Print Friendly

In memoriam

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

IN MEMORIAM
Av professor HILDING BERGSTRAND
STOCKHOLMS högskolor ha under det gångna läsåret förlorat
sex professorer, vilka alla intagit en bemärkt plats i vårt kulturella liv genom stora insatser inom sina respektive verksamhetsområden. Av dessa tillhörde tre Karolinska institutet, nämligen J ules Åkerman, Gösta Forssell och Hjalmar Holmgren.
Jules Åkerman var vid sin död nära 90 år gammal och hade då
sedan många år på grund av blindhet tvingats att föra ett isolerat och ensamt liv. Sin tunga börda bar han utan bitterhet och
klagan med den värdighet, som präglade hans personlighet. Ty
värdighet och ett drag av vemod var den bakgrund, mot vilken
han lät sitt rörliga sinne ge oförglömliga och klassiskt välformade uttryck åt glädjen, skämtet och en älskvärd förlåtande ironi
över världens fåfänglighet. Hederlighet, klokhet och människokärlek kännetecknade Åkermans läkaregärning både som kirurg
och som banbrytande föregångsman inom socialförsäkringen. Som
medicinsk kulturpersonlighet var Åkerman främmande för den
tunga germanska anda, som präglade de flesta av hans samtida
kolleger och han älskade istället den läkekonst, som odlades å sjukhusen i skuggan av Notre Dame. Hans klara eleganta framställningskonst passade bäst härmed. Allt hos Åkerman gjorde honom
med självklarhet till ungdomens man och han var också under
många år Medicinska föreningens dyrkade inspektor.
En personlighet av mycket annan sammansättning var Gösta
Forssell. Ungefär 15 år yngre än Åkerman avled han vid 75 års
ålder efter att hava varit verksam i Karolinska institutets tjänst
ända till de sista månaderna före sin bortgång. Gösta Forselis liv
var fyllt av sjudande verksamhet sporrad av en företagaranda
ägnad icke åt personlig vinning utan åt samhällsförbättrande uppgifter. De stora framstegen inom naturvetenskaperna och därmed
också inom medicinen bygga som bekant i allmänhet på upptäckten av en ny teknik. Röntgens upptäckt av den strålning, som
Parentation vid Stockholms högskolors minnes- och installationshögtidlighet den
14 oktober 1951.
541
Hilding Bergstrand
bär hans namn, var en sådan upptäckt, vars konsekvenser under
ett halvt århundrade blivit oöverskådliga. För medicinen innebar
den en fullständig omvälvning av dess möjligheter att ställa
diagnos på människokroppens sjukdomar och det visade sig snart
att röntgenstrålarna och dess släktingar radiumstrålarna även
kunna användas till mycket betydelsefulla terapeutiska uppgifter.
Gösta Forssell tillhörde dem, som omedelbart insåg detta och han
blev snart en av de mest framträdande representanterna för den
nya vetenskapen. Då han dog hade från hans hand utgått cirka
200 arbeten behandlande röntgendiagnostiska och strålterapeutiska
spörsmål av det mest skiftande slag. Forssell ägde dessutom
egenskaper, som möjliggjorde för honom att genomdriva en
mönstergill organisation å våra sjukhus för sin älskade specialitet.
Härigenom skaffade han vårt land ett försprång inom detta område, som man utomlands haft svårt att inhämta. Han skapade
också genom att vädja till rik och fattig, hög och låg, specialsjukhus för strålbehandling, som sedan under hans vingars skugga
undergått en mäktig utveckling och blivit föremål för en smickrande uppmärksamhet från främmande länders sida. Omfånget av
Gösta Forssells krafter och verksamhetslust var emellertid så stort,
att detta jättearbete icke fyllde hans dag. Vid tiden efter andra
världskriget befann sig Karolinska institutet, landets största medicinska högskola, som representerar en väsentlig del av vårt medicinska liv, i ett prekärt läge på grund av att praktiskt taget alla
dess institutioner voro föråldrade. I det nydaningsarbete, som slutligen resulterat i att Karolinska institutet numera intager en mycket hedersam plats bland världens medicinska läroanstalter, spelade Gösta Forssell en dominerande roll. En av hans kolleger, som
var honom något gramse, yttrade en gång till mig en smula maliciöst, att om Forssell levat på 1600-talet, skulle han varit ståthållare i östersjöprovinserna. J ag kunde icke finna mycket elakhet häri, ty där något var att förbättra, organisera och hålla samman var Gösta Forssell den rätte mannen.
Jag sade nyss, att Åkerman och Forssell voro mycket olika. I
ett voro de emellertid lika, de älskade ungdomen och fick gensvar
från densamma. Liksom Åkerman var Gösta Forsell en lång följd
av år medicinska föreningens inspektor. studenterna tyckte om
den ståtlige mannens soliga lynne, hans glada förtröstan, hans
oegennytta och hjälpsamhet.
Åkerman och Forssell voro gamla män och deras bortgång var
det naturliga slutet på en lång och lycklig arbetsdag. Annorlunda
542
··—…·====
In memoriam
med Hjalmar Holmgren, som ett oblitt öde tog ifrån oss vid nyss
fyllda 45 års ålder och just då hans vetenskapliga verksamhet syntes skola ge de rikaste frukterna. Endast under tre år hade han
då haft glädjen att såsom innehavare av en personlig professur
i experimentell histologi kunna fritt ägna sig åt alla de problem,
till vilka hans håg stod. Redan tidigare hade han självfallet fullbordat mycket betydelsefulla arbeten, eljest skulle han icke kunnat hedras med den sällsynta utmärkelsen av en personlig professur men de, som kände honom, hade nog det intrycket att Hjalmar
Holmgren under de senare åren av sitt liv nått en teknisk skicklighet och en vetenskaplig mognad, som lovade mycket mera. Att
det var ett löfte att lita på, därför borgade hans brinnande intresse
för vetenskaplig forskning, hans livliga ingenium och hans kraftfulla natur. Han hade vid sin bortgång hunnit samla medarbetare
och lärjungar kring sig och knyta fruktbärande förbindelser med
angränsande vetenskapsgrenar. Allt detta är nu slaget i spillror,
vilket för Karolinska institutet är en stor förlust. Vi ha också i
Hjalmar Holmgren förlorat en färgrik personlighet, som med
glädje, frimodighet och träffsäkra överord kämpade för vad han
ansåg rätt och sant vara. Det nötta slagordet »sans peur et sans
reproche» faller lätt på läpparna, när man tänker på Hjalmar
Holmgren.
Tekniska högskolan har genom den tragiska olyckshändelse, som
bortryckte professor Sture Mörtsell och hans maka, förlorat en av
sina mest dugande krafter. De, som tecknat hans minnesruna, ha
icke tvekat att tillerkänna honom den centrala platsen i den gruvvetenskapliga forskningen sedan han 1942 vid 43 års ålder utnämndes till den nyinrättade professuren i anrikning vid Tekniska
högskolan. Inom det praktiska livet har han gjort viktiga insatser
genom att lösa för gruvindustrien svåra och betydelsefulla problem. Det omvittnas också, att hans liv och gärning karakteriserades av trofasthet, vänfasthet och gott kamratskap.
Från Stockholms högskola komma tvenne av årets dödsbud. Det
ena gäller Lennart von Post, det andra Gösta Bagge.
Lennart von Post, som vid sin bortgång var 66 år gammal, hörde
till dem, som gjort sitt namn vida känt genom en naturvetenskaplig insats av den art,’ som sätter även den olärdes fantasi i rörelse.
Jag syftar på von Posts mest betydelsefulla initiativ, nämligen
den pollenanalytiska undersökningsmetoden. Liksom sin stora företrädare i ämbetet, Gerard de Geer, öppnade von Post härigenom
543
., .
Hilding Bergstrand
vägar till en geologisk datering och en bättre förståelse av de klimatväxlingar, som skett sedan istiden och de samtidiga förändringarna i havets och landets nivå. Han har hjälpt oss ett gott
stycke på väg vid försöken att läsa de lagar, som på ett obevekligt
sätt bestämma över vår naturomgivnings öde och härigenom fullföljde han den ärorika tradition inom geologien, som Stockholms
högskola med rätta är stolt över, och som givit vårt land en så hedrad
ställning inom detta område. Innan von Post 1929 blev professor
vid Stockholms högskola, var han under 20 år knuten till Sveriges
geologiska undersökning, där han nedlade ett högkvalificerat arbete huvudsakligen ägnat åt torvmossarnas utforskande.
För sin omgivning framstod von Post som en forskare, som ägde
de två viktigaste förutsättningarna för framgång, geni och energi.
En eldsjäl bodde i den resliga, kraftfulla gestalten.
Gösta Bagge var vid sin död 69 år gammal och professor emeritus. Hans verksamhet som akademiker överskuggades, som vi
alla veta, av hans politiska. Inom politiken gjorde han en lysande
karriär, som förde honom fram till den bemärkta förtroendeposten
som högerpartiets ledare efter Arvid Lindman. I denna sin egenskap ingick han som medlem i den samlingsregering, som under
en av världshistoriens mest kritiska perioder hade ansvaret för
vårt lands politik. Att under denna upprörda tid genomföra några
nyskapelser inom universitetslivets domäner torde väl ha varit
omöjligt, och Gösta Bagge fick i detta avseende inskränka sig till
att försvara vad som redan ernåtts. Jag vet av personliga. uttalanden, att han djupt beklagade att universitet och högskolor under krigets hot måste ställas på svältkost. Under hans statsrådstid
lades dock grunden till det utredningsarbete, varpå den nyss beslutade skolreformen vilar.
För två år sedan uttalade från denna plats Stockholms högskolors dåvarande rektor Sven Tunberg, att Gösta Bagge alltid i Högskolans annaler skall intaga en förnämlig plats. Med synnerlig
kraft och skicklighet förde han sin disciplins talan och ur hans
teoretiska och praktiska arbete växte fram så betydelsefulla skapelser som socialinstitutet i Stockholm och Stockholms högskolas
socialvetenskapliga institut.
Både som personlighet och till sin intresseriktning var Gösta
Bagge i hög grad präglad av svensk nationell tradition.
Eder alla, som nått livets gräns och äro hädan gångne, bringa
vi idag vår tacksamma hyllning. Stockholms högskolor ägna Eder
en stilla vördnadens minut.
544
~~~~~—————–~~~—…..:….”””-~–……._,~…. ——– —. -~ ~~~=””””””””‘””””.,..,…,………___

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner