Print Friendly

Inför en säkerhetskonferens

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LASZLO HAMORI:
Inför en säkerhetskonferens
Dr jur Laszlo Hamori är välkänd för
Svensk Tidskrifts läsare för sina utrikespolitiska översikter. Den föreliggande
skulle kunna kallas Avspänning i Europa,
spänning i Asien. I nuvarande läge, som
inge,n vet hur länge det varar, försöker
Sovjetunionen få till stånd en säkerhetskonferens. Hjälp med kapital och med
teknik skulle komma väl till pass för den
stagnerande östeuropeiska ekonomin. Som
ersättning kan komma ett erkännande av
EEC, och det har redan visat sig att kritiken mot EEC och mot de länder, som
söker inträde där, har avtagit betydligt
i rysk press. Samtidigt utvecklas förhållandet mellan Moskva och Peking alltmer
till ett kallt krig, fört på alla platser där
rysk och kinesisk kommunism konfronteras
med varandra, och det är över hela Asien
men också i Afrika. Ett frågetecken är i
detta läge Japan, som så länge som möjligt undviker att bli militär stormakt för
att få förbli en ekonomisk.
Det var sommaren 1955 som Moskva, med
Chrustjovs visit i Belgrad och undertecknandet av statsfördraget med Österrike,
inledde avspänningspolitiken i Europa.
Det dröjde 16 år tills denna politik kom
till ett avgörande skede: överenskommelsen om Västberlin. Kvarnarna mal verkligen långsamt.
Strävan efter avspänning utmärktes av
flera avbrott och återfall redan under
Chrustjovs tid och stagnerade under de
första åren efter hans fall. När sedan nya
initiativ togs, kom sexdagarskriget i Mellersta Östern och därefter ockupationen
av Tjeckoslovakien som hinder på vägen
till avspänningspolitikens vidare utveckling.
Det skulle dock vara orättvist att skriva
det långa dröjsmålet endast på Moskvas
räkning. Avspänningens sine qua non var
någon slags lösning på den synnerligen invecklade Tysklandsfrågan. Och under sextiotalet var den allmänna opinionen i
Västtyskland inte mogen att
en annan lösning än återföreningen av de
två tyska staterna.
Otvivelaktigt är det huvudsakligen
Willy Brandts och den västtyska socialdemokratins förtjänst att majoriteten av
västtyskarna har insett att i politiken måste man räkna med realiteterna. För
få västtyskarna att komma till denna insikt, behövdes dock mer än bara ”‘”‘·”~·–· •
Brandts mod: USA:s försvagade ”La..•uuu151
i Västeuropa, Sovjetunionens
rade beslutsamhet att inte låta rubba
östeuropeiska dominans, den östtyska
tens inre och yttre stabilisering och
men inte minst, den goda ekonomiska situationen i Västtyskland. Säkerligen var
det också en viktig bidragande faktor att
majoriteten av de många miljonerna flyktingar österifrån redan är gamlingar och
nos deras, i det västtyska välståndet upplfUXna barn verkar längtan efter det förlorade »Heimat» inte vara så stark.
Berlin-överenskommelsen är undertecknad, förhandlingar om detaljer är i gång.
Följden och fortsättningen blir att Bundestag, det västtyska parlamentet, i början
av 1972 ratificerar de icke-angreppspakter med Sovjetunionen och Polen, som
bl a betyder att också Västtyskland erkänner Oder-Neisse linjen som Polens västgräns. Nästa stadium är också redan förutsett: upptagandet av de två tyska staterna i FN, vilket innebär också Östtysklands erkännande som suverän stat.
Trygghet och ordning
Man räknar med att den av Moskva så
länge propagerade europeiska säkerhetskonferensen troligen kommer att äga rum
hösten 1972: det var priset som väststaterna betalade för Moskvas kompromisser i Berlinfrågan.
Vad man syftar till i Moskva med sä-
kerhetskonferensen har framkommit tydligt under de sista åren. Det ena målet
är att få teknik- och kapitalbidrag från
Västeuropa, huvudsakligen från det mest
kapitalstarka landet där, Västtyskland.
Den stagnerande sovjetiska och östeuropeiska ekonomin är i stort behov av denna
hjälp. Den bilfabrik, som FIAT byggde i
23
Ural, och den stora affären om leveranser
av oljeledningsrör visar vägen till en vidare utveckling av ekonomiskt samarbete
mellan Västeuropa och Östblocket.
Vid säkerhetskonferensen kommer Sovjetunionen också att söka få USA och de
västeuropeiska staterna att erkänna och
garantera de nuvarande gränserna i Östeuropa, alltså sovjetdominansen där. Som
förskottsprestation har Moskva utfärdat
order till de västeuropeiska kommunistpartierna att upphöra med revolutionära paroller och orostiftande verksamhet. I stället skall kommunisterna sträva efter samarbete med socialdemokraterna och »progressiva» borgerliga kretsar.
En annan eftergift i avspänningens intresse är att Moskva är berett att erkänna
EEC och inte lägga hinder i vägen för dess
vidare utveckling. Kommunistpressen har
redan bromsat sin kampanj mot den gemensamma marknaden, ja den skriver då
och då om en blivande kontakt mellan
COMECON, den ekonomiska samarbetsorganisationen inom Östblocket, och EEC.
Moskva börjar också framhäva möjligheten av en överenskommelse med USA
om nedtrappning av de militära styrkorna
i Öst- resp Västeuropa. Eftersom Washington planerar en minskning av sina
truppkontingenter i Europa efter 1972,
måste detta sovjetiska erbjudande betraktas som en fredsgest. Som en från västsidan utgående avspänningsåtgärd kan man
räkna med att Bonn-regeringen beslutat
att förkorta värnpliktstiden i Västtyskland
från 18 till15 månader.
24
Med Kina i ryggen
Förutom ekonomiska orsaker finns dock
en annan och minst lika stark anledning
till Moskvas strävande till en avspänning
i Europa. Sedan de väpnade sammanstötningarna vid Ussuri-floden har förhållandet mellan Moskva och Peking ständigt
skärpts. Hatet mot och rädslan för Kina
når ibland hysteriska höjder i sovjetiska
massmedia. Både Kina och Sovjetunionen
har stora militära styrkor vid gränsen, och
de två kommunistiska maktcentra överöser
varandra med invecklade förolämpningar.
Den svårartade konflikten fyller hela
den asiatiska sfären med spänningar och
konfrontationer- inte för att sådana annars skulle saknas. Det tillhör dock det
kalla krigets spelregel att huvudmotståndarna strävar efter att skaffa sig förbundna och att utöka sitt inflytande på varandras bekostnad. För detta ändamål använder Peking och Moskva sådana medel som
förr båda stämplade som typiska kännetecken för den amerikanska imperialismen:
påtryckningar, intriger, vapensändningar
och dollardiplomati. Praktiskt taget i hela
Asien, från Mellersta Östern till Nordkorea, rullar rubel från Moskva och yuan
från Peking, samtidigt som vapenlaster till
ett land sänds från Sovjetunionen, till ett
annat från Kina och till vissa länder (som
t ex Ceylon) från bägge.
Två faktorer har skärpt det kalla kriget mellan de två kommunistiska stormakterna under den sista tiden. Den första var
förändringen i USA:s Asienpolitik, den
andra att starka enheter ur den sovjetiska
flottan allt oftare visar sig i Indiska Oceanen.
President Nixon har enligt sin i juni
1969 på ön Guam förkunnade doktrin
börjat återkalla huvuddelen av den amerikanska militärkontingenten från Sydkorea
och Sydvietnam, har till en del gett upp
militärbasen på ön Okinawa och har minskat USA:s militära engagemang i Japan,
Taiwan, Thailand och Filippinerna. Det
amerikanska disengagemanget i Asien öppnade möjligheten till ett närmande mellan Peking och Washington, vilket ledde
till att president Nixon inbjöds till den kinesiska huvudstaden. Mao-regimen har
övertygats om att USA ej hyser aggressiva
planer mot Kina, och denna övertygelse
möjliggör för Peking att kunna koncentrera hela sin uppmärksamhet på »den riktiga fienden» – Sovjetunionen. Koncentrationen består däri, att den kinesiska diplomatin aktiviserar sig i hela Sydasien.
Det är självklart att den sovjetiska diplomatin svarar på de kinesiska diplomatiska attackerna med kraftiga motattacker.
Moskvas hittills största framgång i detta
sammanhang verkar vara vänskapspakten
med Indien, som förr eller senare kommer att få följden att den sovjetiska flottan får några baser på de indiska kusterna.
Som motvikt till denna pakt närmar sig
Indiens ärkefiende, Pakistan, ännu mer än
tidigare Peking och fick också hjälp till inbördeskriget i Östpakistan.
I Mellersta Östern pågår också en diplomatisk duell mellan Moskva och Peking; för närvarande leder Sovjetunionen,
men Kina är också etablerat t ex i Sydjenen, i den palestinska gerillarörelsen och
1yligen också i Sudan.
Intrigspel, blandat med överbud, är i
(ång mellan de två kommunistiska stornakterna i Ceylon, Afganistan, Malaysia,
~urma och Iran. I Indonesien däremot
>Örjar Sovjetunionen vinna terräng gelom ekonomiska favörer, som ges utan
1änsyn till hur många kommunister som
>lev avrättade av den indonesiska mili- :ärjuntan.
·apan, ett frågetecken
)et japanska ö-riket är i dag inte en miitärmakt, däremot en ekonomisk makt.
)et kan bli avgörande för det kalla kriget
nellan Moskva och Peking på vems sida
apanerna ställer sig. Moskva har redan
ämnat fördelaktiga erbjudanden åt den
apanska ekonomin att delta i Sibiriens
:konomiska exploatering. Tokyo ställer
lock krav på Kurilerna, som Sovjetuniolen ockuperade vid slutet av andra världs- ;riget, och Moskva är för närvarande inte
>enäget att uppfylla detta krav, som kunle bli ett farligt prejudikat.
Peking hyser föga vänliga tankar om
len nuvarande regeringen i Japan, som
den kinesiska ministerpresidenten Chou
beskylls för att återuppliva den jamilitarismen. Det är anledningen
Peking ser farhågor i att det ja- 25
panska inflytandet ökar i Sydkorea, Taiwan och Malaysia. Men i Japan, även inom det regerande liberal-demokratiska
partiet, är starka krafter i gång för en försoning med Kina. Den kinesiska marknaden med 7-800 miljoner konsumenter
utövar en stor lockelse på den japanska
exportindustrin.
USA, slutligen, tänker säkerligen inte
uppge alla sina intressen i Asien. Just nu
härskar en förklarlig olust, blandad med
isolationistiska önskningar, i Washington,
men sådana stämningar brukar vara tidsbegränsade. Det kan lätt hända att efter
en viss tid USA återigen kommer att intensifiera sin politik i Asien. I varje fall
finns de amerikanska flyg- och flottbaserna i Sydkorea, Japan, på Taiwan och
Filippinerna kvar, även om just nu mest
i malpåsar.
Världens tre största makter – med Japan inberäknat t o m fyra – har direkta
och i många sammanhang divergerande
intressen i Asien. Detta betyder säkerligen
inte lugn och fred för de asiatiska folkmassorna. Som tur är, har Västeuropa inte råd och inte heller intresse att blanda
sig in i det stora asiatiska maktspelet.
Världspolitikens tyngdpunkt skjutes över
från Europa till Asien och det betyder att
Västeuropa kan få en lugnare period.
Hur länge den varar vet ingen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner