Ingmar Karlsson; Det tyska supervalåret
1994
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DET TYSKA SUPERVALÅRET
INGMAR KARLSSON
Under 1994 kommer en mängd parlamentariska val attgenomföras i Tyskland. Osäkerheten om
utgången är stor. Riskernaför att Tyskland hamnar i ett låst parlamentariskt läge och att några
mindre rumsrena partier vinner framgång är dessutom överhängande. I detta läge har många
räknat ut förbundskansler Helmut Koh/, vilket alltid har visat sig vara förhastat.
P
V är forkortningen for dagen i
den tyska politiska diskussionen. Den står for ”Politikverdrossenheit” – ett ord som
närmast kan översättas med leda vid och
missnöje med allt vad politik, partier och
politiker heter. Enligt opinionsmätningar
har mellan 40-50 procent av den tyska
väljarkåren drabbats av PV. Endast 10
procent i den ”gamla” Förbundsrepubliken betecknar sig i dag som ”övertygade
väljare.” I det forna DDR är det ännu
värre – fem procent.
I detta stämningsläge skall i år inte
mindre än 19 val hållas mellan mitten av
mars och mitten av oktober; 17 kommunal- och delstatsval, presidentval och,
som kulmen, valet till förbundsdagen den
16 oktober. Den 12 juni blir en nyckeldag. Då hålls samtidigt val till europaparlamentet över hela Tyskland och
Ambassadör INGMAR KARLSSON är cheffår
utrikesdepartementets ide- och analysgrupp.
kommunalval i sju delstater. Resultaten
där kan ta en stor psykologisk effekt for
forbundsdagsvalet.
Utgångsläget inför detta supervalår är
att de båda stora partierna, kristdemokraterna (CDU) och socialdemokraterna
(SPD), ingår i åtta olika varianter av
regeringskoalitioner, där endast kombinationen kristdemokrater och gröna saknas.
Trafikljuskoalition
Bonn regerar CDU tillsammans med
det liberala FDP men i inte mindre än 11
av 16 delstater sitter socialdemokraterna i
regeringen. SPD regerar ensamt i Nordrhein-Westfalen, Saarland och Schleswig-Holstein. Partiet bildar så kallade
stora koalitioner med CDU i Berlin och
Baden-Wi.irttemberg, styr tillsammans
med liberalerna (FDP) i RheinlandPfalz, med de gröna i Niedersachsen och
Hessen, med det nybildade protestpartiet
Statt-Partei i Hamburg i vad som kallas
108 SVENSK TIDSKillfT
en röd-grå koalition samt bildar så kallade trafikljuskoalitioner i Bremen och
Brandenburg (socialdemokrater, liberaler
och gröna).
CDU styr ensamt i Sachsen, men till
foga glädje for Kohl eftersom hans främste interne vedersakare Kurt Biedenkopf
är regeringschef. Vidare leder kristdemokraterna koalitionsregeringar med liberalerna Mecklenburg-Vorpommern,
Sachsen-Anhalt och Thtiringen. I Bayern
slutligen regerar den lokala kristdemokratiska avläggaren CSU som vanligt ensamt, en position som nu hotas både från
höger och vänster i valen i september eftersom ingen kunnat fylla luckan efter
FranzJosefStrauss.
Avgångna ministrar
Soflliggarpartiet har således aldrig haft en
så stor potential som infor detta supervalår. Både etablerade och nybildade
missnöjespartier på höger- och vänsterkanten vädrar morgonluft i ett politiskt
klimat som präglas av att inte mindre än
nio ministrar i Bonn och en rad delstatsministrar av olika partikulör tvingats
lämna sina poster, i alltfor många fall efter
att inte ha kunnat skilja på sin egen plånbok och statskassan.
Överraskningarna kan därfor bli
många och jordskredsresultat kan heller
inte uteslutas i flera av dessa val. Föraningar gavs redan i slutet av forra året. I
Hamburg forlorade SPD sin majoritet
och bildar nu koalition med det nybildade Statt-Partei (”I stället for partiet”),
som blev tungan på vågen utan något annat politiskt program än kravet att vanligt
folk skall kunna göra sin röst hörd. I
konununalvalen i Brandenburg i december fick CDU uppleva nesan att endast
bli tredje kraft efter inte bara SPD utan
också det östtyska kommunistpartiets efterfoljare PDS. Detta fick inte mindre än
21,9 procent mot CDU:s 19,7.
