Print Friendly

Ingemar Dörfer; Östersjöns geopolitiska betydelse II

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

fNGEMAR DÖRFER:
••
Ostersjöns geopolitiska
betydelse n
Ingemar Dörter fortsätter här
kartläggningen av Ostersjöns
geopolitiska betydelse i svenskt
perspektiv. l Svensk Tidskrift nr
8-9/89 publicerades det första
avsnittet av Dörters essay.
Upprätthållandet av ett starkt
och trovärdigt svenskt försvar
och ett trovärdigt säkerhetspolitiskt uppförande i Ostersjön är
tyvärr ett dyrbart men nödvändigt svenskt projekt på 1990-talet. Det är speciellt angeläget
eftersom Sverige i avspänningens och fredens Europa nu
tycks vara det enda land som
utsätts för systematiska och
fortgående kränkningar av sitt
territorium.
Docent Ingemar Dörter är säkerhetspolitisk forskare och verksam vid FOA.
S
edan 1975 har svenskt territorium
kränkts 20-80 ggr årligen i luften
och 2-30 ggr årligen av ytfartyg till
sjöss. Genomfart av svenska vatten utan
föranmälan sker också årligen.29
l Ingripande av svenskt jaktflyg för att avvisa
främmande flygplan sker nästan dagligen.
De sålunda upptäckta kränkningarna
fördelar sig ganska lika mellan öst och
väst. De trånga luftlederna i södra Östersjön innebär att NATOs stridsflygplan då
och då kommer in i svenskt luftrum. I
samband med Teamwork 88 kränkte flygplan ur US Navy vid flera tillfällen luftrummet i Lappland vilket föranledde
norske försvarsministern att beordra
skärpta bestämmelser för framtida övmngar.
Ändå är det inte dessa ofrivilliga
kränkningar som har styrt det svenska
säkerhetspolitiska tänkandet under
1980-talet. Det är i stället de systematiska
ubåtskränkningarna i stor skala som har
komplicerat förbindelserna i Östersjö-
området Även om Sovjetunionen bara i
två fall officiellt utpekats som inkräktaren, pekar all tillgänglig information mot
att det i de allra flesta fall är Sovjetunionen som fortsatt och fortsätter kränka
svenska vatten genom sina ubåtsoperationer.
Mellan 1969 och 1982 hade Sverige
122 säkra, troliga eller möjliga ubåtsincidenter, lika många som Norge.30l Med
början 1980, samtidigt som det stabila
mönstret i Östersjön började förändras,
växlade också ubåtarna taktik. I stället för
att avlägsna sig när de upptäcktes fortsatte de att på platsen öva ubåtsjakt med
svenska marinen.31
l Grundstötningen av
U 137 hösten 1981 och operationerna i
Hårsfjärden hösten därpå är välkända. De
44
och andra operationer föranledde ubåtsskyddskommittens rapport april 1983
som angav följande motiv:32
l
• underrättelseverksamhet i vid bemärkelse
• förberedelser för operationer under
krig i form av
• hemlig minering av viktiga områden
• landning av Spetsnaz och diversionsstyrkor
Politiska motiv såsom tillvänjning och anpassning till sovjetisk dominans i Östersjön inklusive intrång i svenska vatten är
också möjliga.33l
Ubåtsjakten har dominerat den svenska marinens operationer alltsedan 1981
och marinen har också fått extra resurser
för detta ändamål. Hittills är dock problemet olöst; trots betydande tekniska och
taktiska framsteg hos den svenska ubåtsjaktstyrkan fortsätter inkräktarna sin
verksarnhet.34
l De svenska bestämmelserna för avvisande skärptes år 1982. Främmande ubåt som påträffas på svenskt
vatten ska tvingas upp, identifieras och
avvisas. Så länge inga uttryckliga order
finns att sänka inkräktande ubåtar direkt
är avskräckningseffekten inte tillräcklig.
Den nya havsrätten
Sedan Napoleonkrigen 1807 då Royal
Navy etablerade principen är Östersjön
ett fritt hav. Öresundstraktaten 1857, neutralitetsreglerna i Haag-konventionen
1907, 1925 års tillträdeskungörelse, 1932
års svensk-danska deklaration angående
gränserna i Östersjön, 1938 års neutralitetskungörelse och 1982 års tillträdesoch IKFN-förordningar reglerar den folkrättsliga situationen i Östersjön.35
l Det
gör naturligtvis också Ålandskonventionen om öarnas neutralisering av år 1921.
Som de flesta länder, dock inte Förenta
Staterna, Storbritannien och Förbundsrepubliken, har Sverige accepterat 1982
års sjörättstraktat men ännu inte ratificerat den. År 1979 utvidgade Sverige sin
territorialgräns till 12 sjömil, liksom
också Sovjetunionen, Polen och DDR har
gjort. Förbundsrepubliken och Danmark
har 3 sjömils gräns, Finland 4.
Givet Östersjöns begränsade storlek
har Sverige varit tvungen definiera fiskezoner och snart ekonomiska zoner på
200 sjömil tillsammans med övriga
strandstater. År 1983 slöt Danmark avtal
med Sverige om sjögränsen i Skagerack
och Kattegatt. Men den stora tvistefrågan
från 1969 till 1988 var den vita zonen
öster om Gotland. Vid förhandlingarnas
början hade Sverige på grundval av 1958
års kontinentalsockelkonvention begärt
att gränslinjen skulle dragas mitt emellan
Gotland och den baltiska kusten. Moskva
ville inte alls räkna in Gotland. Den omstridda zonen var på 13 500 km2
, 4% av
hela Östersjön. När förhandlingarna återupptogs 1982 erbjöd Sovjetunionen sig
att avstå från 25 % av området medan
Sverige fortfarande ville ha hela.36
l Tre
faktorer var avgörande för förhandlingsresultatet år 1988. Genom krypande
jurisdiktion i 1982 års havsrättskonvention undergrävdes mittlinjeprincipen.
Sverige ville undvika en gråzon tillsammans med Sovjetunionen av det slag som
Norge har i Barents hav. De svenska fiskarna var angelägna om en snar lösning
som skulle främja deras intressen i den
svenska delen av vitzonen. Vid statsminister Ryzkovs besök i Stockholm i januari
1988- det första besöket på femton åröverenskom man därför att dela zonen så
att Sverige fick 75 %av området- 3 % av

Östersjön – medan Sovjetunionen fick
25 %- d v s 1 % av Östersjön. Speciella
regler om respektive lands fiske i den
andras zon fastställdes för en tjugoårsperiod.
I december 1988 ingick Sverige ett
likadant avtal om ett omtvistat område
med Polen på 550 km2
, d v s 4 % av den
vita zonen. Också detta område delades
75-25 i svensk favör. Med Finland har
Sverige ännu inte slutit något avtal om en
fiske- och ekonomisk zon.
Det har hävdats att avtal mellan
Warszawapaktsländer och skandinaviska
länder stärker Warszawapaktsländernas
inflytande på Östersjöns rättsliga status,
d v s skulle minska dess status som ett
fritt hav.37>Om man vill undvika situationen med gråzoner har emellertid Sverige
inte haft mycket val. Man hävdar bestämt
att det fria havets princip fortfarande
gäller. I praktiken är Östersjön ett mer
slutet hav än tidigare för ekonomiska aktiviteter medan det för militära aktiviteter
förblivit ett fritt hav. Miljöfrågorna i vid
bemärkelse blir allt viktigare. Särskild
tyngd får därför konventionen om fiske
och miljö i Östersjön i Gdansk 1973 och
Helsingforsdeklarationen om miljön
1974.
I ett neutralitetsläge är den svenska
delen av Öresund, d v s Flintrännan och
Drodgen folkrättsligt intressant.38
> Enligt
folkrätten äger främmande makt, efter
föranmälan passera på och över svenskt
vatten i Öresund vid direkt passage. Fartyg kan också efter föranmälan passera
andra svenska farvatten vid direkt
passage så länge som man begränsar sig
till tre under en tjugofyratimmarsperiod.
Enligt folkrätten är Sverige t o m skyldigt
att skydda dessa föranmälda farkoster
45
mot fiender – så länge de befinner sig på
eller över svenskt vatten. Under andra
världskriget stängdes Öresund av Tyskland och Sverige bidrog i praktiken till
denna avspärrning. Hur de mycket intrikata reglerna om Öresunds och Bältens
rättliga status kommer att tillämpas under
en konflikt mellan stormaktsblocken
kommer säkert att avgöras på säkerhetspolitiska grunder.
Kärnvapenfria zoner och Norden
Vid sitt besök i Stockholm i januari 1984
uppmanade utrikesminister Andrei Gromyko Sverige att sluta tala om kränkande
sovjetiska ubåtar och i stället ägna mer tid
åt skapandet av· en kärnvapenfri zon i
Norden.39> Eftersom U 137 som grundstött i Karlskrona skärgård hösten 1981
hade medfört kärnvapen var Gromykos
irritation förståelig. Ubåtskränkningarna
störde en förnyad sovjetisk kampanj för
en kärnvapenfri zon i Norden. Talet om
en sådan zon har med tiden blivit ett känt
bakgrundsljud i diplomatin runt Östersjön, den nordiska säkerhetspolitikens
muzak.
skandinavernas allmänt moraliserande, idealistiska inställning till internationell politik i allmänhet och aversion mot
kärnvapen i synnerhet utgör en tacksam
grogrund för dessa tankar40
> som för
första gången dök upp på en obskyr fredskonferens i Stockholm 1954 och slog ut i
full blom sommaren 1958 med olika utspel av Nikita Chrusjtjov,41
> Neutralisering, demilitarisering, pacificering var
målet i olika recept för Östersjön som ett
fredens hav, en ide som när den först
framfördes bestämt avvisades i svensk
press av dåvarande utrikesministern
Östen Unden.42
>
46
I form av Kekkonenplanen 1963 och
det norska Evenseninitiativet 1980 har
projektet gång på gång fått förnyat liv och
är sedan augusti 1981, då Olof Palme
stödde tanken, officiell svensk socialdemokratisk politik.43> För närvarande
utreds frågan av en nordisk ämbetsmannakommitte och undersöks av det
politiska s k Jörgensenutskottet där nordiska riksdagspartier från socialdemokraterna, centerpartierna och kommunisterna deltager.
Eftersom Förbundsrepubliken av
uppenbara skäl aldrig ombetts ingå i en
nordisk kärnvapenfri zon och eftersom
frågan om Östersjön eller delar av Sovjetunionen ska ingå i ett tänkbart arrangemang då och då diskuteras kan man fråga
sig vilken betydelse zonfrågan har för
säkerhetspolitiken i Östersjöområdet
Sanningen är den att en zon aldrig kan
kombineras med norskt och danskt medlemskap i NATO, att de nordiska regeringarna inser detta men att politiker i de
nordiska länderna, av naivitet, av hänsyn
till sina vänstergrupper eller NATO-motståndare, av fruktan för att stimulera antiamerikanism hellre låter zonfrågan förbli
ett projekt som ska studeras och undersökas till döds. Som en följd har vissa
politiker som förre norske försvarsministern Johan Jörgen Holst uppnått virtuositet i förmågan att framlägga många och
sinnrika konstruktioner som binder en
teoretisk zon med andra säkerhetsarrangemang i Europa, utan att för den skull
förändra grundvalarna för Nato.
Zonen som projekt kommer man att
leva med i Östersjöområdet i decennier
framåt, men det kommer inte att på allvar
påverka de verkliga förhållandena. Härvid lever de nordiska länderna samtidigt i
två sinnevärldar. Bland allmänheten, i
parlament, i fredsforskningskretsar talar
man som om ett formellt kärnvapenfritt
Norden ligger runt hörnet, som om bara
några få steg återstår i en oundviklig process.44> I regeringskanslier, i utrikesdepartement och ambassader, i försvarets
planeringsstaber är man väl medveten om
hur svår, för att inte säga omöjlig, en så-
dan formalisering är och vilka enorma sä-
kerhetspolitiska konsekvenser den skulle
ha. Själv anser jag att man underskattar
folks sunda förnuft och vilseleder människorna när man inte mer uppriktigt berättar för dem om det säkerhetspolitiska
livets fakta.
Som en följd av den svenska kärnvapendebatten bör därför ses beslutet av
det svenska socialdemokratiska partiets
kongress hösten 1987 att Sverige internationellt ska verka för att kärnvapenmakterna ska ge besked om förekomsten
av kärnvapen på sina fartyg, eller om de
inte gör det, kräva besked vid utnyttjande
av svenskt territorium. En majoritet av
riksdagen stödde beslutet och ansåg att
Sverige ska begära besked om kärnvapen
före utländska flottbesök i svenska hamnar.45>
Förutom att strida mot delar av folkrätten (fri genomfart etc) kommer riksdagens rekommendation om den följs att ha
betydande konsekvenser för den marina
aktiviteten i Östersjön. Som Nya Zeelands exempel visar innebär det slutet på
amerikanska, brittiska och franska flottbesök i svenska hamnar. Eftersom det inte är i Sveriges intresse attNatoslutar visa
flaggan i Östersjön innebär ett besöksförbud i praktiken fler besök av dessa länders flottor i Danmark och Förbundsrepubliken – och i Finland som inte kommit med en liknande rekommendation.
Eftersom förmodligen inte heller Sovjetunionen skulle frångå sin princip om
kärnvapensekretess skulle förbudet också
innebära slutet på sovjetiska flottbesök,
som hur som helst av andra skäl inte ägt
rum de senaste åren. Det är svårt att tänka
sig att svenska flottbesök i denna situation
vore välkomna i kärnvapenstaternas egna
hamnar och trots att den svenska flottan
kan besöka många länder runt världen innebär detta en allvarlig begränsning i dess
seriösa besöksutbyte. Genom det förhastade beslutet har Sverige helt enkelt målat
in sig i ett säkerhetspolitiskt hörn. Eftersom bara en rekommendation från riksdagen föreligger blir det regeringens sak
att vända problemet rätt.
Det sovjetiska försöket att regionali·
sera förhållandet till Europa
Idet europeiska huset som Sovjetunionen
vill bygga med Västeuropa har Amerika
ingen plats. Om man förvandlar relationerna med var och en av Europas demokratier till bilaterala relationer råder aldrig något tvivel om vem det är som är
den ledande makten. I Nordeuropa är det
fördelaktigt att behandla de nordiska länderna som en enhet, om de har gemensamma intressen har de per definition
mer ”neutrala” intressen än om man talar
med Norge, Danmark och Island somNatoländer.
I Östersjön måste vissa frågor som t ex
200-milsgränsen med Sovjetunionen behandlas bilateralt och då har Sverige
också gjort det. I säkerhetspolitiska spörsmål och frågor av rustningskontroll har
man å andra sidan nogsamt undvikit att
handla bilateralt; risken är alltför stor att
47
Moskva då skulle få droit de regardi dessa
för rikets säkerhet avgörande spörsmål.
Sålunda har det svenska svaret på
Gorbatjovs Murmansktal den l oktober
1987 i praktiken uteblivit. En atomvapenfri zon i Norden, begränsningar av
militära flottaktiviteter i de nordiska
havsområdena, samarbete om resurserna
i Arktis, den vetenskapliga utforskningen
av Arktis, nordiskt samarbete i miljö-
frågor och öppnandet av en sjöled norr
om Sibirien är förslag som ligger högt på
Moskvas agenda men lågt på Stockholms.
Högsta Sovjets utrikeskommissions
appell till parlamenten i de nordiska
länderna och USA och Canada den 12
februari 1988 är ytterligare ett försök att
gå förbi dessa länders regeringar i viktiga
säkerhetspolitika frågor och har mött
samma respons. Moskvas invit till Sverige
att ensidigt bevittna Östersjömarinens övningar i augusti 1988 avslogs av samma
skäl; Sverige undviker sådana bilaterala
arrangemang utanför ESK-processen.
För Östersjöns del innebär detta att man
om möjligt undviker de bilaterala relationerna, just därför att man i Stockholm
fortsatt vill hävda att de diplomatiska och
säkerhetspolitiska relationerna i området
bäst präglas av balans där den ena sidan
inte är helt överlägsen den andra. Inom
Förenta Nationerna och ESK-processen
har Sverige visat intresse för olika förslag
om rustningskontroll till sjöss. Eftersom
speciellt Förenta Staterna motsätter sig
sådana arrangemang är debatten på detta
område ännu inte avslutad. I alla här berörda frågor har Sverige, trots sin retorik,
i praktiken bedrivit målmedveten realpolitik.
48
Sverige, Östersjöområdet och
Europa
Detta är en essay full av militärpolitiska
tankegångar och siffror. Upprätthållandet
av ett starkt och trovärdigt svenskt försvar
och ett trovärdigt säkerhetspolitiskt uppförande i Östersjön är tyvärr ett dyrbart
men nödvändigt svenskt projekt på 1990-
talet. Det är speciellt angeläget eftersom
Sverige i avspänningens och fredens
Europa nu tycks vara det enda land som
utsätts för systematiska och fortgående
kränkningar av sitt territorium.
Med ett starkt svenskt försvar räknar vi
med att detta orosmoment i säkerhetspolitiken försvinner och att vi i stället kan
koncentrera oss på ett dynamiskt och
lustfyllt projekt – att bidraga till byggandet av ett fredligt, demokratiskt och välmående Europa. Här ligger Sverige efter.
Bron över Stora Bält blir färdig år 1993
medan förbindelsen över Öresund fortfarande bara planeras. Sverige ligger förvisso vid Östersjön men detta faktum allena definierar inte dess roll i Europa och i
världen. År 1985 svarade landets Östersjöhamnar för 75 % av godset och 91 %
av fartygsrörelserna i den svenska sjöfarten.4nJ År 1986 liksom år 1979 gick exakt
en tredjedel av Sveriges utrikeshandel till
och från de sex andra Östersjöstaterna:
Förbundsrepubliken, DDR, Polen, Sovjetunionen, Finland och Danmark.47J
Hälften av denna handel, d v s 1/ 6 av all
svensk utrikeshandel var med Förbundsrepubliken som är Sveriges största handelspartner. Handeln med de tre socialistiska länderna minskade under samma
period från 4 till 3 % av den svenska utrikeshandeln – bland svenska exportmarknader ligger Sovjetunionen efter
Australien och på 14:e plats. Detta kan
vara realistiska siffror att begrunda i euforin över de baltiska staterna som en tänkbar frihandelszon i Östersjöhandeln.
Också i mitten på 1920-talet omfattade
Sveriges handel med de tre baltiska staterna sammanlagt bara 1,5 % av svensk
utrikeshandeJ.4
XJ ·Sverige stöder efter
bästa förmåga de baltiska folkens frihetssträvanden. Till en början kommer vår
roll att ligga på kommunikationsområdet i
vid mening.
I det fredliga och dynamiska Europa
som nu växer fram bland de tolv har de senaste åren Medelhavet vunnit på Östersjöns bekostnad. Spaniens, Portugals och
Greklands medlemskap gör det latinska
EG viktigare än förr. Också i Förbundsrepubliken ligger den dynamiska industrin,
högteknologin och tillväxtområdena f n i
syd och sydväst. Den tyska varvsindustrin
har nästan halverats på tio år, Bonn blickar
inte norrut utan i annan riktning. Av skilda
självförvållade skäl har hitintills vare sig
Sverige eller Norge sökt medlemskap i
EG. Så kommer heller inte att ske förrän
den inre marknaden har uppnåtts år 1992.
Men trots att vi ännu inte bett att få deltaga i byggandet av detta fredliga blomstrande Europa följer vi utvecklingen
med stort intresse. Om Sverige och Norge
ska bli avancerade konkurrerande samhällen fordras det att vi någon gång mot
slutet av seklet också formellt deltager i
detta grandiosa projekt. Om säkerheten
är tryggad i Östersjön, om krig mellan
europeiska länder blir lika otänkbart som
det är mellan västeuropeiska, blir den
svenska ambitionen att vara neutral i krig
lätt att uppfylla eftersom kriget ju aldrig
kommer. I ett sådant Europa med Sverige
och Norge får också Östersjön återigen en
mer central plats.
Noter
29. Pertii Joenniemi & Unto Vesa red.: Säkerhetsutveckling i ÖstersjöområdetTamperc:
Tapri J988 s. 22
30. Carl Bildt: ”Sweden and the Soviet Submarines” Survival July/ August J983 s.
168
31. Viceamiral Per Rudberg ”The Naval Situation in the Baltic” Naval Forces IV
1985 s. 31
32. Detta är de skäl som anges i Att möta
ubåtshotet. Ubåtskränkningar och svensk
säkerhetspolitik. Betänkande från ubåtsskyddskommissionen. SOU 1983:13
33. Enhgt A:rk~dy Shevchenko bestämde sig
Pohtbyran ar J970 att sända u-båtar in i
svenska vatten. (Arkady Shevehenko:
Breaking With Moscow New York; Doubleday 1984 s. 200). Enligt Georgy Arbatovs uttalande vid ett seminarium vid Carnergiestiftelsen i Washington DC i maj
1~_83 bör Sverige vänja sig vid detta upptradande. (Anders Jörle & Anders Hellberg: Ubåt 137- ti dage som rystede Sverige: Köbenhavn: Chr. Erichsens Forlag
1984 s. 73)
34. Se Wilhelm Agrell: Bakom ubåtskrisen
Stockholm: Liber förlag 1986 sammanfattad i ”Behind the Submarine Crises:
Evolution of the Swedish Defence Doctrine and Soviet War Planning”. Cooperation
& Conflict vol XXI.
Milton Leitenberg: Soviet Submarine Operations in Swedish Waters 1980-1986
New York: Praeger J987 och Gordon
McCormick: Stranger than Fiction. Soviet
Submarine Operations in Swedish Interna/
Waters Santa Monica: Ca. Rand 1990.
35. Det svenska stadardverket om ämnet är
Bo Johnson Theutenberg: Folkrätt och
säkerhetspolitik Stockholm: Norstedts
1986
36. Pierre Schori: ”Så drev vi igenom Östersjöavtalet” Tempus 19-25 maj J988
37. Dr. Uwe Jcnisch ”Auswirkungen des
49
neuen Seerichts auf die Ostsee” OstseeJahrbuch 1987 Industrie und Handelskammer zu Llibeck 1987 s. 105
Uwe Jenisch: ”Die neuere Seerechtentwicklung in der Ostsee ”Aussenpolitik ”9.
1987
38. ”Öresund – modern strategi och den nya
havsrätten ”i Theutenberg op cit.
39. Ingemar Lindahl: The Soviet Union and
the Nordie Nuclear-Weapom-Free-Zone
Proposal. London: The MacMillan Press
J988 s. 18J
40. Ingemar Dörfer:”Scandinavie. La protection de la virginite nucleaire” i Pierre
Lellouche red. Pacifisme et Dissuasion
Paris: Institut Franc;:ais des Relations Internationales 1983
41. Lindahl, opci/p. 52-59
42. I artiklar i Morgonbladet den 18 och 28
a~gusti J957, (Theutenberg op cit s. J68)
43. Lmdahl op cit s. l37
44. Detta är temat i Vesas och Joenniemis bidrag till Säkerhetsutveckling i Östersjö-
området
45. Sture Theolin ”Om flottbesök och annan
förekomst av kärnvapen på svenskt område” Internationella Studier2. 1988
46. Varje dygn klareras 1000 fartyg i svenska
hamnar. Av dessa är 360 färjor i Helsingborg och ytterligare 130 färjor i skånska
hamnar. 420 är andra fartyg i Östersjö-
hamnar och 90 fartyg i Skagerack och
~attegatt. Tr?ts att bara 9 % av fartygen
f1~ns 1 Nordsjohamnar går 25 %av godset
d1t. Stora containerfartyg till Göteborg
och oljetankers till Brofjorden är förklaringen (Statistisk Arsbok för Sverige 1988
Stockholm: statistiska Centralbyrån 1988
s. 166,
47. Statistisk Arsbok för Sverige 1981-82
Stockholm: statistiska Centralbyrån 1982
s 170-17 J Statistisk årsbok för Sverige
/988s. 142-143
48. säkerhetsutveckling Östersjöområdet s.
170

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner