Print Friendly

Indiankollektiv och Latifundier – om äganderätten till jorden i Latinamerika fram till våra dagar

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

INDIANKOLLEKTIV OCH LATIFUNDIEROM ÄGANDERÄTTEN TILL JORDEN I
LATINAMERIKA FRAM TILL VÅRA DAGAR
DET BRUKAR sägas att den agrara
miljön till sin natur är konservativ, traditionsbevarande. Men på
samma gång är de förändringar,
som där verkligen kommer till
stånd, vanligen alldeles särskilt
djupgående och skickelsedigra. Latinamerikas agrarhistoria inrymmer just på detta sätt ett rikt mått
av både tradition och revolution. I
latinamerikansk agrar miljö finns
ännu i våra dagar de mest skilda
tidsskeden bevarade sida vid sida.
En särskilt dramatisk agrarhistorisk aspekt är givetvis frågan om
äganderätten till jorden, som är ett
älsklingstema för våra dagars latinamerikanska samhällsdebatt.
Vad de spanska och portugisiska
erövrarna, som på 1500-talet tog
Latinamerika i besittning, i första
hand ville ha var inte själva jorden.
Jorden var för de fåtaliga invandrarna av noll och intet värde utan
arbetskraft, eftersom de inte ansåg
sig ha gjort den långa och vådliga
färden över oceanen bara för att
syssla med ett strävsamt och, i deras syn, förnedrande grovgöra.
Alltså skulle indianerna stå för
Av docent MAGNUS MÖRNER
arbetskraften både på åkerfält och
i gruvor. Den enklaste formen att
utnyttja denna arbetskraft var naturligtvis att införa slaveri, men
häremot inskred kronan av humanitära skäl mycket snart. I stället
uppkom i Spanskamerika det s. k.
encomienda-systemet, som innebar
att indianerna i feodala former fördelades mellan spanjorerna och till
dessa sina herrar hade att erlägga
en tribut i varor eller dagsverken.
Denna skyldighet till dagsverken
utnyttjades givetvis hänsynslöst
och efterhand lyckades kronan helt
undertrycka denna form av encomienda-systemet. Men hur skulle
arbetskraftproblemet då lösas? Det
skedde genom en ny form av fördelning av indianerna till myndigheter, institutioner och enskilda, åt
vilka de måste arbeta i tur och ordning under viss reglerad tid mot
en fixerad dagspenning. Tendensen
gick alltså mot friare former men
själva tvånget för indianerna att
ställa sin arbetskraft till de vitas
förfogande kunde inte slopas.
Rätten till indiansk arbetskraft
hade emellertid i och f.Jr sig ingenting att göra med rätten till deras
jord. Tvärtom erkändes indianernas äganderätt till den jord de vid
de vitas ankomst brukade – i den
mån de var åkerbrukande och bofasta – klart och tydligt av kronan. Hos både aztekerna i Mexico
och inkas i Peru hade former av
kollektivt ägande till jorden gällt
befolkningens stora massa. Ursprungligen genom blodsband förenade byalag, calpullis hos aztekerna, ayllus hos inkas, svarade
för att härskare, präster och hövdingar fick den del av avkastningen
från jorden som tillkom dem och
fördelade återstoden av jorden till
de enskilda att bruka för det
egna uppehället. Detta system bibehölls i stor utsträckning av den
spanska kronan, om också modifierat. I Spanien ägde städerna ofta
vidsträckta marker som användes
till bete o. dyl. eller också utarrenderades de till borgarna. Härifrån
övertog de spanskamerikanska indiankollektiven både en del sedvänjor och termer. En sådan term var
ejidon, i Spanien en liten marklott
vid stadsporten använd till bl. a.
skrotupplag och lekplats, i Mexico
använd om de indianska byalagens
samlade jord. Hur de indianska
kollektiven skulle vara organiserade och funktionera var noga fö-
reskrivet i den spanska koloniallagstiftningen. En särskild kassa
skulle bl. a. läggas upp för gemensamma utgifter. Kollektivens jord
fick ej avyttras, och vita eller halvblod ej slå sig ned i indianernas
21• -593445
295
byar. Dessa förbud blev det givetvis
allt svårare att upprätthålla, allteftersom de rena indianerna, särskilt till följd av farsoter, minskade
i antal medan vita och halvblod
ständigt ökade.
Kollektivens jord utgjorde bara
en mindre del av de väldiga vidder
som den spanska kronan, liksom i
Brasilien den portugisiska, räknade
som sitt regale. I vilka former tillmötesgick kronan då anspråken på
jord från ett stigande antal invandrare? Det skedde i Spanskamerika
i form av förläningar, mercedes de
iierras. Dessa var egentligen av två
slag, cuballerias och peonias, motsvarande vad en ryttare och en fotsoldat borde få, men det är karakteristiskt för den spanska stoltheten, att det nästan uteslutande var
caballerias, som begärdes och utdelades. Drygt 40 hektar var en
cuballerias vanliga omfång. Sådana
jordförläningar utdelades av ledarna för de första kolonisationsföretagen, längre fram av vicekonungar och städer men kronan förbehöll sig alltid rätten att i sista
hand pröva deras giltighet. I Brasilien kallades de mycket omfattande jordförläningarna sesmarias.
Villkoren för att få en sesrnaria var
att ha tillräckliga resurser för att
exploatera området, i sockerdistrikten ofta liktydigt med negerslavar,
och att vara av god börd.
I överensstämmelse med spanska
förhållanden förblev typisk betesmark under den första tiden oskiftad men efterhand förvärvade bo- 296
skapsägarna var och en rätt till
någon bestämd plats där en estancia växte upp. Men med gränsdragningen mellan de olika estandas
var det länge illa bevänt. På Cuba,
fram till 1800-talet ett centrum för
boskapsskötsel, förekom en form
av cirkelrunda estancias. Vid arvsdelningar fortsatte innehavarna av
de olika cirkelsektorerna att bruka
estandan gemensamt, varför så
småningom en egenartad form av
kollektivt ägande uppkom. Det var
naturligt att boskapsskötseln favoriserade stora enheter. Eftersom
boskapshjordarna tillväxte enormt
hastigt och priserna på hudar och
kött därför sjönk blev heller denna
näring inte lönsam annat än bedriven i mycket stor skala. De stora
boskapsägarna blev ett dynamiskt
element i det koloniala samhället.
Ofta kolliderade de vitas boskapsskötsel våldsamt med indianernas
åkerbruk, en konflikt som erinrar
om förhållanden i medeltidens Spanien. Boskapsägarna krävde efter
spansk sed att deras hjordar skulle
få beta av skördade åkrar. Indianerna klagade över att främmande boskap trampade ned deras
sådd. Boskapsskötseln kom emellertid att koncentreras till områden
som saknade bofast indianbefolkning som norra Mexico och de argentinska och uruguayska pampas.
Rätten till boskapen inom ett område blev efterhand liktydig med
rätten till själva jorden och formliga latifundier uppkom på så vis,
baserade på boskapsskötsel.
Men latifundiebildningen följde
inte bara i boskapsskötselns spår.
Den förekom trots kronans alla ansträngningar att bevaka indianernas rättigheter också i tättbefolkade åkerbruksområden. Även om
det ibland var så att innehavarna
av eneamiendas också kom i besittning av »sina> indianers jord,
fanns, som redan påpekats, inget
organiskt samband mellan rätten
till arbetskraft och rätten till jord.
Latifundiebildarnas metoder var
skiftande: man kunde skaffa sig
förläningar genom bulvaner, man
kunde hålla sig framme vid de
statliga jordauktioner som ibland
förekom, man kunde trots alla förbud köpa jord av indianerna eller
förvärva sådan jord genom giftermål med indianskor. Hos de indianska kulturfolken hade vid sidan
av kollektivt ägande också den indianska aristokratien haft privata
jordegendomar och dessa övergick
nu i första rummet i spanska latifundiebildares händer. Kollektivens motstånd var segare. Med
myndigheternas hjälp lärde sig de
indianska byalagen att processa
för sina rättigheter. Men det hände
också att myndighetspersoner lät
sig mutas av den förmögnaste parten. Även de mest uppenbara övergrepp kunde på så sätt leda till att
indianerna förlorade sin jord. I
vattenfattiga trakter, t. ex. i Peru,
var det ibland tillräckligt för en
godsägare att komma i besittning
av något vattendrag. Genom att
hänsynslöst utnyttja sin nyckelposition kunde han sedan tvinga
under sig hela trakten.
Vilka var drivfjädrarna till godsägarnas strävan att oavlåtligt utvidga sina domäner? Endast i fråga
om boskapsskötsel och t. ex. sockerutvinning var stora enheter
klart ekonomiskt motiverade. Givetvis förekom redan under kolonialtiden spekulationer i jordvärdets stegring och bristen på andra
investeringsobjekt kunde också
leda till jordförvärv. Det kunde
också vara en metod att skaffa sig
ständig tillgång på arbetskraft att
helt eller delvis lägga beslag på ett
indiankollektivs jord, så att indianerna blev tvungna att arbeta för
godsägaren. Emellertid är det mycket som tyder på att latifundiebildarna snarare hade sociala än ekonomiska bevekelsegrunder för sin
framfart. Det var innehavet av
mycket jord som framför allt gav
social prestige. Det var därför
mången rik köpman eller grovägare som mot bättre ekonomiskt
vetande lade ner sitt kapital i jord.
En särskilt framgångsrik latifundiebildare var kyrkan. Mot donationer av jord eller räntor till
kyrkans favör bytte jordägare till
sig kyrkliga prestationer i evärdelig tid till förmån för donators
själs salighet. Kyrkan ville å sin
sida gärna ha en fast ekonomisk
grundval för sin verksamhet men
gjorde också, liksom de värdsliga
latifundiebildarna, jordförvärven
ibland till något av ett självändamål. På sina håll i kolonialväldet
297
blev kyrkan liksom i t. ex. Galicien
i Spanien, den största jordägaren.
Kronan iakttog till en början det
sakläge som uppkommit i jordfrå-
gan med stort bekymmer. Särskilt
var man principiellt avog mot kyrkans jordförvärv. Man fruktade
också de politiska konsekvenserna
av att privatpersoner samlade så
mycket egendom under sig och de
sociala vådorna av att så många
andra vita saknade jord och att indianska kollektiv gick under. Men
efterhand blev behovet att skaffa
pengar, mer pengar för krigen i
Europa den spanska kronans helt
dominerande intresse och man säg
nu också en chans att utnyttja det
kaos som i jordfrågan rådde i kolonialväldet skattevägen. Genom de
s. k. composzcwnes legaliserade
kronan alltså mot avgifter sådana
innehav av jord, till vilka säkra
rättstitlar saknades. På detta sätt
köpte sig mången storgodsägare
rätt till i högsta grad orättmätigt
förvärvad jord, och kronan avhände sig för ett futtigt pris möjligheten att i fortsättningen söka
länka den sociala utvecklingen.
Emellertid är det värt att observera, att i Peru mot slutet av kolonialtiden förekom en skatteform
kallad alcabala de cabez6n, som
endast träffade obrukad odlingsbar
jord. Denna förnuftiga skatteform,
som i dagens Latinamerika skulle
fylla en stor uppgift, slopades
emellertid av självständighetsmännen 1826.
Efter vederbörliga composiciones
298
var de spanskamerikanska latifundierna konsoliderade. Genom fideikommiss motverkades den naturliga splittringstendensen liksom fallet var med den jord som kom i
kyrkans ägo. Men godsens ekonomi
var ofta urgröpad genom hypotek,
bl. a. hade avgifterna för composiciones medfört skuldsättning, och
inte minst genom ägarens självpåtagna förpliktelser att betala räntor till kyrkan. Innehavet av ett
storgods var endast i undantagsfall i egentlig mening kapitalbildande. Därför var det t. ex. bara
plantagerna vid kusten som hade
råd att köpa negerslavar. Tillfällig
indiansk arbetskraft kunde man
som redan påpekats rekvirera från
närmaste by men så småningom
kom man att i allt större utsträckning bruka godsen med hjälp av
egna, bofasta lantarbetare, indianer
och halvblod. Det blev ofta så att i
strid mot lagen fattiga vita och
halvblod slog sig ned i indianernas
byar och dessa i stället sökte sin
tillflykt på storgodsen. I allmänhet
knöts denna arbetskraft effektivt
och för alltid till godset genom ett
förskotterande som medförde ständiga skulder som lantarbetarna
sedan aldrig med allt sitt lågt taxerade slit kunde bli kvitt. Emellertid var storgodset ett patriarkaliskt
styrt samhälle i miniatyr, som inte
saknade positiva inslag. I ekonomiskt avseende var ett sådant gods
ofta praktiskt taget självförsörjande. Innehavet av storgodset gav
inte bara social prestige utan också just vad kronan fruktat, åtskilligt av politisk makt, åtminstone
i just den landsändan.
Detta sistnämnda förhållande blev
ännu mycket mera påtagligt efter
Latinamerikas frigörelse från moderländerna på 1820-talet. storgodsägarna utgjorde ryggraden i den latinamerikanska konservatismen.
Genom att liberalernas angrepp
koncentrerades mot kyrkan klarade sig de världsliga storgodsen
oskadda också under liberala regimer. Visserligen upphävdes fideikommissen, liksom skett i själva
Spanien 1820, men familjerna förmådde i alla fall ofta och länge
hålla sina gods intakta. Vad kyrkan
beträffar hade jesuitorden, en särskilt framgångsrik latifundiebildare, redan 1767 fråntagits sina
domäner, men kronan lät dessa
egendomar övergå i enskild ägo
och införlivas med latifundier.
Detsamma blev fallet med självständighetstidens konfiskationer
av kyrkojord. Särskilt våldsamt
var det slag som Juarez på 1850-
talet i Mexico riktade mot kyrkans
rikedomar. I liberal anda dekreterades att opersonligt innehav av
jord inte finge förekomma. Men
detta gick inte bara ut över kyrkojorden utan också över de ännu
kvarvarande indianska kollektiven.
De styrandes strävan att ersätta
resterna av indiansk kollektivism
med ekonomisk individualism av
europeisk typ är i själva verket ett
genomgående drag i de latinamerikanska indianländernas historia
under 1800-talet. Redan »Befriarem Simon Bolivar dekreterade i
Peru att kollektiven skulle upplö-
sas och indianerna skaffa sig individuella rättstitlar till den jord de
brukade. Hans liksom Juarez’ avsikt var att skillnaden mellan indianer och övriga invånare skulle
utjämnas och uppkomsten av en
rural medelklass främjas. Men resultatet blev ett annat. Det blev betydligt lättare för vita jorduppkö-
pare att förvärva jord av enskilda
indianer än av ett byalag och massvis med indiansk jord införlivades
nu med latifundier.
Liksom latifundierna i indianländerna utvidgades på indianernas bekostnad, bildades eller utökades de på andra håll med domäner, som statsmakten på endast
allt för billiga villkor låtit avhända
sig. Så var fallet med de argentinska pampas som undan för undan öppnats för kolonisationen.
När de europeiska invandrarna under 1800-talets senare hälft kom
till Argentina i allt större antal,
fanns där inte längre någon jord
för dem att köpa. Liksom i BrasiIiens kaffedistrikt måste de nöja sig
med att arrendera jord av storgodsägarna.
Olika faktorer förde under det
senare 1800-talet till att jordbruket
i Latinamerika liksom i andra
transoceana områden delvis kunde
kommersialiseras. Många storgods
blev verkligt inkomstbringande för
första gången i sin historia. storgodsägarna själva utnyttjade i stor
299
utsträckning sina stegrade inkomster till inte bara lyxkonsumtion
utan till att överge sina gods för att
kunna slå sig ned i sitt lands huvudstad eller allra helst Paris, alla
latinamerikanares önskedröm. På
så sätt kunde även mycket avsevärda inkomster förbrukas utan
att komma varken det egna godset
eller kapitalbildningen inom landet
överhuvudtaget till godo. Lantarbetarna blev av allenastyrande
förvaltare sämre behandlade än
förut och arbetskraften exploaterades överhuvudtaget hårdare när
hoppet om profit tilltog.
J ordvärdets stegring, särskilt
kring de nya järnvägslinjerna, föranledde till jordSpekulationer i
stor skala. Ägokoncentrationen var
så stark att också en del
traditionella latifundier uppslukades. Det var banker och utländska
storbolag som förvärvade kontrollen över t. ex. de storgods som varit baserade på sockerutvinning.
En del av tidens »progressiva» diktatorer samarbetade ganska intimt
med dessa nya, korporativa innehavare av latifundier. De privatägda storgodsen däremot började
att reduceras till följd av arvsdelningar, vilket en del familjer dock
försökte motverka genom att sätta
sig på aktier. Det hände att gamla
storgodsägarsläkter genom arvsdelningar kom ner i en helt annan
inkomstklass än tidigare men
man sökte i det längsta bevara
skenet. Vad man menar med medelklassmentalitet åstadkoms ej
300
med den ekonomiska deklasseringen.
Alltjämt är emellertid storgodsen, också de privatägda, i stora
delar av Latinamerika helt dominerande. I Brasilien innehade år
1940 1,5 % av antalet jordägare
nära hälften av den i jordbruksstatistiken redovisade arealen, som
dock endast till en ringa del består
av åkerland. Att det gäller så enorma jordinnehav som från l 000
hektar och uppåt är möjligt i ett
land av Brasiliens omfång. I Chiles
bördiga jordbruksbygd runtom Santiago innehar (1951/52) 7 % av
ägarna 85,9 % av den redovisade
arealen. Det gäller haciendas om
minst 500 hektar.
Latifundiets avigsidor ligger i
öppen dager och har ofta anförts.
Ekonomiskt sett har dess produktivitet ofta – dock inte alltid –
varit låg och alltför stor del av jorden legat oanvänd. Orsaken härtill
kan ha varit bristande företagsamhet eller otillräcklig arbetskraft
men kan också, när det gällt produktion av konjunkturkänsliga rå-
varor, ha varit ett behov av en jordreserv som för United Fruit i Centralamerika. I frånvaron av förmögenhetsskatt har jorden också
utgjort en tillflyktsort för kapital.
De sociala avigsidorna är inte
mindre viktiga. Värdestegringen
har kommit blott ett litet fåtal till
godo under det att de jordlösas
misär förblivit densamma eller
värre. Härskarmentalitet hos storgodsägarna har haft en motsvarighet i lantarbetares och arrendatorers osjälvständiga lydnad. Indirekt har både politiken och kulturlivet i Latinamerika blivit lidande.
Men minifundiet är inte mindre
skadligt än latifundiet. I Latinamerika är de båda ofta tvillingbröder.
Så är det t. ex. i det peruanska höglandet. Arvsdelningarna har fått –
eller måst – fortsätta obegränsat
i områden med kraftig befolkningsökning samtidigt som den alltmera
utsugna jordens avkastning stadigt
minskat. Det värsta exemplet härpå erbjuder negerrepubliken Haiti,
inte bara Latinamerikas utan kanske hela världens mest överbefolkade agrarbygd. Det har sitt intresse att iakttaga hur minifundiernas innehavare ibland är intensivt sysselsatta med att byta eller
köpa jordbitar sinsemellan. De kan
inte tänka sig andra sparformer för
slitsamt förvärvade småslantar
med resultat att jordpriserna uppskruvas. Ju mindre lotterna blir
desto mer ofrånkomligt för dess
ägare att åtminstone delvis söka
sin bärgning annorstädes – och
han hjälper på så sätt till att hålla
ett storgods vid liv.
Vad Latinamerika behöver både
ur ekonomisk, social och även politisk synpunkt är en självägande
rural medelklass men därhän har
det ännu inte kommit långt frånsett en del områden, republiken
Costa Rica och Antioquia i Colombia, som praktiskt taget från begynnelsen haft denna agrara struktur.
I en del periferiska områden, som
. .., ——–~ –
koloniserades först på 1800-talet
av tyska invandrare, särskilt Sydbrasilien, finns också en sådan rejäl bondeklass.
Det är intressant att de två genomgripande agrarreformer, som
hittills satts igång i Latinamerika
under detta sekel, den i Mexico efter 1910-talets revolution och den
i Bolivia 1953, båda delvis knutit an
till det gamla indiankollektivet.
Trots de otaliga försöken under
1800-talet att få slut på denna relikt från förspansk- och kolonialtid hade nämligen, särskilt i avlägsna och isolerade landsändar åtskilliga kollektiv fortsatt att existera i traditionella former. Sin
fulla laglighet återfick kollektivet i
Mexico genom revolutionen, i Peru
genom presidentens försorg 1920.
I Mexico hade före revolutionen
1% av jordägarna varit i besittning
av 97% av landets areal. Genom
konstitutionen 1917 förklarades
latifundierna olagliga men de
första presidenterna gick försiktigt till väga, och i den mån jord
återlämnades till de indianska kollektiven, här kallade ejidos, var avsikten att så småningom göra brukarna till självägande bönder. Men
president Cårdenas gick i stället
under 1930-talet målmedvetet in
för att söka göra ejidos, vilkas antal och areal under hans tid hastigt
ökade, till kollektivfarmer av en
typ som inte alltför mycket avviker
från dem i Sovjet eller dem i Israel.
Ejidos svarar f. n. för hälften av
Mexicos odlade areal men endast
301
en mindre del av dem har karaktären av i realiteten bankstyrda
kollektivformer medan flertalet är
mera ålderdomliga och uppdelade i
individuella lotter. Meningarna huruvida den mexikanska agrarreformen varit framgångsrik eller inte
går skarpt isär. Flertalet ejidos
åstadkommer inte större produktion än vad som är nödvändig för
den egna konsumtionen och det är
i stället de relativt fåtaliga mellanstora privatjordbruken som står
för en mycket stor del av de jordbruksprodukter som saluförs.
När Bolivia efter en blodig revolution skulle göra sin agrarreform
valde man försiktigtvis att helt lämna till de indianska byalagens eget
gottfinnande, om den jord man
skulle återfå eller förvärva skulle
lämnas till ett kollektiv eller till de
enskilda familjerna. Principiellt
lämnades rationellt skötta storgods
helt utanför reformen. Denna har
stött på oerhörda svårigheter till
följd av bristen på kapital, på tekniskt utbildad personal och på
grund av de utarmade indianernas
primitivitet och oförmåga att klara
nya uppgifter. Byråkratiens kvarnar mal också mycket långsamt.
Indiankollektivet har alltså överlevt. Enstaka kollektiv från kolonialtiden finns t. o. m. kvar i mestizlandet Colombia, där jag själv
besökt ett inte alls långt från huvudstaden Bogotå. Men i realiteten
är jordlotternas ärftliga brukare
numera också att betrakta som deras ägare. De kollektiva bruknings- 302
och sparandeformerna har övergått
i former för inbördes hjälp. Det
är också betecknande att när vänsterregimen i Guatemala 1952 dekreterade en agrarreform det aldrig
var tal om att återuppliva några
kollektiv. Detta fastän kommunister påstods dirigera den emellertid
anmärkningsvärt måttfulla reforInen.
Klarhet börjar numera i Latinamerika vinnas att en omfördelning av äganderätten till jorden
inte är nog för att innebära en
önskvärd reform. Endast i nära
samordning med en formlig omskolning av individen, sanering av
miljön, ett höjande av jordens avkastning kan en sådan genomgripande förändring av äganderättsförhållandena bli helt av godo.
När Latinamerikas jord efter
erövringen skulle fördelas stod två
oförenliga begrepp emot varandra.
Dels den romerska rättens krav
på ägandets fullständighet och
okränkbarhet, dels den brukningsrätt för individen inom ramen för
en större enhet, byalaget, klanen,
som representerades av de indianska kollektiven. Denna senare
åskådning stod i samklang med
gamla iberiska municipala traditioner. Mot denna ideologiska bakgrund framväxte de privatägda
storgodsen och de förspanskade indiankollektiven. Bägge tillhör nu
som typer det förflutna trots att
de ännu lever kvar och inte med en
gång kommer att försvinna. Ekonomisk laissez-faire har i Latinamerika ställt till med så mycket
ont att det blir allt svårare att,
särskilt i agrara sammanhang,
yrka på oinskränkt frihet för det
privata initiativet. Men samtidigt
är det självfallet att det system som
kanske passade inkas och azteker
inte längre passar massan av Latinamerikas befolkning, som ju dessutom är av blandras eller avkomlingar till sentida immigranter.
Alldeles speciellt karakteristiskt är
det att t. o. m. inom de existerande
kollektiven av gammal indiansk
typ individualismen håller på att
bryta fram.
Den viktigaste litteraturen i ämnet finns tillgänglig på Ibero-amerikanska biblioteket,
Handelshögskolan, Sveavägen 65, Stockholm Va.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner