Industri och miljövård – ett motsatsförhållande


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATTS CARLGREN:
Industri och miljövård
– ett motsatsförhållande?
Ar det miljövårdsprogram, som man
vill driva fram i landet, alltför
ambitiöst? Problemet diskuteras i denna
artikel av direktör Matts Carlgren,
som påpekar att det är nödvändigt att
göra en mängd avvägningar.
Miljövården är dyr och våra tillgångar
begränsade. Miljövården måste
avvägas mot en rad andra områden,
där ökade insatser är angelägna:
socialvård, sjukvård, åldringsvård,
u-hjälp, utbildningsområdet etc. Ett
annat problem är vem som skall betala.
Industrin är beredd att ta på sig
rimliga kostnader, men i de flesta fallen
blir det konsumenterna som får betala
direkt eller via skattsedeln. Förf
understryker att för exportindustrin,
vars priser bestäms av världsmarknadsnivJ.n, rJ.der särskilda problem.
l dessa fall kan det bli fråga om en
avvägning mellan konkurrenskraft och
föroreningar.
skogsindustrin och den kemiska indust~
rin har av naturliga skäl kommit i skott~
gluggen, därför att den tidigare av processtekniska och företagsekonomiska
skäl utnyttjat till buds stående recipienter i form av vatten- och lufthav, där
man tidigare bedömt självrenings- eller
utspridningsförmågan vara tillfredsställande med de krav man en gång
ställde upp. Fabriker och processer utformades också mot den bakgrunden
och efter de spelregler, som då gällde.
Avsaknaden av normer och spelregler
vid de tidpunkter, då de flesta skogsindustrier uppfördes, är idag en svår belastning. Det är också av det skälet,
som befintliga fabriker och sådana som
skall nyanläggas fått olika behandling
av naturvårdsmyndigheterna.
De nya fabrikerna kan ta in naturvårdens krav på åtgärder i sina kalkyler
och lägga sin planering och fabriksutformning därefter – och framför allt
– de kan redan vid investeringstillfället avgöra, om naturvårdskostnaderna
är förenliga med de lönsamhetskrav
man måste uppställa på varje industriell aktivitet. Om lönsamhetskraven
inte uppfylls kan man heller icke uppfylla sina skyldigheter mot industrins
intressenter – aktieägare, anställda,
bank, kunder, leverantörer, samhälle
och stat. För att inte göra rangordningen affektladdad har jag nämnt dem
i bokstavsordning. Uppfyller vi inte
lönsamhetskraven är vi ingen industri,
då är vi en benefik stiftelse, som inte
kan leva sitt eget liv.
140
Man får akta sig – och den synpunkten vet jag att Naturvårdsverket
beaktar – att tillämpa retroaktivitet
och lex post factum i detta sammanhang.
Industrins ansvar
Det innebär inte att den existerande industrin vill undandra sig sitt ansvar i
miljövårdsfrågor. Vi vill göra allt, som
är tekniskt och ekonomiskt rimligt och
möjligt för att uppfylla de krav, som
ställts på oss i dessa avseenden. Vad vi
vill sträva efter är att till rimliga kostnader på effektivaste sätt minska de
olägenheter och den miljöpåverkan som
en storindustri alltid måste innebära för
omg1vnmgen.
skogsindustri och kemisk industri spe~
lar en alltför stor roll i Sveriges närings~
liv och bidrar så väsentligt till sysselsättning och levnadsstandard att vi inte
kan avvara dem. Idealet vore naturligt~
vis, om Sverige med bibehållen levnadsstandard kunde utvecklas till ett
land med miljövänliga verkstads- eller
elektroniska industrier – men det måste
förbli en utopi.
Ingenjör Christer Sanne har i skriften Framtidsmiljö gjort en intressant
sammanställning av miljövårdens kostnader under det närmaste decenniet
med den målsättning, som håller på att
arbeta sig fram vad gäller tätortsbilism,
renare vatten, avfallshantering och
energiförsörjning och kommer fram till
ca 1 500 Mkr/år. Han ställer denna
summa i relation till den svenska brutto~
nationalproduktens årliga ökning, som
är ca 4 000 Mkr/år, varav ökning i privat konsumtion är ca hälften. Han gör
inga kommentarer till detta, men den
slutsats man drar är, att ett så ambitiöst
miljövårdsprogram, som allmänna opinionen vill driva fram, kan inte genomföras utan att en del av den levnads·
standardökning, i den form vi vant oss
vid under senare år, kommer att avsevärt beskäras.
Avvägningsproblem
Därmed är man framme vid två vä-
sentliga frågor. Den första är: Hur vill
man avväga miljövård contra t ex socialvård, sjukvård, åldringsvård, uJandshjälp, ökade folkpensioner, ökad
utbildningsverksamhet och övrig statlig,
kommunal och privat konsumtion? Att
;:tlla dessa vällovliga aktiviteter måste
konkurrera om tillgängliga medel är tyvärr en nationalekonomisk realitet.
Den andra frågan i sammanhanget
har tyvärr diskuterats allt för litet:
Vem skall betala räkningen – och hur
skall den betalas?
I de allra flesta fall blir det konsumenterna som får betala direkt eller via
skattsedeln, om vi bortser från industrins miljövårdskostnader.
De stora allmänna miljövårdsproblemen härrör från
bilismen: avgaser och blyutsläpp
värmecentraler: sot och svaveldioxid
kommuner: avlopp och avfallshantenng
energiförsörjning: tjockoljerening,
vattenregleringar och kylvattenutsläpp.
I samtliga dessa fall torde det bli
konsumenten, som betalar miljövårdskostnaderna:
bilisten genom högre drivmedelspris
hyresgästen genom högre värmetillägg
kommunmedborgaren genom högre
skatt orsakad av högre vatten- och
avloppskostnader och kostnader
för omhändertagande av sopor
elkonsumenten genom högre eltaxor.
I alla dessa fall kan alltså den förorenade parten vältra över sina miljö-
vårdskostnader på den slutlige konsumenten.
Konkurrensen
När det gäller den konkurrensutsatta
industrin ligger saken annorlunda till.
141
För vår exportindustri och särskilt då
skogsindustrin gäller att våra produktpriser är bestämda av en världsmarknadsnivå. Extra utgifter i form av ökade miljövårdskostnader kan vi inte ta
ut av våra kunder, utan vi får bära dem
själva.
I detta fall blir det alltså industrin,
som primärt får betala kostnaderna.
Frågan är om vi inte också får finna
oss i avvägningen mellan konkurrenskraft och föroreningar. Ett enkelt sätt
att lösa alla problem är att lägga ned
den förorenade industrin.
Man säger ofta om fabriker, att de
”luktar pengar”. Men det kan bli så,
att om lukten försvinner, så försvinner
också pengarna.
Ingen har något emot renare luft och
renare vatten.
Men vem skall betala räkningen?