Print Friendly

Inflation och indexlån

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

89
INFLATION OCH INDEXLÅN
Av professor HALVAR G. F. SUNDBERG
Den inflation, som präglat den
ekonomiska politiken under nu tre
decennier, har sin formella rättsgrund i regeringsformens 72 §. Till
medborgarnas trygghet inskrevs
nämligen år 1851 i grundlagen
ovillkorlig skyldighet för riksbanken, att vid anfordran inlösa sedlar
i fullvärdigt metalliskt mynt; sedan
1897 enbart i guld. Under första
världskriget bereddes möjlighet att
suspendera denna förpliktelse, ”där
sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas
oundgängligen nödigt” – och ungefär samtidigt påbörjades första
världskrigets inflation. Den nuvarande inflationens rättsliga grund
är en av statsmakterna årligen åberopad, oavbrutet sedan mer än trettio år pågående svår penningkris,
nästan årsbarn med socialdemokratiens Machtiibernahme, och något
slut på denna tolkning av begreppet penningkris torde icke kunna
skönjas.
Inflation är ett utländskt ord –
och man bör ju ej använda okultiverade svenska uttryck, när det
finns elegantare utländska. På ren
svenska heter nämligen företeelsen
myntförsämring; om den bedrives
i enskild regi, benämnes den i
strafflagens 12 kap. 6 § penningförfalskning. Institutet har gamla anor
i vårt land. Redan om Johan III sades det i Odhners historia, att han
var en dålig hushållare och ”tillgrep tid efter annan den fördärvliga
utvägen att försämra myntet”. En
annan föregångsman på området
var som bekant Görtz, vilken, för
att fortfarande citera Odhner, utgav
mynttecken av koppar, vilka skulle
i allmänna rörelsen gälla såsom silverdalrar. Det av Görtz införda systemet missbrukades emellertid –
ett öde som även synes vederfaras
en senare tids pappersmyntteorier
– och mynttecken utgåvos långt
över det ursprungliga tänkta beloppet, liksom sedelmaximum numera
höjes genom årliga beslut. Som bekant slutade Carl XII :s finansminister olyckligt – i motsats till våra
dagars – ”och de, som innehade
nödmynt, fingo nöja sig med hälften av dess namnvärde; det blev så-
lunda ett slags statsbankrutt” –
källan är fortfarande Odhner. Då-
tidens statsmakt kunde likväl ursäkta sig med ett av det stora nordiska kriget skapat förtvivlat nödläge. Men nästa gång inflationsvå-
gen av statsmakten biträddes, var
det liksom unde” Johan III främst
90
misshushållningen, som skapade
oordningen i finanserna. Den gången var det mössornas finanspolitik
med stoppande av bankutlåningen
och tillämpning av nominalprincipen på sedlarna, som ledde till en
finansiell oreda. Den hejdades först
genom Gustaf III :s och Liljencrants
myntrealisation, då riksbanken inlöste sedlarna med hälften av deras
nominella värde. Tjugofem år senare upprepades historien, men inlösningskursen blev då % av det utfästa värdet. Den tredje myntrealisationen på femtio år skedde 1834.
Den sökte sin grund i det olyckliga
krig, som ledde till rikets klyvning
1809; inlösningskursen var % av
det nominella värdet.
Den nuvarande finanspolitiken
slår, såsom känt, överlägset dessa
tidigare rekord. 1942 följde den nuvarande regimen J ohan III i spåren
och nedsatte silverhalten under åberopande av den av andra världskriget försvårade silverimporten, en
svårighet som sedermera torde ha
upphört utan att likväl föranleda
återgång till det fullvärdigare myntet. I stället ha signalerats ytterligare försämringar av myntens metallvärde. Vad sedlarna angår, ligger en inlösen efter tidigare föredömen med %, hälften eller % av
nominella värdet långt utom möjligheternas gräns, man må nu beräkna myntförsämringen efter nå-
got index eller de mera påtagliga
värdemätare, som utgöras av priset
på en liter brännvin eller en spårvägsfärd, vilken senare dessutom
numera är våldsamt kommunalt
subventionerad, medan spårvägen
med lO-öres taxan var ett vinstgivande företag. Riksbankens stolta
devis ”hinc robur et securitas” har
som bekant försvunnit från femoch tiokronorssedlarnas framsida
och erhållit mera diskret placering.
På tiokronorssedlarna kan den av
den skarpsynte upptäckas, halvt
osynligt men i tjugufaldig upplaga
anbragt på sedelns baksida, ehuru
utan tjugufaldig ökning av sanningsvärdet. På 50- och lOO-kronorssedlarna kvarstår den med lika
sanningshalt som den därå utfästa inlösen ”med guldmunt enligt
lagen om rikets mynt av den 30 maj
1875”.
Med dessa erfarenheter av svensk
finanspolitik och den återkommande smygande brandskattningen av
dem, som av legalt tvång eller av en
från 1800-tals liberalismens tid
stammande, numera antikverad tilltro till statliga utfästelser anlita
sparbanker, försäkringar eller obligationer, är det givetvis både naturligt och lovvärt att söka ett remedium mot den fortgående myntförsämringens återverkningar å sparandel i dess olika former och därmed ett modus vivendi för spararna. Uppenbarligen är det en
etiskt tilltalande uppgift att skapa
ett värdebeständigt, d. v. s. ett hederligt mynt. Adjektivet är kanske
ovant och därför chockerande. Men
det anses hederligt, att betala ett
lån i samma värde, som man erhållit. Och det anses icke hederligt att
bedraga långivaren genom att lämna sämre mynt i gengäld för bättre.
Denna värdering finner givetvis
ringa genklang hos den vulgära
uppfattningen om affärer och affärsliv som mer eller mindre tvivelaktiga företeelser utanför grundläggande moraliska normer och
därför såsom lovligt villebråd för
den ekonomiska politiken. Men för
en borgerlig, på de liberala ideernas
grund vilande åskådning lär den
vara axiomatisk.
Inför man värdebeständiga skuldförbindelser – sedlar eller obligationer – skapar man två slags
mynt, ett bättre och ett sämre. I
oCJh för sig är detta icke någon principiell nyhet. Precedensfall finnas
icke blott i vår historia utan ock
från senaste tid. Det må allenast
erinras om det indexlönesystem,
som infördes i Stockholms stad vid
1921 års kommunala lönerevision.
Denna byggde på den Guinchardska
tanken om en indexreglerad ”lönekrona”, till skillnad från riksbankens nominalkrona, och åsyftade
att bevara avlöningens köpkraft.
Ett annat uttryck var 1951 års ändring av folkpensioneringslagen, enligt vilken folkpensionen skulle indexregleras efter förhållandet mellan de allmänna levnadskostnaderna senaste kvartal och i juni må-
nad 1946. Principiellt anmärkningsvärdare är dock 1952 års lag om en
höjning av vissa underhållsbidrag
såtillvida, att den satte ur kraft regler fastställda genom lagakraftvunna domar eller gällande avtal en- 91
skilda emellan. Enligt sagda lag
ogiltigförklaras sålunda dylika avtal eller domar genom föreskriften
att bidragen skola med hänsyn till
penningvärdets fall utgå med förhöjning av 10 till 110 procent, beroende av avtalets eller domens ålder. En liknande hänsyn har staten,
som bekant, icke visat ifråga om
egna utfästelser eller skyldigheter i
förhållande till sparare, försäkringstagare eller obligationsinnehavare.
Värdeförsäkringskommittens lovvärda syfte är att skapa värdesäkra
placeringsformer, varigenom spararna beredas möjligheter- utöver
direktplacering i realvärden – att
värdesäkra sitt långsiktiga sparande, d. v. s. i realiteten ett äkta mynt
till skillnad från riksbankens nominalkrona. Detta syfte skall, på
liknande sätt genom den Guinchardska ”lönekronan”, vinnas genom indexlån, vilkas ”mest värdefulla egenskap är, att de reducera
eller eliminera det risktagande med
avseende å det reala utfallet, som
härrör ur osäkerheten om det framtida penningvärdet’ ‘- eller kanske
snarare vissheten om dess fortsatta
försämring; finansministern har ju
offentligen konstaterat att den nuvarande politikens förutsättning är
en fortskridande inflation. Indexlånen uttrycka den sunda affärsregeln, att ett lån skall betalas i
samma mynt, som det som mottagits, d. v. s. ett mynt, likvärdigt med
det, i vilket det erhållits.
I betraktande av denna fasta
_.. ·….
92
grund – hederlighet i handel och
vandel – på vilket värdeförsäkringskommittens förslag sålunda
vilar, synes det beklagligt och inkonsekvent, att kommitten ger vidsträckta koncessioner åt det konträrt motsatta betraktelsesättet.
Partiellt ansluter sig nämligen
kommitten till det s. k. nominalistiska betraktelsesättet, ehuru detta
såsom nämnts underkänts i 1952
års nyss omförmälda lag. Indexlå-
net skall visserligen återbetalas i
likvärdigt mynt, men denna likvärdighet skall beskattningsmässigt
betraktas icke såsom bibehållet kapital, utan såsom en kapitalavkastning, likartad med räntan, alltså
såsom en ren vinst, vilken skall gö-
ras till föremål för en inkomstbeskattning och sålunda, alltefter
långivarens taxeringsmässiga ställning, skall kunna återtagas av låntagaren – staten delvis eller helt,
i extrema fall kanske med mer än
vad som erhållits.
Det är väl sant, att värdeförsäkringskommitten tänker sig särskilda” för hushållen avsedda sparobligationer med indexklausul”, vilkas
indextillägg skulle genom en speciallagstiftning befrias från inkomstbeskattning. Inköpsrätten
skulle emellertid begränsas. Den
skulle alltså få karaktären av ett
undantag, ett slags social förmån,
eller ett understöd, istället för en
på den rättsliga likställigheten mellan låntagare och långivare byggande civilrättslig reglering. I fråga om
vanliga obligationslån med indexklausul skulle staten med ena handen, skattevägen, återtaga den värdesäkring, som den med andra handen, genom låneavtalet, har utfäst.
Ett dylikt förfaringssätt torde icke
behöva närmare karakteriseras.
skattemässigt innebär arrangemanget, att staten såsom inkomst
beskattar en utebliven förlust. I belysning härav bör man kanske dämpa talet om de skattskyldigas usla
skattemoraL
Skälet till den av värdeförsäkringskommitten rekommenderade
generella lösningen av skattefrågan,
enligt vilken indextilläggen principiellt skulle vara underkastade beskattning, säges vara att undgå skattetekniska komplikationer. Dessa
synas emellertid hava sin grund i
det kompromissartade i kommittens förslag och skulle vid ett rätlinjigt genomförande knappast uppkomma. Rekommendationen innebär i själva verket en negering av
den rättsgrund, på vilken indexlånen bygga och av det syfte, de
skola tjäna: att möjliggöra låneavtal på ett fast myntvärdes bas eller
med andra ord rättslig likställighet
mellan låntagare och långivare. De
skattetekniska komplikationer, vilka kommitten säger sig befara, borde icke häremot få utgöra hinder.
Svensk skattelagstiftning och skattebyråkratiens tillämpning därav är
sannerligen varken konsekvent eller
okomplicerad i vidare mån att den
behärskas av en s. k. teleologisk
metod, vilken en ledamot av den
högsta skatteinstansen uttryckt så,
att skattelagarnas syfte genomgå-
ende måste antagas vara att tillföra
staten största möjliga vinst, oavsett
bestämmelsernas avfattning och
vanliga tolkningsregler. Simlie beskattningsreglerna kompliceras genom tillämpningen av en princip,
som erkännes riktig, torde en dylik
komplikation icke behöva möta alltför starka betänkligheter. Värdeförsäkringskommitten har ansett problemet lösbart beträffande hushållslånen, varför komplikationerna synas vara att söka annorstädes än i
den lagtekniska utformningen. I
Finland har man som bekant statslån, vilka äro till 50 procent värdesäkrade men indexgottgörelsen betraktas där icke såsom avkastning
utan såsom värdesäkring av kapital. En viktig princip borde för övrigt rimligen få gälla icke blott, när
den är fiskaliskt inkomstbringande,
utan jämväl, när den verkar till den
skattskyldiges förmån.
Även ett annat spörsmål inställer
sig i detta sammanhang. Med de
erfarenheter, som spararna erhållit
av den ekonomiska politikens verkningar, synes det antagligt, att de så
långt det är görligt söka tillförsäkra
sina sparmedel även en begränsad
värdebeständighet, som värdeförsäkringskommittcn vill medge. För
the man in the street gäller det vanligen mindre att hävda rättsgrundsatser än att rädda något av sina
sparmedel på liknande sätt som fallet var för dem, som lyckades köpa
sig ut ur Tyskland under Hitlertiden, genom att avstå en del av sin
93
egendom till staten. Men komma
medborgarna i större utsträckning
att söka gardera sig genom indexlå-
nen synas både sparbanken och försäkringsinrättningar bliva tvingade
att själva mer eller mindre tillämpa
värdesäkringsprinciper i sin verksamhet. Det nominella myntets användbarhet i lånetransaktioner
trängs då tillbaka på ett sätt, som
kan bliva besvärande för den inflationistiska ekonomiska politiken.
Man frågar sig därför vad verkan i
längden skulle bliva av att det äkta
myntet fick skjuta undan det nominella. Regimens respekt för den
grundsats ‘pacta sunt servanda”,
som ansetts utgöra både den mellanfolkliga och den inomstatliga
rättsordningens yttersta grund, har
icke varit obegränsad. I förhållandet enskilda emellan kan åter exemplifikativt hänvisas till 1952 års
förutnämnda lag, där staten ålade
de enskilda att mot avtal och domar
giva kompensation för den av staten bedrivna myntförsämringen. Det
finnes också andra varnande precedensfall, vilka icke äro så mycket
äldre. Ett är 1943 års lag angående
begränsning av dyrtidstillägg å lön
och pension, genom vilken gällande
avtal om arbetstagares värdesäkrade avlöningsförmåner enligt det
Guinohardska systemet sattes ur
funktion. Ett annat är 1932 års fortfarande gällande lag om betalning
på grund av vissa obligationer. Enligt denna må utfärdad obligation,
ändå att den lyder å kronor i guld
eller guldmynt, av gäldenären in- 94
lösas i riksbankens nominalkronor.
Det synes föga sannolikt att en indexklausul skulle äga större helgd
än värdesäkrade ”lönekronor” eller
statens och enskildas guldklausuler, därest de ansågos hinderliga för
den ekonomiska politiken, och detta
kan antagas bliva fallet, om indexlånen skulle i större omfattning undantränga nominallånen. Förslaget
om värdesäkrade obligationer synes
därför mera präglas av tankens
skönhet än anknytning till dagens
ekonomisk-politiska verklighet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner