Print Friendly

Inför valet

Av Redaktionen | 31 december 1954


1954


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

INFÖR VALET
FRAN de resande teatersällskapens tid berättas, att direktörerna,
när programmen inte ville dra, ofelbart brukade ta till det gamla
lustspelet »Andersson, Pettersson och Lundström». Det var en säker
sak, någonting att lita på, någonting som gav pengar i kassan. Det
statsbärande partiet i vårt land tillämpar en liknande taktik i valtider. Å ven där har man en piece de resistance. Om allt annat slår
slint, klarar man sig en bra bit med den omtyckta thrillern »Storfinansen». Erfarenheterna härvidlag tala ett oförtydbart språk.
Detta är anledningen till att medborgarna vartannat år – vi
ha ju numera allmänna val vartannat år här i landet – konfronteras med nämnda mysteriespel. »Storfinansem plockas av strävsamma valmakare fram ur malpåsarna till publik vädring. Den
stoppas in igen, så snart valet är över och den gjort sitt för denna
gång.- Vad menas månne då med »Storfinansen»Y Vilka äro de!
Hur många äro de! Vari består deras för land och folk ödesdigra
makU Ja, se det får man aldrig något riktigt besked om. Och det
är kanske just däri det fina i kråksången ligger.
Förr i världen talades det i agitationen gärna om »utsugare» och
»utsugna». Nu uttrycker man sig kanske en smula mera polerat,
åtminstone på ministerplanet. Men statsministern menar nog i alla
rall någonting ditåt, då han i valrörelsens början dunkelt ordade
>m samstämmigheten mellan höger och folkparti, vilken skulle
Jestå däri, att »de förenas av sin gemensamma misstro mot allt
;om minskar de stora kapitalintressenas makt och som ökar de
nånga människornas inflytande över vårt politiska liv».
Vad är nu detta för nonsens! Höger och folkparti mönstrade tillammans vid 1952 års andra kammarval 1468 644 röster mot
742 284 röster för socialdemokraterna. Skulle där nu över huvud
aget vara någon mening alls med statsministerns uttalande, så
ore det ju den, att de l 468 644 medborgarna som en man och en
vinna ställa sig bakom »de stora kapitalintressena», under det
tt de l 742 284 medborgarna företräda »de många människornas
tflytande». Går verkligen dylikt i folk!
‘··:.-… .. l
373
Inför valet
Ä ven en annan synpunkt kan läggas på fallet »Storfinansen»,
förlåt »de stora kapitalintressenas makt». Ena ögonblicket uppbygga, som sagt, socialdemokratiska propagandister sina åhörareskaror med insinuanta reflexioner om nämnda makt, beskrivande
dess »griparmar över näringslivet»- det brukar heta så i valtider
-ävensom dess landsskadliga verksamhet i största allmänhet samt
understrykande nödvändigheten av dessa ytterligare beskärande. I
andra ögonblicket låter man ett regn, ymnigt som denna sommars
eviga väta, ett regn av siffror och statistik strila ner över valmötena, allt i syfte att visa vårt näringslivs anpassningsförmåga,
dess landvinningar ute i världen, produktivitetens stegring, nationalproduktens ökning samt – framför allt givetvis – reallönens
oavlåtliga uppgång. Hur går nu det ena ihop med det andraf
En dylik motsägelsefullhet kan konstateras i många andra sammanhang. Den gäller exempelvis »de sociala förmånerna», allt
detta som medborgarna få »gratis», som det heter, av en välvillig
regering, all god gåvas givare. Månne dock inte luften håller på
att gå ur denna särdeles förenklade agitation~ Allt störe skaror
synas vara i färd med att komma till klarhet däröver, att de där
»förmånerna» får man själv betala till sista öret via skattsedeln
eller i annan ordning.
Ett ypperligt exempel härpå har allmänheten nyligen fått apropå
den allra senaste »förmånen», nämligen den obligatoriska sjukförsäkringen. Fr. o. m. den l januari 1955 skall nämligen i samband
med källskatten inbetalas avgifterna till denna försäkring. Det är
inga alldeles obetydliga belopp, det här kan bli fråga om. Den, som
har en årsinkomst av tjänst på 5 000 kr., får betala 103 kr. per år,
om han är ensamstående eller gift och hans hustru är förvärvsarbetande med egen inkomst av tjänst, medan han får betala 161
kr., om makan inte har förvärvsarbete. Sedan stiga beloppen, så
att den, som tjänar 14 000 kr., betalar 164 kr. per år, om han är
ensamstående eller är gift och hans hustru har egen inkomst av
tjänst, medan han får betala 222 kr., om makan inte har inkomst
av tjänst. Högre avgifter än dessa utgå ej. Dock får hållas i minne,
att medborgarna även via skattsedeln ha att bidraga till sjukförsäkringen. Enligt årets riksdagsbeslut uppgår nämligen statens
tillskott (=skattebetalarnas bidrag utöver försäkringsavgifterna)
till 218 milj. kr. per år.
Så förhåller det sig alltså med »gåvan ovanifrån» i detta fall.
Exemplet skulle kunna mångfaldigas. Måhända är det i medvetande om en börjande opinionssvängning i dessa angelägenheter
374
‘•.
Inför valet
som såväl statsministern som finansministern på sistone funnit sig
föranlåtna att, visserligen något motvilligt medge, att »de sociala
förmåner, som alla vilja ha, måste betalas med skatter».
Man har på skilda håll efterlyst idedebatten i årets valrörelse.
Den gamle kämpen Z. Höglund, som numera för en meditativ tillvaro fjärran från stridsbullret, finner sålunda läget i valrörelsen
enformigt, inga stora frågor, som man slåss om, ingenting som
eggar talare och väljare. »I ett sådant läge anser jag», säger han,
»det vore lyckligt, om debatterna rörde sig mera på det idepolitiska
planet.»
Det kan man hålla med om. Men är det inte just en dylik strävan,
som satt sin prägel på högerledarens valförkunnelse hela denna
sommar’ Oavlåtligt pekar han på frågeställningen översåtarundersåtar, som blivit så markerad i vårt moderna regleringssamhälle. Oavlåtligt kräver han plats för vad han brukar kalla »de
vanliga människorna». Hans övertygelse är att vi aldrig kunna
komma fram till sunda förhållanden, förän vi få en samhällsekonomi, som engagerar människorna själva i stället för att statsråd och »expertis» sitta och bestämma när, hur och· var vi skola
bygga, vem som får låna osv.
Jarl Hjalmarson erinrar om den offentliga debatten, exempelvis
när det varit fråga om att stärka rättssäkerheten och öka kontrollen över de styrandes sätt att tillämpa lagar och författningar.
Vi uppleva i dag något av samma strid, som tidigare rådde mellan
en alltför maktfullkomlig överhet och människornas behov av större
frihet. Den nuvarande koalitionsregimen har ju inte inneburit
annan förändring än att regeringen blivit ännu mera maktmedveten. Efter drygt två decenniers makt uppträda de precis som de
gamla makthavarna.
– Den nuvarande regimen är både anhängare av en fortsatt statlig expansion och motståndare till en stärkt rättslig kontroll av
sina åtgöranden, säger högerledaren. Han berör i uttalanden som
dessa och andra liknande väsentliga ting i dagens svenska samhällsliv. Att de styrande gärna söka glida undan debatten i denna
del är begripligt. Så mycket större anledning ha då högerns talesmän på folkmöten eller i pressen haft att inför avgörandet den
19 september för menige man blotta och belysa vad här verkligen
sker i det som synes ske, nämligen den svenska realdemokratiens
visserligen långsamma men dock påvisbara omvandling till en
formaldemokrati, där de många och slutliga avgörandena förläggas allt högre och högre upp till allt färre och färre, där avståndet
375
-. } ~.
Inför valet
från den ringe undersåten till den höge översåten blir allt längre
och längre.
– Det är en lång väg mellan Gustav Möller och mig, sade en
småbrukare för ett par år sedan. Järnvägsfolkets tidning Signalen,
som härförleden återgav historien, tillade: »Och vägen har näppeligen blivit kortare sen Sträng övertog ledningen i socialdepartementet.»
Det förhåller sig nog på det viset. Men det är ju en sak, som
väljarna kunna rätta till- och som de böra göra.
376

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner