Ingemar Dörfer; Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig tid


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

[NGEMAR DÖRFER:
Svensk säkerhetspolitik
i en föränderlig tid
Vid ett symposium om svensk
utrikespolitik för moderatpolitiker
i Riksdagshuset den 19 februari
bidrog Ingemar Dörler med ett
anförande, som här återges i
något komprimerad form.
Docent Ingemar Dörler är sakkunnig vid utrikesdepartementet.
D
et kalla kriget är slut. Den svenska
politiken av alliansfrihet i fred
syftande till neutralitet i krig är
stadd i förändring. Vi står inför de största
säkerhetspolitiska förändringarna i derta
århundrade, ja sedan Napoleon-krigen.
Det kalla kriget är slut därför att de
stora västliga demokratierna med Amerikas Förenta Stater i spetsen vann och det
marxistisk-leninistiska Sovjetunionen förlorade. Sovjetunionen existerar inte längre men de republiker som uppstått ur dess
ruiner berör i högsta grad vår säkerhetspolitik. I denna förändrade värld lämnade
Sverige förra året in sin ansökan att bli
medlem av den Europeiska Unionen.
Denna ansökan stöds av våra stora partier
och vårt huvudmål i utrikespolitiken de
närmaste åren är att bli en fullvärdig och
aktiv medlem av den europeiska union
som nu växer fram. Nu följer Finland det
svenska exemplet. Det lär inte stå länge på
innanNorgeockså beslutar sig.Vi hoppas
att förbundskansler Helmut Kohls profetia slår in: att samtliga nordiska länder
utom möjligen Island om bara några år är
medlemmar av unionen.
Finland har alltsedan frigörelsen år
1917 levat i skuggan av sin mäktige granne. Tre gånger i detta sekel har finländarna med vapenmakt hävdat sitt oberoende
och som enda land av Sovjetunionens
europeiska grannar förblev Finland vid
krigsslutet fritt och självständigt. Priset
för Finland var pakten med Sovjetunionen om vänskap, samarbete och bistånd
som undertecknades 1948,men vars militära klausul aldrig behövde utlösas. Nu är
den pakten upplöst och ersatt med ett
ordinarie vänskapsfördrag mellan Finland och Ryssland utan militärt innehåll.
Inte Leningrad med dess undertoner av
194
militant marxism-leninism utan S:t Petersburg, Pushkins, Tchaikovskys och
Anna Akhmatovas stad är den europeiska metropol som återigen kan locka finländsk talang i sydöst. I återuppbyggnaden av Ryssland och de baltiska staterna
kommer Finland genom sina specialkunskaper och sin teknik att spela en särskilt
värdefull roll.
Europa nu
Hur ser det Europa ut som vi nu skallleva
i och med? Sex faktorer bestämmer det
Europa som nu växer fram.
– Ett instabilt OSS, femton nya republiker med stor militär makt och med
tusentals kärnvapen
– Ett enat Tyskland som söker en multinationell struktur som kan befrämja
tysk måttfullhet utan att diskriminera
Tyskland
– En kontinuerlig skillnad mellan de stater i Europa som har kärnvapen och de
som inte har dem
– Behovet att balansera de viktigaste
europeiska staternas säkerhetsintressen
-Osäkerhet om Amerikas framtida engagemang i Europa
– Ateruppväckta konventionella konflikter som kan eskalera till krig
Ryssland förblir den starkaste militärmakten i Europa med en krigsmakt på tre
miljoner man och tusentals strategiska
och taktiska kärnvapen. Också om krigsmakten halveras är den starkast i Europa.
Trots att dess intentioner med nuvarande
statsledning är fredliga är dess militära
kapacitet fortfarande enorm. Intentionerna kan förändras från år till år men kapaciteten består. Dess nukleära avskräckningsförmåga som hittills främst riktats
mot Förenta Staterna och Kina kommer i
fortsättningen inte att vändas mot Amerika, och de robotar som är riktade mot
amerikanska städer kommer att omprogrammeras. Också efter de senaste utfästelserna om unilaterala ryska och amerikanska initiativ förblir kärnvapenavskräckningen stormakternas yttersta medel i säkerhetspolitiken. Förenta Staterna
kommer att behålla åtminstone 4 500
strategiska stridsspetsar. Ryssland talar
om en balans på 2 500. De brittiska och
franska styrkorna kommer under 1990-
talet att förfoga över 2 000 stridsspetsar
baserade ombord sina strategiska ubåtar.
Ryssland och Förenta Staterna bygger
båda ner sina landbaserade interkontinentala robotar, speciellt halverar Ryssland enligt START-avtalet antalet tunga
SS 18-robotar. Det gör bombflygplanen
med kryssningsrobotar och de strategiska
ubåtarna relativt viktigare. Skandinavien
ligger alltjämt mitt i anflygningsbanan
mellan Nordarnerikas och Rysslands
hjärtland. Skyddandet av det skandinaviska luftrummet förblir en av Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska uppgifter.
På Kola baserar Ryssland f n 36 av sina
60 strategiska ubåtar. Med ett mindre
antal ubåtar blir det i framtiden ännu mer
väsentligt att skydda de kvarstående
eftersom man ju därigenom lagt fler ägg i
färre korgar. Ryssland förblir också världens näst starkaste sjömakt med en Nordflotta på hundratals stora ytfartyg och
hundratals attackubåtar. Alltmedan
Östersjöflottan trängs iett mindre basområde ökar Nordflottans relativa betydelse
för Ryssland som ju inte längre kommer
att ha en egen Svarta havsflotta. Helt oavsett intentionerna kommer denna sjömakt
att uppträda i vårt närområde. Också
efter det kalla kriget och den nedrustning
som följer i dess spår ligger världens största militärbas – Kolakomplexet – bara
några dussin mil från vårt territorium.
Ryssland har stora marin- och flygbaser och luftförsvarsanläggningar i de baltiska staterna. Det är vår förhoppning att
de ryska trupperna i ordnade former lämnar området och de anläggningar som där
finns på samma sätt som nu sker i Tyskland och Polen. CFE-avtalet som är anpassat till förhållandena på Europas kontinent täcker inte stridskrafter av en art
som är speciellt intressanta i norra Europa. Jag syftar på landstigningskapacitet,
luftlandsättningskapacitet, lednings- och
underrättelseorgan. Inget tyder på att
stridskrafterna i vad som nu måste betecknas som S:t Petersburgs militärområ-
de försvagats.
Den ryska militära gränsen har i praktiken flyttats från den förra inretyska gränsen till Östersjön där Kaliningrad och S:t
Petersburg alltjämt i framtiden förblir viktiga ryska basområden.
Av stor principiell betydelse är ratificeringen och genomförandet av CFE-avtalet i OSS-området. Fördelningen av
stridskrafter och materiel mellan de olika
republikerna är inte längre en sovjetisk
inrikespolitisk fråga utan en fråga som rör
alla länder som deltar i ESK-processen. I
oss-staterna finns strategiska kärnvapen
i Ryssland, Ukraina, Vitryssland och
Kazachstan. Man har inte lyckats komma
överens om de 176 robotarna i Ukraina
och de 104 i Kazachstan. Vitryssland vill
dra tillbaka alla sina kärnvapen men har
ännu inte bestämt tidtabellen. Taktiska
kärnvapen finns nu bara i Ryssland,
Ukraina och Vitryssland. Dessa tusentals
taktiska kärnvapen utgör ett stort bekym- 195
mer. De flesta kommer att demonteras
under internationell översyn. Också Sverige kan här bidraga med kompetens vad
gäller förvaringen eller förstöringen av
klyvbart material som denna kärnvapennedrustning frambringar.
Det enade Tyskland är återigen en av
de viktigaste nationerna i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. De 19 sovjetiska elitdivisionerna i Östtyskland har
lämnat sina garnisoner år 1994. De två
ryska divisionerna i Polen skall vara ute
redan i november i år. För första gången
på fyrtiosju år står sovjetiska trupper inte
längre omedelbart sydväst om Sverige.
Den tyska krigsmakten skärs ned till
370 000 man. Dess arme på åtta divisioner kommer att förbli den mest slagkraftiga och bäst utrustade armen i den europeiska unionen. Dess marin kommer att
dominera Östersjön fram till den polska
gränsen vid Swinoujscie. Det traditionella
invasionshotet mot Sydsverige försvinner
därmed. Östtysklands förvandling till ett
välmående samhälle integrerat i det enade riket har en stabiliserande verkan på
Östersjöområdet Berlins centrum, 100
minuter från Arlanda och 45 minuter från
Sturup blir vår närmaste europeiska
metropol. Tyskland är vår i särklass största handelspartner och står för 1/6 av vår
utrikeshandel. Den tyska och svenska försvarsindustrin kompletterar varandra på
ett sätt som kan ge anledning till intressant samarbete.
NATO:s framtida funktioner
NATO förblir hörnpelaren i Västeuropas
försvar. I framtiden konuner NATO att ha
fyra funktioner
l. att utgöra en del av fundamentet för en
stabil säkerhetsmiljö i Europa som ba- 196
seras på demokratiska institutioner där
inget land kan framtvinga hegemoni
2. att utgöra ett transatlantiskt forum för
konsultationer
3. att utöva avskräckning och försvar mot
hot gentemot medlemsländerna
4. att bevara den strategiska balansen i
Europa
Vare sig den Europeiska Unionen, WEU
eller ESK kan utöva samtliga desa fyra
funktioner. NATO:s nya strategi presenterad vid mötet i Rom i november innehåller följande element
• avskräckning
• försvar
• ett begränsat antal aktiva styrkor av hög
kvalitet
• styrkeuppbyggnad av reserver och förstärkningar med sikte på en dynamisk
motkoncentration
• större strategisk och operativ mobilitet
och flexibilitet
• högre kärnvapentröskel
Kärnvapnen kommer inte i lika hög grad
som hittills att prägla alliansens strategi.
1991 disponerade NATO över 3 600
stridsspetsar. Detta antal i fråga om taktiska kärnvapen kommer att minska till
700 i form av flygbomber. Genom ensidiga åtaganden försvinner alla kortdistansrobotar (Lance) och alla artillerigranater
med kärnladdningar. Under normala omständigheter kommer Förenta Staterna
inte längre att ha kärnvapen ombord på
sina hangarfartyg eller andra övervattenfartyg med kryssningsrobotar.
Huvuduppgiften är fortsatt att försvara
medlemsländerna, men eftersom ett massivt angrepp på Västeuropa nu inte längre
är troligt riktas uppmärksamheten mot
kriser av mindre omfattande karaktär.
Den General Defense Plan som hittills
styrt planeringen ersätts av riktlinjer som
lägger tonvikten på improvisation vid en
kris. Mobilitet, flexibilitet och styrkeuppbyggnad är nyckelbegreppen.
I den nya kommandostrukturen förs
Danmark till Centralkommandot tillsammans med 1)rskland. AFNORTI-I från
Hamburg till Hammerfest med högkvarter i Kolsaas utanför Oslo faller bort. I
stället kommer Norge tillsammans med
Storbritannien och Nordsjön att bilda ett
Nordvästkommando. För att bevara länken till kontinenten ligger den danska och
tyska liksom den nederländska och belgiska marinen under Nordvästkommandot med möjlighet till delegering till Centralkommandot Denna ordning förhindrar att Norge blir marginaliserat samtidigt
som den tyska marinen får uppgifter
också i Atlanten.
För Norges del kommer därmed en tid
framåt den maritima, atlantiska sidan av
den norska säkerhetspolitiken att betonas. NATO:s närvaro i Norge är en anglosaxisk nätvara – britter, kanadensare
och framför allt amerikaner. Budgetprojektioner ger vid handen att Storbritannien i framtiden får svårt att bibehålla sin
militära roll i Norge. Canada har redan
dragit sig ur armerollen också om flera
kanadensiska flygdivisioner har krigsuppgifter i Norge. Aterstår Norges viktigaste allierade, Förenta Staterna. I fredstid kommer Amerika att behålla en armekår, dvs två divisioner, fyra flygflottiljer
och en hangarfartygsstyrka i Europa.
Striking Fleet Atlantic som hur som helst
bara seglar några dagar per år i Norska
havet får en lägre profil i norr och kastar
därmed en skugga på de transatlantiska
förstärkningar som är nödvändiga för
Norges försvar. Efter tio års förberedelser

är nu materielen för en marinkårsbrigad
på plats i Tröndelag. Åtta norska flygbaser är förberedda för allierade flygstyrkor
under COB-avtalen. Den amerikanska
marinkåren och det amerikanska taktiska
flyget har därmed alltfort en vital roll i
den politik av avskräckning och förtroendeskapande åtgärder som är kärnan i den
norska säkerhetspolitiken. Men också om
en tysk bataljon numera ingår i den
NATO-brandkårsstyrka som skall undsätta Norge vid krig eller kris så har temporärt banden till kontinenten försvagats.
Detta är en av de viktigaste orsakerna till
att ledande norska regeringsföreträdare
nu förespråkar en norsk ansökan om
medlemskap i den europeiska unionen.
Sovjetmaktens kollaps-har praktiskt taget eliminerat risken av krig mellan Ryssland och väst och huvudscenariot för
svensk neutralitet – ett europeiskt storkrig – har därmed försVunnit. Den främsta källan till instabilitet, förutom kärnvapenspridning är den dåliga ekonomin i
OSS-länderna och Östeuropa. Sverige
kan spela en roll genom investeringar av
kunskaper och resurser speciellt i Baltikum. Tillsammans med andra västländer
är vi angelägna om att demokrati, marknadsekonomi och ekonomisk tillväxt skall
prägla de stater som nu lämnat kommunismen bakom sig.
Avtalen om nedrustning
Det vore för mycket sagt att påstå att de
stora nedrustnings- och rustningskontrollavtal som slutits de senaste åren inte
har påverkat vårt säkerhetspolitiska läge.
Genom INF-avtalet 1987 avlägsnas alla
kärnvapenrobotar med en räckvidd på
500 – 5 500 km och detta hot mot Europa är härmed eliminerat. Genom det 700-
197
sidiga START-avtalet sänks taket för
Amerikas och Sovjetunionens strategiska
kärnvapenarsenaler till 6 000 stridsspetsar vardera. I CFE-avtalet slutet mellan
NATO och Warszawapakten 1990 begränsas de konventionella vapensystemens antal i området mellan Atlanten och
Uralbergen.
Dessa avtal vid denna tidpunkt i vår
historia har vissa egenheter. Sverige har
inte bidragit till något av dem och omfattas inte av dem. I fråga om START- och
CFE-avtalen har verkligheten sprungit
ifrån förhandlarna och förhandlingsresultaten. I stället för 6 000 talar men nu om
3 000-4 000 strategiska kärnvapen i
Ryssland och Amerika. Genom ensidiga
utspel har president Bush och presidenterna Gorbatjov och Jeltsin kraftigt begränsat antalet och arten av taktiska kärnvapen runt om i världen. Genom ensidiga
tillbakadraganden av trupper och nedskärningar av stridskrafterna kommer
Europa att vara betydligt mindre militariserat än CFE-avtalet föreskriver. Som
UD:s expertgrupp nyligen visade i sin
rapport kommer denna sorts informella
rustningskontroll att forma framtidens
europeiska säkerhetspolitik. Det är viktigt
att inte förväxla orsak och verkan. De
stora avtalen INF, START och CFE har
bekräftat den säkerhetspolitiska utvecklingen, inte skapat den. Som statsministern uttryckte det i sitt tal i Lycksele är den
berömda Parisstadgan från november
1990 inget annat än Sovjetunionens kapitulationsakt i det tredje gudskelov kalla
världskriget.
Den svenska rustningskontrollpolitiken är en integrerad del av vår utrikesoch säkerhetspolitik. Det är ingen tillfällighet att Sverige f n söker en hög profil i
198
institutioner av vital betydelse för rustningskontroll och nedrustning. I FN aspirerar vi på en plats i säkerhetsrådet. FN är
nyckelorganet när ickespridningsavtalet
om kärnvapen NPT skall förlängas år
1995. Sverige har en lång och hedrande
tradition när det gäller begränsning av
massförstörelsevapen. I ESK-processen
blir vi ordförande vid årsskiftet. Det är
vårt mål att stärka ESK:s institutioner, att
fylla dess form med innehåll. Vi vill delta i
militära förhandlingar gemensamma för
alla ESK-stater efter Helsingforsmötet i
år. Vi vidtar därför egna åtgärder att minska skillnaderna i åtaganden under CFEoch CSBM-regimema. Samtidigt informerar vi om det svenska försvarets speciella struktur och defensiva karaktär för
att få gehör för rättvisa lösningar i europeiska fora.
Karaktären av de militära styrkor som
står kvar i Europa förändras. Inom
NATO blir styrkoma multinationella som
den fransk-tyska kåren, NATO:s mobila
styrka och de nya armekårer som bildas i
Tyskland. Eftersom hotet av ett sovjetiskt
överraskningsanfall mot Västeuropa
bortfallit kommer stora styrkor att ha
lägre beredskap än tidigare. Mot detta
skall ställas de elitstyrkor med hög beredskap som bildas, färdiga att snabbt sättas
in varhelst en oroshärd uppkommer i
Europa. Hög rörlighet, eldkraft och geografisk räckvidd kännetecknar dessa nya
elitförband. Vi i Sverige bör noga studera
Operation Desert Storm och dess strategiska och operativa implikationer.
Sveriges roll
Sverige tänker spela sin roll för att bidra
till stabiliteten i vår del av Europa. Att vi
något höjer försvarsanslagen måste ses
mot bakgrund av tjugo års stagnation av
dessa anslag och en lika lång period av
svensk nedrustning.
Med vårt bidrag till den europeiska
identiteten vill vi befrämja demokrati,
marknadsekonomi och mänskliga rättigheter. Detta är också en del av säkerhetspolitiken. Demokratier för ytterst sällan
krig med varandra. Det är vår förhoppning att krig mellan europeiska stater
skall vara lika otänkbart som krig mellan
de nordiska grannarna. Medlet är en stark
europeisk arkitektur av institutioner. Militära styrkor kan flyttas runt jordklotet på
bara några veckor men arkitekturen förblir stark och motståndskraftig. Det är
därför som vi nu söker engagera oss i det
europeiska säkerhetspolitiska samarbetet. Denna arkitektur skall inrymrna de
spänningar och problemkomplex som jag
har angivit och samtidigt befrämja de tre
mål vi har satt upp.säkerhetsarkitekturen
domineras av NATO och dess förhållande till de andra institutioner som växer
fram. Själva är vi medlemmar av ESK och
siktar på medlemskap i den Europeiska
Unionen år 1995. I ESK blir vi ordförande vid årsskiftet och kommer då att verka
för att dess centrala institutioner stärks.
Vi vill att ett europeiskt säkerhetspolitiskt
forum skapas i Wien där Europas säkerhet kan dryftas på en kontinuerlig basis.
Gemensam försvarspolitik
I den Europeiska Unionen fattade Maastricht-mötet beslut om en långsiktig gemensam försvarspolitik. Den västeuropeiska unionens, WEU:s ministerråd
skall avlägga rapport till den europeiska
kommissionen år 1996 om hur samarbetet går och samarbetsformerna skall läggas fast före år 1998. Då är vi förhopp- —
ningsvis medlemmar av unionen. WEU
förstärker nu också dialogen med de forna öststaterna. WEU får ses som en brobyggare mellan Unionen och NATO men
inte heller framgent kan några viktiga beslut fattas i WEU utan att NATO är inblandat. Varken Danmark eller Norge är
medlemmar av WEU. Det nordiska samarbetet på det säkerhetspolitiska området
kommer naturligtvis att underlättas om
på sikt alla nordiska stater blir medlemmar av den Europeiska Unionen.
På begäran av främst Polen, Tjeckoslovakien och Ungern bildades förra året
North Atlantic Cooperation Council,
NACC, som en återförsäkring till dessa
länder. Först ville de bli medlemmar i
NATO men när detta inte var möjligt skapades NACC den 20 december 1991
med stor energi och klart markerade
institutioner. Eftersom de andra östeuropeiska medlemmarna och oss-republikerna inbjöds omfattar NACC nu samtliga ESK-stater utom de tidigare neutrala.
NACC:s medlemmar skall träffas varje
år på ministernivå och varannan månad
på ambassadörsnivå.Vid behov sammanträder rådet ännu oftare.
Frankrike har förklarat att man stöder
NACC bara om ESK:s institutioner samtidigt förstärks. Tyskland vill ha flera
överlappande strukturer för att kunna använda den vid varje tillfålle mest lämpliga.
Tyskland vill f n inte ha de f d neutrala länderna med i NACC eftersom NACC då
helt enkelt blir ett nytt ESK. Man kan nog
säga att NACC stärker och stabiliserar de
f d Warszawapaktsmedlemmarnas säkerhetspolitiska situation medan ESK är
handlingsramen om ett land förbryter sig
mot ESK:s principer. Med framväxten av
199
1′-J”ACC går Europa alltmer från alliansbaserad säkerhet i riktning mot en form
av kollektiv säkerhet. Inom ESK överges
konsensusprincipen till förmån för beslut
med kvalificerade majoriteter. Detta är
nog den enda praktiska metoden att hantera ett förbund som med invalet av 10 f d
sovjetrepubliker nu har 51 medlemmar.
Man kan se två utvecklingstrender.
Antingen begränsas NACC:s insatser
till bistånd och avmilitarisering av östländerna. l detta fall sker ingen stor förändring i den nuvarande strukturen. Eller
också närmar sig NACC/NATO ESK och
tar över dess funktioner och blir ett militärt instrument för ESK-processen. I
dett~ fall når vi återigen ett tillstånd av
kollektiv säkerhet i Europa, det bräckliga
tillstånd som i mellankrigstiden snabbt
bröt samman eftersom de grundläggande
demokratiska och ekonomiska förutsättningarna inte fanns på plats. Den här
gången är förutsättningarna mycket mer
gynnsamma av de skäl som jag här anfört.
Dessutom skulle Amerika stanna i det
Europa som det två gånger i detta århundrade fått rädda från dess egna inbördeskrig. En olycklig utveckling vore om
den säkerhetspolitiska arkitekturen i
Europa regionaliserades så att vi fick en
välmående västeuropeisk, en fattig östeuropeisk och en instabil sydlig-islamisk
krets med sinsemellan oförenliga intressen och inriktningar. Vi i Sverige studerar
noga utvecklingen och har ambitionen
och beredskapen att styra arkitekturen
och strukturuppbyggnaden i den riktning
som bäst tillvaratar de svenska intressena.
Det kalla kriget är över. Den svenska regeringen fullgör nu sin andel för att säkra
freden.