Print Friendly

I säkerhetspolitisk limbo

Av Amanda Wollstad | 21 mars 2014

frivarld_banner_stor2

Inför förra årets Folk- och Försvarskonferens publicerad bloggen Wiseman’s Wisdoms en sammanfattning av den säkerhetspolitiska debatten från nittiotalet och framåt, ”Prolog”. Sedan dess har försvarsbudgeten skurits ner ytterligare, Wiseman outats, och Ryssland annekterat Krim. Frivärlds seminarium med major Carl Bergqvist kunde knappast komma lägligare.

”Prolog” har uppdaterats och ges ut i samlad form av Frivärld, nu under namnet ”Försvarspolitikens kollaps under 00-talet”. Hur hamnade vi egentligen här, med en allt aggressivare granne i öst och en försvarsmakt som kommer få slut på pengar innan årets är till ände?

Problemet, menar Bergkvist, är att man släpat på ett underskott sedan nittiotalet och diskrepansen mellan verksamhetskraven och budgeten sedan blivit allt större för varje nytt inriktningsbeslut.

Han började blogga sensommaren 2007, inspirerad av Carl Bildt och frustrerad av att ingen av de stora tidningarna var intresserade av hans debattartiklar. Namnet fick bloggen från hans anropsnamn, Wiseguy. Anonymiteten var ett måste i den då slutnare försvarsmakten, men också en förutsättning för den roll bloggen kom att spela i den försvarspolitiska debatten. Wisemans Wisdoms blev större än den enskilde skribenten.

Han får medhåll av Annika Nordgren Christensen, fd riksdagsledamot (mp) och ledamot i försvarsberedningen, numera försvarspolitisk debattör och ledamot i krigsvetenskapsakademin. Hon kan inte minnas ett enda försvarsbeslut som vare sig genomförts eller finansierats fullt ut under hennes tjugo år i försvarspolitiken.

Det började under tidigt nittiotal, när kalla kriget slutligen var över och Sverige skulle hitta sin plats på världskartan igen. Vägen framåt skulle kanske bli skumpig med den var tydligt utstakad: väst bredde ut sig, frihandel och sunt förnuft skulle sprida demokrati över världen.

Försvarsdebatten handlade huvudsakligen om sysselsättnings-, industri- och regionalpolitik. Hotbilden breddades och till en början förblev försvarsmakten ungefär som vanligt, fast utan tankar på ett eventuellt väpnat angrepp. Fokus hamnade istället på bidrag till internationella insatser, och verksamheten började sakta utformas därefter. Rimliga beslut då, påpekar Nordgren Christensen, det var en annan tid.

Framförallt trodde man på återtagningsteorin – en kris skulle inte komma oväntad. Ett antal indikatorer fastställdes, skeenden som om de inträffade skulle påbörja en omvärdering av den svenska försvarsförmågan. Det handlar om rysk övningsverksamhet och förmåga, och om det så kallade lackmustestet – hur Ryssland agerar mot sina grannar i forna Sovjet.

Indikatorerna utföll en efter en under 00-talet och ingenting hände. 2008 invaderade Ryssland Georgien. Ett uppvaknande, men tydligen fort glömt. Snoozepolitik kallar Bergkvist det, med ett uttryck lånat från Krigsvetenskapsakademins Johan Wiktorin. Man vaknade till men fann verkligheten allt för obehagligt, tryckte på snooze och somnade om.

Men det som beslutas om idag är verklighet om tidigast fem år, snarare tio. Det måste finnas en grundberedskap, en lägstanivå som sittande regering oavsett färg tar ansvar för och som inte fluktuerar med dagens geopolitiska läge.

Sverige kan inte basera sitt försvar på att någon kommer och hjälper oss så länge ingen vet vem, när eller hur. Natofrågan måste lyftas på allvar och det är ett hastigt krympande tidsfönster vi har att agera under.

Det finns inte längre tid för stora omorganisationer eller materielprojekt. Det handlar om att bygga på det vi har och hålla ihop systemen, oavsett om det handlar om flyg eller personal. För med Krimkrisen är cirkeln sluten, vi befinner oss i ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge. Sverige åter ett land som söker vår plats på kartan. Förhoppningsvis har vi lärt oss vår läxa.

Amanda Wollstad är ledarskribent på Kvällsposten och student i säkerhetspolitik vid försvarshögskolan.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner