Print Friendly

Ingemar Dörfer; Finns det ett liv efter invasionen

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

INGEMAR DÖRFER:
Finns det ett liv efter invasionen?
I svenskförsvarsdebatt talas ofta om att vi
måsteföra ett segtförsvar för att bevara vår
handlingsfrihet. Till vad? frågar docenten
Ingemar Dörfer. Om en stormakt erövrat
vitala delar av Sverige, blir sega infanteriförband i andra delar ointressanta bådeför
den ochför dess motståndare. Någon hjälp
får vi inte i sådana lägen. Vår bästaförsvarspolitik är att maximera våra ansträngningar att avskräckafrån angrepp och
att därvid börja redan medfrämmande
planerare, menarförfattaren.
Det är mest bara champagnebubblor i diplomaternas glas, sade Economist i en ledare
om avspänningen för tre år sedan. I Washington började avspänningen ta slut för ett
år sedan. Med sedvanlig svensk tidsförskjutning i världspolitiken kan avspänningen för
den här gången väntas bli avskriven av UD
om något år. Eftersom samtliga svenska försvarsbeslut under efterkrigstiden, 1972 års
undantaget, skett under spänningsperioder,
har det militära försvaret hittills bibehållits
på i stort sett samma nivå alltsedan 1950-
talet. Men nu ska raset av stridsdugliga förband börja.
I tre artiklar i Svensk Tidskrift 1975 har
Claes Skoglund, Einar Lyth och Björn Körlof belyst olika aspekter av den pågående
försvarsdebatten. Jag vill gärna försöka illustrera det svenska dilemmat med utgångspunkt från vår säkerhetspolitiska situation.
Det finns en aspekt av den svenska försvarsproblematiken som har avgörande betydelse
för säkerhetspolitikens resultat men som sällan eller aldrig diskuteras. Den fråga som jag
här vill ställa är kort uttryckt – finns det ett
liv efter invasionen?
General Skoglund anser att vi behöver gå
tillbaka till 1947 års målsättning. I hans resonemang ligger att Sveriges militära försvar
alltsedan andra världskriget byggt på den
outsagda tanken, att vi för en fördröjande
strid medan den världspolitiska situationen
klarnar och hjälp anländer. Konstellationen
i Östersjöområdet anger hur pass stora resurser som kan avdelas mot Sverige och därigenom hur den fördröjande striden kan
föras. Målet att hejda, möta och slå fienden
redan vid gränsen är ett uttryck för den
120
krigsavhållande förmågan. Detta mål från
ÖB 57 ter sig enligt Skoglunds resonemang
som en parentes i efterkrigsstrategin; en parentes baserad på en västtysk återupprustning, som i Sveriges fall dock inte höll vad
den lovade. För att citera generalen: ”I Östersjön uppnåddes aldrig den maktbalans
man räknade med i samband med Västtysklands upprustning . .. Härtill kommer att
Danmark på grund av sin dåliga ekonomi
och reducering av krigsmakten sviktar i sina
förpliktelser gentemot NATO… Man
konstaterar om icke en artskillnad så dock
en klar gradskillnad till det sämre i det militärpolitiska läget och styrkeförhållandena i
Sveriges närområde.”
Vi är således åter tillbaka till 1947 års situation, då vi endast i gynnsamma fall skulle
ha kunnat hejda angriparen. Försvarets
uppgift är nu att i det längsta bevara den politiska handlingsfriheten. ”Detta är förutsättningen för att förhandla på jämställd nivå
med angriparen om vapenstillestånd, frihet
och fred eller med annan part om hjälp och
und erstöd. Tidsfristen/handlingsfriheten
kan också skänka möjlighet att genom opinionsyttringar runt om i världen skapa bästa ….
betingelsen för ett fritt och oberoende Sverige även efter kriget.”
Hur hållbart är detta resonemang i 1970-
och 80-talets politiska och militärtekniska situation? Det är just denna fråga somjag här
vill belysa. Just nu kan krig i Europa förefalla ytterst osannolikt. Men vår militära planering ger oss handlingslinjer om ett sådant
krig trots allt skulle komma. Hur realistisk är
planeringen när den sätts i kraft? Av pedagogiska skäl koncentrerar jag mig på de två
mest intressanta scenarierna; ett isolerat
angrepp mot Sverige, och ett angrepp mot
Sverige i samband med militär konflikt i
Centraleuropa.
Isolerat angrepp
Ett isolerat angrepp mot Sverige ställer oss
ensamma mot en stor del av en supermakts
resurser. Om vi klarar av ett sådant anfall eller inte beror naturligtvis på motståndarens
insats. Den övre budgetnivån i ÖB 75 går
ganska högt i detta avseende, eftersom försvaret på denna nivå anses krigsavhållande
också om fienden skulle behöva satsa 20 %
av sina stridskrafter. I klarspråk innebär det
ca 30 stormaktsdivisioner. Ett isolerat angrepp mot Sverige kommer att ta formen av
ett blixtkrig av den smash-and-grab typ som
vi bevittnat på Cypern. Stora initialframgångar för den ena parten försvårar den
andra partens förmåga och vilja att hindra
invasion av Sverige genom bilaterala eller
multilaterala förhandlingar.
Om nu kriget kommer kan vi endast i
gynnsamma fall hejda angriparen. Den
form av tidsvinst vi skapar genom ett fördrö-
jande försvar ska användas till att bevara en
viss politisk handlingsfrihet. Det kan således
vara skäl att fråga sig vad handlingsfriheten
innebär. Här har de förändrade politiska
förutsättningarna de senaste trettio åren inte tillräckligt beaktats. Vi kan förhandla med
angriparen om vapenstillestånd, frihet och
fred. På jämställd nivå kan vi inte förhandla
då vi är utsatta för ett anfallskrig av en supermakt som har kärnvapen. Men om nu
motståndaren tagit ett så drastiskt politiskt
steg, att han inlett en isolerad invasion av
Sverige, har han naturligtvis tänkt igenom
konsekvenserna i förväg och kalkylerat fördelar och nackdelar. Föga troligt är att han
efter de relativt enkla initialframgångar,
som vår nya strategi innebär, skulle vara villig att förhandla om vapenstillestånd, frihet
och fred. Vapenstillestånd kanske, när han
nått sina mål. Men dessa mål är säkert av
den arten att det stympade Sverige som återstod inte vore mycket värt.
Den förhandling som tycks föresväva de
svenska strategerna kan bara äga rum under
den sortens krig som fördes för en generation sedan. Stridsförloppet, materielförbrukningen, framryckningstakten – allt detta sker nu så snabbt att förhandlingar knappast kan påbörjas förrän kriget för Sveriges
del är över. Man kan inte som general Skoglund tala om att dra sig in mot mellersta Skå-
ne, när en modern pansararme i mellaneuropeisk och skånsk terräng rycker fram 120
km per dygn under strid, dvs korsar Skåne
från Östersjön till Kattegatt på 24 timmar.
Att en isolerad attack mot Sverige redan efter någon vecka skulle leda till att angriparen börjar förhandla med Sverige om vapenstillestånd verkar minst sagt långsökt.
Hur är det för övrigt med motståndsviljan i
ett Sverige som redan efter några dygn förlorat hela Skåne och härjas av bombraider?
Har den sega strategins försvarare försökt
tänka sig in i den situationen ordentligt?
Men förhandlingar med annan part om
hjälp och understöd? Också här har tiderna
förändrats sedan det andra världskriget.
Om NATO trots sina begränsade resurser
skulle angripa Sverige, ska vi då förhandla
121
med Moskva om hjälp och understöd? En så-
dan situation förutsätter så stora opinionsförskjutningar i den svenska inrikespolitiken
att vi kan avfärda den ganska lätt i den överblickbara framtiden.
Men om Sovjetunionen är angriparen?
Ska vi då kunna få gensvar hos västmakterna
när vi ber om hjälp och understöd, och vår
neutralitetspolitik således har misslyckats?
Den svenska utrikespolitiken har inte gått
dem spårlöst förbi. Om politiska förutsättningar för sådan hjälp fanns för femton år
sedan, finns de nu i mycket mindre grad.
Man kan säga att trovärdigheten i den svenska neutralitetspolitiken därmed ökat. Man
kan också uttrycka det så, att denna politik
alltid har ett pris och att priset numera är
högre om politiken misslyckas.
Av ren egoism kan det naturligtvis ligga i
den andra supermaktens intresse att få
stopp på kriget för att beröva huvudmotståndaren frukterna av sin seger. Men det intresset avtar raskt om frukterna njutes redan i
krigets första dagar och angriparen snabbt
når sina mål. Gentemot sin fiende har Sverige då bibehållna förband, som dock inte kan
användas till att återta förlorat värdefullt
område. Inför sina nyfunna vänner har Sverige samma bibehållna förband, som är politiskt ointressanta. Den politiskt intressanta
geografin däremot har vi förlorat.
slutsatserna i fråga om den politiska
handlingsfriheten är flera:
– Handlingsfriheten är störst omedelbart
före, under och omedelbart efter anfallet.
Dess värde sjunker raskt efter invasionen
allteftersom fienden når sina primärmåL Ju
tidigare i skeendet, desto mer har vi att er- 122
bjuda eventuella vänner.
– Antalet kvarvarande svenska stridskrafter
är relativt ointressant om motståndarens redan nått sina förstahandsmål i Sverige. Har
vi kvar betydande stridskrafter när vi förlorat de värdefullaste delarna av landet har vi .
disponerat dem fel. Vi har inte använt dem
när motståndaren är mest sårbar – i invasionsskedeL Det är inte våra relativt sett små
stridskraftef utan just behåliandet av förstahandsmålen som är intressant för våra eventuella vänner. Bättre således att satsa de flesta stridskrafterna i början för att behålla
förstahandsmålen. Har vi väl förlorat dem
har också världen förlorat sitt intresse för
Sveriges vidare öden.
– Allra bäst är att maximera avskräckningsmomentet. Att försvara Sverige mot ett isolerat supermaktsanfall är nästan omöjligt.
Men man kan göra initialpriset så högt att
den tvekar. God beredskap mot smash-andgrab anfall är en sådan metod. Hög effekt
mot avancerade attackförband är en annan.
I praktiken är nämligen för supermakten
initialpriset nästan detsamma som totalpriset. Våra potentiella vänners vilja och förmå-
ga att hjälpa oss avtar med tiden som går
från invasionens början. Också för ett Sverige utan kärnvapen lämpar sig vissa sorters
stridskrafter bättre för avskräckning än för
försvar. Vissa stridskrafter, exempelvis svagt
beväpnade infanteriförband, kan användas
för försvar men har ingen avskräckande effekt i en stormakts kalkyl. De psykologiska
effekterna hos dem som kan planera angrepp mot oss spelar en större roll än tidigare. En svensk försvarsdoktrin som garanterar angriparen stora initialframgångar gör
honom benägen att ta chansen. Under en
period där supermakternas strategiska doktrin vid direkt konfrontation är ömsesidig
säker kärnvapenförstörelse, kan vår motståndare förändra ett status quo läge om han
uppträder snabbt och beslutsamt. Betydligt
svårare är att återgå till utgångspunkten. Resultatet kan lätt bli ett delat Sverige efter
fredsslutet.
Angrepp under pågående krig
Det scenario, som svenska planerare finner
mest troligt, är ett angrepp mot Sverige i
samband med pågående konflikt i Europa.
Den svenska marginalstrategin bygger på
förutsättningen att supermakterna bara kan
avdela marginella resurser mot ett andrahandsmål som Sverige. I själva verket är det
svårt att konstruera en situation i Europa,
där stormakterna under pågående konflikt
skulle kunna disponera så mycket som 20 %
av sina stridskrafter just mot Sverige. En
satsning på handlingsnivå l i ÖB 75 är därför krigsavhållande. Eftersom ett europeiskt
krig avgörs på de centraleuropeiska slätterna, finns det ingen anledning att avdela dyrbara resurser just mot Nordflanken. Endast
om striderna där råkat in i ett dödläge utan
att kärnvapen tagits i bruk, kan man tänka
sig att endera parten försöker skaffa sig en
fördel genom en framstöt mot Skandinavien.
Personligen anser jag att ett sådant scenario alltför mycket bygger på reminiscenser
från andra världskrigets första månader
med stillestånd på västfronten och konkurrerande manövrer i Skandinavien. Avgörande den gången var den tyska pansararme
som snabbt svepte västerut över Frankrike.
Normandieinvasionen som var början till
kontinentens befrielse hade inte kunnat genomföras om Tyskland hade haft kärnvapen. Men nu har båda supermakterna kärnvapen och Normandieinvasioner är inte
längre möjliga.
Men antag att våra planerare·har rätt, och
aggressionen mot oss utlöses just i denna situation. Hur bör då vår strategi skilja sig
från den i det isolerade anfallet, och hur
skiljer sig själva krigsförloppet? Våra möjligheter till förhandlingar om vapenstillestånd
och fred har i detta läge säkert uttömts redan före angreppet. Varför skulle vi invaderas om inte motståndaren redan tidigare hade undersökt sina möjligheter att betvinga
oss hotvägen? Återstår återigen således att
föra striden så att vi kan få hjälp. För Sverige
har ingen världsopinion tid om hela Europa
befinner sig i konflikt. Precis som i fallet
med det isolerade angreppet är således frå-
gan – vad har vi att erbjuda våra nyfunna
vänner annat än våra blåa ögon? Eftersom
vår motståndare anfallit oss i avsikt att vinna
fördelar eller för att säkra ett genomgångsområde till strategiskt viktigare områden, är
det dessa delar av den svenska geografin eller genomgångsområden som han är intresserad av. Han har naturligtvis inget egenintresse av att bekämpa svenska stridskrafter
eller civilbefolkning. Hans intresse är att så
snabbt som möjligt säkra dessa vitala områ-
den med så små förluster som möjligt. Hur
mycket stridskrafter vi har kvar efter hans
seger intresserar honom inte nämnvärt.
Detsamma gäller våra potentiella alliera- 123
de. Har vi förlorat intressanta delar av vår
geografi är de föga intresserade av hur mycket stridskrafter vi har kvar, eftersom dessa
stridskrafter ändå inte kan gå till motanfall.
Hade de kunnat det, så borde de ha gjort det
i den maximalt gynnsamma situationen, i
anslutning till vår kust och gräns. Men också
om den andra parten nu har större v i lj a att
komma till vår undsättning än när vi utsatts
för ett isolerat angrepp så är fö r m å g a n
betydligt sämre, eftersom man redan befinner sig i konflikt med vår huvudmotståndare. Viljan avtar liksom i det isolerade angreppets fall i proportion till de intressanta
områden som vi förlorar.
Också i detta fall är således slutsatserna
mycket pessimistiska i fråga om den politiska
handlingsfriheten. Vi kan möjligen köpa så-
dan handlingsfrihet genom ett segt fördrö-
jande försvar som undviker att vi blir grundligt slagna redan i början. Men den handlingsfrihet vi köper är praktiskt taget värdelös. Den innebär en frihet att kapitulera litet
senare, att möjligen behålla ett stympat Sverige tills konflikten i Centraleuropa vunnits
av den ena eller andra parten. Den innebär
frihet till eftergifter, inte till fördelar.
Bättre då att maximera avskräckningseffekten av den svenska försvarsmakten. Bättre än att komma i en situation där vi dyrbart
köper tid att göra eftergifter är att försöka
undvika situationen helt och hållet. Misslyckas avskräckningen och vi ändå blir anfallna,
är det säkerhetspolitiskt ganska ointressant
om vi förlorar snabbt eller långsamt. Men
höjer vi priset på inträdesbiljetten kanske inkräktaren avstår helt och hållet. Det enda
som intresserar en tänkbar motståndare är
124
hur han lyckas i början. Till skillnad från oss na värnpliktens grund. Har vi inte råd sätta
har alla våra tänkbara motståndare varit i in alla värnpliktiga i krigsorganisationen kan
krig och vet att man inte kan planera på vi gå till det franska systemet och utnyttja
längre sikt än några veckor, eftersom kriget dem vi bäst behöver efter värnplikten. Den
alltid tar en annorlunda vändning än man teknologiska utvecklingen är ett tveeggat
tänkt sig. Det är en paradox att vårt fina mi- svärd, och ny och effektiv teknologi behöver
litära planeringssystem kommer att fungera, inte bli dyrare än gammal. Utvecklingen
o m v i b a r a i n t e b li r a n g r i p n a. inom elektronik och laserområdet kan medslutsatser
Det finns således ett liv efter invasionen,
men det erbjuder inte mycket valfrihet. Vi
kan inte gå tillbaka till 1947. Den utrikespolitiska situationen har förändrats. Vi har inte
längre självklara vänner. Förutsättningarna
för den moderna krigföringen har också
förändrats från finska vinterkrigets 103 till
Yom Kippur-krigets 18 dagar.
Den handlingsfrihet vi tror oss köpa genom ett segt fördröjande försvar är friheten
att kapitulera senare. Bättre än en sådan frihet är förmågan att hålla landet utanför krig
genom en avskräckningsstrategi, som maximerar en potentiell fiendes förluster och
osäkerhet i ett tidigt skede av aggressionen.
Chansen att han då avstår ökar. Avstår han
inte förblir resten en tidsfråga.
Det försvar som vi behöver under det närmaste decenniet måste utformas för detta
ändamål. Det bör alltfort vila på den allmänföra en revolution inom den konventionella
krigföringen; en revolution som för första
gången sedan 1917 gynnar försvararen över
angriparen. Men än är vi inte där, och om vi
någonsin kommer dit beror på kvaliteten av
vår avancerade försvarsindustri och arten av
vårt förhållande till de stater, som ligger
längst framme på dessa områden. Under tiden, och i 1970- och 1980-talens säkerhetspolitiska miljö, bör vi ha en försvarsmakt
som maximerar vår avskräckningsförmåga.
Eftersom öppet krig är så föga troligt maximerar vi därmed också vår respekt i fredstid
och i tider av kris och spänning.
Som den berömde strategen Thomas
Schelling uttryckt saken anses ”realism” i regel vara det som man känner igen från tidigare konversationer. En sådan realism manar oss att bokstavligen trampa på i beredskapstidens ullstrumpor. Själv tror jag att
realism är att tänka efter, tänka framåt och
handla därefter.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner