I Socialdemokraternas Sverige styr finansen försvaret

Varje enskilt försvarsbeslut sedan tidigt nittiotal har varit gravt underfinansierat, och har lämnat oss med en försvarsmakt underdimensionerad för den verksamhet den är ålagd att genomföra – och med en materialskuld i mångmiljardklassen. Den senaste Försvarsberedningen gav möjlighet till en nystart, och såg också länge ut att bli en sådan. Enigheten inom beredningen har varit stor, både kring behov och lösningar. Men under Socialdemokraternas ledning ser man ut att återupprepa föregångarnas misstag.

Det är helt enkelt inte seriöst att inte prata finansiering. En försvarsberedningsrapport utan enighet om budgeten är bara en önskelista.

Bristande politisk enighet innebär också bristande pålitlighet – inför försvarsmaktens anställda och framtida rekryter, inför svenska folket och inför våra vänner runt om i Europa och världen. Ett land som inte är villiga att finansiera sitt försvar, trots stor politisk enighet om behov och utformning, är inte en trovärdig partner.

Det handlar om att kunna försvara Sverige, men det handlar också om solidaritet. Med Finland, med Baltikum, med de länder utanför EU och utanför NATO men i vårt närområde som invaderats och ockuperats för att hindra deras utveckling och möjlighet att så småningom bli en fullvärdig del av den västliga gemenskapen. Det handlar om att ta vårt ansvar. Att det rika och framgångsrika Sverige inte kan åka snålskjuts på länder som fortfarande kämpar med att komma ikapp efter årtionden av totalitärt styre.

2 % av BNP är vad en västlig demokrati förväntas behöva lägga på ett trovärdigt och funktionell försvar som medlem i försvarsalliansen NATO. Väljer man att stå utanför och sköta sig själv är den siffran betydligt högre.

Att införa – eller återinföra – förmåga i försvarsmakten tar tid. Behov ska definieras och nyttan av exempelvis uppdatering och halvtidsmodifiering vägas mot nyanskaffning, behov definieras och vägas mot varandra. Sedan ska system upphandlas, personal utbildas och förmågor tränas och införas i den skarpa verksamhet.
2025, då beredningens planeringshorisont tar slut och rapportens mål bör vara uppfyllda, är snart. För att år 2025 ha en fänrik med ett års erfarenhet – en ganska begränsad sådan – behöver denne ta examen från Officersprogrammet 2024. Det innebär att personen behöver påbörja sin utbildning 2021, och behöver då rycka in för militärtjänstgöring nästa år. Den personal vi behöver 2025 måste i stor utsträckning rekryteras nu.

Det är korta perspektiv, med mycket litet utrymme för misstag. Också ur detta perspektiv är riksdagens oförmåga att enas kring försvarsmaktens ekonomiska behov oroande. Den personal vi behöver är kompetent och motiverad. Varför ska de välja Försvarsmakten över en civil utbildning när myndighetens framtid tycks präglad av tvära kast och underfinansiering? Varför ska de välja en krävande karriär i grönt eller blått när de inte vet om den kommer leda någonstans, och dessutom betalar betydligt sämre än i princip alla civila alternativ?

Antalet antagna till officersprogrammet är rekordhögt, vilket naturligtvis är mycket glädjande. Men hur motiverar vi kadetterna att stanna i verksamheten? Och officerare i all ära, de utgör ingen Försvarsmakt på egen hand. Hur det ut på specialistofficersprogrammen? På grundutbildningarna?

Värt att minnas är också att många stora och dyra system ligger utanför den budget Försvarsberedningen utgått från – och som nu ser ut att spricka. Ökningarna i rapporten handlar i huvudsak om ett bibehållande av materiel och en ökning av personalresurser. Flera dyra system skjuts till nästa inriktningsperiod eller får tas ”i särskild ordning”. Till exempel anser försvarsberedningen i sin rapport att beslut om nya ytstridsfartyg ska tas först under perioden 2025 – 2030.

Att återupprätta ett starkt försvar kommer att kosta pengar, och kräva stor envishet. Att regeringen sviker redan under upptakten lovar inte gott. Istället blir det allt tydligare att det är finansdepartementets behov, inte försvarsmaktens, som styr försvarspolitiken i Socialdemokraternas Sverige.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svenska Tidskrift