Print Friendly

Ingmar Karlsson; Islam-ett påstått eller verkligt hot

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


INGMAR KARLSSON:
Islam – ett påstått eller
verkligt hot?
Den islamska internationalismen
kommer inte att utvecklas till en
ny kraft på den världspolitiska
scenen. l motsats till marxismen
kan islam inte verka som politisk
faktor utanför sin kulturella sfär,
konstaterar Ingmar Karlsson.
Utvecklingen går dock snabbt
och obevekligt mot ett flerrasigt
och multikonfessionellt Västeuropa. Vilka blir konsekvenserna? Kommer samlevnaden mellan oss och en växande musfimskbefu*nmgattpräg~sav
öppna motsättningar eller inte?
Ambassadör Ingmar Karlsson är
chef för utrikesdepartementets
ide- och analysgrupp.
D
e verkliga eller påstådda hoten
mot de västliga demokratierna
har ofta iklätts olika färger.
skräckskildringar av den gula faran har
kompletterat beskrivningar av det mera
näraliggande och påtagliga röda hotet. Nu
när detta kan avskrivas frambesvär företrädarna för en förenklad världsbild den
gröna faran. Under baner med denna fårg
sägs de muslimska massorna förbereda
en anstormning mot västerlandets välfårdsborgar. Den amerikanske professorn
Amos Perlmutter har t ex betecknat den
islamska fundamentalismen som ”en
aggressiv och revolutionär rörelse som är
lika militant och våldsbenägen som de tidigare bolsjevikiska, fascistiska och kommunistiska rörelserna”.
Islam nationaliseras
Verkligheten är en annan. Bittra krig med
islamska förtecken har inte förts mot den
förkättrade västvärlden utan mellan de
båda islamska staterna Irak och Iran och
mot det gudlösa Sovjetunionen i Afghanistan. Invasionen av Kuwait mobiliserade ett enat konservativt arabiskt och västligt läger mot Saddam Hussein. Att skapa
en islamsk internationalliknande Komintern på sin tid har visat sig vara en omöjlighet. I stället har islam ”nationaliserats”,
en utveckling som vi nu också ser i Centralasien, där de islamska grupperna organiserar sig inom ramen för de nya nationalstaterna och inte i en centralistisk
islamsk organisation. Islam kan således
inte ena den muslimska världen. Från Atlanten till Kina formas de islamska rörelserna av de existerande staternas nationella och strategiska intressen.
Den islamska internationalismen kom- 496
mer därför inte att utvecklas till en ny
kraft på den världspolitiska scenen. I motsats till marxismen kan islam inte verka
som politisk faktor utanför sin kulturella
sfär. Den kulturellt färgade oppositionen
har dessutom inget samband med staternas strategiska val. De antikristliga utfallen är särskilt starka hos USA:s främste
allierade Saudiarabien, som inte ens tilllåter några kristna kyrkor på sin mark,
medan Iran aldrig fört en antikristen politik utan tillåter inte bara kyrkor utan till
och med låter armenierna brygga sitt vin
och ha representanter i parlamentet.
Politisk islam är därför inte ett geopolitiskt spel utan snarare ett sarnhällsfenomen. Motsättningarna mellan nord och
syd kan ge näring åt ett missnöje som iklär
sig islams gröna färg men varje diskussion
om islam som ett hot mot Europa bör ta
sin utgångspunkt i ett långfristigt migrationsperspektiv. Under 90-talet kommer
befolkningen längs Medelhavets norra
europeiska stränder endast att öka med
16 miljoner mot närmare 100 miljoner för
länderna utmed dess östliga och sydliga
kuster. Om 30 år beräknas antalet invå-
nare i detta Europas omedelbara grannskap uppgå till en halv miljard.
Algeriet, Marocko och Tunisien kommer år 2010 att ha en dubbelt så stor befolkning som Frankrike. Egyptens invå-
narantal överstiger år 2025 100 miljoner
och dessa skall få plats på en beboelig yta
så stor som Schweiz. Turkiet kommer i sin
tur att då ha 50% större befolkning än
det förenade Tyskland, där närmare två
miljoner turkar redan upprättat ett brohuvud medan uppemot tre miljoner algerier är bosatta i Frankrike.
Ett multikonfessionellt Europa
Medan Europa ända fram till slutet av
1960-talet var ett nettoutvandringsområ-
de är redan nu 10-15 % av befolkningen
i de flesta västeuropeiska länder födda
utanför sitt nuvarande hemland. Den årliga immigrationen till Europa är större än
den till USA. Under de senaste två decennierna har nio miljoner människor begett
sig över Medelhavet för att söka sig en
bättre framtid bortom dess norra stränIslam kan inte ena den muslimska
världen.
der. Det faktum att EG:s sydligaste medlemmar nu är stadda i ett snabbt ekonomiskt uppsving kommer än mer att öka
Europas attraktionskraft. Här går dock
bedömningarna kraftigt isär. Uppskattningarna av antalet araber i Europa om
trettio år varierar t ex mellan 25 och 65
miljoner.
Oavsett om den lägre eller den högre
siffran kommer att visa sig riktig står vi
redan nu inför en dramatisk förändring av
den europeiska identiteten. Även om den
europeiska flykting- och invandringspolitiken skärps och en ny mur – nu genom
medelhavsregionen – upprättas i stället
för den som fallit går utvecklingen snabbt
och obevekligt mot ett flerrasigt och multikonfessionellt Västeuropa.
Redan nu växer sig rasism, intolerans
mot oliktänkande och snäv nationalism
allt starkare över hela Europa som reaktion mot en invandring som är obetydlig
mot den vi har att vänta. Vad skälen än må
vara – okunnighet, rädsla för att bli kallade rasister eller ren bekvämlighet – tycks
få politiker vilja eller våga ta tag i dessa
problem trots att de redan nu är av en så-
dan dignitet att de endast kan lösas med
gemensamma europeiska ansträngningar
och en konsekvent europeisk invandrings- och flyktingpolitik.
Partiprofilerad invandrarpolitik
Inte minst i Sverige har flykting- och invandringspolitiken dessutom ofta styrts
av tillfälliga opinionsyttringar, enskilda
politikers profileringslust och benägenheten att bara orka med en fråga i taget. Fakta har då blivit ointressanta liksom de
Radikala mullor över hela Västeuropa försöker utnyttja de muslimska invandrarnas problem för sina
syften.
effekter den förda politiken fått för de
grupper vi trott oss hjälpa. Resultatet har
blivit en hoppa-hage-politik, där ett steg
framåt följts av ett åt höger eller vänster
och sedan ofta två bakåt.
Inte ens flykting- och invandrarfrågorna har ju kunnat undgå att bli föremål för
partipolitisering. Något förenklat kan
man säga att socialdemokraterna under
80-talet engagerade sig för flyktingar från
Latinamerika medan moderaterna inriktade sig på personer från kommunistiskt
styrda stater. VPK tog kurderna på entreprenad. Centern ömmade särskilt för de
västsahariska flyktingarna. Folkpartiet
trodde sig verka för de kristna i Mellanöstern genom sitt engagemang för en liten
grupp som utgjorde en minoritet inom en
av de mindre kyrkorna i området, den syrisk-ortodoxa.
497
I debatten under åren framöver kommer det svenska folket att få bekanta sig
med många nu okända invandrargrupper,
varav många med en muslimsk bakgrund.
En dellever nu i stor nöd utan att det engagerar oss medan andra kommer att
söka asyl av påhittade skäl. En omvälvning i Syrlen skulle kunna kasta omkring
en miljon alawiter på flykt och ett fundamentalistiskt styre i Egypten skulle kunna
leda till att 6-8 miljoner kristna kopter
började se sig om efter en ny hemort. Detta bara för att ta två exempel.
Krav kommer därför att ställas på en
flykting- och invandringspolitik som förs
på basis av fakta och som inte styrs av
politikers profileringsbehov, kvällspressens jakt på upplagor och efter mottot en
grupp i taget. Vem bryr sig nu om turkbulgarerna eller om syrianerna i sydöstra
Turkiet?
Svensk släpphänthet
Om inte de politiska och religiösa stridigheterna i Mellanöstern i än större utsträckning än hittills även skall komma att
utkämpas på svensk mark måste också
den släpphänthet mot extrema grupper
som karaktäriserat svensk flyktingpolitik
upphöra. Med öppna ögon har vi under
80-talet låtit palestinska extrema grupper,
det kurdiska PKK och iranska Mudjahedin-e-Khalq upprätta baser i Sverige genom att missbruka vår asyllagstiftning.
Framträdande PKK-medlemmar har t ex
i åratal tillåtits att med svenska resehandlingar och med Sverige som bas bedriva
fortsatt verksamhet i det Syrien de påstod
sig ha flytt ifrån. Attacken mot Irans ambassad är ett annat exempel på vart denna
släpphänthet kan leda hän.
498
Ar rasism mot araber rumsren?
En flyktingpolitik som inte är baserad på
kunskaper kommer oundvikligen att leda
till en växande främlingsrädsla och ett
främlingshat och därmed även stärka fördomarna mot de svenskar som har en
islamsk bakgrund. Vakthållningen mot
rasistiska tendenser är intensiv i västvärlden på ett undantag när. Gulfkrisen visade att den rasism som har araberna och
muslimer i största allmänhet som måltavla fortfarande är lika rumsren som den
alltid har varit. Liksom under oljekriserna
var det nu åter fritt fram för skämttecknare att rita araber med kroknäsa och
ondsint girig blick utan att detta väckte
anstöt. Arabvärlden framställdes återigen
som .en enda stor öken över ett jättelikt
oljehav, befolkad dels av välgödda och
rika shejker, dels av fega terrorister. Inte
ens religionen gick fri från arabföraktet
Konsekvenserna av ett eventuellt höjt
oljepris illustrerades med böneutropare,
som, i stället för ”Det finns ingen Gud
utom Allah och Mohammed är hans profet”, basunerade ut de sjunkande aktienoteringarna på västvärldens fondbörser
från sina minareter.
I amerikanska ordböcker återfinns
som synonym till ”arab” ord som tölp,
drummel, skurk och bondlurk. I bestsellers, filmer och populära 1V-serier har
araber ständigt rollen som blodtörstiga
fanatiker eller som sliskiga nyrika figurer
med omättligt begär efter västerländska
kvinnor. Leon Uris bestseller ”Hadj”
skulle ha förbjudits på alla svenska bibliotek om den inte handlat om araber och
inga invändningar har heller rests mot en
annan storsäljare, Rafael Patais ”Araben”, som tillskriver araberna en rad rasmässigt betingade negativa egenskaper.
Hur kornmer det sig då att rasismen
mot araber fortfarande är så rumsren?
Förklaringarna är flera. Till stor del bottnar den i fördomar som ligger långt tillbaka i tiden. Västvärlden tycks fortfarande inte ha kommit över den traumatiska
upplevelse det innebar att se en ny monoteistisk religion – av sina anhängare betraktad som en fulländning av kristendomen – på kort tid erövra inte bara stora
delar av den då kända världen utan även
hota Europas kärnland. Vi tycks helt enkelt aldrig ha kunnat försona oss med tanken att araberna i århundraden dominerade oss med en överlägsen civilisation.
Senare kom islam att framgångsrikt
konkurrera med kristendomen på missionsfälten och uppfattades även där som
ett hot. Hos generationer av västerlänningar har i skol- och söndagsskoleundervisningen bilden inpräglats av araben som
en grym bakåtsträvande varelse och skändare av de för oss heliga platser, som han
ej anses ha rätt till. Kristna ”ayatollor”
som Billy Graham som i predikningar och
skrifter presenterat araberna som suspekta figurer som står i vägen för de bibliska
profetiorna har bidragit till denna bild.
Primitiva föreställningar
Även det motstånd den europeiska kolonialismen mötte i arabvärlden och inte
minst femtiotalets algeriska befrielsekamp har bidragit till att likhetstecken så
snabbt sätts mellan araber och terrorister.
Detta gäller självfallet även i hög grad utvecklingen i Palestina, såväl före som efter
Israels bildande. Västvärldens rädsla för
araber och våra fördomar har därför lett
till en länge total likgiltighet för palestiniernas situation och en lika total oförstå-

else för deras krav på en nationell identitet och en egen stat. I stället har vi låtit araberna betala för våra skuldkänslor gentemot judarna. Det finns när det gäller araberna ingen ”Förintelse” som tjänar som
en hämsko och får folk att tänka sig för
innan de öppet ger uttryck för sina rasistiska fördomar.
Inte minst med tanke på att invandringen från arabvärlden säkerligen kommer
att tillta i omfattning måste vi nu på allvar
ta itu med dessa primitiva föreställningar.
Lika lite som andra folk kan araberna
dras över en kam på det sätt som nu sker.
Arabvärlden är uppdelad i 22 stater, var
och en med sina särdrag. Lika lite som
Pinochet representerar en typisk kristen
politiker är Sarlam Hussein prototypen
för en arabisk statsman. Spännvidden i
mentalitet, seder och bruk i arabvärlden
är lika stora som den mellan en tornedaling och en sicilianare i Europa.
Den bild som nu ofta tecknas är i stället
att de muslimska massorna förbereder en
anstormning mot västerlandets välfärdsborgar. Inte bara alla muslimer utan även
de kristna araberna dras över en kam och
betecknas som fanatiska fundamentalister. När den röda faran nu försvunnit
manas, som inledningsvis nämndes, den
gröna fram och det finns en uppenbar risk
för att denna bild kommer att utnyttjas för
att stärka den europeiska enhetskänsla
som nu sviktar i alla västeuropeiska stater
efter de euroforiska åren mot 80-talets
slut.
Om så sker måste vi, mot bakgrund av
att den redan stora muslimska befolkningen i Europa blir ännu större, både
räkna med att militanta muslimska organisationer kommer att sträva efter att hos
oss föra sina ”heliga krig” mot den väst- 499
värld som de betraktar som inkarnationen av all ondska och att de i allt större utsträckning även kommer att utkämpa sina
egna inbördes strider på europeisk mark.
Radikaliseringsförsök utifrån
I nästan alla europeiska metropoler har
sedan mitten av 80-talet terrorattacker utförts av radikala muslimska grupper mot
såväl enskilda personer som institutioner.
De första kraven på en dödsdom mot Salman Rushdie kom från en moske i londonförorten Brarlford efter det att imamerna där uttalat sig för verkställigheten
av ”Guds dom”. Även i Paris hölls massdemonstrationer med krav på Rushdies
död. I länder med stor muslimsk befolkning som England, Frankrike och Tyskland görs medvetna utifrån styrda försök
att radikalisera de muslimska invandrarna och gästarbetarna. Radikala mullor
över hela Västeuropa försöker nu utnyttja
de muslimska invandrarnas psykologiska,
kulturella och materiella problem för sina
syften och här får de vind i seglen genom
den polarisering som politiker som Le
Pen framkallar.
Nu får denna radikalisering inom vissa
muslimska grupper inte ses som ett uttryck för en generalplan att attackera västvärlden inifrån. Någon sådan finns inte
och ej heller är något muslimskt ledarskap i stånd att utarbeta en dylik.Motsättningarna och fiendskapen mellan olika
trosriktningar är ofta starkare än hatet
mot västvärlden. Endast 6 % av araberna
i Frankrike lär t ex regelbundet besöka en
moske och av de 60-70 000 muslimerna
i Sverige som utövar sin religion är endast
ett fåtal fundamentalister medan de kulturena och identitetsbärande aspekterna
500
av religionen är de viktigaste för den stora
majoriteten.
Hur går det i Sverige?
Frågan hur behovet av en egen identitet
och kultur skall kunna tillgodoses samtidigt som invandrarna integreras i det
svenska samhället med dess demokratiska värderingar och umgängesnormer
kommer att avgöra huruvida samlevnaden mellan oss och en växande muslimsk
befolkning skall präglas av öppna motsättningar eller inte. Skall skolorna vara
en ”melting pot” eller skall muslimerna
hos oss, som de kristna i arabvärlden, få
sköta sina civila och religiösa angelägenheter på egen hand samtidigt som de förväntas uppträda solidariskt med staten i
politiskt hänseende? Är vi beredda att
integrera våra muslimska medborgare genom att visa dem förtroendet att själva ta
hand om sina barns utbildning under förutsättning att de accepterar de skolplaner,
den bildningsstandard och de demokratiska och politiska ideal som ligger till
grund för den svenska skolan? Svaren på
dessa frågor är inte givna trots att religionsfrihet garanteras i grundlagen. Redan nu måste judar föra en hård kamp för
kosherslakt och muslimerna möter ett
växande motstånd mot sina planer på att
bygga moskeer. Den sista frågan blir snart
aktuell för de flesta större svenska städer
och kommer säkerligen att sätta vår tolerans på prov. Kraven på nej till rnaskebyggen kommer säkerligen att skalla högt
över hela landet.
Ett avslag från myndigheternas sida
vore också logiskt om den svenska politiken gentemot de kristna invandrarna från
Mellanöstern i slutet av 70- och början av
80-talet skall utgöra riktmärke. Då gavs
asyl av enbart religiösa skäl till kristna
familjer som kom från trakter med såväl
ekonomisk som politisk kristen dominans
och där varje lektion i de kristna privatskolorna inleddes med en bön. Ingen av
de politiker och debattörer som då slog
sig för sina humanitära kristna bröst reagerade när skolledningen i mitt första universitet, grundskolan i Burseryd, samtidigt fick en skarp reprimand från självaste
chefen för skolöverstyrelsen. Anledningen? Jo, man hade kvar oskicket att låta
barnen tacka Gud för maten i skolbespisningen. Detta påstods vara att utsätta dem
för otillbörlig och farlig påverkan enligt
vad själve generaldirektören basunerade
ut över riket. Liksom dessa små smålänningar blev även de kristna flyktingbarnen
från Mellanöstern effektivt avkristnade i
skolorna i det land de fått uppehållstillstånd i av religiösa skäl.
Om samma märkliga kluvenhet kommer att karaktärisera vår inställning till de
muslimska invandrargrupperna och om
de kommer att sättas under religiöst förmynderi, gettoiseras och bli socialt marginaliserade måste vi räkna med att underjordiska fundamentalistiska koranskolor
kommer att växa fram i våra invandrarförorter med lärare som manar till kamp
med alla medel mot vad de betraktar som
ett svenskt förtryckarsamhälle.
Det heliga kriget kan då bli en realitet
även för oss i Sverige men inte iform av en
militär kraftmätning mellan väst och den
islamska världen utan som ett gerillakrig i
våra gettoiserade storstadsförorter.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner