Inger Enkvist; Tidningarna, debattsidorna och den europeiska offentligheten
2000
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Tidningarna, debattsidorna och
den europeiska
Samtidigt som EU blir större, växer kraven på en europeisk offentlighet. Men kan tidningarna ta på sig det uppdraget? INGER ENKVIST har studerat Dagens Nyheter och El Pais.
I
TAKT MED ATT DEN Europeiska Unionen fått fler
medlemmar och blivit myndiga att fatta beslut inom
fler områden, har en intressant debatt om den europeiska offentligheten startats. I varje enskilt medlemsland utgör medierna, framför allt dagspressen,
offentlighetens kanske viktigaste arena. Inte bara genom att
medier förmedlar nyheter, utan också för att de analyserar
och bidrar till att forma opinioner. Allt eftersom andra
institutioner, som exempelvis folkrörelserna i Sverige, förlorat i inflytande har mediernas position stärkts.
Samtidigt pågår det också en debatt om just mediernas levnadsvillkor. När de stora dagstidningarna fått
allt mindre resurser och när gratistidningarna kommit in
på marknaden, har det ställts frågor om mediernas självständighet och förmåga att vara just arena för offentligheten. För att locka läsare har dagstidnignar och andra
sett sig tvingade att också själva regissera debatten allt
mer – vilket inte minst har accentuerats av tillströmningen av lobbyister och PR-konsulter, som arbetar
direkt mot medier och journalister för att få ut sina kunders information. På tidningarnas debattsidor har det
kanske blivit som allra tydligast.
Men hur skiljer sig detta mellan länderna i Europa?
Kan man se olika kulturella drag bakom mediernas sätt
att arrangera offentligheten?
mlSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31
Efter att ha studerat den spanska tidningen El Pais
och Dagens Nyheter är mitt svar- ja.
DET HAR FÖRMODLIGEN ALDRIG FUNNITSen journalistik av så hög klass i Spanien som just nu. Diktatur och censur ligger i det förflutna, samtidigt som pressen visat sig vara vaksam mot politiker som missbrukar
sin ställning, vilket givit den allmänhetens respekt. Tidningarna bör ändå inte glädja sig åt detta, menar en känd
sociolog, eftersom den höga kvaliteten kan hänga ihop
med att debattböcker inte säljer i några större upplagor,
vilket i sin tur gör att de som vill få en ide diskuterad
måste använda tidningarna.
El Pais är både en mass- och en elittidning, vilket är
synnerligen ovanligt. 1995 var upplagan för El Pais 420000,
och endast en sportdagstidning säljer fler exemplar. Tidningen har samtidigt kommit med bland världens tio
främsta tidningar på en lista som utarbetas av den nordamerikanske forskaren John C. Merrill sedan 1968. Den
metod han använder är att fråga universitetsfolk, journalister och höga tjänstemän i alla världsdelar vilka tidningar som är de bästa enligt deras sätt att se. För 1999
inkluderar listan The New York Times (USA), Neue Zuricher Zeitung (Schweiz), The Washington Post (USA),
The Independent (England), Suddeutsche Zeitung (Tyskland), Le Monde (Frankrike), Asahi Shimbun (Japan),
Los Angeles Times (USA), Frankfurter Allgemeine (Tyskland) och El Pais (Spanien). El Pais har nått den här ställningen relativt snabbt, eftersom tidningen grundades
1973. Sverige har ingen tidning som anses ha den här
kvaliteten.
El Pais har haft en stor betydelse för det Spanien som
växt fram efter Franco. Tidningen använder genomgå-
ende en allvarlig och neutral stil. Debattredaktionen disponerar två sidor, där det också trycks en humoristisk
teckning samt brev till utgivaren. Det förekommer inte
foton, och titlarna brukar vara korta. Det är allvaret, stilen och de kända namnen som är ”förförelseelementen”.
Debattartiklarna har en så hög intellektuell och litterär
nivå att det inte sällan krävs en universitetsutbildning
för att förstå dem. De intellektuellas reaktion inför tidningen varierar, och vissa beundrar det intellektuella
resonemanget och den vårdade stilen, medan andra retar
sig på en viss besserwissermentalitet. Bland intellektuella
är det en yrkesmässig triumf att kunna publicera sig på
debattsidan i El Pais.
DAGENS NYHETER HAR EN LIKNANDE ställning i Sverige. Tidningen grundades redan 1864, och 1999
sålde tidningen 352 000 exemplar vardagar och 413 000
söndagar och var därmed Sveriges näst mest sålda tidning efter Aftonbladet (som sålde cirka 30 000 exemplar
fler). Om man jämför med Spanien, kan man antingen
säga att spanska tidningar har låg cirkulation för en
befolkning på 40 miljoner eller att Sverige har en hög
för en befolkning på 9 miljoner. Sannolikt är Dagens
Nyheter inte riktigt lika väl spridd över hela landet som
El Pais. Båda tidningarna säger sig vara oberoende, och
politiskt pendlar de mellan socialism och liberalism, med
en dragning åt den socialistiska sidan.
Dagens Nyheter har stor betydelse i den svenska
debatten, och det framhålls att toppolitiker föredrar att
lägga fram sina initiativ i en debattartikel i Dagens Nyheter hellre än i riksdagen, vilket är oroväckande för
riksdagsarbetet. Stig Hadenius, professor i journalistik,
påpekar dessutom att journalisterna inte bör glädja sig åt
detta, eftersom det samtidigt uttrycker en misstro mot
journalisters sätt att återge politikernas initiativ. Det är
eftersom politikerna inte litar på journalisterna som de
vill föra pennan själva.
Debattredaktionen får varje dag ta emot ett stort antal
artiklar av vilka den accepterar kanske en av tio. Den
nuvarande chefen på debattredaktionen, Mats Bergstrand, anser sig, enligt Marie Lindström i DN Debatt.
Representativitet och urvalsprinciper (1996), ha mandat
för en aktiv nyhetsjournalistik, och han bedömer att han
själv initierar så mycket som upp till 35-40 procent av
alla artiklar. Debattredaktören har alltså en mycket stor
politisk makt utan att ha något politiskt mandat.
Dagens Nyheters debattsida har liksom den i El Pais
alltid samma utseende. Men, för att öka attraktionskraften används ofta ett foto på författaren, och titeln
är nästan alltid ett citat ur artikeln inom citationstecken.
Detta understryker att artiklarna har karaktären av ”uttalanden”, medan det rör sig om utredande och litterär
text i El Pais. DN-Debatt ger ett mer journalistiskt och
politiskt intryck än intellektuellt. Artiklarna är också
mycket kortare än i El Pais, och när det förekommer en
andra artikel upptar den ofta bara en spalt. I El Pais
publicerades 210 artiklar under de sex första månaderna 1998, vanligtvis två per dag. De artiklar som står
under rubriken ”tillläsarens försvar” har inte tagits med
eftersom de har en annan karaktär. I Dagens Nyheter
publicerades 230 under samma tid, men i volym motsvarar de mindre än hälften av de spanska artiklarna.
El Pais.
El Pais brukar trycka en mycket kort presentation av författaren under varje artikel, i regel med yrkesbenämning
och geografisk hemvist. De två kategorier som dominerar är professorer och författare, och det förekom hela
121 artiklar skrivna av professorer, nästan alltid från
områdena filosofi, etik eller statsvetenskap från universitet i hela Spanien, dock med tonvikt på Madrid. Den
som har publicerat flest artiklar är filosofen Fernando
Savater med åtta artiklar. Det värde som professorernas
medverkan anses ha utgör en stor skillnad mot Sverige.
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31 [D
Kategorin författare och journalister står bakom hela 96
artiklar, och att vara författare ger också prestige på
debattsidan i El Pais. De flesta har bara fått in en eller
två artiklar, men författarna Juan Goytisolo och Carlos
Fuentes har fem och Mario Vargas Llosa hela tolv, d v s
två i månaden. Det ska också noteras att författarna ofta
skriver om kulturella ämnen. Författarnas närvaro på
en debattsida kan vara ett arv från den tid när en och
samma person var romanförfattare, intellektuell med
synpunkter på det mesta och aktiv politiker, något som
som var vanligt i såväl Spanien som i Latinamerika fram
till nyligen. Det kan också vara uttryck för ett spanskt
kulturellt drag, nämligen uppskattningen för det som är
personligt.
Bara 30 artiklar är skrivna av politiker i den här tidningen, som har rykte om sig att vara mycket ideologisk. Artiklarna är dessutom inte speciellt intressanta
utan vissa är ren information från europarlamentariker
och i något fall verkar politikern inte skrivit artikeln
själv. Kanske avsikten är mer ”att synas” än att få ut ett
budskap. Bara två artiklar av 210 är undertecknade av
mer än en person.
De flesta av artikelförfattarna är från huvudstaden
men det är märkbart många katalaner och basker. Redaktionen vill uppenbarligen vara rättvis och bidra till att
intellektuella från alla delstater känner sig uppskattade av
”Madrid”. Det är också anmärkningsvärt att det är så
många utlänningar som fått publicera sig på debattsidan. Många av dessa har en komplicerad personlig
historia och representerar mest sig själva, t ex Mario Vargas Llosa som har både spanskt och peruanskt medborgarskap. Det förekommer speciellt många latinamerikaner, främst chilenare, kubaner och mexikaner, medan
det bland europeerna märks italienare och fransmän.
Åter måste man säga att för en tidning med rykte om
sig att vara ideologiskt kompakt så finns det många olika
temperament och erfarenheter representerade. Om man
räknar så att man får maximal närvaro av utlänningar,
DEBATTARTIKLAR I EL PAIS
Totalt 210
Professorer 121
Journalister och författare 96
Politiker 30
Massundertecknad 2
Utlänningar 71
I!J lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31
har hela 71 artiklar skrivits av personer med icke-spansk
bakgrund. El Pais gör alltså en stor ansträngning för att
sätta den spanska allmänheten i kontakt med tänkandet
och åsikterna i andra länder, och tidningen vårdar framför allt kontakten med Latinamerika.
Det finns en grupp återkommande medarbetare,
veteraner, vilket gör att den egentliga variationen kan
vara något mindre än siffrorna ovan antyder. Medelåldern hos artikelförfattarna torde också vara åtminstone
60 år. Av alla artiklarna är det bara 17 som är skrivna av
kvinnor, och de kvinnliga medarbetarna tillhör samma
yrkeskategorier som männen. Den som publicerat mest,
tre artiklar, är en professor som är specialist på arabländerna.
Dagens Nyheter
Ett oväntat resultat är att yrkesidentiteten hos artikelförfattarna i det två tidningarna är helt olika, men först
ska det konstateras att det är svårt att bland deltagarna
i den svenska debatten skilja mellan politiker, höga tjänstemän och representanter för olika organisationer, eftersom olika maktsfärer i Sverige går i vartannat, sannolikt
ett resultat av den långa tiden vid makten för det socialdemokratiska partiet. Debattsidan i Dagens Nyheter både
återspeglar den situationen och förlänger den. I Dagens
Nyheter dominerar nämligen artiklar som skrivits av
politiker och personer som hör till organisationer med
politiskt inflytande, det förekommer inte en enda författare under den undersökta perioden, och professorerna är få i jämförelse med El Pais. Av de 230 artiklarna var 82 skrivna av politiker eller fackföreningsfolk med
känd politisk hemvist, en siffra som kan ha varit något
högre än vanligt därför att det drog ihop sig till val. Av
dessa artiklar kom 50 från det socialistiska blocket, och
författarna är ministrar och kända riksdagsmän och 20
av dem kvinnor. Några få artiklar ur gruppen kommer
från stödpartierna vänsterpartiet och miljöpartiet. Det
borgerliga blocket var representerat av 32 artiklar varav
DEBATTARTIKLAR I DAGENS NYHETER
Totalt 230
Politiker och fackföreningar 82
Organisationer, höga tjänstemän, diverse 70
Professorer/forskare 40
Massundertecknad 67
Utlänningar 6
de flesta kom från moderaterna och folkpartiet och var
i regel skrivna av partiledarna. Ett annat resultat av
undersökningen är att den politiska närvaron ser olika ut
i de båda tidningarna. I El Pais är det mest i urvalet av
artikelförfattare och i resonemanget som man ser den
politiska färgen, medan politisk hemvist signaleras i
presentationen av artikelförfattaren i Dagens Nyheter.
Eftersom så många av artikelförfattarna redan har
ansvarsfulla poster, säger elaka tungor att på DN-Debatt
talar makten till sig själv.
Ytterligare en skillnad är att i Dagens Nyheter finns
det 70 artiklar skrivna av två kategorier som nästan inte
syns i El Pais, nämligen representanter för olika organisationer och höga tjänstemän, samt en blandad grupp
av undersköterskor, privatdetektiver och anhöriga till
offer för olyckor eller brott. Jämfört med El Pals är
debattsidan i Dagens Nyheter något mer ”öppen” och
folklig samtidigt som den också är närmare knuten till
den politiska makten. Det förekommer, som nämnts,
inte en enda författare under halvåret men däremot 14
journalister. Det finns bara 40 artiklar av professorer
eller forskare, och dessutom är texternas karaktär annorlunda än i El Pals. De svenska professorerna går inte så
mycket in för att reda ut begrepp utan presenterar oftare en utredning, kommenterar ett aktuellt fall eller krä-
ver någon ändring i lagstiftningen. Av de 230 artiklarna
var 126 skrivna av en man och 31 av en kvinna, medan
några inte kunnat kategoriseras på grund av ett namn
från en främmande kultur. Redaktören Mats Bergstrand
tror kvinnornas sakta ökande närvaro återspeglar att
svenska kvinnor medverkar mer i det offentliga livet. En
annan kontrast är att det bara är sex artiklar som skrivits
av personer utanför Sverige, d v s DN-debatt ägnar sig
mest åt inrikespolitik. skribentens geografiska hemvist
inom Sverige anges inte, och trots den starka koncentrationen av det offentliga livet till Stockholm, är detta
för närvarande inte ett stort ämne i debatten. Det som
däremot anges är organisationstillhörighet.
Det kanske mest anmärkningsvärda av alla resultaten
är att 67 artiklar undertecknats av två eller fler personer
:s:
ro
o..
OJ
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 2-31 m
-alla kommer väl ihåg de 101 direktörerna. Detta är en
gåta. En förklaring kan vara att en artikel inte publiceras
om namnet inte ”förstärks” med fler namn, helst kända
förstås. Ett annat skulle kunna vara en rädsla för att
utrycka en åsikt som inte delas av inflytelserika grupper.
Mänga som undertecknar i grupp är dock ministrar,
riksdagsmän eller framgängsrika forskare, och de borde
inte tveka att framföra sina synpunkter. statsvetare brukar nämna korporativistiska drag i det svenska samhället, och den här undersökningen illustrerar det fenomenet. slutligen har redaktören också deklarerat att han
vill ge utrymme åt organisationer, eftersom de är viktiga sociala aktörer. Han säger också att det är nästan
omöjligt för en person som inte företräder en organisation eller en offentlig institution att fä en artikel publicerad. Det förvånansvärda antalet kollektiva artiklar skulle alltså kunna spegla både en redaktionsstrategi och ett
samhällsdrag i Sverige. Jämförelsen med El Pais visar
hur ovanligt Sverige är.
D
ET VIKTIGASTE ÄMNET I El Pais under våren 1998
är ETA och situationen i Baskien, vilket syns i att
man har hela 28 artiklar på det temat och de ligger på en
mycket hög intellektuell nivå. Författarna är modiga,
eftersom de vet att de kan bli föremäl för hämndattacker. Nio artiklar handlar om Katalonien och främst den
mycket diskuterade språklagen som ytterligare utvidgar
användningen av katalanskan. De socialistiska primärvalen diskuteras i elva artiklar. EU är tema för 22 artiklar,
men tonen är föga upphetsad, ungefär som den i de 14
artiklar som har ett historiskt tema, som hågkomsten av
de politiska händelserna är 1858, 1898 och 1968. Den
här typen av artiklar saknas helt i svensk dagspress.
El Pais har tryckt sju artiklar om hur det politiska
livet fungerar i allmänhet, tio om skolan och åtta om
forskningen. Domstolarna sätt att fungera får sju liksom
ekonomin och arbetslösheten. Eutanasi diskuteras i sex
apropå ett aktuellt fall och slutligen förekommer sex artiklar som kan klassificeras som dödsrunor eller hyllningsartiklar.
På det internationella fältet finns det 16 artiklar om
Kuba, inkluderat påvens besök samt påminnelsen om
att Spanien förlorade sin sista koloni, just Kuba, hundra är tidigare. Israel är temat i åtta, USA i sju, Mexiko
i sex, Algeriet och Indien i fem. I mänga fall bygger artiklarna på påminnelser om historiska, ”jämna” årtal, som
t ex att det gått femtio är sedan den israeliska staten skapades.
El Pais innehäller alltså artiklar där intellektuella försöker strukturera dagsdebatten, medan Dagens Nyheter
innehäller fler politiska initiativ eller lösningar på olika
praktiska problem i inrikespolitiken. En bra artikel i
Dagens Nyheter resumerar på klart och kortfattat sätt
fJ!J lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 2-31
en rapport om ett viktigt problem. Under undersökningsperioden förekom 30 artiklar om polis och domstolsväsende, bl a om eventuell resning i Palmemälet,
incest- och pedofilifall samt rättegängen mot massmördaren Thomas Quick. Bräk och oro i skolor var temat i
elva artiklar, förmodligen också ett högre antal än normalt p g a valkampanjen. Lika mänga artiklar handlar
om åldringsvärd och mediciner. Flera handlade om skattenivän. Cirka tio handlade om invandringen, lika mänga
om medierna respektive om arbetsmarknaden, och ett
stort antal artiklar handlade om bortskärandet av forskningsanslag.
Ett par artiklar var anmärkningsvärda p g a att de
inte var förutsägbara i betydelsen politiskt korrekta. Det
behövs mod i Sverige för att säga att skälet till att arbetsmarknaden inte är mer dynamisk är att allt gjorts för att
skapa stabilitet i stället; att incestanklagelser kan vara
”projektioner” frän en mor som är psykiskt ur balans;
att myndigheterna inte alls tar tillräcklig hänsyn till allmänhetens berättigade klagomål; att journalistiken sjunkit i kvalitet och att journalisterna försöker frånta politikerna makt utan att ha något demokratiskt mandat för
den saken; att genusforskningen inte gett det resultat
man kunde hoppas på; eller, som fd chefredaktören för
Dagens Nyheter Svante Nycander påpekar, att den svenska offentliga debatten präglas av konformism. Bland
dem som avgör vad man får och inte får säga i Sverige
råder en stor ängest över att inte anses hundraprocentigt
renlärig när det gäller t ex rasism eller pornografi. Nyeander menar att på detta sätt uppstår en självcensur som
gör att yttrandefriheten begränsas.
J
ÄMFÖRELSEN AV DESSA 440 artiklar pekar på att den
offentliga debatten i Sverige är politiserad och bygger
på organisationstillhörighet samt att det finns en rädsla
för att framträda med sin åsikt. En typisk artikel i Dagens
Nyheter är kort och konkret, och den plattform från vilken skribenten talar är klar. Inte sällan är artikelförfattaren en lobbyist i stället för en intellektuell. I El Pais
möter vi en intellektuell som försöker strukturera en
debatt och ge förtydligande definitioner. I Spanien har
man ansett sig ha räd med universitetsinstitutioner i etik,
politiskt tänkande, filosofi o s v, och innehavarna av professurerna lägger en betydande energi på att delta i den
offentliga debatten, samtidigt som det i Spanien förväntas att intellektuella ska vara litterärt allmänbildade.
Ett sätt att formulera skillnaden är att säga att debattklimatet i Sverige ideologiskt, medan det i Spanien är
elitistiskt. Även om båda länderna tillhör EU, finns det
uppenbart betydande skillnader mellan dem.
Inger Enkvist (inger.enkvist@rom.lu.se) är docent vid Institutionen för romanska språk vid Lunds universitet.
den europeiska
Samtidigt som EU blir större, växer kraven på en europeisk offentlighet. Men kan tidningarna ta på sig det uppdraget? INGER ENKVIST har studerat Dagens Nyheter och El Pais.
I
TAKT MED ATT DEN Europeiska Unionen fått fler
medlemmar och blivit myndiga att fatta beslut inom
fler områden, har en intressant debatt om den europeiska offentligheten startats. I varje enskilt medlemsland utgör medierna, framför allt dagspressen,
offentlighetens kanske viktigaste arena. Inte bara genom att
medier förmedlar nyheter, utan också för att de analyserar
och bidrar till att forma opinioner. Allt eftersom andra
institutioner, som exempelvis folkrörelserna i Sverige, förlorat i inflytande har mediernas position stärkts.
Samtidigt pågår det också en debatt om just mediernas levnadsvillkor. När de stora dagstidningarna fått
allt mindre resurser och när gratistidningarna kommit in
på marknaden, har det ställts frågor om mediernas självständighet och förmåga att vara just arena för offentligheten. För att locka läsare har dagstidnignar och andra
sett sig tvingade att också själva regissera debatten allt
mer – vilket inte minst har accentuerats av tillströmningen av lobbyister och PR-konsulter, som arbetar
direkt mot medier och journalister för att få ut sina kunders information. På tidningarnas debattsidor har det
kanske blivit som allra tydligast.
Men hur skiljer sig detta mellan länderna i Europa?
Kan man se olika kulturella drag bakom mediernas sätt
att arrangera offentligheten?
mlSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31
Efter att ha studerat den spanska tidningen El Pais
och Dagens Nyheter är mitt svar- ja.
DET HAR FÖRMODLIGEN ALDRIG FUNNITSen journalistik av så hög klass i Spanien som just nu. Diktatur och censur ligger i det förflutna, samtidigt som pressen visat sig vara vaksam mot politiker som missbrukar
sin ställning, vilket givit den allmänhetens respekt. Tidningarna bör ändå inte glädja sig åt detta, menar en känd
sociolog, eftersom den höga kvaliteten kan hänga ihop
med att debattböcker inte säljer i några större upplagor,
vilket i sin tur gör att de som vill få en ide diskuterad
måste använda tidningarna.
El Pais är både en mass- och en elittidning, vilket är
synnerligen ovanligt. 1995 var upplagan för El Pais 420000,
och endast en sportdagstidning säljer fler exemplar. Tidningen har samtidigt kommit med bland världens tio
främsta tidningar på en lista som utarbetas av den nordamerikanske forskaren John C. Merrill sedan 1968. Den
metod han använder är att fråga universitetsfolk, journalister och höga tjänstemän i alla världsdelar vilka tidningar som är de bästa enligt deras sätt att se. För 1999
inkluderar listan The New York Times (USA), Neue Zuricher Zeitung (Schweiz), The Washington Post (USA),
The Independent (England), Suddeutsche Zeitung (Tyskland), Le Monde (Frankrike), Asahi Shimbun (Japan),
Los Angeles Times (USA), Frankfurter Allgemeine (Tyskland) och El Pais (Spanien). El Pais har nått den här ställningen relativt snabbt, eftersom tidningen grundades
1973. Sverige har ingen tidning som anses ha den här
kvaliteten.
El Pais har haft en stor betydelse för det Spanien som
växt fram efter Franco. Tidningen använder genomgå-
ende en allvarlig och neutral stil. Debattredaktionen disponerar två sidor, där det också trycks en humoristisk
teckning samt brev till utgivaren. Det förekommer inte
foton, och titlarna brukar vara korta. Det är allvaret, stilen och de kända namnen som är ”förförelseelementen”.
Debattartiklarna har en så hög intellektuell och litterär
nivå att det inte sällan krävs en universitetsutbildning
för att förstå dem. De intellektuellas reaktion inför tidningen varierar, och vissa beundrar det intellektuella
resonemanget och den vårdade stilen, medan andra retar
sig på en viss besserwissermentalitet. Bland intellektuella
är det en yrkesmässig triumf att kunna publicera sig på
debattsidan i El Pais.
DAGENS NYHETER HAR EN LIKNANDE ställning i Sverige. Tidningen grundades redan 1864, och 1999
sålde tidningen 352 000 exemplar vardagar och 413 000
söndagar och var därmed Sveriges näst mest sålda tidning efter Aftonbladet (som sålde cirka 30 000 exemplar
fler). Om man jämför med Spanien, kan man antingen
säga att spanska tidningar har låg cirkulation för en
befolkning på 40 miljoner eller att Sverige har en hög
för en befolkning på 9 miljoner. Sannolikt är Dagens
Nyheter inte riktigt lika väl spridd över hela landet som
El Pais. Båda tidningarna säger sig vara oberoende, och
politiskt pendlar de mellan socialism och liberalism, med
en dragning åt den socialistiska sidan.
Dagens Nyheter har stor betydelse i den svenska
debatten, och det framhålls att toppolitiker föredrar att
lägga fram sina initiativ i en debattartikel i Dagens Nyheter hellre än i riksdagen, vilket är oroväckande för
riksdagsarbetet. Stig Hadenius, professor i journalistik,
påpekar dessutom att journalisterna inte bör glädja sig åt
detta, eftersom det samtidigt uttrycker en misstro mot
journalisters sätt att återge politikernas initiativ. Det är
eftersom politikerna inte litar på journalisterna som de
vill föra pennan själva.
Debattredaktionen får varje dag ta emot ett stort antal
artiklar av vilka den accepterar kanske en av tio. Den
nuvarande chefen på debattredaktionen, Mats Bergstrand, anser sig, enligt Marie Lindström i DN Debatt.
Representativitet och urvalsprinciper (1996), ha mandat
för en aktiv nyhetsjournalistik, och han bedömer att han
själv initierar så mycket som upp till 35-40 procent av
alla artiklar. Debattredaktören har alltså en mycket stor
politisk makt utan att ha något politiskt mandat.
Dagens Nyheters debattsida har liksom den i El Pais
alltid samma utseende. Men, för att öka attraktionskraften används ofta ett foto på författaren, och titeln
är nästan alltid ett citat ur artikeln inom citationstecken.
Detta understryker att artiklarna har karaktären av ”uttalanden”, medan det rör sig om utredande och litterär
text i El Pais. DN-Debatt ger ett mer journalistiskt och
politiskt intryck än intellektuellt. Artiklarna är också
mycket kortare än i El Pais, och när det förekommer en
andra artikel upptar den ofta bara en spalt. I El Pais
publicerades 210 artiklar under de sex första månaderna 1998, vanligtvis två per dag. De artiklar som står
under rubriken ”tillläsarens försvar” har inte tagits med
eftersom de har en annan karaktär. I Dagens Nyheter
publicerades 230 under samma tid, men i volym motsvarar de mindre än hälften av de spanska artiklarna.
El Pais.
El Pais brukar trycka en mycket kort presentation av författaren under varje artikel, i regel med yrkesbenämning
och geografisk hemvist. De två kategorier som dominerar är professorer och författare, och det förekom hela
121 artiklar skrivna av professorer, nästan alltid från
områdena filosofi, etik eller statsvetenskap från universitet i hela Spanien, dock med tonvikt på Madrid. Den
som har publicerat flest artiklar är filosofen Fernando
Savater med åtta artiklar. Det värde som professorernas
medverkan anses ha utgör en stor skillnad mot Sverige.
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31 [D
Kategorin författare och journalister står bakom hela 96
artiklar, och att vara författare ger också prestige på
debattsidan i El Pais. De flesta har bara fått in en eller
två artiklar, men författarna Juan Goytisolo och Carlos
Fuentes har fem och Mario Vargas Llosa hela tolv, d v s
två i månaden. Det ska också noteras att författarna ofta
skriver om kulturella ämnen. Författarnas närvaro på
en debattsida kan vara ett arv från den tid när en och
samma person var romanförfattare, intellektuell med
synpunkter på det mesta och aktiv politiker, något som
som var vanligt i såväl Spanien som i Latinamerika fram
till nyligen. Det kan också vara uttryck för ett spanskt
kulturellt drag, nämligen uppskattningen för det som är
personligt.
Bara 30 artiklar är skrivna av politiker i den här tidningen, som har rykte om sig att vara mycket ideologisk. Artiklarna är dessutom inte speciellt intressanta
utan vissa är ren information från europarlamentariker
och i något fall verkar politikern inte skrivit artikeln
själv. Kanske avsikten är mer ”att synas” än att få ut ett
budskap. Bara två artiklar av 210 är undertecknade av
mer än en person.
De flesta av artikelförfattarna är från huvudstaden
men det är märkbart många katalaner och basker. Redaktionen vill uppenbarligen vara rättvis och bidra till att
intellektuella från alla delstater känner sig uppskattade av
”Madrid”. Det är också anmärkningsvärt att det är så
många utlänningar som fått publicera sig på debattsidan. Många av dessa har en komplicerad personlig
historia och representerar mest sig själva, t ex Mario Vargas Llosa som har både spanskt och peruanskt medborgarskap. Det förekommer speciellt många latinamerikaner, främst chilenare, kubaner och mexikaner, medan
det bland europeerna märks italienare och fransmän.
Åter måste man säga att för en tidning med rykte om
sig att vara ideologiskt kompakt så finns det många olika
temperament och erfarenheter representerade. Om man
räknar så att man får maximal närvaro av utlänningar,
DEBATTARTIKLAR I EL PAIS
Totalt 210
Professorer 121
Journalister och författare 96
Politiker 30
Massundertecknad 2
Utlänningar 71
I!J lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31
har hela 71 artiklar skrivits av personer med icke-spansk
bakgrund. El Pais gör alltså en stor ansträngning för att
sätta den spanska allmänheten i kontakt med tänkandet
och åsikterna i andra länder, och tidningen vårdar framför allt kontakten med Latinamerika.
Det finns en grupp återkommande medarbetare,
veteraner, vilket gör att den egentliga variationen kan
vara något mindre än siffrorna ovan antyder. Medelåldern hos artikelförfattarna torde också vara åtminstone
60 år. Av alla artiklarna är det bara 17 som är skrivna av
kvinnor, och de kvinnliga medarbetarna tillhör samma
yrkeskategorier som männen. Den som publicerat mest,
tre artiklar, är en professor som är specialist på arabländerna.
Dagens Nyheter
Ett oväntat resultat är att yrkesidentiteten hos artikelförfattarna i det två tidningarna är helt olika, men först
ska det konstateras att det är svårt att bland deltagarna
i den svenska debatten skilja mellan politiker, höga tjänstemän och representanter för olika organisationer, eftersom olika maktsfärer i Sverige går i vartannat, sannolikt
ett resultat av den långa tiden vid makten för det socialdemokratiska partiet. Debattsidan i Dagens Nyheter både
återspeglar den situationen och förlänger den. I Dagens
Nyheter dominerar nämligen artiklar som skrivits av
politiker och personer som hör till organisationer med
politiskt inflytande, det förekommer inte en enda författare under den undersökta perioden, och professorerna är få i jämförelse med El Pais. Av de 230 artiklarna var 82 skrivna av politiker eller fackföreningsfolk med
känd politisk hemvist, en siffra som kan ha varit något
högre än vanligt därför att det drog ihop sig till val. Av
dessa artiklar kom 50 från det socialistiska blocket, och
författarna är ministrar och kända riksdagsmän och 20
av dem kvinnor. Några få artiklar ur gruppen kommer
från stödpartierna vänsterpartiet och miljöpartiet. Det
borgerliga blocket var representerat av 32 artiklar varav
DEBATTARTIKLAR I DAGENS NYHETER
Totalt 230
Politiker och fackföreningar 82
Organisationer, höga tjänstemän, diverse 70
Professorer/forskare 40
Massundertecknad 67
Utlänningar 6
de flesta kom från moderaterna och folkpartiet och var
i regel skrivna av partiledarna. Ett annat resultat av
undersökningen är att den politiska närvaron ser olika ut
i de båda tidningarna. I El Pais är det mest i urvalet av
artikelförfattare och i resonemanget som man ser den
politiska färgen, medan politisk hemvist signaleras i
presentationen av artikelförfattaren i Dagens Nyheter.
Eftersom så många av artikelförfattarna redan har
ansvarsfulla poster, säger elaka tungor att på DN-Debatt
talar makten till sig själv.
Ytterligare en skillnad är att i Dagens Nyheter finns
det 70 artiklar skrivna av två kategorier som nästan inte
syns i El Pais, nämligen representanter för olika organisationer och höga tjänstemän, samt en blandad grupp
av undersköterskor, privatdetektiver och anhöriga till
offer för olyckor eller brott. Jämfört med El Pals är
debattsidan i Dagens Nyheter något mer ”öppen” och
folklig samtidigt som den också är närmare knuten till
den politiska makten. Det förekommer, som nämnts,
inte en enda författare under halvåret men däremot 14
journalister. Det finns bara 40 artiklar av professorer
eller forskare, och dessutom är texternas karaktär annorlunda än i El Pals. De svenska professorerna går inte så
mycket in för att reda ut begrepp utan presenterar oftare en utredning, kommenterar ett aktuellt fall eller krä-
ver någon ändring i lagstiftningen. Av de 230 artiklarna
var 126 skrivna av en man och 31 av en kvinna, medan
några inte kunnat kategoriseras på grund av ett namn
från en främmande kultur. Redaktören Mats Bergstrand
tror kvinnornas sakta ökande närvaro återspeglar att
svenska kvinnor medverkar mer i det offentliga livet. En
annan kontrast är att det bara är sex artiklar som skrivits
av personer utanför Sverige, d v s DN-debatt ägnar sig
mest åt inrikespolitik. skribentens geografiska hemvist
inom Sverige anges inte, och trots den starka koncentrationen av det offentliga livet till Stockholm, är detta
för närvarande inte ett stort ämne i debatten. Det som
däremot anges är organisationstillhörighet.
Det kanske mest anmärkningsvärda av alla resultaten
är att 67 artiklar undertecknats av två eller fler personer
:s:
ro
o..
OJ
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 2-31 m
-alla kommer väl ihåg de 101 direktörerna. Detta är en
gåta. En förklaring kan vara att en artikel inte publiceras
om namnet inte ”förstärks” med fler namn, helst kända
förstås. Ett annat skulle kunna vara en rädsla för att
utrycka en åsikt som inte delas av inflytelserika grupper.
Mänga som undertecknar i grupp är dock ministrar,
riksdagsmän eller framgängsrika forskare, och de borde
inte tveka att framföra sina synpunkter. statsvetare brukar nämna korporativistiska drag i det svenska samhället, och den här undersökningen illustrerar det fenomenet. slutligen har redaktören också deklarerat att han
vill ge utrymme åt organisationer, eftersom de är viktiga sociala aktörer. Han säger också att det är nästan
omöjligt för en person som inte företräder en organisation eller en offentlig institution att fä en artikel publicerad. Det förvånansvärda antalet kollektiva artiklar skulle alltså kunna spegla både en redaktionsstrategi och ett
samhällsdrag i Sverige. Jämförelsen med El Pais visar
hur ovanligt Sverige är.
D
ET VIKTIGASTE ÄMNET I El Pais under våren 1998
är ETA och situationen i Baskien, vilket syns i att
man har hela 28 artiklar på det temat och de ligger på en
mycket hög intellektuell nivå. Författarna är modiga,
eftersom de vet att de kan bli föremäl för hämndattacker. Nio artiklar handlar om Katalonien och främst den
mycket diskuterade språklagen som ytterligare utvidgar
användningen av katalanskan. De socialistiska primärvalen diskuteras i elva artiklar. EU är tema för 22 artiklar,
men tonen är föga upphetsad, ungefär som den i de 14
artiklar som har ett historiskt tema, som hågkomsten av
de politiska händelserna är 1858, 1898 och 1968. Den
här typen av artiklar saknas helt i svensk dagspress.
El Pais har tryckt sju artiklar om hur det politiska
livet fungerar i allmänhet, tio om skolan och åtta om
forskningen. Domstolarna sätt att fungera får sju liksom
ekonomin och arbetslösheten. Eutanasi diskuteras i sex
apropå ett aktuellt fall och slutligen förekommer sex artiklar som kan klassificeras som dödsrunor eller hyllningsartiklar.
På det internationella fältet finns det 16 artiklar om
Kuba, inkluderat påvens besök samt påminnelsen om
att Spanien förlorade sin sista koloni, just Kuba, hundra är tidigare. Israel är temat i åtta, USA i sju, Mexiko
i sex, Algeriet och Indien i fem. I mänga fall bygger artiklarna på påminnelser om historiska, ”jämna” årtal, som
t ex att det gått femtio är sedan den israeliska staten skapades.
El Pais innehäller alltså artiklar där intellektuella försöker strukturera dagsdebatten, medan Dagens Nyheter
innehäller fler politiska initiativ eller lösningar på olika
praktiska problem i inrikespolitiken. En bra artikel i
Dagens Nyheter resumerar på klart och kortfattat sätt
fJ!J lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 2-31
en rapport om ett viktigt problem. Under undersökningsperioden förekom 30 artiklar om polis och domstolsväsende, bl a om eventuell resning i Palmemälet,
incest- och pedofilifall samt rättegängen mot massmördaren Thomas Quick. Bräk och oro i skolor var temat i
elva artiklar, förmodligen också ett högre antal än normalt p g a valkampanjen. Lika mänga artiklar handlar
om åldringsvärd och mediciner. Flera handlade om skattenivän. Cirka tio handlade om invandringen, lika mänga
om medierna respektive om arbetsmarknaden, och ett
stort antal artiklar handlade om bortskärandet av forskningsanslag.
Ett par artiklar var anmärkningsvärda p g a att de
inte var förutsägbara i betydelsen politiskt korrekta. Det
behövs mod i Sverige för att säga att skälet till att arbetsmarknaden inte är mer dynamisk är att allt gjorts för att
skapa stabilitet i stället; att incestanklagelser kan vara
”projektioner” frän en mor som är psykiskt ur balans;
att myndigheterna inte alls tar tillräcklig hänsyn till allmänhetens berättigade klagomål; att journalistiken sjunkit i kvalitet och att journalisterna försöker frånta politikerna makt utan att ha något demokratiskt mandat för
den saken; att genusforskningen inte gett det resultat
man kunde hoppas på; eller, som fd chefredaktören för
Dagens Nyheter Svante Nycander påpekar, att den svenska offentliga debatten präglas av konformism. Bland
dem som avgör vad man får och inte får säga i Sverige
råder en stor ängest över att inte anses hundraprocentigt
renlärig när det gäller t ex rasism eller pornografi. Nyeander menar att på detta sätt uppstår en självcensur som
gör att yttrandefriheten begränsas.
J
ÄMFÖRELSEN AV DESSA 440 artiklar pekar på att den
offentliga debatten i Sverige är politiserad och bygger
på organisationstillhörighet samt att det finns en rädsla
för att framträda med sin åsikt. En typisk artikel i Dagens
Nyheter är kort och konkret, och den plattform från vilken skribenten talar är klar. Inte sällan är artikelförfattaren en lobbyist i stället för en intellektuell. I El Pais
möter vi en intellektuell som försöker strukturera en
debatt och ge förtydligande definitioner. I Spanien har
man ansett sig ha räd med universitetsinstitutioner i etik,
politiskt tänkande, filosofi o s v, och innehavarna av professurerna lägger en betydande energi på att delta i den
offentliga debatten, samtidigt som det i Spanien förväntas att intellektuella ska vara litterärt allmänbildade.
Ett sätt att formulera skillnaden är att säga att debattklimatet i Sverige ideologiskt, medan det i Spanien är
elitistiskt. Även om båda länderna tillhör EU, finns det
uppenbart betydande skillnader mellan dem.
Inger Enkvist (inger.enkvist@rom.lu.se) är docent vid Institutionen för romanska språk vid Lunds universitet.