I Kaliningrad står tiden stilla

Det lilla området vid Östersjöns sydöstra kust som sedan Sovjets fall lanserat sig som Rysslands fönster mot väst – Kaliningrad – präglas fortfarande av fattigdom, korruption och narkotikamissbruk, skriver utrikeskommentator Bo Ture Larsson.

Vid nyår stängdes den sista reaktorn i kärnkraftverket Ignalina i Litauen. Anläggningen av Tjernobyltyp startade 1983 och var viktig för Litauens elförsörjning. Men EU krävde stängning som villkor för att 2004 ta med Litauen. Stängningen försvårar Litauens energiförsörjning. Ett nytt, säkrare kärnkraftverk, står färdigt tidigast 2018.

Men kanske kan Litauen dessförinnan nyttja rysk kärnkraftsel – västerifrån. I Kaliningradområdet, nära gränsen till Litauen, inleds i juli bygget av Rysslands västligaste kärnkraftverk – Lunino. Den första reaktorn ska stå färdig 2014, den andra 2016. Då skall här produceras lika mycket el som Litauen och Lettland konsumerar i dag. Kärnkraftselen räcker både till Kaliningradområdets drygt 900 000 invånare och till export.

Kanske stärker kärnkraften det lilla området vid Östersjöns sydöstra kust som sedan Sovjets upplösning 1991 förgäves lanserat sig som Rysslands fönster mot väst. Snarare är det som problem Kaliningrad uppmärksammats: för sin fattigdom, korruption och narkotikamissbruk.

Det är dyrare att leva i Kaliningrad än på många andra håll i Ryssland. Häromdagen kom missnöjet till uttryck när tusentals människor och alla områdets politiska partier utom Enade Ryssland, regeringspartiet i Moskva, demonstrerade mot höjda priser i kollektivtrafiken. Krav restes om att områdets guvernör Georgij Boos och premiärminister Vladimir Putin måste avgå.

På senare år har Kaliningrad spelat en roll i tvisten om det försvar mot långväga missiler president Bush ville installera i Polen och Tjeckien. Moskva hotade att i så fall placera raketer i Kaliningrad. När president Obama i fjol justerade planerna kände sig polackerna svikna. De ska nu i stället få avancerat amerikanskt luftförsvar. Trots att placeringen lär bli ganska nära Kaliningrad har Moskva av någon anledning valt att denna gång ligga lågt.

På den sovjetiska tiden var krigsmakten ryggraden i områdets ekonomi. Baltijsk vid kusten är en stor flottbas. Här byggs krigsfartyg, även för export. Kaliningrad berörs av programmet för en allmän modernisering av den ryska krigsmakten, men redan 2001 beslöt Putin, då president, att satsa på civil ekonomisk utveckling.

Den ryska politikens verklighet förklarar varför ändå så litet hänt. Förhoppningar knöts till Georgij Boos, guvernör från 2005. Med sina kontakter i Moskva skulle han få fart på utvecklingen. Boos lanserade 2007 projektet att på fem år locka hit en halv miljon välutbildade från både väst och övriga Ryssland, för att stärka en region där befolkningen åldras och krymper. Till dags dato har bara 7 000 kommit.

Stadens namn säger något om dess problem. På den sovjetiska tiden var det vanligt att orter uppkallades efter kommunistiska bossar. Michail Kalinin var märklig på så sätt att han höll sig kvar i toppen ända från revolutionen 1917 tills han av allt att döma dog en naturlig död 1946. När den gamla tyska provinsen Ostpreussen 1945 delades mellan Polen och Ryssland bytte ryssarna namn på dess huvudstad Königsberg till Kaliningrad. I samband med att tyskarnas ortsnamn utplånades, flydde och fördrevs även tyskarna.

Efter Stalin togs de ursprungliga namnen vanligen till heders på rysk jord. Det har talats om att byta namn även på Kaliningrad. Men ett namnbyte ändrar inte på faktum att Europa här ännu inte kommit till rätta med en ond historia.

Bo Ture Larsson (SNB)

Läs tidigare texter av Bo Ture Larsson:
Kan Kina hjälpas? Draken är politisk skräcködla (1/1)
Somalia vid Östersjön (27/11)
Islamisternas seger i deras egna ögon (13/11)
Michnik: Därför gick Polen före 1989 (6/11)