Print Friendly

I de finska valens marginal

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

I DE FINSKA VALENS
MARGINAL
Av »STRANGER»
I DEN finska enkammarens snart fyrtioåriga historia är det särskilt trenne riksdagsval, vilka beteckna vändpunkter i Finlands
öden. Det första var valet 1907, omedelbart efter representationsreformens och den allmänna rösträttens genomförande. I stället
för den traditionsbetonade gammaldags fyraståndslantdagen, som
trots sin jämförelsevis konservativa sammansättning med mycken
skicklighet och kraft vetat att föra utvecklingen framåt och som
värdigt och fast hävdat landets rätt mot den tsaristiska förryskningspolitiken, trädde enkammaren till med nya oprövade och rätt
så radikala krafter. Det betydde nya vindar särskilt i sociala och
ekonomiska frågor, ehuru de praktiska resultaten till följd av tsarregeringens hämmande handblevorätt obetydliga. I fråga om förryskningsåtgärderna följde enkammaren i stort sett samma motståndslinje som ståndslantdagarna. Det mest framträdande och
delvis även överraskande draget i den första enkammarens sammansättning var det starka socialdemokratiska inslaget- 80 platser av riksdagens 200. Vid de närmast därpå följande, till följd
av den tsaristiska politiken mot Finland tätt återkommande valen
gick det socialdemokratiska partiet ytterligare stadigt framåt, tills
detsamma 1916 nådde absolut majoritet med 103 platser.
Det andra valet av särskild betydelse ägde rum på hösten 1917.
Det gick i självständighetstankens tydliga tecken. Finlands folk
och framför allt den finska bondebefolkningen uttalade landets
vilja att vinna fullständig frihet som en självständig stat. De borgerliga partierna, som den gången i större utsträckning än nå-
gonsin förr koordinerade sina ansträngningar för samma mål, återvunna majoriteten. Socialdemokraterna trängdes tillbaka till 92
mandat, delvis genom de borgerligas samverkan, men framför allt
som en följd av den starka opinionsströmning, som gick genom
landet, och som en reaktion mot det socialdemokratiska partiets
tvetydiga inställning till frågan om sättet för självständighetens
förverkligande och till de ryska trupper, som alltjämt stodo i landet. Vid de val, som efter frihetskriget förrättades 1919, återkomma
socialdemokraterna 80 man starka, bland dem ett antal med kommunistisk läggning. Motsättningen mellan de borgerliga och väns- 14-45249 Svensk Tidskrift 1945 181

»Stranger»
tern var i självständighetstidens första riksdagar rätt skarp. Redan vid valet 1922 inträdde emellertid boskillnad mellan socialdemokraterna och kommunisterna, som nu med 27 representanter i riksdagen framträdde såsom ett självständigt parti, medan
antalet socialdemokratiska mandat nedgick till 53. Vänstern hade
sålunda fortfarande 80 platser eller 40 °/o av riksdagen, en siffra,
vid vilken den med smärre avvikelser – utom vid valet 1930 –
sedermera hållit sig även efter det kommunistiska partiets elimi~
nerande. Kommunisterna trädde från första stund i skarp och
tydlig opposition mot det socialdemokratiska partiet, medan spänningen mellan detta och övriga partier minskades. En följd härav
var att år 1927 en rent socialdemokratisk regering under Tanners
ledning kunde träda till, trots att socialdemokraterna, ehuru det
största partiet i riksdagen, dock endast utgjorde en minoritet –
därförinnan hade det självständiga Finland haft enbart borgerliga
koalitionsregeringar eller expeditionsministärer. Ett orosmoment
tillkom under 1930-talets allra första år genom den s. k. Lapparörelsen. Denna var – vilket omdöme man än i övrigt må fälla
om densamma – icke ett överklassfenomen, utan en folkrörelse,
framsprungen särskilt ur böndernas reaktion mot främmande livsformer, som man fruktade. Oron övervanns också rätt så smärtfritt. De fåtaliga kommunisterna uteslötas från det offentliga livet genom fullt regelrätta lagstiftningsåtgärder och lagliga domstolsutslag. Samarbetet mellan partierna i riksdagen blev under
1930-talet allt mer friktionsfritt, tillfredsställande och fast, särskilt ifråga om den skandinaviska orientering, till vilken Finland 1935 under ledning av en borgerlig koalitionsregering, Kivimäkis ministär, klart bekände sig. Redan följande år ingick
det socialdemokratiska partiet i regeringen och, när ofärden 1939
bröt in över landet och Finland mot sin vilja utan egen förskyllan
drogs in i krig, stod folket sällsport enigt och enat. Samtliga partier, från högern till socialdemokraterna, gingo enhälligt in för att
försvara landets frihet och territoriella integritet.
Det tredje valet av genomgripande betydelse var det, vilket förrättades den 17 och18mars detta år. Efter fem långa krigsår har
Finlands folk haft att taga ställning till den situation, som skapats
genom tvenne förlorade krig och de grundväsentliga förändringar
i landets utrikes- och inrikespolitiska läge liksom i dess ekonomiska
förhållanden, vilka Moskva-akten av den 19 september 1944 fört
med sig.
Ett yttre bevis på betydelsen av de tre här särskilt anförda valen
182
• r
‘ .
I de finska valens marginal
ligger i det livliga deltagandet i desamma. I det första enkammarvalet 1907 röstade 70 °/o av alla röstberättigade. Efter att vid följande val stadigt ha sjunkit, så att deltagandet i valet 1916 var
endast 55 Ofo, steg siffran vid självständighetsvalet 1917 åter till i
det närmaste samma nivå som 1907. Denna vår nådde valdeltagandet rekord med c:a 80 Ofo, redan detta i och för sig ett tecken på
situationens allvar och på Finlands folks vilja att göra sitt yttersta för att oaktat alla svårigheter leva sitt eget liv, men samtidigt också ett tecken på den oro för framtiden, som även en flyktig iakttagare förnimmer inom landet trots det relativa lugnet
på ytan.
Valen hava naturligtvis medfört högst väsentliga förändringar i
riksdagens sammansättning, större än de flesta på borgerligt håll
räknat med; men att tala om resultatet som ett verkligt jordskred
är en överdrift. Det kunde man knappast heller vänta sig. Därtill är den finska mentaliteten alltför lugn och det proportionella
valsystemet alltför tungrott. Den yttersta vänstern, det nybildade
Finlands folks demokratiska förbund har marscherat fram, erövrande 49 mandat i stället för de 30 till 35 platser, man i allmänhet förutspådde att förbundet skulle få. Bakom den ur agitatorisk
synpunkt lika skickligt valda som vilseledande skylten stå kommunister och deras medlöpare. Av de 200 kandidater förbundet
uppställde vid valet voro 150 rena kommunister, och i själva valet
hava medlöparna med ytterst få undantag fallit igenom.
Socialdemokraterna, som många experter trodde skulle av sina
tidigare 85 platser förlora lika stort antal, som yttersta vänstern
vann, har kunnat åtminstone aritmetiskt hävda sig bättre än väntat, om också gruppens sammansättning lider av betänklig inre
svaghet och ledarebrist; dessutom står enligt trovärdiga uppgifter
ett stort antal av dess medlemmar den yttersta vänstern och kommunisterna nära och gruppen kan därför förutsättas bliva mottaglig för locktoner och påtryckning från detta håll. Det är även
antagligt, att under rådande allmänt politiska förhållanden vänsterns attraktionskraft kommer att sträcka sig ännu längre, även
in på borgerligt håll. Den i en handvändning tillkomna koalitionen
mellan det demokratiska förbundet, socialdemokraterna och agra-.
rerna utgör ett belägg för detta antagande. Den socialdemokratiska
gruppen är i alla händelser med 50 mandat riksdagens största, och
det är därför också alldeles i överensstämmelse med finsk praxis,
att talmansposten tillfallit en medlem av densamma.
Medan kommunisterna ryckt fram, har i stället Fosterländska
183
··s
h f ””””··- …