Störst möjligheter har extrempartierna
i valet till europaparlamentet som alltid
har lockat protestväljare. Detta har i sin
tur föranlett de små partierna på högerkanten att satsa extra vid dessa valtillfållen. I kombination med ett lika sedvanligt lågt deltagande kan resultatet
mycket väl bli att det nybildade antiMaastrichtpartiet, ”Bund freier Btirger”,
de högerradikala republikanerna blir representerade i europaparlamentet. Detta
skulle då paradoxalt nog ra en tysk representationen som på intet sätt återspeglar
det politiska stämningsläget eller synen på
Europa i Tyskland och detta vid en tidpunkt när parlamentet fltt några av de
ökade befogenheter som Bonn länge
kämpat för.
Minskad attraktionskraft
Partierna på ytterkanterna kommer sä-
kerligen också att uppvisa framgångar i
delstatsvalen men framför allt i kommunal- och europavalen som alltid lockar
protestväljare. När det sedan drar ihop sig
till förbundsdagsval minskar säkerligen
deras attraktionskraft även denna gång
men kanske inte i lika stor utsträckning
som tidigare.
Vid supervalårets början är utgångslä-
SvnNsK TIDSKil.IFT 109
get i opinionsmätningarna att SPD ligger
bättre till än på mycket länge. Partiet närmar sig 40 procent med CDU tre-fyra
procentenheter på efterkälken. Den stora
skillnaden jämfört med förbundsdagsvalen 1990 finns i det forna DDR. Här
vann Kohl valet 1990 men nu har
anhängarskarorna sjunkit från 42 procent
till runt 20. Bitterheten över att enheten
inte automatiskt gav ett liv i välfärd och
överflöd riktas nu mot förbundskanslern
som anklagas för medvetna löftesbrott i
den förra valkampanjen.
Kampen om väljarna i det forna DDR
tycks redan nu urarta till politisk
gyttjebrottning. CDU anklagar öppet ledande företrädare för SPD, levande och
döda, för att rentav ha kollaborerat med
den östtyska regimen samtidigt som man
påminner väljarna om att kristdemokraterna aldrig sviktade i fråga om enheten. Som motdrag pekar SPD på den
döde FranzJosef Strauss påstådda vänskap
med Honecker och hävdar att det aldrig
förelåg någon grundläggande skillnad
mellan socialdemokratisk och kristdemokratisk politik gentemot DDR.
Fortsatt livför PDS
De båda stora partiernas agerande riskerar
att ytterligare förstärka föraktet i öst för
”Besserwessis”. 57 procent av alla östtyskar sade sig nyligen i en opinionsunföreningen, stämningar som gav utslag i
kommunalvalen i Brandenburg. Denna
”ostalgi” tycks nu garantera det tidigare
dödförklarade PDS fortsatt liv i förbundsdagen. För att överleva behöver
partiet vinna tre direktmandat, vilket nu
förefaller högst sannolikt. PDS kan kanske rentav klättra över femprocentsspärren för hela riket. För detta krävs
dock att man når upp till drygt 23 procent i de nya delstaterna. Partiet måste så-
ledes även i de fyra övriga delstaterna i
öst lägga ytterligare ett par procent till
siffrorna i Brandenburg.
I de ”gamla” förbundsländerna kommer kampen mellan CDU och SPD att
utkämpas om väljarna i mitten. Både
Kohl och Scharping koncentrerar sig på
den växande väljarreservoir som de tveksamma (”die Verdrossenen”) utgör. Kohl
kommer att betona sin erfarenhet i utrikes- och europapolitiken, den ”inre sä-
kerheten” och nödvändigheten av en åtstramning av invandrings- och asylpolitiken. Han kommer också att betona
det faktum att Scharping är ung, aldrig
har suttit i en regering i Bonn, att han är
ny som partiordförande och endast har
en kort erfarenhet som regeringschef i
Rheinland-Pfalz.
Partiet under kontroll
Nyckelordet för SPD är därför
dersökning anse att socialismen var en ”Regierungsfåhigkeit”. Det gäller att visa
bra ide men att den förfuskats av de öst- att de senaste årens interna turbulens är
tyska kommunisterna. 46 procent anser ett avslutat kapitel och att Scharping trots
att en tredje väg mellan socialism och ka- sin ungdom och oerfarenhet på riksplapitalism borde ha varit möjlig efter åter- net har partiet under kontroll. Han har
110 SvENsK TIDsKRIFT
redan lyckats med konststycket att fl andra ledande socialdemokrater – Brandts
rivaliserande ”barnbarn” – att undvika att
attackera varandra och i stället koncentrera sig på sina motståndare. Däremot
kvarstår partiets interna problem vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken och
synen på tyskt deltagande i NATO-insatser utanför NATO:s eget territorium och
i FN:s fredsbevarande styrkor. Denna interna debatt skrämmer dock knappast
bort de obeslutsamma på det politiska
rnittfaltet. Så gör ej heller Scharpings person, vilket i hög grad var fallet med Oscar
Lafontaine, det senaste valets socialdemokratiske kanslerkandidat. Scharping
har också undvikit att ta klar ställning till
en röd-grön koalition för att inte
skrämma bort denna viktiga väljarpotential i mitten.
Framför allt har han enligt de senaste
opinionsmätningarna lyckats ge SPD hö-
gre siffror i fråga om ekonomisk kompetens än CDU. 35 procent av väljarna sä-
ger sig tro att SPD kan föra dem ur den
ekonomiska krisen men endast 23 procent tilltror CDU detta. Det är också
föga troligt att konjunkturen skall hjälpa
Kohl ur detta dilemma. Tillväxten under
1994 beräknas som högst till 1,5 procent,
dessutom utan effekt på sysselsättningen.
partiet beräknas dock bara uppgå till ett
par procent. Partiet sitter i förbundsdagen därför att väljarna velat ha ett korrektiv gentemot de båda stora partierna.
Som tungan på vågen har partiet som
väljarkårens vakthund kunnat se till att
SPD inte gått för långt åt vänster i regeringsställning och att CDU håller sig från
högerkanten. Trovärdigheten i denna
roll har inte minst berott på politiker som
Walter Scheel och Hans-Dietrich
Genscher. Nu när även den senare lämnat den aktiva politiken måste FDP sätta
sin tillit till en partiledare, Klaus Kinkel,
som först för ett par år sedan gick in i partiet och ännu, trots sin position som utrikesminister, fortfarande mera har en
tjänstemanna- än en politikerfrarntoning.
Partiet ligger nu farligt nära spärren i
opinionsmätningarna och måste lita till
kamrat fem procent och inte till den liberala politikens något svårbegripbara innehåll.
Väljarna i mitten
Om liberalerna lever ett farligt liv kan de
gröna däremot vara ganska säkra på att
återkomma till förbundsdagen efter en
fYraårig frånvaro. I den utdragna kampen
mellan ”Realas” och ”Fundis” tycks de
förra ha avgått med en definitiv seger och
partiet visar nu i fYra delstater att det även
kan vara ett regeringsalternativ. UtsikVäijarkårens vakthund tema att komma över femprocentssedan 25 år har det liberala FDP ingått i gränsen med bred marginal på många håll
regeringen först i koalition med socialde- stärks dessutom av den socialdemokramokraterna och sedan ”die Wende” tiska valstrategin att slåss med CDU om
1982 med CDU. Den liberala kärnan i väljarna i mitten.
SvEN sK TIDsKRIFT 111
Å andra sidan lämnar ju detta högerflygeln öppen får republikanerna och
ännu värre politiska grupperingar. Genom en lag- och ordningsprofil fårsöker
CDU och CSU beröva dem deras slagkraftigaste ämnen men samtidigt far detta
inte ske på ett sätt som skrämmer bort
mittenväljarna. För att hålla rent högerut
och därmed säkra fortsatt majoritetstyre i
Bayern har CSU-ledaren Stoiber i desperation gått så långt i främlings- och
europafientlighet att han blivit offentligen åthutad av kristdemokratiska regeringsledamöter i Bonn.
