Print Friendly

Ideologiskt presidentval

Av Hans Wallmark | 27 januari 2012

Ett närmast förstrött intresse har visats från svenska medier för det finska presidentvalet. Att svenska tidningar dagen efter valet inte ens kunde publicera rätt foto på vinnaren eller korrekt grafik över hur rösterna fördelats är mycket talande, skriver Hans Wallmark, som här tecknar en bild av läget inför den andra valomgången den 5 februari.

Sauli Niinistö
Foto: Anton Sucksdorff

Samlingspartiets tidigare ordförande Sauli Niinistö arrangerade föga blygsamt sin valvaka under presidentvalets första omgång på Hotell Presidenti i centrala Helsingfors. Och när de första resultaten rapporterades jublades det i lokalen och viftades frenetiskt med ett slags självlysande plastpennor som alla vi gäster fått vid ingången. Här fanns många av partiets ledande företrädare lokalt och i riksdagen med statsminister Jyrki Katainen som självklar centralgestalt. Trots att Niinistö fick 37 procent och därmed långt utöver de som röstade på Samlingspartiet i förra årets val och nära på dubbelt så starkt stöd som tvåan sågs bekymrade blickar hos kampanjfolket. Det fanns en utbredd förhoppning om långt över 40 procent då opinionsmätningar gjorda för några månader sedan visat att drygt 50 procent tänkte rösta på honom och att han därmed kunnat säkra valet redan i den första omgången.

Som vanligt har ett närmast förstrött intresse visats från svenska medier över vad som sker i våra grannländer och vårt viktiga närområde. Trots mycket starka historiska och ekonomiska band verkar det inte vidare angeläget att bevaka Helsingfors, Oslo, Köpenhamn, Vilnius eller Berlin. Tyvärr riskerar det att skapa en skev omvärldsbild hos många i Sverige. Betydelsen av Norden eller Nordeuropa är inte vidare uppenbar. Att svenska tidningar dagen efter valet inte ens kunde publicera rätt foto på vinnaren eller korrekt grafik över hur rösterna fördelats är ju mycket talande.

Det finns slutsatser att dra och iakttagelser att göra som kan vara relevanta även för svensk politik. Och det alldeles förutan det faktum att Finland som en nära granne och ett land med vilket grundläggande värderingar delas påverkar oss ifråga om EU, försvars- och säkerhetspolitik och internationell handel. Ett konstitutionellt allt mer beskuret presidentämbete låter dock innehavaren framför allt operera inom utrikespolitikens område även om en statschef med lyskraft har stora möjligheter att nå genomslag även i övrigt.

Pekka Haavisto Foto: Petri Krohn
Bilden finns tillgänglig under
licensen CC BY-SA 3.0

Sensationen vid första omgången var inte att samlingspartiets Sauli Niinistö kunde koras som segrare utan att de grönas Pekka Haavisto kom tvåa och därmed meriterade sig för den andra avgörande omgången. Miljöpartiet är dock raka motsatsen till en landsbygdsrörelse. Det är istället i städerna de största framgångarna skördas bland ungdomar och en uttalat urban befolkning. I Helsingfors var de två främsta kandidaternas stöd nära på jämnstarkt med de andra förvandlade till obetydligheter. Haavisto har också varit något av en symbol för en ren och värdig valkampanj utan smutskastning och personliga attacker. Förmågan att kunna tala om vad man själv vill och mindre recensera andra är en synnerligen fin egenskap som glädjande nog verkar belönas.

Niinistö och Haavisto gör även bra ifrån sig på samma ställen på många andra håll i södra Finland och längst kustkommunerna medan stödet är svagare i norr och inlandet. Det finns tecken på tudelning, både i valet av kandidater och deltagande. Det finns all anledning att ständigt ha i minnet konflikten mellan centrum och periferi. Människor som uppfattar sig som marginaliserade och satta på undantag har inte mycket till övers för dem som ses som huvudstadens män. En trovärdig och långsiktig politik måste ta sikte på att söka företrädarskap för hela landet, alla dess delar och medborgare. Där skiljer sig inte Finland från Sverige även om utvecklingen kanske är tydligare på den östra sidan. Centerkandidaten Paavo Väyrynen drog nytta av detta och lyckades nästan ända fram till den för honom hett eftertraktade andraplaceringen i den första omgången av presidentvalet. Han kom att locka över åtskilliga av de väljare som valde populistiska Sannfinländarna i förra årets riksdagsval. Väyrynen var dessutom den enda som i sin kampanjplanering bokat in möten och träffar i landets samtliga kommuner. En viktig och inkluderande signal!

För den samlade vänstern var valet något av ett haveri med knappt 13 procent och ett närmast genant dåligt stöd för den förre statsministern och S-ledaren Paavo Lipponen på under sju procent. Även om han snabbt tog på sig skulden för magplasket kan också en del av motgången förklaras med slitningar inom det egna partiet där han ansågs vara alltför mycket höger och irriterande EU-vänlig. Fraktionsstrider som riskerar att fördjupas och förvärras inom socialdemokraterna.

Inför den andra omgången som kommer att hållas 5 februari vägs nu Sauli Niinistös egenskaper mot Pekka Haavistos. Presidentvalet är i mycket större utsträckning ett renodlat personval än vad vi riktigt är vana vid i Sverige med stark partikultur. Glädjande är att idéer har betydelse. Många av kommentatorerna använder självklart etiketter som liberal och konservativ och fyller dem med mening på ett för oss i det mer avideologiserade Sverige förvånande analytiskt sätt. Med vänsterns tillkortakommanden är det ingen som funderar på vad socialism eller kommunism kan erbjuda. Däremot ses Haavisto som en god och tydlig liberal företrädare med allt vad det innebär medan Niinistö uppmanas finna denna rätta balansen mellan att vara värdekonservativ och modern. Och det är väl denna politiska mix han lyckats med och som gör honom till republikens president och samlande gestalt för hela befolkningen.

Hans Wallmark är riksdagsledamot (M).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner