Print Friendly

Ingemar Ottosson; Från Gud till landsfader

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

INGEMAR OTIOSSON:
Från Gud tilllandsfader
Vem var egentligen kejsar Hirohito? Levnadsteckningarna i
press och TV vid hans död inskränkte sig mest till anspelningar på hans föregivna roll i
andra världskriget.
Då han besteg tronen 1926
var han anhängare av den liberala politikergenerationens framstegsoptimism, där ”framsteg”
definierades som parlamentarisk demokrati plus västerländsk
teknik. Den ekonomiska världskrisen och militärens maktövertagande gjorde dock slut på
Japans demokratiska utveckling.
Kejsar Hirohitos roll under
andra världskriget var snarare
kung Viktor Emanuels än
Mussolinis, skriver Ingemar
Ottosson.
Ingemar Ottosson är fil dr i historia.
D
en 2 januari 1988 befann sig en
ocean av människor i alla åldrar
framför Kokyo, härskarpalatset i
glas och betong. Avskedsstämningen låg i
luften. Som så många gånger förut hade
statsöverhuvudet i världens sista kejsardöme från balkongen tillönskat sitt folk
ett gott nytt år, och hälsats med prasslet
från myriader rödvita pappersflaggor. Än
en gång hade banzai-ropen omhöljt den
välbekanta böjda gestalten med farfarsglasögon och de nedåtriktade mungiporna, när han blickade ut över skyskraporna
på andra sidan vallgraven. Klädd i mörk
kostym och flankerad av kronprinsfarniljen, men för första gången utan sin gemål
sedan 64 år, drottning Nagako, hade han
vinkat stelt och tackat folket för dess omsorg om hans vacklande hälsa.
Ett år och fem dagar senare var Japans
Showa Tenno död, nästan precis jämngammal med 1900-talet och tillika nutidens längst regerande statschef. Under
sitt 88-åriga liv fick han två gånger uppleva örikets uppstigande till världsmakt,
första gången politiskt, sedan ekonomiskt. Hans roll som både andlig ledare
för den soldyrkande shintoistiska religionen och världslig regent gav honom en
ställning lik de egyptiska faraonernas, och
den exceptionella vördnaden för hans
person tog sig understundom märkliga uttryck. Härskarkulten, teoretiskt underbyggd av filosofer som Motoori, Hirata
och Uesugi, möjliggjorde också extremhögerns missbruk av religionen och suveränens namn i chauvinistiskt syfte under
1930- och 40-talen. Men kejsaren, som i
ett radiotal 1946 tillbakavisade alla på-
ståenden om att han i detta livet skulle betraktas som ”karni” (gudomlig), fortsatte
inte desto mindre att i gängse språkbruk
kallas Tenno – ordagrant ”Himlahärskaren”. I västerlandet, där kunskaperna om
honom länge begränsade sig till krigsårens klichebild, var han känd under sitt
personnamn Hirohito. Under sitt långa liv
blev han, officiellt den 124:e på krysantemumtronen, Japans förste genuint folkkäre kejsare. Men vem var han egentligen
och varför blev han både omstridd och
populär?
Som avkomling av den härskarätt som
tros ha regerat Japan sedan landets enande någon gång på 300-talet föddes arvprins Hirohito den 29 april1901. Han var
äldste son till tronarvingen, blivande kejsar Taisho, och dennes hustru. Förleden i
den nyföddes namn – den japanska läsarten av ett ord för ”blomstrande” – valdes ur den kinesiska forntidsklassikern
Shu Jing, och hans titel Michinomiya
[‘Prinsen som skall utöva”, underförstått
”dygden”) speglade den gamla österländska idealbilden av en rättrådig envåldshärskare i harmoni med natur och förfäder. Den verklighet till vilken Hirohito
uppfostrades var dock ganska annorlunda. Sedan åtminstone 1300-talet hade de
japanska kejsarna inte utövat självständig
politisk makt.
Styrandet iTennos namn, så typiskt för
landets historia, hade till 1868 skötts av
shogunen och kretsen kring honom, men
detta år övertogs regeringsapparaten av
en ny maktelit som ville öppna Japan för
Väst. Regimskiftet betecknades i historieböckerna som en ”kejsarrestauration”.
Hirohitos farfar, kejsar Meiji (1867-
1912), förblev dock föga mer än en marionett. Som skylt för landets moderniseringsepok fick kejsaren sätta sin ”gudomliga” signatur på lagar och förordningar,
och han angavs som upphovsman till för- 239
fattningen av år 1889, där han i själva verket inte skrivit en enda bokstav. Prins
Hirohito förbereddes följdriktigt på ett
dubbelt liv som gud och konstitutionell
monark, ett liv i upphöjd avskildhet från
folket. Inte ens sitt eget regentnamn skulle
han få välja.
Hirohito, 1912 kronprins och nio år senare regent för sin sjuklige fader, sändes
1921 av regeringen på en studieresa han
aldrig skulle glömma. Färden gick till Europa. Upplevelsen av en värld utanför hovet i Tokyo, för att inte tala om mötet med
västerlandet och den otvungna europeiska livsstilen, fick en mäktig inverkan
på den unge spenslige ”burfågeln” (hans
egen karakteristik av sig själv). Det faktum att ”Himlahärskaren” hela livet sparade sin biljett från Parismetron på skrivbordet säger något om hans naiva förtjusning. Hemkommen till Japan visade han
sig som anhängare av den tongivande liberala politikergenerationens framstegsoptimism, där ”framsteg” definierades
som parlamentarisk demokrati plus västerländsk teknik. Fotot av kronprinsen ledigt klädd i brittisk sportkostym, liksom
än mer ”utmanande” bilder, väckte skandal i traditionellt sinnade folklager och
var betecknande för 1920-talsmodernismens Japan, ett land som började fyllas av
varuhus, biografer, taxibilar och jazzmusik. Som nybliven prinsregent avskaffade Hirohito i tidens anda alla rangskillnader bland hovets anställda.
1926 besteg han tronen som nummer
124 i en regentlängd, där bara de nio första namnen inte kan påvisas historiskt.
Hans härskarnamn fastställdes till Showa,
”Den upplysta freden”, ett passande uttryck för de civila politikernas framtidsförhoppningar. Även det var byggt på ett
240
citat ur Shu Jing, där det om urtidskejsaren Yao heter: ”Han gjorde sitt folk upplyst och skapade harmoni med de andra
länderna.” Eftersom kejsarens officiella
namn i Japan anger tideräkningen hade
sålunda ”Showa I” brutit in.
Få människor kunde då ana att det
mörkaste kapitlet i nationens historia var
omedelbart förstående. Men på tio år
skulle ekonomisk världskris och militä-
rens maktövertagande göra slut på landets demokratiska utveckling. Europeisk
fascism vann insteg hos armens maktlystna yngre officerare och riksdagspartierna
skrämdes till underkastelse genom upprepade attentat, bl a fyra statsministermord. Nu skulle kejsaren ”befrias” från sina ”dåliga rådgivare”. statsöverhuvudet
själv, nästan osynlig bakom det mäktiga
”Kejserliga hushållsministeriet” och insnörd i ett hovprotokoll som förbjöd
honom att ge offentligt uttryck åt glädje
och sorg, reagerade inte desto mindre
med otyglat ursinne mot den själsväldiga
krigsmakten och dess utrikespolitiska
äventyrsplaner.
Statskuppen 1936
Då slutligen en grupp fascister 26 februari 1936 genomförde en regelrätt statskupp ”i kejsarens namn”, besatte riksdagshuset och försökte störta regeringen
var det inte minst Hirohitos raska reaktion som påskyndade nedslåendet av revolten. Kejsaren hade med andra ord ingripit i politiken. Han gjorde detta med
hänvisning till att statsministern Okada
först antogs vara död och landet sålunda
saknade författningsenligt styre. Men
återställandet av ordningen med vapenmakt ledde bara till ökad militär kontroll
av regeringen. Från denna tidpunkt började kejsaren – ödesdigert nog – hörsamma varningarna från sin förtrogne, den
gamle Saionji Kinrnochi. Denne påminde
statschefen om en konstitutionell monarks roll och avrådde honom från att visa egen vilja i politiken. Om Hirohito i
olikhet med sina företrädare beslöt sig för
att agera ”Kaiser” kunde tronen hamna i
stridslinjen och det uråldriga statsskicket
ohjälpligt skadas.
Efter detta började kejsaren alltmer ägna sin tid åt privata ärenden, främst åt
forskning i marinbiologi som redan blivit
hans livs intresse. I högerradikala kretsar
förstärkte det tveksamheten mot personen Hirohito – en glasögonprydd och fö-
ga krigisk suverän som var mera intresserad av räkor och plankton än av frågan
om japanskt livsrum i Kina. Dessutom
fortsatte han att spela golf, en sport som
nationalistiska renhetsivrare nu framhävde som höjden av utländskt fördärv.
Andra världskriget
I andra världskriget gick Japan under sin
regeringschef, general Tojo, in i vapenbrödraskap med länder som Tyskland,
Italien, Rumänien och Finland. Insatsen
på de olika fronterna präglades av en brutalitet som inte liknade det japanska uppträdandet i något tidigare krig. I hemlandet beskars den intellektuella friheten,
även om Japan aldrig blev en totalitär stat
av tysk modell och inte hade några koncentrationsläger för oliktänkande.
Den inhemska propagandan framställde krigstjänst som en personlig plikt mot
landets överhuvud och sökte genom att
uppmuntra kejsarkulten sammansvetsa
folket. Ideer som den att Tenno bara var
ett ”statens organ”, en tes som framförts
av professorn Minobe och kommenterats
ivälvilliga ordalag av kejsaren själv, var nu
obevekligt bannlysta. I Tokyo måste alla
spårvagnspassagerare buga, då hållplatsen vid palatsets ingångsport passerades.
Den utländska kolonin var tvungen att
benämna kejsaren med täcknamn som
”Charles” eller ”Mr Smith” då uttalandet
av hans namn bland japaner kunde uppfattas som blasfemi.
För den allierade psykologiska krigföringen var det viktigt att personifiera
fienden, och beträffande Tyskland och
Italien var detta ingen svårighet. Där var
ju de båda diktatorerna självskrivna symboler för det som måste bekämpas. Japan,
där kriget inte leddes av någon enskild,
utan av ett kollektiv beslutsfattare, var
mera problematiskt. Dess enda någorlunda kända representant utåt var kejsar Hirohito, som därför fick ges rollen av motstycke till Hitler och Mussolini i ”ondskans treenighet”. I själva verket hade en
jämförelse med den italienska kung Viktor Emanuel mvarit mera på sin plats.
Kriget ledde till nederlag. Militärledningens desperata åtgärder i kejsarens
namn stärkte de allierade i övertygelsen
att japanerna var ett fanatiskt folk som
inte kunde bekämpas med vanliga medel.
25 maj 1945 skadades Koyo-palatset allvarligt i en bombräd, och i augusti fällde
USA två kärnladdningar över Japan. Liksom dessa händelser var utan motsvarighet i örikets historia följde nu ett unikt
drarna i den splittrade japanska statsledningen. Vid ett sammanträde på högsta
nivå natten till den 10 augusti bröt kejsar
Hirohito med ämbetets praxis och uttalade formellt åsikt i en politisk fråga. Han
förordade fred. Några dagar senare upp- 241
repade han sitt yrkande och genomdrev
villkorslös kapitulation, även om den
skulle innebära slutet på det 2000-åriga
kejsardömet. Kort därpå fick japanerna
genom ett kejserligt radiotal för första
gången höra sin härskares röst. Före beskedet i radio om fred begick krigsminister Anarni Korechika och flera andra ”hö-
kar” självmord. 3 september undertecknades kapitulationen.
Vid krigsslutet krävde flera av segermakterna, främst Sovjet, Storbritannien
och Australien, åtal mot kejsar Hirohito
såsom krigsförbrytare. Oberoende av sin
eventuella krigsskuld var ju kejsaren själva inbegreppet av det ”gamla” Japan som
nu skulle ryckas upp med rötterna. Sovjet
krävde att kejsardömet som sådant skulle
avskaffas. Vid en berömd artighetsvisit
hos den amerikanske befälhavaren för
ockupationsstyrkorna, general MaeArthur, tog också kejsaren på sig skulden
för hela kriget. MaeArthur var emellertid
av en annan mening – i sina memoarer
betonar han att ett krigsförbrytaråtal mot
kejsar Hirohito hade varit en ”orättvis åtgärd”. Kejsarämbetet bestod och dess innehavare blev varken ersatt med sin 12-
årige son eller någon av sina bröder, trots
att japansk historia uppvisar många
exempel på abdikerande kejsare.
43 år av ”upplyst fred”
Kriget blev slutet på den mycket dramatiska första tredjedelen av kejsarens regering. Fortsättningen blev 43 lugna år av
”upplyst fred”. Som en avmystifierad
”folkets kejsare” reste Hirohito under fem
och en halv månad 1946 runt i rikets
samtliga prefekturer. Ofta gående till fots,
. till synes blyg och högst mänsklig, sam- 242
talade han med vanliga människor och
försökte sätta sig in i deras villkor under
den svåra återuppbyggnadstiden. I den
nyskrivna konstitutionen från 1947 devalverades kejsarens teoretiska makt och
suveränen angavs nu vara ”en symbol för
detjapanska folkets enhet”, vilket ju i realiteten också dittills varit hans funktion.
Som tidigare skulle kejsaren formellt sammankalla riksdagen och promulgera lagar.
Även efter 1945 delade kejsaren sin tid
mellan officiella plikter och den marinbiologiska vetenskapen, där han blivit en
internationellt erkänd auktoritet. Räkan
Sympasiphaea imperialis Terao är en av
hans upptäckter. Förutom vid stora nationella evenemang såsom öppnandet av OS
i Tokyo 1964 och olika toppmöten, framträdde han två gånger årligen, vid nyår
och på sin födelsedag. I hans uppgifter
utanför statsangelägenheterna ingick allt
från grandiosa shintoceremonier till närvaro vid den kejserliga poesitävlingen
varje år. Kejsarparets besök hos USA:s
president i Washington 1975 och skålandet med Kommunistkinas starke man,
Deng Xiaoping, 1978 var betecknande
händelser i kejsarens efterkrigsliv.
En ny tid som ingen kunnat förutse
randades för Japan. Landet inte bara återhämtade sig ekonomiskt utan fortsatte
också in i ”den tvåsiffriga procenttillväxtens era”. satiriska bedömare hävdade
att folket övergett kejsarkulten till förmån
för dyrkan av BNP. När det talades om
”de tre klenoderna” avsågs inte längre kejsarens riksregalier, svärdet, spegeln och
juvelen, utan bilen, kameran och färgTV:n. Men statsöverhuvudet, en gång så
avlägsen och upphöjd, började i gengäld
åtnjuta ansenlig popularitet. Den förr respektfullt vördade hade blivit landsfader,
en som likt massan av sina undersåtar
ställts på hårda prov. Upprepade opinionsundersökningar visade på ett mycket starkt folkligt stöd för kejsardömet.
”Japanska Röda Armens” direktaktioner
för republik å ena sidan och små, men
högröstade nationalistsekters försök att
återuppliva kejsardyrkan å den andra ignorerades av allmänheten. Någon stor
parlamentarisk stridsfråga blev statsskicket inte heller, trots att framför allt
kommunistpartiet och en del religiösa minoriteter hävdade att kejsaren indirekt
hade del i krigsskulden. Speciellt för den
äldre generationen var kejsarens namn
tvärtom förknippat med världskrigets
slut, och anekdoterna från hans ”eriksgata” 1946 blev mycket spridda.
1987 visade sig kejsaren lida av cancer
och tidigt på morgonen den 7 januari
Showa 64 gick ridån ned för kejsar Hirohito. Samma dag överlämnades kejsarklenoderna till äldste sonen, kronprins
Akihito, och den nya epoken Heisei
(”Fredssträvan”) utropades. Det meddelades samtidigt att den avlidne monarkens födelsedag, 29 april, utsetts till
permanent nationell helgdag, en sorts
minne över den märkliga Showa-tiden. I
enlighet med shintos tro att själen först efter 48 dagar lämnar en död kropp begrovs Hirohito den 24 februari 1989,
svept i vit kimono och med ett mikroskop
vid sin sida. Inför representanter från 163
länder sänktes kistan ned i Shinjukuparken. Kanske läste några japaner den
dikt som Showa reciterade 1941, när militären förberedde landets angreppskrig:
”Yomo no umi mina barakara to omufu
yo ni nado namikaze no tachisawaguramu” (l en värld där alla hav är bröder, varför tvistar vind och våg så gällt?)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism