Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

I Västerbottens djupaste inre

Av Victoria Nilsson | 30 oktober 2015

blisomfolkStina Stoor
Bli som folk
Norstedts 2015

Jag fångas mitt i en rörelse, med kaffekoppen halvvägs upplyft mot munnen, av gästen i SVT:s morgonsoffa. Stina Stoor, som i år debuterat med novellsamlingen Bli som folk och nyligen nominerats till Augustpriset, talar om sin uppväxt i Balåliden i Västerbotten och resan till att bli författare.

– Jag behövde fatta ett beslut om jag jämt skulle vara sämst på allting, eller om det fanns någonting jag kunde göra, säger hon rättframt.

Journalisterna i soffan skattar nervöst. Intervjun går inte riktigt som den ska. Stoor verkar vara helt immun mot lättsamma frågor och artiga skratt. I stället är hon tyst i långa stunder, tänker efter, och när hon väl svarar är det kärnfullt, ärligt och lite obekvämt.

Stoor har ingen akademisk examen och berättar att hon inte ens klarade gymnasiet. Startskottet för författandet kom 2012 när hon tilldelades Umeås novellpris för novellen För vår del. Senare blev hon kontaktad av Norstedts förlag som ville att hon skulle skriva mer.

I Bli som folk kastas vi rakt in i Västerbottens inland. I de korta novellerna får vi följa ett barn som inte vet hur man ska bete sig när man går på kalas, en pappa som sitter uppe om nätterna och pratar med sin dotters klasskamrat och en gift man som blir kär i en tjugo år yngre kvinna. Stoor skriver på västerbottnisk dialekt, med en blandning av riktiga och egenpåhittade ord:

”Det hade inte varit det att hon var vacker. Men just a Gun hade blivit som blyg just när en Arnt såg på na. Hade rödnat om rundkinderna sina och petat med en tå neri den där mattan som vävföreningen skänkt åt kyrkan vid jubileet sextiosju. Den där guds-ängs-gröna mattan som de stod i en halvcirkel på varje onsdagskväll med kören sin.” (s. 113)

Stoor kan konsten att inte berätta för mycket för läsaren, något som annars är en vanlig barnsjukdom bland nya författare. Bakom de enkla berättelserna finns alltid något trasigt, och som läsare bär man med sig en gnagande oro i varje novell. Fattigdom, alkoholism, ensamhet; alla är de ämnen som Stoor berör mellan raderna. Då och då drar möjligen Stoor sin isbergsteknik något för långt, som i novellen De runda ruinerna där berättarjaget klättrar ned i en brunn. Helt oförklarligt. Jag förstår nästan ingenting av de 30 följande sidorna.

Sammantaget är det dock en modig och uppfriskande debut. I de senaste årens Augustprisbelönade böcker har vi fått följa Lena Anderssons innerstadsbor och Kristina Sandbergs klassresenärer. Kanske är det i år dags att ställa oss i Stina Stoors oförskönade glesbygd och lära känna människorna i de små byarna och de stora skogarna? Där allting inte riktigt är som det ska, fast samtidigt som det alltid har varit.

Victoria Nilsson går SNB:s skribentskola och jobbar till vardags för Moderaterna.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism