Print Friendly

Ingegerd Troedsson; Skyddslingarna på Ekedalen

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

333
INGEGERD TROEDSSON:
Skyddslingarna på Ekedalen
I
den andra boken om sin uppväxt,
Skyddslingarna på Ekedalen, skriver
professor Hugo Hegeland, i dag riksdagman för moderaterna, om sin och
andra barns uppväxttid på Ekedalens
barnhem i Göteborg.
Hugo Hegeland: Skyddslingama på Ekedalen. Tre böckers förlag 1988
Mycket arbete har lagts ned på att spåra
dem som kom till Ekedalen och att följa
dem efter det de lämnat barnhemmet.
Men framför allt har boken kommit att bli
en hyllningsskrift till ”Mor”, Maria Martinson, som var föreståndare för hemmet
från år 1900 till dess hon pensionerades
1933.
Maria Martinson kom från en känd
värrnlandssläkt, utbildade sig till både
folkskollärare och lärare i syslöjd och undervisade några år i England innan hon
återvände till Sverige för att ta arbetet
som föreståndarinna för Ekedalens barnhem, ett hem som drevs med huvudsakligen frivilliga medel.
Vi får också lära känna de framstående
göteborgare som under olika tider satt i
hemmets styrelse.
När jag började läsa boken hade jag
väntat mig en grå och dyster skildring av
livet på ett barnhem med många tragiska
upplevelser och öden. Och visst finns
också sådana. Men framför allt speglar
boken den trygghet som kom dem till del
som hade turen(!) att bli intagna på Ekedalen.
Med undantag för någon ledig eftermiddag eller söndag fanns Mor alltid till
hands, oftast sittande tillsammans med
barnsköterskan vid ett stort bord i lekrummet, sysselsatt med att laga barnens
kläder. Livet på hemmet var mycket fast
inrutat och reglerna klara och bestämda.
Överträdelser bestraffades kännbart.
Mor var också mycket noga med barnens
uppträdande. Regeland berättar t ex om
att de en gång tillsammans med Mor spelade Knock-out, en engelsk version av
Fia-spelet. När han på skämt sa att nu ska
vi spela ”Knäck-ut” fick han genast lämna
spelet och gå upp på sitt sovrum!
Något stöpande av barnen i en och
samma form var det ingalunda fråga om.
Mor begärde att barnen skulle använda
sina gåvor och göra det bästa av dem. Så
långt möjligt försökte hon med styrelsens
hjälp att ordna för barnen efter deras speciella behov och önskemål. Några utskiljande barnhemskläder hade barnen definitivt inte. Barnen var individer och behandlades som sådana. En fantastisk
prestation med tanke på att barnhemmet
hyste trettio ”skyddslingar” i åldrarna
2-14 år som skulle tas om hand dygnet
runt, veckan runt, året runt och det endast
var fyra vuxna som hade hela ansvaret för
barnen, matlagningen och hemmet.
Hur annorlunda det kunde vara vid
andra barnhem fick unge Hugo en smärtsam inblick i, när han knappt 13 år gammal kördes ut från Ekedalen och kom till
Majornas barnhem, ”storindustri i barnavård”. Trots att Mor då var pensionerad
blev det hon som såg till att Hugo fick
lämna Majorna, bo i familj och fortsätta
sina studier.
Som ”Mor” hade Maria Martinson
barn i samma åldrar under alla sina trettiotre år vid Ekedalen. Varje år, påpekar
Hegeland, fick hon nya barn, utan födslovåndor, utan amning. Hon slapp de arbetsamma spädbarnsåren och tog emot barnen först vid tidigast två års ålder. Hon
334
styrde en storfamilj med alltid lika många
småbarn, mellanbarn och stora barn och
lika många pojkar som flickor.
Bokens senare kapitel hör enligt min
mening inte riktigt hemma i sammanhanget. Hugo Regeland berättar där om
sin vidare utbildning och sina upplevelser
i USA, Frankrike och i svensk akademisk
miljö. Breven och kontakterna med Mor
under denna tid kan dock rättfärdiga att
avsnitten tagits med i boken.
Hur beroendet av Mor fortsatte även
efter fullgjorda studier kommer ofta fram
i skildringarna. Hugo hade förlovat sig
med en högadlig kvinna, som tillsammans
med sin far och Hugo for till Göteborg för
att föreställas för Mor. Den blivande svärfadern var mycket intresserad av att varje
förmiddag i telefon diskutera ekonomi
och timade händelser, medan Hugo helst
ville arbeta ostört. Han blev allt mer irriterad och gjorde allt han kunde för att
undvika svärfadern in spe. Men när denne förklarade att han tänkte skriva till
Mor och tala om hur oartigt Hugo uppträdde, föll Hugo till föga!
I det avslutande kapitlet kritiserar Hegeland Socialstyrelsens beskrivning på
1950-talet av anstaltsvården som ”organiserad moderslöshet”. Ute i samhället,
utanför barnhemmen, växte naturligtvis
ännu fler moderslösa barn upp. Huruvida
ett barnhem är bättre än familj som uppväxtmiljö för ett moderlöst barn beror
främst på hur miljön är utformad.
Säkert är det så. Men hur många ”Mor”
som verkligen kunde räcka till för alla
barn, bry sig om dem, ställa krav på dem
och entusiasmera dem har funnits i sinnevärlden? Det räcker naturligtvis inte med
de bästa ambitioner, det torde vara få förunnat att också orka med de enorma krav
och den kravlöshet för egen del som arbetet på barnhemmet förde med sig.
Mor Maria Martinson är mer än värd
att hyllas.
Regeland anser uppenbarligen att han
själv farit väl på Mors barnhem: Uppväxt i
en familj hade jag sannolikt inte känt motsvarande ambition att uppfylla en kärleksfull moders och förväntansfull faders
förhoppningar om en framgångsrik levnadsbana. De hade nog lättare förlåtit sonen om han ej uppfyllt deras drömmar.
Avslutningsvis är det en positiv, intresseväckande och djupt engagerande bok
som Hugo Regeland har skrivit.
Pärmarför inbindning av årgång 1988
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, te! 08-667 59 55, eller genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 7 27 44-6.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism