Print Friendly

Inför 1965 års jordförvärvslag

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

158
INFÖR 1965 ÅRS JORDFÖRVÄRVsLAG
Fil. kand. Leif Brink, sedan
några månader bitr. redaktionssekreterare i Svensk Tidskrift ger här bakgrunden till
jordförvärvslagstiftningen i
Sverige. Han tecknar också
motiven till den nya lagen och
ger en allsidig belysning av
frågeställningarna.
Före vårriksdagens slut torde vi
få en ny svensk jordförvärvslag,
den fjärde i ordningen med detta
namn efter 1945, 1948 och nu gällande 1955 års.
Man har diskuterat denna lagstiftnings nödvändighet liksom dess
ursprung. Det bör då observeras,
att inte ens 1945 års lag var den
första jordförvärvslagen i egentlig
mening.
Jordförvärvskontrollen före 1955
års lag
Vi kan idag räkna med fyra jordförvärvslagar i Sverige: bolagsförbudslagen, 1916 års utlänningslag
och bulvanlagen samt den lag,
som i dagligt tal bär namnet jordförvärvslagen, dvs. lag om inAv fil. kand. LEIF BRINK
skränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet.
Om all lagstiftning gäller, att
den har sin grund i sociala och
ekonomiska förhållanden. Det vill
då synas som om de förstnämnda
lagarna hade sin grund i förhållanden u~4er och kring första världskriget, medan jordförvärvslagen är
en efterkrigsskapelse. Så är emellertid inte fallet.
Kontroll över jorden har funnits
sedan urminnes tider, socialt eller
fiskalt betingad. Det mest markanta draget finner man i äldre
tiders arvslagstiftning Ättetanken
bjöd att jorden – den enda säkra
förmögenhetsplaceringen -ej1finge
gå ur släkten. Resultatet blev dels
den olika arvsrätten mellan män
och kvinnor, på landsbygden bevarad inpå 1840-talet, dels bestämmelsen om s. k. hembud för försäljning, varigenom ätternedlemmarna
erhöll förköpsrätt, bördsmannainstitutet. Man kan, och det är en
intressant parallell till dagens tal
om »klasspolitik», i samband med
jordförvärvslagstiftningen observera, att bönderna ochdenjordägande
adeln i det längsta värnade om den
olika arvsrätten.
Men även jordregleringen var
inte enbart social, den var också
fiskal. Den äldsta svenska bestämmelsen om och mot jorddelning
finner man redan 1459. Såväl detta
Christian I :s plakat som efterföljarnas hade till syfte att hindra
jorddelning för att skattekraften
inte skulle minska.
En annan typ av statsreglering
på detta område utgör skiftesförordningarna. Fysiokratiskt inspirerad såg staten det i sitt intresse att
genom en långsiktig brukningsenhetsindelning trygga jordbruksdriften och garantera en god avkastning – »modernäringens» väl
blev ett statsintresse, som framtvingade reglering. Medan storskifte och enskifte till inte ringa
del stannade på papperet, kom
1827 års laga skifte, tvångsmässigt
realiserat genom Kronans försorg,
att utgöra ett kraftigt ingrepp i
det enskilda jordägandeL
Under 1800-talets lopp tillkommer också en rad institutioner, som
vittnar om det allmännas intresse
för jordbruket: Lantbruksakademien, hushållningssällskapen, lantbruksstyrelsen och år 1900 inrättas
så jordbruksdepartementet.
Men 1800-talets lagstiftning är
också en av rötterna till dagens
onda, de många alltför små brukningsenheterna. Dels verkade den
politiska liberalismen med framgång för ett avskaffande av dåvarande regleringar, bördsmannainstitutet och den olika arvsrätten
och dels liberaliserades jordstyckningen därhän, att den från 1881
159
och framför allt 1896 blev i det
närmaste helt fri. Resultatet blev
en okontrollerbar styckning med
följden att torparkategorin ökade.
För att rätt förstå dagens situation bör man ha dessa fakta i minnet. Härtill kan också fogas, att
Kronan under det förra århundradet avyttrade ca 2/3 av kronoallmänningarna, varigenom ägosplittringen på sina håll ökade. statens
s. k. egnahemsrörelse under 1900-
1910-talen vållade också en stark
splittring av enheterna. Men det
kom en omsvängning i politiken.
Skogen var orsaken härtill. Medan
skogstillgång tidigare ansetts skä-
ligen värdelös, kom behovet av
virke i Europa och därmed skogsbrukets expansion att väcka intresse för exploatering av jordbrukens skogstillgångar. Socialt betingade problem uppstod, då sågverks- och skogsbolag i Norrland
köpte upp skogen och ibland också
gårdarna, ej sällan till underpriser. Följden blev den successiva
lagstiftningen under 1900-talets
första år, då bolag förbjöds förvärva jord och skog i Norrland
och Dalarna. I sinom tid, 1925, fick
vi så den nuvarande riksomfattande bolagsförbudslagen. Omsvängningen kom också i form av
en restriktivare sammanläggningsoch avstyckningslag 1926.
Den nuvarande lagen
Varje diskussion om jordbruksoch jordfrågor går idag tillbaka till
160
1947 års beslut. 1942 års jordbrukskommittes förslag gick ju dels ut
på ett statligt importskydd, dels
– det i detta sammanhang mest
intressanta – på inkomstlikställighet mellan normalj ordbrukaren och
industriarbetaren. Detta skulle ske
genom främst en intensifierad yttre
rationalisering – åstadkommande
av ändamålsenligare brukningsenheter – ombesörjd av ett nytt
organ, lantbruksnämnderna. Ytterligare medel skulle vara statliga
jordköp, förköpsrätt och expropriation.
1948 skapades så lantbruksnämnderna, som gjordes till förvärvstillståndsgivare i stället för
Kg! Maj:t enl. 1945 års jordförvärvslag. Denna ersattes samma år
med en ny, som innebar en skärpning: 5000-kronorsgränsen som
undre prisgräns slopades. Målsättningen för jordförvärvslagstiftningen sades liksom 1945 vara att
bevara bondejord- och skogsbruket,
att hindra spekulation samt att
påskynda rationaliseringsverksamheten.
1955 års lag, liksom föregångarna endast temporär, innebar en
sammanslagning av 1948 års lag
och den s. k. förköpslagen, som innebar att lantbruksnämnden kunde
överta ett köp om den fann det
lämpligt ur rationaliseringssynpunkt. Kritiken av och missnöjet
med förköpslagen hade varit mycket stark, då med vissa släktundantag kontrahenterna vid en försäljning måste förvissa sig om att
köparen finge behålla sitt förvärv,
något som sågs som ett mycket stö-
tande äganderättsövergrepp.
Partigrupperingen inför riksdagsbehandlingen 1955 var rätt
klar: mot regeringsblocket och
kommunisterna stod högern och
folkpartiet. Bondeförbundets uppslutning torde ha varit dels partipolitiskt dels sakligt betingad. Det
kan nämnas att t. ex. jordbruksminister Norup deklarerade, att
han ändrat mening sedan 1948!
1958 års jordlagutrednings förslag till ny lag kom aldrig till
stånd. Man ville avvakta vidare
erfarenheter av lagens verkningar.
Så kom jordbruksminister Holmquists PM 1964.
Som känt är innebär det föreliggande lagförslaget en liberalisering,
betingad av de oformligheter, som
lagen i dess nuvarande utformning
leder till. Rationaliseringsaspekten
är nu den ledande. En huvudregel
säger, att förvärv skall vägras, om
marken behövs för bildande av ändamålsenlig jord- eller skogsbruksenhet. Här kvarstår också regeln,
att staten är skyldig inlösa mark,
som lantbruksnämnden förbjudit
köparen besitta. Spekulation slår
man som tidigare ned på medan en
kritiserad sats försvunnit: Det heter nu att enheter, »som prövas
kunna bestå var för sig» ej bör
sammanläggas, vilket utgjort ett
klart rationaliseringshinder.
Aktiv jordbrukare har prioriterats vid förvärv tidigare eller snarare privilegierats. Nu sker en demokratisering härvidlag i det att
företagare erhåller möjlighet till
förvärv om detta kan väntas gynna dennes verksamhet – bolagsförbuden försvinner ! Man har
här insett behovet av en integration mellan råvaruframställning, förädling och distribution.
Det kan erinras om att jordbrukarna genom sin ekonomiska föreningsrörelse idag driver förädlingsoch distributionsverksamhet liksom skogsägarföreningarna har
skogsindustrier och snickerifabrik.
1925 års bolagsförbudslag återspeglar sekelskiftets Norrlandsproblematik. Man får vara glad att
detta nu upptäckts. De områden
som berörs av förslaget på denna
punkt är trävaru- och livsmedelsindustrin samt möbelfabrikationen,
främst en Smålandsföreteelse. En
integrerad framställning, företagsekonomiskt väl motiverad, möjliggöres nu för t.ex. Findus, ICA, KF,
Tempo. ASSI kommer givetvis också att beröras av reformen. Såvida
staten ställer erforderliga medel till
förfogande kan denna industri
komma att expandera rätt kraftigt. Parat med Domänverkets
förvärv får vi här en följd, som
man på borgerlig sida torde
hälsa med föga tillfredsställelse. Det är tydligt, att lagstiftarna nu uppmärksammat behovet
av friskt kapital utifrån – efter
40 år ser bolagsförbudslagen sina
dagar räknade. I bakgrunden skymtar man här frågan om jordbrukets kapitalförsörjning.
161
EEC-anslutning?
Ett problem har EEC utgjort, en
hotande skugga för många inom
lantbruksorganisationerna. Med en
svensk anslutning till EEC skulle
följa en mer eller mindre fri etableringsrätt. Våra s.k. utlänningsoch bulvanlagar skulle försvinna
helt, fruktar många. Ju restriktivare jord- och skogsförvärvslag vi
har, desto bättre, resonerar dessa.
Emellertid torde faran ha överdrivits. För det första bör man konstatera att Sverige idag inte tillhör
EEC, för det andra är den fria etableringsrätten ett EEC-önskemål,
inte ett faktum ens inom de sex
och för det tredje står ju alltid möjligheten öppen att ställa villkor vid
en ev. anslutning. Men man bör
för den skull inte förringa SLRLF :s bekymrade uttalanden. Den
västeuropeiska skogstillgången är
knappast riklig, snarare tvärtom.
Den svenska skogen måste te sig
som ett lockande objekt.
I den situationen, där vi står inför en svensk anslutning till EEC,
torde vi föredra en ny lagstiftning
till skydd för nationella intressen.
Vid en fri etableringsrätt kan man
förutspå en lag om statlig förköpsrätt vad gäller utländska förvärvsförsök av bolag med naturtillgångar. Exempel härpå salmas inte utifrån.
Att kapitalbristen spelat in vid
liberaliseringen har antytts. Markvärdet är en annan ekonomisk frå-
ga. Vilka verkningar har lagen haft
på prisbildningen? Det kan disku- 162
teras, om den svenske lantbrukaren tjänat något ekonomiskt. Om
lian velat sälja liar lians val av kö-
pare varit inskränkt till de lagligen potentiella. Visserligen har ett
vägrat förvärv kunnat leda till
statsinlösen, men personer och fö-
retag utanför jordbrukarkretsarna
har utestängts: Ur säljarsynpunkt
alltså en nackdel men ur de privilegierade köparnas – till vilka ej
ens på långt när alla bönder kunnat räknas – en fördel. Förvisso
har betecknin~t;en skrålag eller
klasslag varit adekvat.
Nu skall dock fastslås, att om en
uppjustering av markpriserna sker,
kan detta bli till nackdel för den
enskilde jordbrukare, som önskar
göra ett tillskottsförvärv till det
egna jordbrukets rationalisering.
Det står väl inte helt klart hur
markprisbildningen kommer att
verka. Man får nog föreställa sig
en geografiskt ojämn prissättning,
där liksom nu de värst drabbade
avfolkningsbygderna får de lägsta
markpriserna. Motsatsen får vi vid
jordbruk inom stad. Till följd av
urbaniseringen har jordbruksfastigheter genom inkorporation kommit innanför en stadsgräns. Kommunala köp och expropriationer
har under senare år varit vanliga.
Möjligen kan en ny köpar·kategori
uppträda, som önskar exploatera
marken i enskild regi.
Ännu en ekonomisk aspekt skall
anläggas avseende kreditgivningen,
som kan komma att underlättas.
Genom att få idag kan förvärva
vissa objekt minskas konkurrensen
och priserna hålls nere, varigenom
det också för kreditgivarna blivit
svårare att få täckning för sin fordran. Att fordringar dock kunnat
täckas beror på inflationen, som
automatiskt höjt de nominella priserna på jordbruksegendomar.
Från jordbrukets ekonomiska
och fackliga håll har man framfört
åsikten att ev. höjda markpriser
skulle leda till prisstegringar på
jordbruksprodukterna till konsumenternas nackdel. Upp till 5 %
har man spått om. Det kan dock
ifrågasättas, om en sådan justering
kommer att ske liksom om den
kommer att bli märkbar på åtskillig sikt. Samma organisationer förutspår en markvärdestegring på 20
-30 %.
»Söndagstorpare» har varit ett
känt spenamn. Antalet s.k. fritidshus kommer att stiga under kommande år. En vanföreställning kan
här avlivas. Någon fara föreligger
inte genom dessa förvärv, som i
vart fall tidigare lantbruksnämnderna i storstadsregionerna gjort
gällande. Dels köpes endast ej bärkraftiga enheter, något som alltså
är till rationaliseringens fromma,
dels har av de år 1963 till 300.000
uppgående fritidshusen endast ca
11 % utgjort tidigare bebyggelse.
Det politiska spelet
Slentrian och vana har minskat
kritiken mot jordförvärvslagen. Nu
har emellertid t.o.m. initiativtagarna, socialdemokraterna, funnit situationen ohållbar. Det har diskuterats om inte denna lagstiftning
under de senaste tio åren utgjort
ett ej ringa rationaliseringshinder.
Man har successivt skärpt lagen:
1948 och 1955. Omprövningen kunde ha skett tidigare, exempelvis
genom att jord och skog bleve två
skilda begrepp också i lagstiftningen. Jorden kunde då släppas fri bå-
de tidigare och i större utsträckning
än enligt det föreliggande förslaget.
Man måste ställa sig frågan, om
inte 1965 års lag redan inom något
år kan komma att framstå som en
halvmesyr.
Tidpunkten för genomförandet
av det nuvarande förslaget har diskuterats. Vissa vill avvakta 1960
års jordbruksutrednings slutbetänkande, vilket en del torde andraga som ett svepskäl för en förhalning, andra anse sakligt motiverat. Särskilt har man väl i detta
sammanhang fäst sig vid centerpartiledarens agerande med reguljära »bondeuppbåd» som t.ex. i
Värnamo med 5000 personer närvarande.
Var det regeringens mening att
i taktikens namn genom att framlägga sitt förslag nu spräcka eller
i vart fall driva en kil i den s.k.
mittensamverkan, så torde den ha
lyckats i sitt uppsåt. Det nationellt
sinnade centerpartiet har utmålat
EEC som en viss potentat på väggen, medan den liberale brodern
fasthållit vid sin länge uttalade
mening om en fri etableringsrätt
för utländska företag och vid sitt
163
önskemål om ett avskaffande av
jordförvärvslagen. Hr Hedlund
tycks emellertid ha sökt göra partimanövrar i frågan under sken av
att företräda vitala jordbruksintressen snarare än att få en lösning
till stånd. Hans inbjudan till de
båda andra borgerliga partierna
angående underhandlingar beträffande ett uppskov med reformen
besvarades positivt, varpå hr Hedlund förklarade att utgångspunkten för förhandlingar vore en enighet om uppskov. Denna spegelfäktning kan knappast ha haft annat
än ett partipolitiskt syfte.
Högerpartiet har haft gamla krav
på lagens avskaffande liksom folkpartiet. Redan vid den nuvarande
lagens tillkomst klargjordes detta
av hrr von Seth (h) och Antby (fp)
i reservationer till utredningen
samt därefter under kammardebatterna och genom senare interpellationer under årens lopp. Nu går
man alltså inte så långt som till ett
avskaffande, endast en viss uppmjukning, där man bör märka att
kontrollen kvarstår.
Förslaget torde gå igenom, om
inte någon oväntad manöver i sista
stund kullkastar planerna. Man bör
observera regeringens vapen: Om
inte förslaget går igenom har vi den
l juli detta år ingen jordförvärvslag kvar – den nuvarande är nämligen temporär. Men bolagsförbudslagens kvarblivande skulle samtidigt punktera reformen och vinsten
bli ringa.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner