Inför riksdagsvalet 1970
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BENGT COLLIANDER:
Inför riksdagsvalet 1970
Valet 1970 skymtar redan. Då skall
350 ledamöter väljas til den nya
enkammarriksdagen. Bland de nuvarande 384 ledamöterna av riksdagens
båda kamrar kommer konkurrensen
att bli hård om vilka som skall hamna
innanför murarna. Men överste
Bengt Colliander, verksam inom
Moderata samlingspartiet som ordförande i Oscarsföreningen i Stockholm,
understryker att vid detta viktiga val
får inga personliga hänsyn tagas.
Väljarna behöver stimulansen av
erkänt förstklassiga namn på listorna.
Riktigt vore att samtliga de nuvarande
riksdagsledamöterna ställde sina
platser till förfogande före nomineringarna. Detta vore ett rejält grepp
.som skulle göra urvalet lättare.
Partiledare och partisekreterare förklarar ofta i anslutning till valkommentarer under valnatten, att nu börjar på
allvar arbetet på nästa val. Någon överdrift har väl ofta legat i dessa uttalanden. Och de för en större allmänhet
mera märkbara valpolitiska utspelen
kömmer till tiden betydligt närmare valet i fråga. Men klart är, att partierna
i god tid måste påbörja och genomföra
ett mycket omfattande och tidskrävande politiskt och organisatoriskt förbe-o
redelsearbete. Valstrategien måste självfallet övervägas och beslutas. Valorganisationen skall planläggas och byggas
upp. Den ekonomiska sidan kan naturligtvis icke heller nonchaleras. Det viktigaste, svåraste och mest grannlaga i
detta förberedande arbete är dock att
pröva och utvälja de personer, som skall
uppföras på partiets valsedlar, och att
fastställa den mycket betydelsefulla ordningsföljden dem emellan.
Hur partibunden verksamheten i riksdagen numera än kan synas ha blivit,
får dock aldrig bortses från betydelsen
av de enskilda riksdagsmännens kvalitet. Denna är till syvende och sist avgörande för det inflytande och den respekt ett litet partis riksdagsgrupp kan
åtnjuta såväl i riksdagen som i valmännens och i allmänhetens ögon. Just valmännens och allmänhetens uppfattning
om riksdagsmännen är av inte ringa betydelse även för partiets anseende och
därmed också för dess valutsikter. Häri
ligger också något av grunden för och
det berättigade i hela vår representativa
438
demokrati. Ett litet parti, företrätt av
representanter, som var och en förenar
politisk kunnighet med moralisk resning
och omdöme i vidaste bemärkelse, är
heller ingalunda dömt till betydelselöshet. På detta finns det exempel både
från vårt eget land och från utlandet.
Och under i varje fall överskådlig tid
framöver kommer Moderata samlingspartiet att befinna sig i minoritetsställning, vara ett litet parti. Vad som brister i kvantitet måste kompenseras med
kvalitet.
Det är naturligt, att ett parti efter
ett genomfört val – antingen detta gått
bra eller dåligt – vill ge den syn på
seger eller nederlag, som ur partiets allmänna synpunkter just i den föreliggande situationen kan anses vara mest
betydelsefull. Det är väl inte alltid vi
är beredda att med hull och hår acceptera den argumentation, som ges. Den
överensstämmer kanske inte med hur vi
själva upplevt valet med dess frågeställningar. Men vi måste komma ihåg, att
partiet ger den i vissa bestämda syften,
t ex för att effektivast möjligt försöka
utnyttja en vunnen framgång eller för
att mana till mod och tillförsikt, trots
en motgång. En frågeställning, som tyvärr mera sällan i dessa sammanhang
tas upp, är hur namnen på partiets valsedlar, hur kvaliteten på de aktuella
riksdagskandidaterna kan ha påverkat
valets utgång. Till en del kan väl detta
bero på vårt valsystem, som – sedan
valsedlarna spikats – icke inspirerar till
någon vidare diskussion om personer.
Man räknar i antal röster och i antal
mandat men tar i sammanhanget inte
upp det viktigaste, personerna, manmskorna bakom mandaten.
Människorna och mandaten
Många tecken tyder på att de personliga aspekterna övar en inverkan på valresultatet, som man inte skall underskatta. En känsla av vanmakt hos valmännen ifråga om möjligheterna att i.
realiteten kunna påverka personvalen
tillsammans med bristande förtroende
för enstaka kandidaters kapacitet och
förmåga samt kanske också politiska
vilja har lett till en viss resignation och
kanske till och med till defaitism inom
våra led. Detta kan i sin tur leda till
en ökande likgiltighet för politiska val
och därmed till ökat valskolk. Kanske
finns just nu väl så mycket att vinna
i röster och mandat genom att motverka valskolk bland våra sympatisörer
som genom att försöka vinna proselyter
från andra partier. Det kan alltså finnas skäl att fundera djupare över de
personliga momenten i valarbetet. Kanske kan en väg att bryta tendenser till
resignation och defaitism vara att stimulera till en livligare och öppnare debatt i nomineringsarbetet.
Viktigt är därför, att det nuvarande·
valsystemets avigsidor icke får hindra
oss från att till det yttersta tillvarataga.
de möjligheter, som trots allt finns att
påverka de politiska valen genom diskussion om aktuella kandidaters kvali–
fikationer. Inom Moderata samlingspartiet torde på många håll föreligga ett
avsevärt intresse härför. Även inom det
nuvarande valsystemets ram finns förutsättningar för att ge våra riksdagsval
en betydligt mera personlig prägel än
hittills. Alla partiinsatser och aktiva politiker – inklusive riksdagsmännen! –
borde känna det som en bjudande plikt
att sätta in all kraft och energi på att
göra vad som göras kan i detta avseende.
Vad väntar 1970?
Den nya författningen och valet 1970
medför bl a att tvåkammarriksdagen om
151+233=384ledamöter from januari 1971 skall ersättas med en kammare
om 350 ledamöter. Även om någon avgång kan bli självklar på grund av åldersskäl eller dylikt, kommer denna
minskning med 34 mandat säkerligen
att medföra skärpt konkurrens mellan
de nuvarande riksdagsmännen, när det
gäller att försöka säkra valbar plats på
de blivande valsedlarna. I den nuvarande riksdagen förfogar Moderata samlingspartiet över 25 + 32 =57 mandat, i
1970 års 55 mandat. I den nya kommer partiet att förfoga över sammanlagt 52 mandat, om siffrorna från det
dåliga valet 1968 skulle tillämpas på
det nya valsystemet. Då innebär detta
också, att kommunisterna icke klarar sig
över den nyinförda 4 °/o-spärren och
alltså blir utan mandat. Skulle kommunisterna däremot genom vinster från so- 439
cialdemokraterna komma över denna
gräns, kommer – frånsett de direkta socialdemokratiska mandatförlusterna –
detta även att minska alla icke-kommunistiska partiers mandatantal genom inverkan av den ”tröskeleffekt”, som uppstår vid 4 °/o-gränsen. Detta kan i sin
tur leda till betydelsefulla förskjutningar i fråga om partiställningen i den nya
riksdagen, något som även kan påverkas genom borgerliga vinster, dels inom
den del av valmanskåren, som har sin
hemvist inom gränsområdet mellan socialdemokrati och borgerlighet, dels inom gruppen tidigare valskolkare.
Fr o m 1970 års val är också nytt, att
partierna – frånsett 4 °/o-spärren –
blir representerade i den nya riksdagen
i rätt proportion i förhållande till sina
totala röstetal i hela riket. Detta åstadkommes genom att 40 av de 350 mandaten används som ”utjämningsmandat”
eller ”rikstilläggsmandat”. Alla ”taktiska” spekulationer om vilket borgerligt
parti, som i en viss situation kan vara
närmast att vinna eller förlora ett mandat i förhållande till något av de socialistiska partierna blir med detta förfarande helt meningslösa. En lagd röst får
– frånsett 4 %-spärren – alltid sitt
värde, där den är lagd. Den ökar möjligheten till mandat inom den egna kretsen samtidigt som den ökar det för partiets totala mandatantal avgörande totala riksröstetalet. De kommande riksdagsvalen blir ur medborgarnas synpunkt som väljare klarare, mera entydiga och mera rättvisa än tidigare.
440
Tävlan om mandaten
Det kan alltså konstateras, att det är
betydelsefullt att de personella kvali~
tersaspekterna får en framskjuten plats
vid förberedelserna till riksdagsval.
Otvivelaktigt skulle detta medföra en
mycket önskvärd politisk stimulans och
därmed motverka tendenser till valskolk. Samtidigt medför nyheter i den
nya författningen, att avgivna röster får
ett rättvisare värde vid mandatfördelningen än tidigare. Dessa synpunkter
bör på alla håll uppmärksammas inför
det förestående valet 1970. Med kraft
och energi måste alla möjligheter som
finns att tillgodose dem tillvaratas. En
första förutsättning härför är att alla
kandidater får börja tävlan om platserna på valsedlarna från samma utgångspunkt. Nomineringsarbetet måste
få ske under förutsättningslösa omständigheter, utan ”teknisk” påverkan
av att någon redan nu är riksdagsman.
Rent personliga hänsyn får inte motivera en nominering. Enklaste sättet att
nå detta mål är att samtliga våra nuvarande riksdagsmän – för undvikande av varje möjlighet till missförstånd
– förutsättningslöst ställer sina riksdagsmandat till förfogande. Detta bör
dessutom göras skriftligt till vederbö-
rande valorganisation, så att inga missförstånd om vederbörandes ärliga avsikt kan uppstå. En sådan åtgärd skulle
skapa ett klart, rejält och otvetydigt förhållande mellan riksdagsmän och valorganisationer inför nomineringsarbetet.
Det skulle också tvinga riksdagsmän till
en kanske stundom nyttig självprövnmg.
Självfallet kommer åtskilliga av de
nuvarande riksdagsmännen att på nytt
nomineras på valbar plats. Men ibland
kan det säkerligen vara bättre att pröva
en ny man eller kvinna i riksdagen
framför att återvälja någon, som man
redan konstaterat icke helt passar för
detta uppdrag och icke uppfyllt förväntningarna. Den till tre år förkortade
mandattiden, något som i övrigt kan
vara på både gott och ont, ger också i
framtiden möjlighet till en snabbare avlösning av riksdagsmän, som av en eller
annan anledning förbrukats.
Politiska ambitioner i förening med
vanliga mänskliga svagheter försvårar
allt arbete, som har att göra med värderingar av människors lämplighet för
betydelsefulla politiska förtroendeposter. Viktigt är att partipolitiska diskussioner om kandidaters kvalifikationer
hålls på ett ur allmän moralisk synpunkt högt plan, där endast relevanta
kvalifikationer vägas mot varandra. Det
krävs ett inte ringa mått av självdisciplin och självkontroll också av alla dem,
som deltar i nomineringsarbetet. Det får
icke bli så, att personbedömningen do~
mineras av några få i hög position under någon sorts täckmantel av typen ”vi
som vet bäst”.
Motsvarar urvalet av kandidater de
krav på kvalitet i vidaste bemärkelse,
som de presumtiva väljarna har rätt att
ställa, har den första förutsättningen för
ett gott val tillgodosetts.
Inför riksdagsvalet 1970
Valet 1970 skymtar redan. Då skall
350 ledamöter väljas til den nya
enkammarriksdagen. Bland de nuvarande 384 ledamöterna av riksdagens
båda kamrar kommer konkurrensen
att bli hård om vilka som skall hamna
innanför murarna. Men överste
Bengt Colliander, verksam inom
Moderata samlingspartiet som ordförande i Oscarsföreningen i Stockholm,
understryker att vid detta viktiga val
får inga personliga hänsyn tagas.
Väljarna behöver stimulansen av
erkänt förstklassiga namn på listorna.
Riktigt vore att samtliga de nuvarande
riksdagsledamöterna ställde sina
platser till förfogande före nomineringarna. Detta vore ett rejält grepp
.som skulle göra urvalet lättare.
Partiledare och partisekreterare förklarar ofta i anslutning till valkommentarer under valnatten, att nu börjar på
allvar arbetet på nästa val. Någon överdrift har väl ofta legat i dessa uttalanden. Och de för en större allmänhet
mera märkbara valpolitiska utspelen
kömmer till tiden betydligt närmare valet i fråga. Men klart är, att partierna
i god tid måste påbörja och genomföra
ett mycket omfattande och tidskrävande politiskt och organisatoriskt förbe-o
redelsearbete. Valstrategien måste självfallet övervägas och beslutas. Valorganisationen skall planläggas och byggas
upp. Den ekonomiska sidan kan naturligtvis icke heller nonchaleras. Det viktigaste, svåraste och mest grannlaga i
detta förberedande arbete är dock att
pröva och utvälja de personer, som skall
uppföras på partiets valsedlar, och att
fastställa den mycket betydelsefulla ordningsföljden dem emellan.
Hur partibunden verksamheten i riksdagen numera än kan synas ha blivit,
får dock aldrig bortses från betydelsen
av de enskilda riksdagsmännens kvalitet. Denna är till syvende och sist avgörande för det inflytande och den respekt ett litet partis riksdagsgrupp kan
åtnjuta såväl i riksdagen som i valmännens och i allmänhetens ögon. Just valmännens och allmänhetens uppfattning
om riksdagsmännen är av inte ringa betydelse även för partiets anseende och
därmed också för dess valutsikter. Häri
ligger också något av grunden för och
det berättigade i hela vår representativa
438
demokrati. Ett litet parti, företrätt av
representanter, som var och en förenar
politisk kunnighet med moralisk resning
och omdöme i vidaste bemärkelse, är
heller ingalunda dömt till betydelselöshet. På detta finns det exempel både
från vårt eget land och från utlandet.
Och under i varje fall överskådlig tid
framöver kommer Moderata samlingspartiet att befinna sig i minoritetsställning, vara ett litet parti. Vad som brister i kvantitet måste kompenseras med
kvalitet.
Det är naturligt, att ett parti efter
ett genomfört val – antingen detta gått
bra eller dåligt – vill ge den syn på
seger eller nederlag, som ur partiets allmänna synpunkter just i den föreliggande situationen kan anses vara mest
betydelsefull. Det är väl inte alltid vi
är beredda att med hull och hår acceptera den argumentation, som ges. Den
överensstämmer kanske inte med hur vi
själva upplevt valet med dess frågeställningar. Men vi måste komma ihåg, att
partiet ger den i vissa bestämda syften,
t ex för att effektivast möjligt försöka
utnyttja en vunnen framgång eller för
att mana till mod och tillförsikt, trots
en motgång. En frågeställning, som tyvärr mera sällan i dessa sammanhang
tas upp, är hur namnen på partiets valsedlar, hur kvaliteten på de aktuella
riksdagskandidaterna kan ha påverkat
valets utgång. Till en del kan väl detta
bero på vårt valsystem, som – sedan
valsedlarna spikats – icke inspirerar till
någon vidare diskussion om personer.
Man räknar i antal röster och i antal
mandat men tar i sammanhanget inte
upp det viktigaste, personerna, manmskorna bakom mandaten.
Människorna och mandaten
Många tecken tyder på att de personliga aspekterna övar en inverkan på valresultatet, som man inte skall underskatta. En känsla av vanmakt hos valmännen ifråga om möjligheterna att i.
realiteten kunna påverka personvalen
tillsammans med bristande förtroende
för enstaka kandidaters kapacitet och
förmåga samt kanske också politiska
vilja har lett till en viss resignation och
kanske till och med till defaitism inom
våra led. Detta kan i sin tur leda till
en ökande likgiltighet för politiska val
och därmed till ökat valskolk. Kanske
finns just nu väl så mycket att vinna
i röster och mandat genom att motverka valskolk bland våra sympatisörer
som genom att försöka vinna proselyter
från andra partier. Det kan alltså finnas skäl att fundera djupare över de
personliga momenten i valarbetet. Kanske kan en väg att bryta tendenser till
resignation och defaitism vara att stimulera till en livligare och öppnare debatt i nomineringsarbetet.
Viktigt är därför, att det nuvarande·
valsystemets avigsidor icke får hindra
oss från att till det yttersta tillvarataga.
de möjligheter, som trots allt finns att
påverka de politiska valen genom diskussion om aktuella kandidaters kvali–
fikationer. Inom Moderata samlingspartiet torde på många håll föreligga ett
avsevärt intresse härför. Även inom det
nuvarande valsystemets ram finns förutsättningar för att ge våra riksdagsval
en betydligt mera personlig prägel än
hittills. Alla partiinsatser och aktiva politiker – inklusive riksdagsmännen! –
borde känna det som en bjudande plikt
att sätta in all kraft och energi på att
göra vad som göras kan i detta avseende.
Vad väntar 1970?
Den nya författningen och valet 1970
medför bl a att tvåkammarriksdagen om
151+233=384ledamöter from januari 1971 skall ersättas med en kammare
om 350 ledamöter. Även om någon avgång kan bli självklar på grund av åldersskäl eller dylikt, kommer denna
minskning med 34 mandat säkerligen
att medföra skärpt konkurrens mellan
de nuvarande riksdagsmännen, när det
gäller att försöka säkra valbar plats på
de blivande valsedlarna. I den nuvarande riksdagen förfogar Moderata samlingspartiet över 25 + 32 =57 mandat, i
1970 års 55 mandat. I den nya kommer partiet att förfoga över sammanlagt 52 mandat, om siffrorna från det
dåliga valet 1968 skulle tillämpas på
det nya valsystemet. Då innebär detta
också, att kommunisterna icke klarar sig
över den nyinförda 4 °/o-spärren och
alltså blir utan mandat. Skulle kommunisterna däremot genom vinster från so- 439
cialdemokraterna komma över denna
gräns, kommer – frånsett de direkta socialdemokratiska mandatförlusterna –
detta även att minska alla icke-kommunistiska partiers mandatantal genom inverkan av den ”tröskeleffekt”, som uppstår vid 4 °/o-gränsen. Detta kan i sin
tur leda till betydelsefulla förskjutningar i fråga om partiställningen i den nya
riksdagen, något som även kan påverkas genom borgerliga vinster, dels inom
den del av valmanskåren, som har sin
hemvist inom gränsområdet mellan socialdemokrati och borgerlighet, dels inom gruppen tidigare valskolkare.
Fr o m 1970 års val är också nytt, att
partierna – frånsett 4 °/o-spärren –
blir representerade i den nya riksdagen
i rätt proportion i förhållande till sina
totala röstetal i hela riket. Detta åstadkommes genom att 40 av de 350 mandaten används som ”utjämningsmandat”
eller ”rikstilläggsmandat”. Alla ”taktiska” spekulationer om vilket borgerligt
parti, som i en viss situation kan vara
närmast att vinna eller förlora ett mandat i förhållande till något av de socialistiska partierna blir med detta förfarande helt meningslösa. En lagd röst får
– frånsett 4 %-spärren – alltid sitt
värde, där den är lagd. Den ökar möjligheten till mandat inom den egna kretsen samtidigt som den ökar det för partiets totala mandatantal avgörande totala riksröstetalet. De kommande riksdagsvalen blir ur medborgarnas synpunkt som väljare klarare, mera entydiga och mera rättvisa än tidigare.
440
Tävlan om mandaten
Det kan alltså konstateras, att det är
betydelsefullt att de personella kvali~
tersaspekterna får en framskjuten plats
vid förberedelserna till riksdagsval.
Otvivelaktigt skulle detta medföra en
mycket önskvärd politisk stimulans och
därmed motverka tendenser till valskolk. Samtidigt medför nyheter i den
nya författningen, att avgivna röster får
ett rättvisare värde vid mandatfördelningen än tidigare. Dessa synpunkter
bör på alla håll uppmärksammas inför
det förestående valet 1970. Med kraft
och energi måste alla möjligheter som
finns att tillgodose dem tillvaratas. En
första förutsättning härför är att alla
kandidater får börja tävlan om platserna på valsedlarna från samma utgångspunkt. Nomineringsarbetet måste
få ske under förutsättningslösa omständigheter, utan ”teknisk” påverkan
av att någon redan nu är riksdagsman.
Rent personliga hänsyn får inte motivera en nominering. Enklaste sättet att
nå detta mål är att samtliga våra nuvarande riksdagsmän – för undvikande av varje möjlighet till missförstånd
– förutsättningslöst ställer sina riksdagsmandat till förfogande. Detta bör
dessutom göras skriftligt till vederbö-
rande valorganisation, så att inga missförstånd om vederbörandes ärliga avsikt kan uppstå. En sådan åtgärd skulle
skapa ett klart, rejält och otvetydigt förhållande mellan riksdagsmän och valorganisationer inför nomineringsarbetet.
Det skulle också tvinga riksdagsmän till
en kanske stundom nyttig självprövnmg.
Självfallet kommer åtskilliga av de
nuvarande riksdagsmännen att på nytt
nomineras på valbar plats. Men ibland
kan det säkerligen vara bättre att pröva
en ny man eller kvinna i riksdagen
framför att återvälja någon, som man
redan konstaterat icke helt passar för
detta uppdrag och icke uppfyllt förväntningarna. Den till tre år förkortade
mandattiden, något som i övrigt kan
vara på både gott och ont, ger också i
framtiden möjlighet till en snabbare avlösning av riksdagsmän, som av en eller
annan anledning förbrukats.
Politiska ambitioner i förening med
vanliga mänskliga svagheter försvårar
allt arbete, som har att göra med värderingar av människors lämplighet för
betydelsefulla politiska förtroendeposter. Viktigt är att partipolitiska diskussioner om kandidaters kvalifikationer
hålls på ett ur allmän moralisk synpunkt högt plan, där endast relevanta
kvalifikationer vägas mot varandra. Det
krävs ett inte ringa mått av självdisciplin och självkontroll också av alla dem,
som deltar i nomineringsarbetet. Det får
icke bli så, att personbedömningen do~
mineras av några få i hög position under någon sorts täckmantel av typen ”vi
som vet bäst”.
Motsvarar urvalet av kandidater de
krav på kvalitet i vidaste bemärkelse,
som de presumtiva väljarna har rätt att
ställa, har den första förutsättningen för
ett gott val tillgodosetts.