Förmodligen kommer fårhundsdagen
att fa minst fem partier; SPD, CDU/
CSU, FDP, de gröna och PDS och det
kan inte helt uteslutas att även republikanerna klarar femprocentsgränsen. En så-
dan valutgång skulle inte bara omöjliggöra en fortsatt majoritet får kristdemokrater och liberaler utan även en
röd/grön sådan.
Rumsrenhet
En utväg finns dock ur detta dilemma.
Om republikaner, det nynazistiska DVU,
Statt-Partei och det nya anti-BG-partiet
och PDS i den ”gamla” Förbundsrepubliken binder 10 procent av rösterna utan
att själva komma in i fårhundsdagen
räcker 45 procent får att bilda en koalitionsregering mellan två partier
konstellationerna SPD/ FDP, SDP/ de
gröna eller CDU/ FDP. Även en
trafikljuskoalition mellan socialdemokrater, liberaler och gröna skulle vara en
möjlighet men vad som är sant i Bremen
och Brandenburg är nog får åtminstone
några år framåt fortfarade osanning i
Bonn. Så stor är ännu inte tilliten till de
grönas rikspolitiska rumsrenhet.
Åtta månader är en lång tid i politiken.
Många överraskningar väntar oss säkerligen i detta den samtyska demokratins andra testlopp. Ändå tycks mycket tala får
att valresultatet framtvingar ett återupplivande av den stora koalitionen mellan CDU och SPD 1966-69. För en så-
dan talar nu också det faktum att de fem
delstatsvalen i öst torde leda till att SPD
far två tredjedelsmajoritet i fårhundsrådet, vilket ger socialdemokraterna möjlighet att blockera beslutsprocessen i
Bonn.
Fyra problem
Kohls mål är självfallet i fårsta hand att
fortsätta som regeringscheffår den nuvarande koalitionen. Om en sådan majoritet ej kan uppnås torde han dock vara beredd att bilda en stor koalition med socialdemokraterna som juniorpartner. Med
Scharping har hindren får en sådan regering, som vore otänkbar med Lafontaine, minskat. Den stora koalitionen
skulle då bildas med motiveringen att
den behövs får att lösa de fyra stora problem som det enade Tyskland nu står infår; att definiera dess roll i världen, ta itu
med invandrings- och asylproblemen,
vända den ekonomiska nedgången och
minska arbetslösheten samt genomfåra
den nödvändiga reformeringen av den
tyska socialstaten.
Däremot skulle han själv aldrig accep- 112 SvE N sK TIDsKRIFT
tera birollen som vicekansler. Om SPD ken. Deklarationer om Kohls politiska
blir största parti kommer han säkerligen
överlämna denna- och partiledarrollen
till Wolfgang Schäuble.
Mot denna bakgrund talas det nu i
Tyskland inte bara om ”das Superwahljahr” utan också om ”Kanzlerdämmerung” (kanslerskymning). Kohl
låter sig dock inte räknas ut i förväg. Åtta
månader är som sagt en lång tid i politidöd har tidigare visat sig vara förhastade
vid många tillfallen. Även om det nu ser
dystrare ut än någonsin far han kanske på
~en den 16 oktober åter anledning att
citera sitt käraste politiska ordspråk; ”Die
Hunde hellen, die Karawane zieht
weiter”.
Hundarna skäller, karavanen drar vidare.
Supervalårets kalender
13mars
20mars
23 maj
12 juni
26juni
11 sept
25 sept
oktober
16 okt
Delstatsval i Niedersachsen
Kommunalval i Schleswig-Holstein
Förbundsförsamlingen väljer en ny tysk president
Val till europaparlamentet
Kommunalval i Baden-Wiirttemberg
Kommunalval i Mecklenburg-Vorpommem
Kommunalval i Rheinland-Pfalz
Kommunalval i Saarland
Kommunalval i Sachsen
Kommunalval i Sachsen-Anhalt
Kommunalval i Thiiringen
Delstatsval i Sachsen-Anhalt
Delstatsval i Brandenburg
Delstatsval i Sachsen
Delstatsval i Bayern
Delstatsval i Thiiringen (tidpunkt ej fasdagd)
Delstatsval i Mecklenburg-Vorpommem (tidpunkt ej fasdagd)
Förbundsdagsval
SVENSK TIDSKRIFT 113
INGMAR KARLSSON
Under 1994 kommer en mängd parlamentariska val attgenomföras i Tyskland. Osäkerheten om
utgången är stor. Riskernaför att Tyskland hamnar i ett låst parlamentariskt läge och att några
mindre rumsrena partier vinner framgång är dessutom överhängande. I detta läge har många
räknat ut förbundskansler Helmut Koh/, vilket alltid har visat sig vara förhastat.
P
V är forkortningen for dagen i
den tyska politiska diskussionen. Den står for ”Politikverdrossenheit” – ett ord som
närmast kan översättas med leda vid och
missnöje med allt vad politik, partier och
politiker heter. Enligt opinionsmätningar
har mellan 40-50 procent av den tyska
väljarkåren drabbats av PV. Endast 10
procent i den ”gamla” Förbundsrepubliken betecknar sig i dag som ”övertygade
väljare.” I det forna DDR är det ännu
värre – fem procent.
I detta stämningsläge skall i år inte
mindre än 19 val hållas mellan mitten av
mars och mitten av oktober; 17 kommunal- och delstatsval, presidentval och,
som kulmen, valet till förbundsdagen den
16 oktober. Den 12 juni blir en nyckeldag. Då hålls samtidigt val till europaparlamentet över hela Tyskland och
Ambassadör INGMAR KARLSSON är cheffår
utrikesdepartementets ide- och analysgrupp.
kommunalval i sju delstater. Resultaten
där kan ta en stor psykologisk effekt for
forbundsdagsvalet.
Utgångsläget inför detta supervalår är
att de båda stora partierna, kristdemokraterna (CDU) och socialdemokraterna
(SPD), ingår i åtta olika varianter av
regeringskoalitioner, där endast kombinationen kristdemokrater och gröna saknas.
Trafikljuskoalition
Bonn regerar CDU tillsammans med
det liberala FDP men i inte mindre än 11
av 16 delstater sitter socialdemokraterna i
regeringen. SPD regerar ensamt i Nordrhein-Westfalen, Saarland och Schleswig-Holstein. Partiet bildar så kallade
stora koalitioner med CDU i Berlin och
Baden-Wi.irttemberg, styr tillsammans
med liberalerna (FDP) i RheinlandPfalz, med de gröna i Niedersachsen och
Hessen, med det nybildade protestpartiet
Statt-Partei i Hamburg i vad som kallas
108 SVENSK TIDSKillfT
en röd-grå koalition samt bildar så kallade trafikljuskoalitioner i Bremen och
Brandenburg (socialdemokrater, liberaler
och gröna).
CDU styr ensamt i Sachsen, men till
foga glädje for Kohl eftersom hans främste interne vedersakare Kurt Biedenkopf
är regeringschef. Vidare leder kristdemokraterna koalitionsregeringar med liberalerna Mecklenburg-Vorpommern,
Sachsen-Anhalt och Thtiringen. I Bayern
slutligen regerar den lokala kristdemokratiska avläggaren CSU som vanligt ensamt, en position som nu hotas både från
höger och vänster i valen i september eftersom ingen kunnat fylla luckan efter
FranzJosefStrauss.
Avgångna ministrar
Soflliggarpartiet har således aldrig haft en
så stor potential som infor detta supervalår. Både etablerade och nybildade
missnöjespartier på höger- och vänsterkanten vädrar morgonluft i ett politiskt
klimat som präglas av att inte mindre än
nio ministrar i Bonn och en rad delstatsministrar av olika partikulör tvingats
lämna sina poster, i alltfor många fall efter
att inte ha kunnat skilja på sin egen plånbok och statskassan.
Överraskningarna kan därfor bli
många och jordskredsresultat kan heller
inte uteslutas i flera av dessa val. Föraningar gavs redan i slutet av forra året. I
Hamburg forlorade SPD sin majoritet
och bildar nu koalition med det nybildade Statt-Partei (”I stället for partiet”),
som blev tungan på vågen utan något annat politiskt program än kravet att vanligt
folk skall kunna göra sin röst hörd. I
konununalvalen i Brandenburg i december fick CDU uppleva nesan att endast
bli tredje kraft efter inte bara SPD utan
också det östtyska kommunistpartiets efterfoljare PDS. Detta fick inte mindre än
21,9 procent mot CDU:s 19,7.
Störst möjligheter har extrempartierna
i valet till europaparlamentet som alltid
har lockat protestväljare. Detta har i sin
tur föranlett de små partierna på högerkanten att satsa extra vid dessa valtillfållen. I kombination med ett lika sedvanligt lågt deltagande kan resultatet
mycket väl bli att det nybildade antiMaastrichtpartiet, ”Bund freier Btirger”,
de högerradikala republikanerna blir representerade i europaparlamentet. Detta
skulle då paradoxalt nog ra en tysk representationen som på intet sätt återspeglar
det politiska stämningsläget eller synen på
Europa i Tyskland och detta vid en tidpunkt när parlamentet fltt några av de
ökade befogenheter som Bonn länge
kämpat för.
Minskad attraktionskraft
Partierna på ytterkanterna kommer sä-
kerligen också att uppvisa framgångar i
delstatsvalen men framför allt i kommunal- och europavalen som alltid lockar
protestväljare. När det sedan drar ihop sig
till förbundsdagsval minskar säkerligen
deras attraktionskraft även denna gång
men kanske inte i lika stor utsträckning
som tidigare.
Vid supervalårets början är utgångslä-
SvnNsK TIDSKil.IFT 109
get i opinionsmätningarna att SPD ligger
bättre till än på mycket länge. Partiet närmar sig 40 procent med CDU tre-fyra
procentenheter på efterkälken. Den stora
skillnaden jämfört med förbundsdagsvalen 1990 finns i det forna DDR. Här
vann Kohl valet 1990 men nu har
anhängarskarorna sjunkit från 42 procent
till runt 20. Bitterheten över att enheten
inte automatiskt gav ett liv i välfärd och
överflöd riktas nu mot förbundskanslern
som anklagas för medvetna löftesbrott i
den förra valkampanjen.
Kampen om väljarna i det forna DDR
tycks redan nu urarta till politisk
gyttjebrottning. CDU anklagar öppet ledande företrädare för SPD, levande och
döda, för att rentav ha kollaborerat med
den östtyska regimen samtidigt som man
påminner väljarna om att kristdemokraterna aldrig sviktade i fråga om enheten. Som motdrag pekar SPD på den
döde FranzJosef Strauss påstådda vänskap
med Honecker och hävdar att det aldrig
förelåg någon grundläggande skillnad
mellan socialdemokratisk och kristdemokratisk politik gentemot DDR.
Fortsatt livför PDS
De båda stora partiernas agerande riskerar
att ytterligare förstärka föraktet i öst för
”Besserwessis”. 57 procent av alla östtyskar sade sig nyligen i en opinionsunföreningen, stämningar som gav utslag i
kommunalvalen i Brandenburg. Denna
”ostalgi” tycks nu garantera det tidigare
dödförklarade PDS fortsatt liv i förbundsdagen. För att överleva behöver
partiet vinna tre direktmandat, vilket nu
förefaller högst sannolikt. PDS kan kanske rentav klättra över femprocentsspärren för hela riket. För detta krävs
dock att man når upp till drygt 23 procent i de nya delstaterna. Partiet måste så-
ledes även i de fyra övriga delstaterna i
öst lägga ytterligare ett par procent till
siffrorna i Brandenburg.
I de ”gamla” förbundsländerna kommer kampen mellan CDU och SPD att
utkämpas om väljarna i mitten. Både
Kohl och Scharping koncentrerar sig på
den växande väljarreservoir som de tveksamma (”die Verdrossenen”) utgör. Kohl
kommer att betona sin erfarenhet i utrikes- och europapolitiken, den ”inre sä-
kerheten” och nödvändigheten av en åtstramning av invandrings- och asylpolitiken. Han kommer också att betona
det faktum att Scharping är ung, aldrig
har suttit i en regering i Bonn, att han är
ny som partiordförande och endast har
en kort erfarenhet som regeringschef i
Rheinland-Pfalz.
Partiet under kontroll
Nyckelordet för SPD är därför
dersökning anse att socialismen var en ”Regierungsfåhigkeit”. Det gäller att visa
bra ide men att den förfuskats av de öst- att de senaste årens interna turbulens är
tyska kommunisterna. 46 procent anser ett avslutat kapitel och att Scharping trots
att en tredje väg mellan socialism och ka- sin ungdom och oerfarenhet på riksplapitalism borde ha varit möjlig efter åter- net har partiet under kontroll. Han har
110 SvENsK TIDsKRIFT
redan lyckats med konststycket att fl andra ledande socialdemokrater – Brandts
rivaliserande ”barnbarn” – att undvika att
attackera varandra och i stället koncentrera sig på sina motståndare. Däremot
kvarstår partiets interna problem vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken och
synen på tyskt deltagande i NATO-insatser utanför NATO:s eget territorium och
i FN:s fredsbevarande styrkor. Denna interna debatt skrämmer dock knappast
bort de obeslutsamma på det politiska
rnittfaltet. Så gör ej heller Scharpings person, vilket i hög grad var fallet med Oscar
Lafontaine, det senaste valets socialdemokratiske kanslerkandidat. Scharping
har också undvikit att ta klar ställning till
en röd-grön koalition för att inte
skrämma bort denna viktiga väljarpotential i mitten.
Framför allt har han enligt de senaste
opinionsmätningarna lyckats ge SPD hö-
gre siffror i fråga om ekonomisk kompetens än CDU. 35 procent av väljarna sä-
ger sig tro att SPD kan föra dem ur den
ekonomiska krisen men endast 23 procent tilltror CDU detta. Det är också
föga troligt att konjunkturen skall hjälpa
Kohl ur detta dilemma. Tillväxten under
1994 beräknas som högst till 1,5 procent,
dessutom utan effekt på sysselsättningen.
partiet beräknas dock bara uppgå till ett
par procent. Partiet sitter i förbundsdagen därför att väljarna velat ha ett korrektiv gentemot de båda stora partierna.
Som tungan på vågen har partiet som
väljarkårens vakthund kunnat se till att
SPD inte gått för långt åt vänster i regeringsställning och att CDU håller sig från
högerkanten. Trovärdigheten i denna
roll har inte minst berott på politiker som
Walter Scheel och Hans-Dietrich
Genscher. Nu när även den senare lämnat den aktiva politiken måste FDP sätta
sin tillit till en partiledare, Klaus Kinkel,
som först för ett par år sedan gick in i partiet och ännu, trots sin position som utrikesminister, fortfarande mera har en
tjänstemanna- än en politikerfrarntoning.
Partiet ligger nu farligt nära spärren i
opinionsmätningarna och måste lita till
kamrat fem procent och inte till den liberala politikens något svårbegripbara innehåll.
Väljarna i mitten
Om liberalerna lever ett farligt liv kan de
gröna däremot vara ganska säkra på att
återkomma till förbundsdagen efter en
fYraårig frånvaro. I den utdragna kampen
mellan ”Realas” och ”Fundis” tycks de
förra ha avgått med en definitiv seger och
partiet visar nu i fYra delstater att det även
kan vara ett regeringsalternativ. UtsikVäijarkårens vakthund tema att komma över femprocentssedan 25 år har det liberala FDP ingått i gränsen med bred marginal på många håll
regeringen först i koalition med socialde- stärks dessutom av den socialdemokramokraterna och sedan ”die Wende” tiska valstrategin att slåss med CDU om
1982 med CDU. Den liberala kärnan i väljarna i mitten.
SvEN sK TIDsKRIFT 111
Å andra sidan lämnar ju detta högerflygeln öppen får republikanerna och
ännu värre politiska grupperingar. Genom en lag- och ordningsprofil fårsöker
CDU och CSU beröva dem deras slagkraftigaste ämnen men samtidigt far detta
inte ske på ett sätt som skrämmer bort
mittenväljarna. För att hålla rent högerut
och därmed säkra fortsatt majoritetstyre i
Bayern har CSU-ledaren Stoiber i desperation gått så långt i främlings- och
europafientlighet att han blivit offentligen åthutad av kristdemokratiska regeringsledamöter i Bonn.
Förmodligen kommer fårhundsdagen
att fa minst fem partier; SPD, CDU/
CSU, FDP, de gröna och PDS och det
kan inte helt uteslutas att även republikanerna klarar femprocentsgränsen. En så-
dan valutgång skulle inte bara omöjliggöra en fortsatt majoritet får kristdemokrater och liberaler utan även en
röd/grön sådan.
Rumsrenhet
En utväg finns dock ur detta dilemma.
Om republikaner, det nynazistiska DVU,
Statt-Partei och det nya anti-BG-partiet
och PDS i den ”gamla” Förbundsrepubliken binder 10 procent av rösterna utan
att själva komma in i fårhundsdagen
räcker 45 procent får att bilda en koalitionsregering mellan två partier
konstellationerna SPD/ FDP, SDP/ de
gröna eller CDU/ FDP. Även en
trafikljuskoalition mellan socialdemokrater, liberaler och gröna skulle vara en
möjlighet men vad som är sant i Bremen
och Brandenburg är nog får åtminstone
några år framåt fortfarade osanning i
Bonn. Så stor är ännu inte tilliten till de
grönas rikspolitiska rumsrenhet.
Åtta månader är en lång tid i politiken.
Många överraskningar väntar oss säkerligen i detta den samtyska demokratins andra testlopp. Ändå tycks mycket tala får
att valresultatet framtvingar ett återupplivande av den stora koalitionen mellan CDU och SPD 1966-69. För en så-
dan talar nu också det faktum att de fem
delstatsvalen i öst torde leda till att SPD
far två tredjedelsmajoritet i fårhundsrådet, vilket ger socialdemokraterna möjlighet att blockera beslutsprocessen i
Bonn.
Fyra problem
Kohls mål är självfallet i fårsta hand att
fortsätta som regeringscheffår den nuvarande koalitionen. Om en sådan majoritet ej kan uppnås torde han dock vara beredd att bilda en stor koalition med socialdemokraterna som juniorpartner. Med
Scharping har hindren får en sådan regering, som vore otänkbar med Lafontaine, minskat. Den stora koalitionen
skulle då bildas med motiveringen att
den behövs får att lösa de fyra stora problem som det enade Tyskland nu står infår; att definiera dess roll i världen, ta itu
med invandrings- och asylproblemen,
vända den ekonomiska nedgången och
minska arbetslösheten samt genomfåra
den nödvändiga reformeringen av den
tyska socialstaten.
Däremot skulle han själv aldrig accep- 112 SvE N sK TIDsKRIFT
tera birollen som vicekansler. Om SPD ken. Deklarationer om Kohls politiska
blir största parti kommer han säkerligen
överlämna denna- och partiledarrollen
till Wolfgang Schäuble.
Mot denna bakgrund talas det nu i
Tyskland inte bara om ”das Superwahljahr” utan också om ”Kanzlerdämmerung” (kanslerskymning). Kohl
låter sig dock inte räknas ut i förväg. Åtta
månader är som sagt en lång tid i politidöd har tidigare visat sig vara förhastade
vid många tillfallen. Även om det nu ser
dystrare ut än någonsin far han kanske på
~en den 16 oktober åter anledning att
citera sitt käraste politiska ordspråk; ”Die
Hunde hellen, die Karawane zieht
weiter”.
Hundarna skäller, karavanen drar vidare.
Supervalårets kalender
13mars
20mars
23 maj
12 juni
26juni
11 sept
25 sept
oktober
16 okt
Delstatsval i Niedersachsen
Kommunalval i Schleswig-Holstein
Förbundsförsamlingen väljer en ny tysk president
Val till europaparlamentet
Kommunalval i Baden-Wiirttemberg
Kommunalval i Mecklenburg-Vorpommem
Kommunalval i Rheinland-Pfalz
Kommunalval i Saarland
Kommunalval i Sachsen
Kommunalval i Sachsen-Anhalt
Kommunalval i Thiiringen
Delstatsval i Sachsen-Anhalt
Delstatsval i Brandenburg
Delstatsval i Sachsen
Delstatsval i Bayern
Delstatsval i Thiiringen (tidpunkt ej fasdagd)
Delstatsval i Mecklenburg-Vorpommem (tidpunkt ej fasdagd)
Förbundsdagsval
SVENSK TIDSKRIFT 113