Print Friendly

I det förgångnas brunn…

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEIF CARLSSON:
I det förgångnas brunn …
I spåren av allmänbildningstraditionens
upplösning har följt en språklig
vulgarisering. Denna sorgliga utveckling
kan delvis bero på att den klassiska utbildningens företrädare intill ganska
sen tid inte själva riktigt kunnat ge uttryck för och dra konsekvenserna av sin
hanterings kulturella betydelse, skriver
dr L eif Carlsson, kulturchef i Svenska
Dagbladet. Det studium som ägde rum av
det klassiska arvet slutade nämligen
alltför ofta där det verkligt intressanta
skulle börja: när detta arv börjar att
föras vidare, för att sekler och årtusenden
igenom, långt efter de klassiSka samhällenas undergång, på ett outplånligt
sätt prägla hela den kulturtradition som
är vår. Det är vemodigt, framhåller
dr Carlsson, att provinsialismen i tiden
nu bemöts med största högaktning i vida
kretsar, vemodigt därför att så mycket
av mänskliga värden därigenom förblir outnyttjat för så många.
Det är tänkvärt, att ordet referensram
kommit på modet i den utbildningspolitiska debatten ungefär vid samma tid som
vi förskingrat de två kapital som under århundraden för bildade personer utgjort
de gemensamma referensramarna, låt vara
, att man levt i lycklig okunnighet om det
pampiga ordet.
»Nu står parnassen i den christna kyrkan>> – Tegners ord vid magisterpromotionen 1820 anger i kortaste form de två
väsentligaste inslagen i vad som en gång
var allmän bildning (självfallet inte det
samma som bildning för alla) och det av
tusen historiska trådar tvinnade sambandet mellan dem. Tillsammans erbjöd den
klassiska traditionen och den bibliska ordoch symbolskatten ett förråd av begrepp,
bilder, händelser, personkarakteristiker och
exempel som helt visst ofta fungerade huvudsakligen som knapphålsblommor (i sig
själv intet fel) men ofta också som lätthanterliga och nyttiga kommunikationsinstrument. Dessa instrument är nu sönderbrutna; att de ersatts av mångahanda
andra, modernare eller sinnrikare kunskaper båtar föga – poängen med den gamla
bildningstraditionen var just att i princip
alla kände till samma saker, även om dessa
saker till äventyrs var färre än nu. Bertil
Malmberg beskriver på det sätt som endast han behärskar, hur systemet fungerade: »Solon är alltigenom vis, och Aristides
glömmer inte ett ögonblick att han är ett
böjningsmönster för rättrådigheten —
De ädla gestalterna ha sina format i behåll liksom de fräcka stå oanfäktade i sin
uselhets permanens».
Har denna underbara formulering ännu
någon resonans hos låt oss säga svenska
studenter i gemen? Bättre har det inte gått
med det bibliska symbolförrådet. I en tid
som mer än de flesta skulle ha användning för uttrycket »ramaskri», tycks detta
i stort sett endast syfta på varje någorlunda irriterad meningsyttring från två
eller flera personer, exempelvis mot ändrad sändningstid för ett folkkärt TV-program. Förutsättningen för en sådan förskjutning är självfallet, att varje medvetande försvunnit om vad som en gång
verkligen hördes i Rama: »gråt och mycken jämmer. Det var Rake! som begrät
sina barn och hon ville icke trösta sig, eftersom de icke mera voro till». Exemplet
må vara begränsat, men det belyser den
språkliga vulgarisering, som följer i spåren
av allmänbildningstraditionens upplösning.
Orsakerna
När man reflekterar över orsakerna till
denna sorgliga utveckling, kan man inte
värja sig för känslan av att det hela delvis
beror på att den klassiska bildningens, eller modestare uttryckt, den klassiska utbildningens, företrädare intill ganska sen
tid inte själva riktigt kunnat ge uttryck
för och dra konsekvenserna av sin hanterings kulturella betydelse. Latinstudiet,
av uppenbara skäl en central beståndsdel
i komplexet, lämnar kanske det bästa
exemplet. Knut Hagberg, själv den mest
lysande exponent för kärleken till det klassiska arvet, har en gång – i boken om
,Järnhertigen», 1944, om ej minnet svi- 123
ker – betonat den otjänst man gjort Intresset för latinet, och den tradition vars
bärare latinet är, genom en orimlig uppläggning av studiet. I aktningsvärd men
missriktad nitälskan om det i sträng mening klassiska, bjöd man eleverna på en
kost som dels i och för sig var orimligt krä:.
vande, dels av ett innehåll som endast i
undantagsfall kunde stimulera något verkligt intresse för den materia språket tänktes förmedla. Carl XII läste vid tidiga år
Caesars kommentarer till det galliska kriget, liksom självfallet hela Bellum punicum secundum; men han hade en speciell motivation, och ingen lär bestrida att
studiet i hans fall ledde till bestående insikter och praktiska resultat. De flesta studiosi är emellertid inte i hans situation.
Om över huvud något minnesfragment
dröjt kvar av studiet av latinsk prosa för
låt oss säga trettio år sedan, torde det alltför ofta vara en dunkel och ödslig röra av
marschrutter, bivacker, styrkebesked och
flodövergångar, intressanta nog i sig själv,
men meningslösa för mottagaren, emedan
han ej haft tillfälle och förmåga att insätta
dem i ett verkligt sammanhang.
Den verkliga nackdelen med detta var
inte endast att i allt för många fall – för
att än en gång citera Carl XII :s läroplan
– »en leda vid studiet» måste ha insmugit sig i ovilliga disciplars sinne. Det verkliga bekymret är ett annat: att denna m~?-
tod inte gett, inte kunnat ge, det som studiet framförallt skulle ha tjänat till, nämligen en insikt om det klassiska stoffets,
det latinska språkets förblivande betydelse
i den västerländska kulturtraditionen. Det
124
rätta hade givetvis varit att gå baklänges,
att efter inhämtaodet av nödiga elementa
syssla med den litteratur som – utöver
den ej ringa meriten att göra kunskapens
rötter något mindre beska – hade den
förtjänsteh att genom sin blotta existens
demonstrera den tradition som nitiska lektorer alltför ofta misslyckades med att föreläsningsvis göra trolig.
Fick eleverna egentligen klart för sig,
att latinet var det dominerande diplomatspråket fram till Carl XII :s tid? Fick de
veta att den store Linnaeus visserligen är
den svenska prosans mästare, men att han
blev världsberömd på latin? Hörde de nå-
gonsin talas om att det naturvetenskapliga
genombrottet under 1600-talet likaledes
ägde rum på latin – liksom självfallet reformatorernas kamp mot Rom? Jag fruktar att svaret ganska ofta blir nej.
Med andra ord: vad studium som ägde
rum av det klassiska arvet slutade alltför
ofta där det verkligt intressanta skulle
börja: när detta arv börjar att föras vidare, för att sekler och årtusenden igenom,
långt efter de klassiska samhällenas undergång, på ett outplånligt sätt prägla hela
den kulturtradition som är vår. Outplånligt, trots påståendet om aktuell förskingring, i den mening nämligen att det aldrig kan tänkas bort från den kultur som
ligger bakom det allra senaste och mest
provinsiella; varför denna samma kultur
dess förutan mycket riktigt blir väsentligen obegriplig.
Bättring
Jag är lycklig att säga, att i det konkreta
avsnitt jag hittills ondgjort mig över en
bättring tycks ha kommit till stånd genom
den nya läroplanen för gymnasiet. I dess
efterföljd kommer man visserligen av allt
att döma att lära sig mindre latin än förr,
men jag skulle inte bli förvånad om det
visar sig att man kommer att få större
glädje av det man lär, just genom den
bredare inriktningen även på sådant som
ligger efter guldåldern. Detta är förvisso
en ljuspunkt. Olyckan vill endast, att det
mörker som borde lysas upp är alltför massivt för att nämnvärt skingras med så små
medel.
Det grundläggande problemet är nämligen inte den i och för sig beklagliga upp·
lösningen av klassisk bildningstradition i
trängre mening. Vad saken gäller är mer
än så, en principiell historielöshet eller
historiefientlighet, alltmer markerad ju
längre tillbaka i historien man går. Gymnasiereformen, om vilken nyss ett gott ord
fälldes, erbjuder i dessa stycken en del
herostratiskt ryktbara exempel. Såvitt på
läroplanens författare kommer an börjar
för moderna gymnasister historien c:a år
1000. Rörande antiken och dess övergång
till medeltid – med andra ord om den
epok då grunden lades till vår kultur –
får de nöja sig med minnen av vad som till
äventyrs behandlats i grundskolan; varvid
är att märka att även på dess kursplan
»de senaste århundradena upptar ett dominerande utrymme». – Ett helt fantastiskt exempel på ett liknande tänkesätt erbjuder läroplanen i filosofi. Under rubriken »några moderna filosofiska riktningar» – om de klassiska nämnes intet –
inskärpes uttryckligen att »med tanke på
marxismens betydelse i dagens värld bör
vid val av de riktningar som skall tas upp i
undervisningen denna alltid höra till urvalet». Detta är den enda doktrin som
hedras med specialomnämnande; bortsett
från att Immanuel Kant får komma med,
låt vara inom parentes, som exempel på
något som kan uppmärksammas »om tiden medger». Mer aningslöst kan likgiltigheten inför historia, tradition och kulturell kontinuitet svårligen uppvisas i all
;in nakenhet.
De stympade klassikerna
Exemplen ovan har alla valts från skolans
värld. Frågan hur skolan påverkar samhället och samhället skolan är förvisso
alltför stor för att här beröras. Säkert är,
att den antihistoriska och traditionsfientliga hållning i stort och smått som man
kan lägga märke till i skolpolitiken, har sin
motsvarighet på vidare fält än det pedagogiska.
Den aktuella debatten om rätten att
stympa och förvanska dramatiska klassiker belyser på ett utmärkt sätt situationen.
Vad är nämligen poängen i det yviga talet om att upprätta »en levande relation»
till klassikerna genom att skriva om dem
till socialister, aktivister, fredskämpar, antiimperialister eller vad annat som kan
125
finnas gångbart? Självfallet den sällan
klart uttalade – möjligen sällan klart
tänkta – iden, att en levande relation
förutsätter att det man träder i relation
till är ungefär likt det man till vardags
har omkring sig. Vilket är detsamma som
en förskrämd oro att komma i kontakt
med något nytt – låt vara att det nya
skulle vara gammalt, i vissa fall mycket
gammalt; att möta en tanke man inte har
tänkt, en åsikt eller ett förhållningssätt
som man inte omedelbart känner igen.
Principen är densamma som att resa till
Spanien för att med svett och skoskav söka
sig fram till en restaurang där man kan
vara säker på att få bruna bönor med
fläsk. •
Den aggressiva provinsialismen i rummet, motviljan mot folk och lokaler som
avviker från det man har hemmavid, betraktas sedan ganska länge som en defekt;
i varje fall som en beklagansvärd beskärning av den drabbades egna livsmöjligheter. Provinsialismen i tiden tycks, av outredd anledning, i vida kretsar mötas med
största högaktning.
Ett vemodigt förhållande; med tanke
på hur mycket av mänskliga värden som
därigenom kommer att i onödan förbli
outnyttjat av så många. Hur mycket mer
som faktiskt vilar i det förgångnas brunn
än det som bullrar på nuets yta.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner