Print Friendly

Indien: Liberaliseringens utmaningar

Av Henrik Sundbom | 16 december 2011

Det är tjugo år sedan ekonomiska liberaliseringar förde Indien från bankrutt till skenande tillväxt och ökat välstånd. Även om reformerna låg i linje med liberala värderingar var de snarare ett utslag av ekonomisk pragmatism än av ideologisk renlärighet. Samtidigt vinner idag idéer som ökad transparens och minskad byråkrati fler anhängare, även om liberalismen som ideologi mest tycks förnkippas med sekularisering. Det skriver Henrik Sundbom.

Delhis satellitstad Gurgaon – symbol för det nya Indien

India Habitat Centre, New Delhi, 9 mars 2011. Bokförlaget Penguin håller bokmässa i den indiska huvudstaden och har anordnat ett seminarium om konsumtion och utveckling. I panelen sitter ett antal mycket prominenta ekonomiprofessorer och rådgivare till regeringen. Och Gurcharan Das, grundare av Indiens främsta liberala tankesmedja, Centre for Civil Society. En efter en talar professorerna och rådgivarna om konsumtionens negativa påverkan på samhället och vikten av att begränsa marknadskrafternas inflytande. I fokus står den unge BJP-politikern Varun Gandhi (kusin till Kongresspartiets kronprins Rahul) och hans överdådiga bröllop som firats tidigare samma vecka. I publiken nickar studenter, författare och journalister instämmande.

När Das så äntrar podiet inleder han med orden ”kapitalismen är per definition alltid moralisk”. Det går ett sus genom publiken. Kapitalismen? Effektiv kanske. Och bra för tillväxten. Men moralisk? I takt med att han förklarar resonemanget – att en affär alltid bygger på förtroende – diversifieras publikreaktionerna. Somliga antecknar flitigt och höjer uppskattande på ögonbrynen. Andra knyter nävarna i ilska. Gurcharan Das bygger sitt anförande på klassiska och enkla högerargument. Och det är uppenbart att publiken sällan hört dem uttalas.

Tjugo år tidigare stod den indiska ekonomin på ruinens brant. Efter närmare fem decennier av socialistisk ekonomisk politik var finanserna körda i botten. Om ingenting drastiskt gjordes skulle landet braka samman. Till och med landets guldreserv höll på att sina och oljekrisen riskerade att bli den sista spiken i kistan. I Kongresspartiet, som prenumererat på regeringsmakten sedan självständigheten, var krisen nästan lika stor. I maj 1991 mördades den självklare premiärministerkandidaten Rajiv Gandhi mitt i en valkampanj och partiet stod handfallet. Lagret av ledargestalter hade sinat inom familjen Nehru/Gandhi och få kunde föreställa sig en ledare utanför de dynastiska leden.

Ledarskapet axlades av Narasimha Rao – en grå eminens i partiet som många betraktade som en högst tillfällig lösning. Ingen trodde på allvar att Rao skulle göra något annat än förvalta. Men det första Rao gjorde efter att ha svurits in som premiärminister var att förklara att det var dags att ”blåsa bort historiens spindelväv och inleda förändring”.

Manmohan Singh, respekterad ekonomiprofessor med europeisk skolning, utnämndes till finansminister och Palaniappan Chidambaram till handelsminister. Tillsammans klubbade de genom omfattande reformer: exportsubventioner togs bort fullständigt och banbrytande marknadsreformer antogs. Bokstavligen talat över en natt. Importtullarna, som snuddade vid 300 bisarra procent, sänktes drastiskt och har sedan dess successivt letat sig ned till ett snitt kring tio procent. Sannolikt är detta en av de största ekonomiska liberaliseringar som genomförts någonsin. Någonstans.

I de indiska historieböckerna utgör dessa turbulenta dagar sommaren 1991 ett tydligt kapitelskifte. Epoken som kommit att kallas för the ”License Raj”, Tillståndsväldet, övergår i ”Liberaliseringen”. Den nya banan har fört Indien från bankrutt till skenande tillväxt och ökat välstånd. I takt med de ekonomiska framgångarna har livslängden, läskunnigheten och levnadsstandarden ökat medan barnadödligheten, diskrimineringen och svälten minskat.

Även om reformerna låg i linje med liberala värderingar var de snarare ett utslag av ekonomisk pragmatism än av ideologisk renlärighet. Det finns goda skäl att fråga sig hur den indiska liberalismen mår tjugo år efter att Manmohans Singh, som i dag gör sin andra mandatperiod som premiärminister, trädde in på den politiska arenan.

Det tyska liberala partiet FDP:s internationella stiftelse, Friedrich Naumann Stiftung, bedriver ett omfattande arbete i Sydasien och lägger stor vikt vid att identifiera och stötta liberala krafter. Jag träffar stiftelsens asienchef, Siegfried Herzog, i samband med ett rapportsläpp:

”Manmohan Singh förändrade Kongresspartiets syn på ekonomi, protektionism och frihandel. Men Singh är över 80 år gammal, och hittills finns det inga garantier för att hans efterträdare kommer att fortsätta på samma bana” förklarar han. Och han har en poäng. Partiets nuvarande kronprins, Rahul Gandhi (son till Rajiv och Sonia, barnbarn till Indira, barnbarnsbarn till Jawahar Lal Nehru) som väntas ta över rollen som premiärminister efter Singh står, åtminstone retoriskt, för en tydlig vänstersväng. I tidningar som The Hindu, indiska akademikers förstahandsval, förser man regelmässigt regeringen Singh med epitetet nyliberal. Ur ett västeuropeiskt perspektiv framstår dock den nuvarande politiken med några undantag som klassiskt socialdemokratisk. När Håkan Juholt besökte Indien tidigare i vintras var det också för att knyta starkare band till just Kongresspartiet.

Siegfried Herzog menar att det är svårt att se att något av dagens politiska partier skulle kunna bli en liberal fyrbåk. Därmed inte sagt att det saknas ljusglimtar. ”Det är klart att man kan identifiera enstaka politiker i såväl Kongresspartiet som i BJP (det största partiet i den hindunationalistiska oppositionen) som försöker dra partierna i en liberal riktning, men Indiens liberaler sitter i regel inte i parlamentet” konstaterar han.

Sedan Rajaji, legendarisk motståndare till Nehrus socialism som ofta går under namnet ”The great Indian liberal”, i slutet på 60-talet lyckades få närmare 9 procent av väljarna att rösta på hans Swatantra Party har hoppet för liberala idéer i parlamentet varit mycket litet. Partiet, som byggde sin politik på klassiskt liberala idéer om individ kontra stat, förföll snabbt i samband med Rajajis bortgång 1972. I dag för dess arvtagare en tynande tillvaro och samarbetar med en av hindunationalismens allra våldsammaste avarter, Shiv Sena i Bombay.

Trots bristen på liberala politiker finns det hopp för frihetliga idéer på den indiska subkontinenten. Siegried Herzog igen: ”De flesta och bästa liberala företrädarna är engagerade i civilsamhället. Varje år startar nya frihetliga tankesmedjor och frivilligorganisationer som bedriver ett fantastiskt lobby- och utbildningsarbete.” En kommentar som för oss tillbaka till India Habitat Centre och Gurcharan ”Kapitalismen är moralisk” Das. Hans tankesmedja Centre for Civil Society är en av de tyska liberalernas huvudpartners.

Efter en framgångsrik karriär i näringslivet startade Das tankesmedjan, som har blivit ett nav för den liberala rörelsen i civilsamhället, i början på nittiotalet. Utifrån frihetliga idéer arbetar de bland annat med utbildning och småföretagande – områden som än så länge inte fått njuta frukterna av 90-talets reformer. Gatuförsäljare och rickshawförare tampas med en lika stelbent byråkrati i dag som för tjugo år sedan och skolväsendet premierar i allt väsentligt ineffektiva kolosser till statliga skolor framför billiga, privata alternativa som erbjuder en reell lösning för att utbilda de fattigaste av de fattiga.

I sfären kring CCS hittar man också Swaminathan Aiyar, tidigare Indienkorrespondent för The Economist och redaktör för Indiens främsta finanstidning, The Economic Times. I dag är han konsult till världsbanken, välläst krönikör och inte minst fellow vid Cato Institute i Washington.

”När jag kom till USA hade jag aldrig hört ordet liberal” berättar han för mig en svettig sommarkväll i New Delhi. ”Men i dagens Indien är liberal ett skällsord. Fråga mannen på gatan vad han tycker om liberalismen och han svarar att han är för kultur, familj och äktenskap. Om han över huvud taget känner till ordet liberalism, vill säga. Liberala värden ses som en antites till traditioner. Vilket naturligtvis inte stämmer! Men ordet har en så negativ klang att vi ibland är tvungna att sprida idéer utan att använda etiketter. Det är lättare att prata om affärer och civilsamhälle än om ideologi.”

Och det är precis vad Aiyar gör. Genom sina ekonomikrönikor i Times of India, ”Swaminomics”, charmar han affärsmän och andra ekonomiintresserade med argument som han mellan fyra ögon inte drar sig för att kalla libertarianska. Men det är ytterst sällan han ägnar sig åt politisk etiketting i sina krönikor.

I dag präglas den politiska debatten i Indien av diskussioner om korruption, svarta pengar och fuskande politiker. Detta är problem som på sikt borde gynna de liberala alternativen. Ökad transparens, minskad byråkrati och bättre villkor för företagande är tre idéer som sakta med säkert vinner fler och fler anhängare, samtidigt som liberalismen som ideologi mest tycks förknippas med söndring av familjer och sekularisering. Men någonstans i medelklassens bakhuvud växer sannolikt medvetandet om att de svällande plånböckerna är ett tecken på att just de är globaliseringens vinnare. Att handel bygger på ömsesidighet. Och att kapitalismen innerst inne är moralisk.

Henrik Sundbom arbetar på Jarl Hjalmarson Stiftelsen. Han har bott i New Delhi och arbetat som guide i Nepal och Bhutan.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner