Print Friendly

I morgondagens skugga

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

I MORGONDAGENs SKUGGA
Av fil. kand. KARL-GUSTAF HILDEBRAND, Uppsala
J. Huizinga, I morgondagens skugga. En diagnos av
vår tids kulturella onda. Bemyndigad övers. av Signe
Psilander. Fritzes.
OM: VÅSTERLANDETS läge blir allt ovissare, så beror det i
varje fall inte på bristande upplysning från de personer, som
man med hednaapostelns oefterhärmliga uttryck kan kalla för
denna tidsålders klyftiga män. Bland de på ett eller annat sätt
sakkunniga — och för övrigt också långt utanför deras krets –
har man villigt behjärtat kallelsen att ge varning och tröst i kulturkrisens väldiga sammanhang. Kanske kan det sägas, att det
flitiga skrivandet om ett andligt världsläge i allmänhet och in
abstmcto ofta i sig självt är ett krissymptom snarare än en verklig insats för att övervinna krisen. Det beror icke minst på den
alltmera bristande lusten och i många fall också bristande förmågan hos tidens kulturskribenter att samla sig omkring påtagliga och konkreta problem. Det skarpt fixerade och klart avgränsade står ju överhuvudtaget lågt i kurs, och det blir därför både
lättare och angenämare att släppa alla hämningar och kasta sig
ut på allbegripandets formlösa vidder. Härmed är icke förnekat
-vad var och en vet- att vår kultur verkligen befinner sig i en
kris, till och med i en soni gäller livet.
Mot professorn vid J,eidens universitet J. Huizinga kan man
nu minst av allt rikta anklagelser för andlig grötighet eller bristande ansvarskänsla. Ordet kulturpersonlighet – som i.de sista
årens svenska språkbruk har fått en allt mindre smickrande klang
–skulle såtillvida passa in på honom, som han verkligen är en
personlighet och verkligen har rätt att tala om kultur. Hans stora
arbete om medeltidens höst, vars överflyttande till svenska för ett
par år sedan väckte berättigat uppseende, är och förblir en av de
omistliga böckerna, suverän i sin lärdom, sin stränga behärskning
av stoffet och sin varsamma men djupa inlevelse. När Huizinga,
i detta nu en av samtidens främsta humanister, inte har skytt
775
K arl-Gustaf Hildebrand
mödan att ge sig in i det profetiska följet, sa ar det tillbörligt
att man åhör honom med uppmärksam vördnad.
Hans bok är också på många vis rensande och klargörande.
Med en stilens aristokratiska knapphet, som är föredömlig, förenar han någonting av en diktares och skådares blick; man tar
inte heller miste på den manlighet, som hos honom förenar sig
med den lugna och humana livssynen. Hans framställning formar sig väsentligen till en klagan över vad han kallar livets barbarisering, den tilltagande grumligheten i intellektuella och moraliska begrepp. Han upprepar med ofta slående formuleringar
och iakttagelser det kända talet om händelsernas ironi i den europeiska upplysningens och folkbildningens historia: medan vetenskapen har erövrat allt större vidder av kunskap och förståelse
och har fått allt bättre möjligheter att sprida sina rön till vida
kretsar, ha visdomen och det fria omdömet icke gått framåt utan
snarare tvärtom. Just de nya tekniska hjälpmedlen ha i många
fall verkat i diametral motsats mot vad man hoppades av dem;
i stället för att öka bildning och bildningsbegär ha de utträngt
det allvarliga läsandet och begrundandet till förmån för ett slappt
och passivt anammande, som sker utan möda och som därför inte
heller kan leda till någonting produktivt. Löpsedlarnas jätterubriker, det dagliga radioprogrammets växling av väsentligt och
oväsentligt, som man ofta åhör slappt och oavbrutet, filmens alltför lättfattliga bildspråk, allt detta blir huvuddelen av den andliga födan. Och man vänjer sig mer och mer att reagera sömnigt
och rent instinktmässigt inför allt detta, hela ens andliga värld
blir till slut en samling enkla slagord, som man är oförmögen att
granska kritiskt och som förbindas med varandra inte med tänkandets utan med associationernas hjälp. Denna det kritiska omdömets fördunkling är en avgörande orsak inte minst till de politiska massuggestionernas, den grova och brutala demagogiens
triumfer; heliga värden förrådas och störtas, därför att deras
egentliga innebörd längesedan har suddats ut i det allmänna medvetandet. Som en hjälpare åt fördumningens och förvirringens
makter betraktar Huizinga de tidsströmningar, som i många former och med skilda motiveringar öppet gå till storms mot förnuftet för att i dess ställe söka närmare kontakt med själva det
oreflekterade livet, det irrationella, elementära och primitiva. Mot
det filosofiska försvaret för dylika strömningar riktar Huizinga
en vass kritik.
776
I morgondagens skugga
Han betonar också energiskt, hur den intellektuella upplösningen motsvaras av en moralisk. Som erfaren historiker hemfaller han naturligtvis inte i det sammanhanget till några illusioner om att kunna direkt jämföra t. ex. den sexuella moralens
faktiska nivå i vår tid med den under andra perioder. Men han
fastslår med dess större skärpa, i vilken grad själva normerna
för moralen börja bli suddiga och förvirrade; det behöver ju
inte sägas, att en sådan förvirring måste innebära ökad värnlöshet mot allehanda moraliska villoläror. Det gäller på privatlivets område, men det gäller också i förhållande till lärorna
om statens omoral, dess oberoende av etiska syften liksom av
hänsyn och rättsbegrepp i umgängelsen med andra stater. Överhuvudtaget ser Huizinga – och det är kanske hans största förtjänst – både diktaturernas hårdhänta förfarande mot liberala
kulturvärden och stormaktspolitikens inriktning mot världskrig
just mot bakgrunden av en vida allmännare företeelse, en på båda
sidor om diktaturgränsen märkbar slapphet och ovetenhet inför
de väsentligheter som stå på spel.
Därför framhåller han, att vägen till räddning måste gå genom
en förnyelse på det andliga planet och att utan en sådan förnyelse
alla yttre ansträngningar till sist bli gagnlösa. Det måste skapas
en ny anda av tukt, stränghet, frigörelse från den blinda instinkten. För att karakterisera denna nya anda tillgriper Huizinga
det moderna slagordet om en ny askes, »icke av världsförnekelse
för överjordisk lycka utan av självbehärskning och minskad värdering av makt och njutning». Han tänker sig, att den nya askesen
med något av nödvändighetens makt skall göras gällande av den
goda viljans människor, sådana de alltjämt i stillhet finnas kvar
på många håll, och att den skall kunna åstadkomma något av en
katharsis, en rening, för hela det olyckliga Västerlandet. Denna
rening förutsätter också en ny lyhördhet för absoluta och tidlösa
värden, en ny tro på verkligheter ovanför alla tillfälligheters spel.
Bland dessa värden, bland »allt som kan tänkas såsom det högsta»,
vill han också tillerkänna kristendomen en plats. »Lyckliga de,
för vilka detta högsta bär Hans namn, som sade: Jag är vägen,
sanningen och livet.» Huizinga betonar, att en sådan allmän sinnesändring som den han antytt är det praktiskt sett allra mest
väsentliga att arbeta för i det nuvarande nödläget: ingenting
annat ka ge mening åt ett nytt internationellt sinnelag och därmed rädda oss från krig och katastrof.
777
Karl-Gustaf Hildebrand
Huizingas maningar äro i många stycken gripande; ingen lär
heller kunna bestrida deras djupa berättigande. Åndå efterlämnar hans bok en sällsam otillfredsställelse. Alltsammans är oändligen rätt och vördnadsvärt i och för sig och kan med allt fog
påkalla uppmärksamhet mer än de flesta bullrande aktualiteter.
Men är det verkligen nog som analys av vår situation, är det
verkligen, som författaren själv kallar det, en »diagnos av vår
tids kulturella onda»~ Man lägger ifrån sig boken med en trevande känsla, att det väsentliga, det avgörande ordet, som man
väntade på, till sist ändå förblev osagt. Nu som så ofta förr.
Misstankarna börja få konkret form, redan då man försöker pröva
Huizingas verk från hans egna utgångspunkter. Man finner då
mer än en punkt, som i själva verket knappast är präglad av den
fullkomliga och djupast blickande objektiviteten. Kanske framgår det tydligast i det kapitel, som Huizinga kallat för »puerilism». Med det nya ordet menar han »hållningen hos en gemenskap, som uppför sig omyndigare än dess stadium av omdömesförmåga borde tillåta, som, i stället för att uppfostra gossen till
man, adapterar sitt uppförande och handlande efter gosseåldern»;
han betonar själv att termen, som han är angelägen att skilja
från det psykoanalytiskt färgade uttrycket infantilism, används
på grundval av objektiv kulturhistorisk och sociologisk iakttagelse. Huizinga finner nu puerilismens stora utbredning vara en
speciell svaghet just för vårt kulturella läge. Men de exempel
han därvid anför äro delvis så godtyckligt valda, att man känner
den objektiva undersökningens grund vackla under fötterna.
Huizinga anför t. ex. som puerilt att man i Ryssland döper om
gamla städer efter dagens storheter sådana som Gorkij eller
Stalin; ett sådant omdöme är ju giltigt bara om man som Huizinga
själv ser dessa storheter med motvilja eller skepsis; utgår man
från kommunismens egen religiöst färgade tro på den ryska omvälvningen, så är det inte det minsta orimligt att man också ger
städerna nya namn efter förgrundsfigurerna i denna omvälvning.
Ett annat exempel är hos Huizinga »det ständiga skådespelet
av regeringar, som störtas på en sökt konflikt av partiintriger, en
lek varmed vissa större nationer förhindra en verklig rening och
förstärkning av sin politiska ledning». Skall nu detta betecknas
som puerilism, så tänjer man emellertid ut begreppet så långt att
det blir oanvändbart. Tendensen att med intriger och skenförändringar maskera de djupare politiska problemen har ju hört
778
I morgondagens skugga
samman med mänskligt väsende, så länge fåvitskhet och ängslan
hört till livets grundmakter. Skall Huizingas omdöme ha någon
mening alls, så är det som uttryck för den vises löje över att
»dårskap sättes på höga platser», som redan Predikaren uttryckte
det. Att däremot avfärda den demokratiska parlamentarismens
tilltrasslade problem med ett slagord som det om puerilism är
ju häpnadsväckande lättköpt. Och man frågar sig om Huizingas
term – stödd på sådana osammanhängande och osäkra exempel
– verkligen underlättar en analys av tidens problem eller om
den inte tvärtom ger vetenskapens och det ryktbara forskarnamnets sanktion just åt den kåserande lättvindigheten.
Detsamma gäller det närmast följande kapitlet om »Övertro»,
där Huizinga sammanför å ena sidan astrologiens återuppblomstring och därmed besläktade företeelser, å andra sidan – tron på
det moderna krigets ändamålsenlighet. Greppet ger anledning till
några eleganta och bittert ironiska vändningar, men det gällde
ju här en allvarlig analys av samtidsproblemen och ingenting
annat. De företeelser, som ytterst bidraga att göra det moderna
fredsproblemet så komplicerat, äro ju exempelvis den ryska kommunismen, den japanska eller den tyska nationalismen i deras
hänsynslösa tillspetsning. Man kan ha många åsikter om dessa
makter och bland annat också med skäl hålla före, att de rymma
element av dårskap och förblindelse, men man har inte längre
mycken tid tillövers för det rationalistiska smålöje, som gitter
sammanställa dem och deras verkningar med tendensen att besöka
kotknackare eller vanan att ha en mascot på sin bil. Om berömda
herrar ha rätt att ta sig en del friheter, så borde de knappast
passa på att ta dem när de – i så eminent grad som Huizinga
i förevarande bok – tala ex cathedra.
Något av samma alltför stora enkelhet utmärker också vissa
av Huizingas moraliska omdömen. I sin iver att hävda klara
etiska värderingar råkar han ibland rätt och slätt uppträda som
en ordinär moralist. »l morgondagens skugga» rymmer exempel
på den saken, men med särskilt programmatisk tydlighet kommer
den till synes på ett ställe i ett annat av hans arbeten, den lilla
skriften Nederland’s geestesmerk (reviderad upplaga, Leiden 1935,
sid. 24), där han skarpt klagar över att Lenin efter sin död kommit att bedömas som en av historiens hjältar och statsgrundare
<>Ch rentav blivit jämförd med Napoleon fastän han – vilka förtjänster han än för övrigt kan ha haft i sin strävan – ändå är
779
55- 30HD. Svensk Tidskrift 1936.
Karl-Gustaf Hildebrand
»medskyldig till en av historiens fruktansvärdaste ohyggligheter»!
Man lyssnar litet konfunderad till sådana visdomsord från en av
samtidens främste. Den ryska revolutionens bistra verklighet kan
man ju ändå inte komma ifrån genom ett så summariskt domslut;
den enkle tidningsläsaren kan döva obehagliga tankar genom
att förklara sin motpart för skurk och förbrytare, men en historisk betraktelse måste ändå erkänna, att det inte går så
snörrätt till. I sin art – sin mot våra västerländska ideal intensivt fientliga art – får väl Lenin ändå betecknas just som en
hjälte och statsbyggare av historiska mått; att ta sin tillflykt till
moralistiska utläggningar är exakt lika meningslöst i hans fall
som i fråga om Napoleon. Huizingas inställning på den anförda
punkten är av allt att döma icke tillfällig; liksom många andra
av demokratiens riddare har han en bestämd tendens att nalkas
tidens diktaturer av skilda slag med färdiggjorda moraliska förkastelsedomar. Det är en olycklig tendens. Överhuvudtaget betydPr väl den borgerligt demokratiska världens dubbla front mot
både kommunism och nationell diktatur en särskild möjlighet och
förpliktelse att se dem bägge med sträng och oförfärad sanningskärlek. ]’örsöken att rationalistiskt och lättvindigt vifta undan
det ena eller andra, som är framsprunget ur en mörkare och
mindre behaglig kulturvärld än vår, tjäna så litet till och innebära framförallt en egendomlig misströstan om den fulla objektivitetens förmåga att verkligen uthärda beröringen med osminkad verklighet. Vad som i H uizingas fall sker med det friska trä-
det, det motsvaras ju faktiskt av förskräckande ting hos det sjuka.
Början till sanningens kunskap måste väl trots allt ligga i ett
erkännande av det i och för sig obehagliga faktum, att starka och
berättigade etiska krafter höra med till de skapande faktorerna
i både kornmunism och nationalsocialism, liksom ju överhuvudtaget det historiska skeendets kanske djupaste tragik ligger däri,
att ont icke sällan tycks spira ur gott och gott tycks spira ur ont.
Hela den syn på det politiska, som Huizinga representerar, är
överhuvud alltför tunt intellektuell för att verkligen orka fram
till det väsentliga. Det är givetvis berättigat, då han klandrar
förgudningen av statsmakten och de följder denna förgudning
hotar att få i den internationella sammanlevnaden. Att man med
tillgängliga medel måste arbeta för en nyväckelse av detta internationella sinne, det är ju ofrånkomligt; och här kan väl cncrgien
aldrig bli tillräckligt stor hos dc makter, som verkligen ha förut- 780
l morgondagens skugga
sättning att uträtta något, däribland de kristna kyrkorna; i själva
verket lära väl i förbigående sagt nästa års ekumeniska världskonferenser i storbritaunion bli en på många sätt avgörande
prövning av kyrkornas villighet och förmåga att på denna punkt
handla å ena sidan utan räddhåga men å andra sidan också utan
inmängande av politiska antipatier eller partisynpunkter. Men
med ett erkännande av dessa sammanhang är inte allt sagt. Statens självförhävelse sammanhänger ju ändå i väsentlig mån med
en statens kris, med den oerhörda svårigheten att inom den nutida demokratiens ram skapa tillbörlig balans i statslivet och ett
naturligt förhållande mellan enskilda och allmänna intressen.
Om det diktatoriska regementet förvisso inte betyder någon slutgiltig lösning av dylika problem- diktaturens trots alla heroiska
fraser ibland redlösa beroende av massans och det svårdisciplinerade härskarpartiets krav kan ju inte vara någon fördolt – så
bli ändå alla angrepp mot diktaturerna meningslösa, så länge man
inte tar upp frågan om detta deras allmänna sammanhang.
Huizinga själv är nu inte alldeles blind för det demokratiska
statsskickets svårigheter, som han har berört i en förut omtalad
broschyr och mot vars yttringar han för Hollands del rekommenderar ett tekniskt-politiskt botemedel, den proportionella valmetodens avskaffande. Men i sin stora diagnos fäster han sig
egentligen vid isolerade företeelser sådana som den ene eller andre
tyske rättsfilosofens teorier, och berör med mycket lätt hand den
djupare liggande sjukdomen. Likväl synes det orimligt att kunna
övervinna diktaturerna annat än inifrån, genom förståelse för
deras relativa berättigande som reaktion mot demokratiens brister och därmed genom försök att i en fördjupning och förnyelse
av demokratien själv skapa det enda hållbara beviset för deras
umbärlighet. Den sanning, som ytterlighetsrörelserna till höger
och vänster höra ha klargjort, är nu den, att en sådan förnyelse
kan skapas varken genom rent tekniska åtgärder eller genom tillgodoseende av yttre intressen utan att den måste hygga på ett
nytt andligt kraftflöde, en ny hänförelse. Ett element i en sådan
hänförelse kan givetvis vara besinningen kring internationella
värden liksom kring sanningskrav och rättsprinciper, men allt
detta är skäligen abstrakta ting, som därför bara kunna få en
begr~insad räckvidd. I själva verket fordrar därför de liberala
kulturvärdenas eget bestånd en starkt positiv inställning till just
de irrationella värden, som diktaturerna drivit in absurdum, men
781
Karl-Gustaf Hildebrand
som icke desto mindre äro oundgängliga livsvillkor, det vill närmare bestämt säga en lidelsefull kärlek till fosterland, folk och
stat. Utan en sådan positiv inställning, klart deklarerad, kan man
knappast utan hyckleri predika mot diktaturernas statsförgudning. Staunings försvarspolitik, Ivar Harries stenkastning mot
1914 års ideal eller den spanieninsamlande folkfrontsagitationens
nihilistiska propaganda utgöra i själva verket bara den ena polen
i det stora sammanhang, vars logiskt självklara och berättigade
motpol är diktaturen. Det hade därför varit oändligen önskvärt,
att Huizinga på denna punkt hade varit mindre svävande och
abstrakt.
Hur mycket mera påtaglig och aktuell – också som utgångspunkt för demokratiens självbegrundan – är inte i själva verket
den syn på tidens längtan, som för tjugo år sen gestaltades av
den alltför snart bortgångne tysken Otto Braun. Den kulturkritik
han hade ro att utforma mitt ibland skyttegravarnas lidanden
saknar icke beröringspunkter med Huizingas. Framförallt bars
den av ett brinnande hat mot allting formlöst och utsuddat i den
moderna kulturen. I ett av sina brev har han nedlagt en bekännelse till »det fulländade och gestaltade, till bild och kropp, till
det blommande och det organiskt vuxna, till den mäktiga lidelse,
som har blivit brons och ovansklig form, till allting klassiskt och
avrundat» i motsats till tidens kännetecken, till »allting tillfälligt,
allting konstgjort och godtyckligt, allting uteslutande negativt,
allting pratsjukt och splittrat, allting som sätter det perifera i
stället för det centrala». Men denna inställning stannade inte
inom ramen för en kulturdebatt i inskränkt mening. Den verkar
så starkt, därför att den var buren av en konkret lidelse. »Min
innersta längtan, min renaste, om också hemligaste låga, min
djupaste tro och min högsta förhoppning ha alltid förblivit desamma; och allt detta har för mig statens namn. Att en gång
bygga staten som ett tempel, rent och starkt mot höjden, vilande
i egen tyngd, ädelt och strängt, men också fyllt av glädje som gudarna själva och med ljusa hallar, genomstrålade av solens lek,
det är i grunden mål och slutpunkt för all min strävan.» Orden
äro förödmjukande för oss alla, i demokrati eller diktatur. Om
man inte besinnar den djupa nödvändighet, som i dem fått ett så
besjälat uttryck, då blir allt ordande om politiska ting till slut
föga bättre än en ljudande malm och en klingande cymbal.
Man kan föra diskussionen vidare, på ett annat och allmännare
782
I morgondagens skugga
plan. statskulten hör med i det återvändande till de irrationella
makterna, som präglar hela tidens väsen. Huizinga har i det
sammanhanget knappast presterat mer än en rent negativ kritik.
Han har icke gått på djupet med den andliga nöd, som ligger
bakom, och hans diagnos har därför knappast blivit helt träffande. Själva den kulturens allmänna sladdrighet, som han skickligt karakteriserat, har i själva verket samband med djupare och
mörkare ting. Liksom pratsjukan och vimsigheten hos en enskild
individ i regel äro utslag av outlösta svårigheter och tragiska
problem, ofta av en helt annan storleksordning än det yttre symptomet låter ana, så förråder också suddigheten i vår tids bildning
och kulturdiskussion en djup och skakande ångest, som icke låter
sig övervinna med vänligt tilltal. Det förhåller sig ju ändå helt
enkelt så, att den tro på människans godhet och på den mänskliga
sammanlevnadens naturliga harmoni, som förut sammanhöll de
olika kulturelementen till ett åtminstone tillfälligt helt, är obevekligen sönderslagen framförallt av världskriget med dess exempellösa värdeförstöring, dess uppenbarelse av staten som ett
brutalt maktväsen, av kroppen som en ociviliserad verklighet i
skyttegravarnas dystra närhet till jorden, av människadjurets
radikala hjälplöshet utan Gud. Det hjälper inte att tala om en
ny- askes till det helas bästa eller om ett återvändande till klara
och trygga normer; man frågar med skäl: till vilka normer7 De
motsträviga krafter, som varit sammantvungna till kultur, ha
icke längre över sig en enande princip. De stå i stället obundna
och beredda till öppen strid. Om man inte vill nöja sig med fadda
halvmesyrer, med en livlöshetens och platthetens kulturform, så-
dan T. S. Eliot med spöklik åskådlighet tecknat den i sin sällsamma dödsklagan över The W aste Land, så måste man erkänna
faktum att makterna äro lösa och att hävdandet av sådana ting
som statens eller den fysiska instinktens befälsmakt i dess yttersta
konsekvenser måste vara naturliga yttringar i det närvarande lä-
get. De kunna icke betvingas annat än med motkrafter av i viss
mån samma art som de själva, med fäste i livets egen dunkla
urgrund.
Det skall icke ett ögonblick förnekas, att tankens och forskningens krav också de ha ett sådant fäste bortom tanken själv i
en elementär mänsklig nödvändighet, och att därför också de ha
självklar rätt till strid och bestånd i makternas kamp. Men för
en kristen iakttagare ter det sig självfallet att vittna om en annan
783
Karl-Gustaf Hildebrand
och vida radikalare kulturmakt, för hans åskådning den enda, som
är stark och brinnande nog att förvandla och helga allt annat:
den kristna tron själv. ]’ör en sådan värdering finns ju inte något
bevis, lika litet som för den kristna trons egen sanning; den objektiva iakttagelsen kan bara konstatera, att kristendomen hör med
till de makter, som äga en självständig myndighet och som –
enligt händelsernas eget vittneshörd från .Jesu korsfästelse till
den tyska kyrkastriden – icke kan oskadliggöras. Här må ytterligare två ting anmärkas. Det första att kristendomen, med all
respekt för uttalanden om den sådana som Huizingas, likväl enligt
sitt eget väsen måste använda en helt annan ton än hans, inte
lydigt uppställd på en anvisad plats bland »den goda viljans människor’> utan verkande i hänsynslös frihet, inte lydande och svarande utan fastmera befallande och frågande, inte med älskvärda
paroller till samarbete utan med en enda och sträv appell till omvändelse. Samverkan kan i praktiken äga rum ändå i rent yttre
frågor, men riktigt säker om kristendomen kan man inte vara;
den följer sin egen lag.
Det andra är det, att den kristna synen på människan och kulturen har förutsättningar till en djärvare sanningskärlek än nå-
gonsin humanismens och i varje fall icke har behov av de rationalistiska förenklingar, som skymma verklighetssynen till och med
i en Huizingas fall. Därför att kristendomen verkligen har vad
Huizinga efterlyser, en fast punkt utanför alla skiften – och till
och med utanför all jordisk vishet och alla jordiska moralbud –
gör den det möjligt att oförfärat följa sanningen överallt där den
är att finna, vore det så till helvetets port. Den kristna tanken
har ingenting att frukta; också vid helvetets port känner den sitt
mål i Guds himmel.
Därför kan det just för den kristna tanken vara möjligt att
erkänna på en gång det djupt berättigade och det brutalt överdrivna i tidens många irrationella strömningar. .Just en kristen
syn på tingen kan uthärda också den olidliga komplikationen av
rätt och orätt, av gott och ont. I allt detta väldiga och invecklade,
som hör med till tidens nöd, ser den i första hand krampaktigt
förvridna gestaltningar av hungern efter Gud. Den danske författaren Arne Sorensen har gett en pregnant sammanfattning av
sin syn på kulturens kris: »Skall man i en enda sats uttrycka
vad som ä.r den moderna tidens väsentliga innehåll, den centrala
händelse, från vilken alla andra låta sig förklara, så blir det detta
784
I morgondagens skugga
enda: man mördade Gud.» Sorensen själv har allt klarare kommit att betona, i vilken grad detta djärva bildspråk är att fatta
på ett annat sätt än det bokstavliga. Det vill icke uttrycka att
Gud kan dödas; det vill bara säga att flykten från gudstron har
varit tidens stora centrala problem. Dess lösning kan ensam föra
till den klara och sanna inställning, vars förening av hänsynslös
radikalism och klippfast tro kunde uttryckas i några ord av Olav
Buil, ord som kanske i själva verket uttrycka någonting mera
och väsentligare än vad han själv avsåg:
Naturen er en avgrund.
– Men Gud er grund.
785

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner