäftiga anspelningar på att
någon skulle vilja sätta vår alliansfria neutralitetspolitik i fråga.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner