Print Friendly

I skuggan av ett attentat

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

I SKUGGAN AV ETT ATTENTAT
JU LÄNGRE man kommer från den 20 juli dess mer mystisk verkar den revolthistoria, som plötsligt uppskakade världen från Berlin. Sannolikt få vi först efter krigets slut veta, vad som hände den
19 eller 20 juli. Mycket talar för att det hela varit en slags provokation ifrån den nazistiska regimens sida. Därmed må vara hur som
helst ~ så mycket är i varje fall säkert, att den version, som officiellt framfördes av DNB, företer påtagliga luckor och av allt att
döma väsentligen var en konstruktion. Hur kunde attentatorn,
greve Stauffenberg, lämna salen och resa till Berlin, och varför
sköts han ej ned? Varför gav generalöverste Fromm nådaskottet
åt sin gamle chef Beck, o. s. v., o. s. v.?
Om alltså själva händelserna ännu ligga i ett visst dunkel, äro
deras följder så mycket klarare. Attentatshistorien användes av
den nazistiska ledningen såsom det största propagandanumret för
dess sedan länge planerade attack mot »reaktionen».
»Die Todesstunde der Reaktion» lydde kort efter attentatet en
rubrik i Völkischer Beobachter och kort efter den officiella redogörelsen var d:r Ley färdig att stöta i domsbasunen. Visserligen
dämpades kampanjen mot den tyska adeln offentligen men i stället
genomfördes ~ och pågår fortfarande ~ en rad häktningar i de
kretsar, där vad man något schematiskt skulle kunna kalla för den
konservativa oppositionen haft sitt främsta stöd.
Allt fortfarande synes Himmler dock icke ha fullt fria händer
gentemot generalerna. Därpå tyder von Brauchitsch’ överraskande
framträdande med en lojalitetsförklaring och ryktena om ett nytt
befäl för honom. För såvitt att denna icke är ett falsarium tyder
den på en strävan från hans sida att i en kritisk situation rädda
vad som räddas kan av armen. Priset för hans framträdande är i
så fall ett avslutande, i varje fall en uppbromsning av aktionen
mot de högsta militärerna. Det är också betecknande, att man icke
längre hört något om generalöverste Fromm och praktiskt taget
icke heller om fältmarskalk Rundstedt och generalöverste Halder.
Sannolikt har icke minst fältmarskalk Paulus’ anslutning till de
fronderande tyska generalerna i Ryssland manat Hitler till en viss
försiktighet~ Paulus’ förklaring undertecknades betecknande nog
397
Arvid Fredborg
samma dag som fältmarskalk von Witzleben och hans »medsammansvurna» hängdes.
Klasskampsideologien upplever emellertid en påfallande renässans, officerskåren förödmjukas genom att flera av dess främsta
hängas efter en parodisk rättegång, armetrupperna underordnas
Himmler och hans SS-generaler, och på det ekonomiska livets område genomföras åtgärder, som innebära, att nazismen i krigets
sista skede beslutsamt slagit in på den sociala revolutionens väg.
Aktionen är ett slag emot vad Himmler betraktar som den farligaste oppositionen och samtidigt ett led i en fullt skönjbart på-
börjad dolkstötslegend.
Det kanske allra viktigaste är emellertid avsikten att popularisera regimen genom att rikta propagandans hela orkester mot
»överklassen», »de stora i samhället». En sådan primitiv aktion
kan påräkna en viss tolerans, ja till och med popularitet bland gemene man i Tyskland, även bland motståndare till regimen. Nazismen marscherar också snabbt mot vänster, och när man läser de
tyska tidningarna tror man sig vara_försatt till den tid, då i den
stora spårvagnsstrejken i Berlin nazisterna och kommunisterna
intimt samarbetade, och d:r Goebbels skötte agitationen i den tyska
huvudstadens fattigkvarter. Nu kan ingen vara i tvivelsmål
längre- nationalbolsjevismen är ett faktum.
Naturligtvis kan Himmler och Goebbels genom detta skådespel i
krigets slutskede icke varaktigt stärka den tyska hemmafronten.
Men för ögonblicket finns det ingenting, som tyder på att den största faran skulle vara att söka där, ehuru upplösningsprocessen
inom SS är ett allvarligt symptom. Krisen för Tredje riket dikteras nu inte av hemmafronten men däremot av trycket utifrån.
Tysklands resurser malas långsamt sönder, och intet synes kunna
hindra utvecklingens obevekliga lag. Men allt tager sin tid, och
ingen bör räkna med att ett sammanbrott är en fråga om en eller
annan vecka, även om situationen onekligen är sådan, att allt kan
hända.
Arvid Fredborg.
398
l .,., ·____L:__________,_.i..,___________

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner