Print Friendly

I huvudet på en asocial monarkist

Av Per Dahl | 4 juni 2010

Det annalkande prinsessbröllopet vållar debatt. Liksom vågorna bryts i en strandkant i oväntade riktningar möter vi förnyare som själva hävdar att de är traditionalister och tvärt om. Debattdeltagarna tycks till och med vara övertygade om att deras positioner verkligen är så helgjutna som de själva hävdar. Per Dahl presenterar tankar i huvudet på en asocial monarkist.

Debattvågorna runt prinsessbröllopet plaskar vilt. Att lämna en prinsessa i kyrkan verkar vara precis lika svårt som att komma överens om vem som lämnar barnet på dagis. En betraktare kunde kanske tycka att den som är myndig kan gå själv, men så blev det nu inte.

Liksom vågorna bryts i en strandkant i oväntade riktningar möter vi här också förnyare som själva hävdar att de är traditionalister och tvärt om. Debattdeltagarna tycks till och med vara övertygade om att deras positioner verkligen är så helgjutna som de själva hävdar.

Något tyngre väger då den förnyade debatten om monarki versus demokrati. De värderingar som statsakten ifråga uttrycker är inte demokratiska, hävdar några envetet. Andra menar tvärt om – det som sker i Storkyrkan är ett demokratins insegel. Skulle monarkin inte vara demokratisk? Det är ju folket självt som bestämt vad som gäller – låt vara att det skedde 1810.

Men även i denna fråga verkar argument och slutsatser hänga samman ganska lösligt. En Aristoteles, en Cicero eller en Montesquieu skulle sannolikt sucka tungt om de hörde vad som anförs till stöd för vad i dag.

Lite enklare blir det när man anar att begreppet demokrati knappast används i en särskilt strikt betydelse. Samme betraktare får inlägg från början av artonhundratalet i bakhuvudet, när liknande resonemang som i dag förs om demokratin luftades om den traditionella monarkin – då i motsats till de förfärliga samhällsomstörtande och frihetshotande revolutionsstaterna. För de flesta står det ord som nämns egentligen bara för ”det styrelseskick vi är vana vid, trivs med och som lämnar oss utrymme att leva vår vardag som vi vill”.

Men demokratins grundvärden då? En asocial monarkist börjar till slut själv söka efter det han anser ger demokratin dess mervärde.

Först och främst rätten att leva sitt liv som man själv vill ha det, med ett minimum av pekpinnar och intrång från stat och makthavare. Den rätten kommer inte av sig själv; den måste försvaras genom tanke-, yttrande- och tryckfrihet, inte bara av människor var för sig, utan även i förening – därför organisationsfrihet i dess olika betydelser. Ska detta fungera kräver det också en viss fördragsamhet och tolerans mot dem jag egentligen är osams med. Jag inser att de har lika svårt för mig som jag för dem. Och varför skulle jag vara den som dömer?

Blir jag alltför missnöjd med politik och lagar ska jag också kunna förena mig med andra för att byta ut lagstiftarna på ett ordnat vis ­– genom den allmänna och lika rösträtten. Den kan tekniskt vara utformad på många vis, men ger mig och andra en rättvis chans.

Nära sammanhängande med detta komplex är rättsstatens. Statsmakten får inte bete sig hursomhelst, alldeles oavsett vem som är vald att förvalta den. Här finns en känd regelkatalog att rätta och packa sig efter.

Mer än så sträcker sig inte mina demokratigrundvärden. Ingenstans berör de frågan om statsöverhuvudet ska utses genom arv eller val, om han eller hon ska vara lika oss andra eller om vi ska ha formell möjlighet att nå den posten. Om Carl XVI Gustaf i stort sett låter mig vara ifred – varför skulle jag inte låta honom vara ifred? Live and let live.

Därmed inte sagt att jag ser monarkin som oviktig. Djupast sett är den en del av min egen identitet som svensk, en led i det som gör att jag finner en plats i ett samhälle som funnits och utvecklats i några hundra år. Att avskaffa den är att avskaffa en del av mig själv. Jag finner det mycket talande att skepsisen mot monarkin i dag är tydligt utbredd bland samhällets eliter. De är sig själva nog, och behöver den inte.

Kommen så här långt i texten kokar väl varje trogen statsliberal över av ilska. Demokrati är ju så mycket mer! Känslan av solidaritet, broderskap, att vara en del av en politisk gemenskap präglad av engagemang och jämlikhet. Stoltheten över att vara medborgare! Den inställningen har ju varit demokratins nerv alltsedan Perikles kranstal!

Trist för dem, men så känner jag tyvärr inte alls. Inte så att jag är likgiltig inför mina medmänniskor – hoppas jag. Men jag förbehåller mig rätten att själv välja de gemenskaper jag vill värma mig i. Familj, vänkrets, församling, ja. Medborgarna i Kalmar kommun? Knappast. Det innebär inte att jag inte känner något för Sverige. Landets historia, natur, litteratur, kultur och sociala arv har format mig. Men inte hänger detta på statsskicket eller medborgarna just nu?

Och jag kan inte låta bli att fråga statsliberalen, statssocialisten och alla de andra som nu beskärmar sig kring prinsessbröllopet – sprider de själva i sin politik de värden de hyllar så vackert i detta sammanhang?

Går jag exempelvis till partiers kommunikation med oss andra finner jag nästan inte alls några medborgarvärden. Här råder i stället nästan helt leverantör/kund-logiken. Rösta på oss! Vi levererar omsorg åt ditt barn, hjälp åt dina föräldrar, vård om du blir sjuk, pengar om du blir arbetslös, råd om du handlar fel saker, skola åt dina tonåringar och bidrag till din förening och ditt museibesök. Lita på oss, vi har extrapris på vård, skola och omsorg ända fram till nittonde september!

Speciellt föga medborgarmässig finner jag retoriken när det gäller jobb och försörjning. Här är det inte ens leverantör/kund som gäller som grundschema, utan relationen patron/klient. Rösta på oss, så ska vi se till att du slipper lönekonkurrens och får behålla jobbet, även om du kanske inte är den bäste för det.

Jag är den siste att kräva perfektion av ett styrelseskick. Vi är inte perfekta själva som människor, så varför skulle de relationer vi har med varandra inom politiken vara detta? Men jag kan inte undvika tanken att alla de här varma känslorna som statstroende av olika kulörer drar fram egentligen är ett slags säljargument för högskattestaten. Vi ska med lock och pock fösas samman i en så tät gemenskap, att ingen riktigt kan skilja mellan mitt och ditt.

Så den gången republikaner och bröllopskritiker inleder med att hävda tanken att den demokratiska gemenskapen mår bäst av att ingen för sin försörjning ska vara beroende av stat, landsting och kommun, utan delta i gemensamma överläggningar av pur medborgaranda, den dagen kan jag börja lyssna. Kanske.

Fram till dess kommer jag att förbli en varm monarkist. Statschefsämbetet (vilket tramsord, förresten – bort det) alltså konungen försöker i alla fall inte sälja på mig vardag, vård, skola och omsorg. Inte heller kräver han särskilt mycket av mina skattepengar. Så framåt mot Storkyrkan!

Per Dahl är redaktör för nättidningen Emils tankar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism