Inger Enkvist; Colombianskt fadersuppror mot García Marquez
2004
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Colombianskt
fadersuppror mot
Garcia Marquez
l av Inger Enkvist
I Colombia håller en ny, framgångsrik generation författare på att ta över efter nationalmonumentet Gabriel Garcia Marquez. Både stil och politisk grundhållning har förändrats mycket sedan magisk realism och Fidel Castro-dyrkan var tidens lösen.
V
ISSA LÄNDER LIGGER i medieskugga, och ett
sådant land är för närvarande Colombia.
På grund av en historia med våld och kidnappningarär det få utlänningar som besö-
ker landet. Andå menar colombianer att det
finns positiva tecken, att en återhämtning är på väg och
att Colombia håller på att återta sin plats som nav mellan Mexiko i norr och Argentina och Chile i söder.
Huvudstaden Bogota kallades länge ”Sydamerikas Aten”,
och Colombia hade en väl utvecklad förlagsverksamhet,
som dock drabbats av landets allmänna svårigheter.
Eftersom Argentina på senare år haft ännu större ekonomiska svårigheter än Colombia, har colombianerna
kunnat hävda sig allt bättre på den latinamerikanska
bokmarknaden, där de främst konkurrerar med Mexiko
och just Argentina. Exporten av böcker till övriga Latinamerika stiger och bokmässan i Bogota är en stor regional kulturell tilldragelse. Etableringen av dotterbolag till
spanska förlag har bidragit till uppgången.
Nu är det inte bara själva bokframställningen som är
på uppgång utan det talas också om en ny colombiansk
litterär ”boom”, det namn som använts för att beteckna
storhetstiden för latinamerikansk litteratur på 1960- och
70-talen. Den litterära världen har upptäckt den nya
generation författare som håller på att ta över efter
Gabriel Garcia Marquez, som i Colombia närmast uppfattas som ett nationalmonument.
Juan Jose Hoyos har skrivit en nostalgisk skildring
av hur det var att vara ung de första åren av 1960-talet,
Tuyo es mi coraz6n (ung. Ditt är mitt hjärta). Tiden verkar stå stilla, pojkarna sitter och hänger på en frisersalong, och när de hälsar på en flicka sitter mamman med
i rummet under samtalet. Boleromusik omnämns ständigt och sångtexter citeras, vilket ger en romantisk ton åt
skildringen, fast detta inte motsvaras av huvudpersonernas egna erfarenheter, som mest handlar om fotboll
och öl. De drömmer dock gärna om den ”gudomliga”
Ann-Margret, som bekant en svensk filmstjärneexport
till Hollywood. Politiskt och kriminellt våld finns i bakgrunden utan att dock sättas in i något sammanhang.
Hoyos återger det vardagliga, triviala, men lyckas inte
riktigt förvandla materialet till spännande läsning.
En helt annan typ av roman är Rosario Tijeras (ung.
Rosario Sax) av Jorge Franco. I ramberättelsen sitter en
ung man och väntar på sjukhus under en natt, medan
huvudpersonen Rosario kämpar för sitt liv efter att ha
beskjutits. Han är förälskad i den undflyende, vackra
men våldsamma Rosario, som kommer från fattigkvarteren i Medellin. Rosario är en ”sicaria”, en yrkesmördare, men också samtidigt tilldragande och mystisk. Med
ingredienserna våld, död, ungdom och skönhet är berättelsen starkt romantiskt, samtidigt som berättarperspektivet ligger nära huvudpersonerna och det ges få förklaringar av social eller psykologisk art. Språket i dialogerna är fyllt med svordomar och slanguttryck, och i
innehåll och stil påminner romanen om actionfilmer.
Bokens starka sida är den genomfört hårdkokta stilen.
Rosario Tijeras är redan en storsäljare, översatt till flera
språk och på väg att bli film.
Fernando Vallejo är en etablerad författare, bosatt i
Mexiko, och Mi herrnano el alcalde (ung. Min bror borgmästaren) är något som skulle kunna kallas en slapstickkomedi där humorn bygger på att systematiskt
koppla ihop sexualitet och politik. Berättelsen kretsar
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61 m
kring en yngre man som får för sig att ställa upp i ett
borgmästarval i en liten by långt från huvudorten Medellin och som engagerar släkt och vänner för att bli vald.
Författaren driver med allt och alla, och demokrati,
kyrka, utbildning, sjukvård, familj, allt är humbug. Väljarna äter familjen ur huset, alla bestjäl alla, alla ljuger för
alla, och inget är det som det verkar vara. Allt colombianskt framställs som korrumperat, och kyrkan är det
speciella hatobjektet. Språket är personligt, fyllt med
lokala uttryck, och uppenbarligen siktar författaren på en
internationell publik, eftersom han vävt in ordförklaringar. Bokens filosofi är rent nihilistisk, men stilen är
driven, och läsaren får mer än ett gott skratt.
En liknande bakgrund finns också i Al diabio la maldita primavera (ung. Åt helvete med den djävla våren)
(2003) skriven av en ung advokat, Alonso Sanchez Baute
(Valledupar 1965). Romanen skildrar homosexuella
innegrupper i Bogota, och förutom lokalfärgen skulle
romanen kunna vara skriven i vilken storstad som helst.
Huvudpersonen är en ”drag queen” som huvudsakligen
tänker på smink, kläder, amerikansk film och latinamerikansk romantisk musik. Romanen innehåller framför
allt miljöskildring, språket är fullt av lokala uttryck, och
också i det här fallet kan man tala om en nihilistisk
grundinställning.
Den mest uppmärksammade romanen just nu i
Colombia är utan tvekan Laura Restrepas Delirio (ung.
Galenskap) som fått det prestigefyllda spanska Alfaguarapriset för år 2004. Restrepa (Bogota 1950) har tidigare
givit ut flera romaner men lyckas inte riktigt i det här
fallet. En överklassflicka drabbas av psykiska problem,
därav romanens namn, och i bakgrunden finns en förljugen familj, en sambo som lämnat sin familj, en vän
med vilken hon tidigare haft ett förhållanden, en abort,
en musikintresserad tysk farfar, en knarkhärva, ett maffiahot och mycket mer. Helt olika berättelser återges
parallellt utan att någon större förtätning äger rum. Det
mlSvenskTidskrif~ l2oo4, nr 61
Nya motivkretsar i den
columbianska litteraturen.
är inte riktigt klart vad juryn belönat om det inte är författarinnans tidigare engagemang i latinamerikanska
gerillarörelser. I de intervjuer Restrepa givit sedan hon
fått priset brukar hon också tala mer om politik än litteratur. Reklammaterialet till boken bygger på entusiastiska rekommendationer av den portugisiske nobelpristagaren Jose Saramago, känd för sina politiska ställningstaganden och medlem i Alfaguaras jury. Detta till
trots rör det sig knappast om en politisk roman utan
bara om en osammanhängande sådan, och sammanhang
saknas alltså också mellan bokens innehåll och dess lansering.
Hur kan man sammanfatta den här nya generationens romaner? Den ovan nämnde Jorge Franco, intervjuad exempelvis i den colombianska tidskriften Cambio
12 april2004, menar att hans generations författare inte
är lika experimentell som den tidigare ”boomen”, utan
helt enkelt berättar historier, samt att de inte tror på
något vare sig i politik, filosofi eller religion. De teman
som behandlas i de här beskrivna romanerna skulle
kunna ha förekommit i många länder, men kanske just
vägran att sätta tilltro till något eller någon är speciellt
typisk för ett land som Colombia. Flera av författarna
är drivna stilister, och uppenbarligen är det på modet
att skriva med stark lokalfärg. Innehållet är ”globalt”,
men stilen ”lokal”.
Alvaro Mutis (Bogota 1923) är en av Colombias mest
kända författare i den äldre generationen och skriver
romaner, poesi och essäer. Den essäsamling som nu säljs
av honom visar bredden i hans allmänbildning. Han har
intresserat sig inte bara för spanskspråkig litteratur utan
också för östeuropeisk, fransk, engelsk, amerikansk och
brasiliansk. I essäerna kritiserar han sina landsmän för
deras ytliga sentimentalism, Svenska akademin för att
den inte gav Borges nobelpris och USA för att tro att
landet ska kunna vara en moralisk referens, när just deras
underhållningsindustri ”korrumperar de unga över hela
världen”. Mutis är nära vän till den ungefär jämnårige
Gabriel Garcia Marquez (Aracataca 1928). Det kan nämnas att nästan alla de nämnda författarna i sina texter
väver in någon anspelning på Garcia Marquez verk.
Gabo y Fidel. El paisaje de una amistad.(ung. Gabo
och Fidel. Kring en vänskap) från 2004, handlar just om
Garcia Marquez. Det rör sig om en längre essäbok skriven av två personer knutna till universitetet i Granada,
Spanien, Angel Esteban och Stephanie Panichelli. De har
under många år läst allt skrivet av och kring Garcia Marquez (Gabo för vännerna) och intervjuat personer som
träffat honom under olika epoker av hans liv. Bland
andra nämner de Artur Lundkvist och Pierre Schori.
Den gåta de försöker lösa är hur Garcia Marquez kan
stödja Fidel Castro oavsett vilka åtgärder denne vidtar.
Boken är intressant inte bara för sitt innehåll utan lika
mycket för sin stil. Språket flyter lätt, tonen är vänligt
humoristisk och inte fördömande, även om det som sägs
är negativt för Garcia Marquez. Detta är en bok som
både de som beundrar Garcia Marquez litterära verk och
de som kritiserar honom som offentlig person kan uppskatta. Många läsare torde tillhöra båda kategorierna.
Författarna går först igenom Garcia Marquez uppträdande i samband med Padillafallet 1971. Grupper av
intellektuella vädjade i två offentliga upprop/brev till
Castro att inte fängsla personer för deras åsikter. Breven
väckte stor uppmärksamhet och kom att utgöra den första sprickan ibland författarna i ”boomen”. Vid detta tillfälle höll sig Garcia Marquez undan i månader för att
inte behöva ta ställning. Carpentier, kubansk ambassadör, vågade inte träffa de andra författarna. Cortazar led
svåra kval, eftersom han alltid tidigare stött Kuba. Vargas Llosa och Garcia Marquez var mycket nära vänner
fram till den här tidpunkten, men deras vägar börjar här
Esteban, Ångel- Panichelli, Stephanie. Gabo yFidel. El paisaje de
una amistad. Madrid, Espasa, 2004. (324 s)
Franco, Jorge. Rosario Tijeras. Bogotå, Seix Barra!, 2004. (Första
utgåva 1999) (211 s)
Hoyos, Juan Jose. Tuyo es mi coraz6n. Medellfn, Universidad de
Antioquia, 2000.(Första utgåvan 1995) (554 s)
Mutis, Ålvaro. De leeturas yalgo del mundo Bogota, Seix Barral,1999. (268 sidor)
Palabras de America. Barcelona, Seix Barra!, 2004. (238 s)
Restrepo, Laura. Delirio. Bogota, Alfaguara, 2004. (342 s)
Sanchez Baute, Alsono. Al diabio la maldita primavera. Bogota,
Alfaguara, 2003. (255 s)
Vallejo, Fernando. Mi herrnano el alcalde. Bogotå, Alfaguara, 2004.
(172 s)
skiljas åt. Forskarna går igenom flera av de mer spektakulära inslagen i kubansk politik som att Castro sände
soldater till Angola, avrättade ett par högt uppsatta militärer för knarksmuggling under oklara omständigheter
och blåste upp fallet med Elian, den kubanske pojke vars
mor omkom i havet utanför Florida, när de båda försökte fly till USA. Det senaste exemplet är från våren
2003 då Castro under Irakkriget intensivaste skede passar på att fängsla ytterligare ett antal oppositionella. Garcia Marquez har inte deltagit i protesterna mot Castro
utan tvärt om ryckt ut till hans försvar gång på gång.
De båda forskarna har kommit fram till att förklaringen i första hand är psykologisk. De personer som
känner ”Gabo” menar att han är berusad av sin egen
framgång och av möjligheten att vistas i maktens närhet. Han kommer från mycket enkla förhållanden och
hade inga stadiga inkomster förrän han var över fyrtio år
och Hundra år av ensamhet blev en framgång. Vägen
till dagens unika situation har gått via nobelpriset 1982,
och forskarna nämner i förbifarten som ett allmänt känt
faktum att akademin vid val av pristagare tar både litterära och politiska hänsyn. De konstaterar också att från
och med den här tiden umgås Garcia Marquez sällan
med författare och intellektuella men däremot ofta med
politiker. Samtidigt antyder forskarna att Fidel Castro
är mycket ensam, att han behövt en ny förtrogen sedan
Che Guevara först gick en annan väg än Fidel och sedan
dödades.
Om nu ”Gabo” är så beundrad i Colombia, borde väl
inte den här boken vara så populär? Kan förklaringen
vara att läsarna rycks med av tonen och främst tar till
sig historien om den colombianske fattigpojken? Garcia
Marquez kommer från en landsända med tropiskt klimat som inte är känd för sin kulturella nivå, men han
har ändå lyckats komma upp sig i världen. Kanske representerar han en framgångsdröm likt vissa fotbollsspelare och salsamusiker? Kanske vissa av hans landsmän
är lika okritiskt beundrande inför honom som han själv
inför Fidel Castro?
Säkert är att dc främsta lite yngre företrädarna för
latinamerikansk litteratur idag söker sig andra vägar än
författarna från boomen. De beundrar den tidigare generationen men vill varken förknippas med magisk realism, med ett entydigt politiskt engagemang eller med
ett tvång att använda en experimentell berättarteknik.
De hävdar sin rätt att vara universella mer än typiskt
”latinamerikanska”. Som en av författarna i Patabras de
America (ung. Ord från Amerika) från 2004 säger kämpar han för att frigöra sig från etiketten ”latinamerikansk
författare” för att bli bara ”författare”.
Inger Enkvist (Inger.Enkvist@rom.lu.se) är professor i spanska vid Lunds universitet.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 611J
fadersuppror mot
Garcia Marquez
l av Inger Enkvist
I Colombia håller en ny, framgångsrik generation författare på att ta över efter nationalmonumentet Gabriel Garcia Marquez. Både stil och politisk grundhållning har förändrats mycket sedan magisk realism och Fidel Castro-dyrkan var tidens lösen.
V
ISSA LÄNDER LIGGER i medieskugga, och ett
sådant land är för närvarande Colombia.
På grund av en historia med våld och kidnappningarär det få utlänningar som besö-
ker landet. Andå menar colombianer att det
finns positiva tecken, att en återhämtning är på väg och
att Colombia håller på att återta sin plats som nav mellan Mexiko i norr och Argentina och Chile i söder.
Huvudstaden Bogota kallades länge ”Sydamerikas Aten”,
och Colombia hade en väl utvecklad förlagsverksamhet,
som dock drabbats av landets allmänna svårigheter.
Eftersom Argentina på senare år haft ännu större ekonomiska svårigheter än Colombia, har colombianerna
kunnat hävda sig allt bättre på den latinamerikanska
bokmarknaden, där de främst konkurrerar med Mexiko
och just Argentina. Exporten av böcker till övriga Latinamerika stiger och bokmässan i Bogota är en stor regional kulturell tilldragelse. Etableringen av dotterbolag till
spanska förlag har bidragit till uppgången.
Nu är det inte bara själva bokframställningen som är
på uppgång utan det talas också om en ny colombiansk
litterär ”boom”, det namn som använts för att beteckna
storhetstiden för latinamerikansk litteratur på 1960- och
70-talen. Den litterära världen har upptäckt den nya
generation författare som håller på att ta över efter
Gabriel Garcia Marquez, som i Colombia närmast uppfattas som ett nationalmonument.
Juan Jose Hoyos har skrivit en nostalgisk skildring
av hur det var att vara ung de första åren av 1960-talet,
Tuyo es mi coraz6n (ung. Ditt är mitt hjärta). Tiden verkar stå stilla, pojkarna sitter och hänger på en frisersalong, och när de hälsar på en flicka sitter mamman med
i rummet under samtalet. Boleromusik omnämns ständigt och sångtexter citeras, vilket ger en romantisk ton åt
skildringen, fast detta inte motsvaras av huvudpersonernas egna erfarenheter, som mest handlar om fotboll
och öl. De drömmer dock gärna om den ”gudomliga”
Ann-Margret, som bekant en svensk filmstjärneexport
till Hollywood. Politiskt och kriminellt våld finns i bakgrunden utan att dock sättas in i något sammanhang.
Hoyos återger det vardagliga, triviala, men lyckas inte
riktigt förvandla materialet till spännande läsning.
En helt annan typ av roman är Rosario Tijeras (ung.
Rosario Sax) av Jorge Franco. I ramberättelsen sitter en
ung man och väntar på sjukhus under en natt, medan
huvudpersonen Rosario kämpar för sitt liv efter att ha
beskjutits. Han är förälskad i den undflyende, vackra
men våldsamma Rosario, som kommer från fattigkvarteren i Medellin. Rosario är en ”sicaria”, en yrkesmördare, men också samtidigt tilldragande och mystisk. Med
ingredienserna våld, död, ungdom och skönhet är berättelsen starkt romantiskt, samtidigt som berättarperspektivet ligger nära huvudpersonerna och det ges få förklaringar av social eller psykologisk art. Språket i dialogerna är fyllt med svordomar och slanguttryck, och i
innehåll och stil påminner romanen om actionfilmer.
Bokens starka sida är den genomfört hårdkokta stilen.
Rosario Tijeras är redan en storsäljare, översatt till flera
språk och på väg att bli film.
Fernando Vallejo är en etablerad författare, bosatt i
Mexiko, och Mi herrnano el alcalde (ung. Min bror borgmästaren) är något som skulle kunna kallas en slapstickkomedi där humorn bygger på att systematiskt
koppla ihop sexualitet och politik. Berättelsen kretsar
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61 m
kring en yngre man som får för sig att ställa upp i ett
borgmästarval i en liten by långt från huvudorten Medellin och som engagerar släkt och vänner för att bli vald.
Författaren driver med allt och alla, och demokrati,
kyrka, utbildning, sjukvård, familj, allt är humbug. Väljarna äter familjen ur huset, alla bestjäl alla, alla ljuger för
alla, och inget är det som det verkar vara. Allt colombianskt framställs som korrumperat, och kyrkan är det
speciella hatobjektet. Språket är personligt, fyllt med
lokala uttryck, och uppenbarligen siktar författaren på en
internationell publik, eftersom han vävt in ordförklaringar. Bokens filosofi är rent nihilistisk, men stilen är
driven, och läsaren får mer än ett gott skratt.
En liknande bakgrund finns också i Al diabio la maldita primavera (ung. Åt helvete med den djävla våren)
(2003) skriven av en ung advokat, Alonso Sanchez Baute
(Valledupar 1965). Romanen skildrar homosexuella
innegrupper i Bogota, och förutom lokalfärgen skulle
romanen kunna vara skriven i vilken storstad som helst.
Huvudpersonen är en ”drag queen” som huvudsakligen
tänker på smink, kläder, amerikansk film och latinamerikansk romantisk musik. Romanen innehåller framför
allt miljöskildring, språket är fullt av lokala uttryck, och
också i det här fallet kan man tala om en nihilistisk
grundinställning.
Den mest uppmärksammade romanen just nu i
Colombia är utan tvekan Laura Restrepas Delirio (ung.
Galenskap) som fått det prestigefyllda spanska Alfaguarapriset för år 2004. Restrepa (Bogota 1950) har tidigare
givit ut flera romaner men lyckas inte riktigt i det här
fallet. En överklassflicka drabbas av psykiska problem,
därav romanens namn, och i bakgrunden finns en förljugen familj, en sambo som lämnat sin familj, en vän
med vilken hon tidigare haft ett förhållanden, en abort,
en musikintresserad tysk farfar, en knarkhärva, ett maffiahot och mycket mer. Helt olika berättelser återges
parallellt utan att någon större förtätning äger rum. Det
mlSvenskTidskrif~ l2oo4, nr 61
Nya motivkretsar i den
columbianska litteraturen.
är inte riktigt klart vad juryn belönat om det inte är författarinnans tidigare engagemang i latinamerikanska
gerillarörelser. I de intervjuer Restrepa givit sedan hon
fått priset brukar hon också tala mer om politik än litteratur. Reklammaterialet till boken bygger på entusiastiska rekommendationer av den portugisiske nobelpristagaren Jose Saramago, känd för sina politiska ställningstaganden och medlem i Alfaguaras jury. Detta till
trots rör det sig knappast om en politisk roman utan
bara om en osammanhängande sådan, och sammanhang
saknas alltså också mellan bokens innehåll och dess lansering.
Hur kan man sammanfatta den här nya generationens romaner? Den ovan nämnde Jorge Franco, intervjuad exempelvis i den colombianska tidskriften Cambio
12 april2004, menar att hans generations författare inte
är lika experimentell som den tidigare ”boomen”, utan
helt enkelt berättar historier, samt att de inte tror på
något vare sig i politik, filosofi eller religion. De teman
som behandlas i de här beskrivna romanerna skulle
kunna ha förekommit i många länder, men kanske just
vägran att sätta tilltro till något eller någon är speciellt
typisk för ett land som Colombia. Flera av författarna
är drivna stilister, och uppenbarligen är det på modet
att skriva med stark lokalfärg. Innehållet är ”globalt”,
men stilen ”lokal”.
Alvaro Mutis (Bogota 1923) är en av Colombias mest
kända författare i den äldre generationen och skriver
romaner, poesi och essäer. Den essäsamling som nu säljs
av honom visar bredden i hans allmänbildning. Han har
intresserat sig inte bara för spanskspråkig litteratur utan
också för östeuropeisk, fransk, engelsk, amerikansk och
brasiliansk. I essäerna kritiserar han sina landsmän för
deras ytliga sentimentalism, Svenska akademin för att
den inte gav Borges nobelpris och USA för att tro att
landet ska kunna vara en moralisk referens, när just deras
underhållningsindustri ”korrumperar de unga över hela
världen”. Mutis är nära vän till den ungefär jämnårige
Gabriel Garcia Marquez (Aracataca 1928). Det kan nämnas att nästan alla de nämnda författarna i sina texter
väver in någon anspelning på Garcia Marquez verk.
Gabo y Fidel. El paisaje de una amistad.(ung. Gabo
och Fidel. Kring en vänskap) från 2004, handlar just om
Garcia Marquez. Det rör sig om en längre essäbok skriven av två personer knutna till universitetet i Granada,
Spanien, Angel Esteban och Stephanie Panichelli. De har
under många år läst allt skrivet av och kring Garcia Marquez (Gabo för vännerna) och intervjuat personer som
träffat honom under olika epoker av hans liv. Bland
andra nämner de Artur Lundkvist och Pierre Schori.
Den gåta de försöker lösa är hur Garcia Marquez kan
stödja Fidel Castro oavsett vilka åtgärder denne vidtar.
Boken är intressant inte bara för sitt innehåll utan lika
mycket för sin stil. Språket flyter lätt, tonen är vänligt
humoristisk och inte fördömande, även om det som sägs
är negativt för Garcia Marquez. Detta är en bok som
både de som beundrar Garcia Marquez litterära verk och
de som kritiserar honom som offentlig person kan uppskatta. Många läsare torde tillhöra båda kategorierna.
Författarna går först igenom Garcia Marquez uppträdande i samband med Padillafallet 1971. Grupper av
intellektuella vädjade i två offentliga upprop/brev till
Castro att inte fängsla personer för deras åsikter. Breven
väckte stor uppmärksamhet och kom att utgöra den första sprickan ibland författarna i ”boomen”. Vid detta tillfälle höll sig Garcia Marquez undan i månader för att
inte behöva ta ställning. Carpentier, kubansk ambassadör, vågade inte träffa de andra författarna. Cortazar led
svåra kval, eftersom han alltid tidigare stött Kuba. Vargas Llosa och Garcia Marquez var mycket nära vänner
fram till den här tidpunkten, men deras vägar börjar här
Esteban, Ångel- Panichelli, Stephanie. Gabo yFidel. El paisaje de
una amistad. Madrid, Espasa, 2004. (324 s)
Franco, Jorge. Rosario Tijeras. Bogotå, Seix Barra!, 2004. (Första
utgåva 1999) (211 s)
Hoyos, Juan Jose. Tuyo es mi coraz6n. Medellfn, Universidad de
Antioquia, 2000.(Första utgåvan 1995) (554 s)
Mutis, Ålvaro. De leeturas yalgo del mundo Bogota, Seix Barral,1999. (268 sidor)
Palabras de America. Barcelona, Seix Barra!, 2004. (238 s)
Restrepo, Laura. Delirio. Bogota, Alfaguara, 2004. (342 s)
Sanchez Baute, Alsono. Al diabio la maldita primavera. Bogota,
Alfaguara, 2003. (255 s)
Vallejo, Fernando. Mi herrnano el alcalde. Bogotå, Alfaguara, 2004.
(172 s)
skiljas åt. Forskarna går igenom flera av de mer spektakulära inslagen i kubansk politik som att Castro sände
soldater till Angola, avrättade ett par högt uppsatta militärer för knarksmuggling under oklara omständigheter
och blåste upp fallet med Elian, den kubanske pojke vars
mor omkom i havet utanför Florida, när de båda försökte fly till USA. Det senaste exemplet är från våren
2003 då Castro under Irakkriget intensivaste skede passar på att fängsla ytterligare ett antal oppositionella. Garcia Marquez har inte deltagit i protesterna mot Castro
utan tvärt om ryckt ut till hans försvar gång på gång.
De båda forskarna har kommit fram till att förklaringen i första hand är psykologisk. De personer som
känner ”Gabo” menar att han är berusad av sin egen
framgång och av möjligheten att vistas i maktens närhet. Han kommer från mycket enkla förhållanden och
hade inga stadiga inkomster förrän han var över fyrtio år
och Hundra år av ensamhet blev en framgång. Vägen
till dagens unika situation har gått via nobelpriset 1982,
och forskarna nämner i förbifarten som ett allmänt känt
faktum att akademin vid val av pristagare tar både litterära och politiska hänsyn. De konstaterar också att från
och med den här tiden umgås Garcia Marquez sällan
med författare och intellektuella men däremot ofta med
politiker. Samtidigt antyder forskarna att Fidel Castro
är mycket ensam, att han behövt en ny förtrogen sedan
Che Guevara först gick en annan väg än Fidel och sedan
dödades.
Om nu ”Gabo” är så beundrad i Colombia, borde väl
inte den här boken vara så populär? Kan förklaringen
vara att läsarna rycks med av tonen och främst tar till
sig historien om den colombianske fattigpojken? Garcia
Marquez kommer från en landsända med tropiskt klimat som inte är känd för sin kulturella nivå, men han
har ändå lyckats komma upp sig i världen. Kanske representerar han en framgångsdröm likt vissa fotbollsspelare och salsamusiker? Kanske vissa av hans landsmän
är lika okritiskt beundrande inför honom som han själv
inför Fidel Castro?
Säkert är att dc främsta lite yngre företrädarna för
latinamerikansk litteratur idag söker sig andra vägar än
författarna från boomen. De beundrar den tidigare generationen men vill varken förknippas med magisk realism, med ett entydigt politiskt engagemang eller med
ett tvång att använda en experimentell berättarteknik.
De hävdar sin rätt att vara universella mer än typiskt
”latinamerikanska”. Som en av författarna i Patabras de
America (ung. Ord från Amerika) från 2004 säger kämpar han för att frigöra sig från etiketten ”latinamerikansk
författare” för att bli bara ”författare”.
Inger Enkvist (Inger.Enkvist@rom.lu.se) är professor i spanska vid Lunds universitet.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 611J