• l
<
‘•

»Stranger»
folkpartiet, I. K. L.- i grunden med orätt betecknat såsom fascistiskt – helt försvunnit. Partiet upplöstes redan i höstas genom
maktspråk, och ingen av dess ledande män har upptagits i något
av de andra partierna. I. K. L:s väljarskaror, vilka vid ett av valen på 30-talet uppgingo till inemot 100,000, hava uppenbarligen ej
heller, såsom på en del håll väntades, givit agrarerna något vä-
sentligt tillskott, utanha-försåvitt de överhuvud röstat- splittrats på olika partier, främst måhända ökande Samlingspartiets
röstetal.
Agrarpartiet – eller som det egentligen på svenska borde heta
Landsbygdspartiet, ty några storagrara intressen företräder partiet icke – har i själva verket lidit ett kännbart nederlag. Från
en jämförelsevis ringa början vid det första enkammarvalet hade
partiet hittills tämligen oavbrutet gått från seger till seger, och
inom detsamma lär det ha funnits de, som väntade sig, att partiet, med hänsyn till vänsterns splittring mellan socialdemokrater
och kommunister, skulle utgå ur detta val som riksdagens största
grupp. I stället sågo agrarerna sina mandat minskade från 56
till 49.
Det konservativa Samlingspartiet och framstegspartiet hava
båda ökat med tvenne mandat och återkomma nu med 28 resp.
9 representanter. Svenska folkpartiet, som redan genom befolkningsförhållandenas utveckling var försatt i ett ogynnsamt läge,
ser sin representation minskad medtre platser. Från 24 strax efter
frihetskriget har gruppen gått ned till 15. Det är en kännbar tillbakagång, som dock ur de svensktalandes synpunkt denna gång
i viss mån kompenseras genom det relativt starka inslaget av
svenskspråkiga bland socialdemokrater och på yttersta vänsterkanten. Från dessa partier ha ju också i den nyvalda riksdagen
utsetts två svenskspråkiga män till riksdagens talman och förste
vicetalman-något som ännu aldrig förut förekommit i den finska
enkammarens historia. För det svenskspråkiga elementet i Finland är detta åtminstone skenbart en framgång, som dock i det
långa loppet på mångahanda sätt kan visa sig vara en Pyrrhusseger. Denna riksdag får säkert taga ställning till en massa ytterst svåra och delikata problem; den kan komma att tvingas att
fatta beslut, som i en framtid under förändrade förhållanden må-
hända skola läggas de ledande och de grupper, från vilka de utgå,
till last.
Trots vänsterns frammarsch ha de borgerliga alltjämt en knapp
majoritet med ett mandat, men denna majoritet är mera skenbar
184
• l
‘ .
l .· ~·-~..L..—~–………~——·
I de finska valens marginal
än verklig, enär bland de borgerliga finnas riksdagsmän, som både
ideologiskt och taktiskt-politiskt stå den yttersta vänstern närmare än sina egna grupper.
Ett påfallande drag i den nya riksdagen äro de många nya männen. Mer än hälften, 107 av de 200, äro nykomlingar. (Vid det
första valet, 1907, bestod riksdagen till inte mindre än tre fjärdedelar av nykomlingar.) Störst är det procentuella antalet av dem
naturligtvis inom yttersta vänstern, därnäst inom samlings- och
framstegspartierna, minst bland socialdemokraterna. Den svenska
riksdagsgruppen består till mer än en tredjedel av nya män. Ingen
enda grupp har nu samma ledare som i tidigare riksdagar. Även
där de gamla alltjämt finnas kvar, ha de förbigåtts. Svenska Folkpartiets högreste, manlige ordförande v. Born har, ehuru återvald
ej kommit ifråga som gruppledare, vartill troligen, åtminstone
delvis, medverkat det faktum, att han är misshaglig för vänsterelementen i landet, vilka besynnerligt nog också i honom vilja se
en krigsskyldig. Riksdagen har sålunda i hög grad fått »ett nytt
ansikte». Finlands statsminister herr Paasikivi har också på denna
punkt blivit bönhörd i överensstämmelse med sina egna intentioner och Moskvapressens mer eller mindre förtäckta hot, som ackompanjerats av en del anglosaxiska tidningars fromma önskningar.
Att den stora mängden nykomlingar, som icke kunna vara vana
vid riksdagsarbetets rätt invecklade teknik, icke kan öka riksdagens arbetskapacitet, åtminstone till en början, torde väl vara
uppenbart.
En utomstående, som objektivt bedömt situationen, kan knappast känna sig förvånad över de förändringar, valet fört med sig
-snarare då över att de icke blivit större. Redan rent valtekniskt
måste betydande förskjutningar inträda. Då val icke ägt rum sedan
1939 och dessutom rösträttsåldern sänkts från 24 till 21 år, betydde detta, att åtta nya årsklasser, eller inemot 900,000 nya väljare, kunde marschera upp. Att redan detta i och för sig innebar ett visst oberäkneligt element var uppenbart. Andra omständigheter med avseende å valmanskårens sammansättning voro dock
av större betydelse. Sedan kommunisterna på sin tid eliminerats
som politiskt parti, var det att antaga, att åtminstone en del av
deras väljarskaror vid valen på 30-talet »gått under jorden» och
underlåtit att rösta. Nu kunde de åter träda fram, och härigenom hade den yttersta vänstern redan i utgångsläget en troligen
icke obetydlig och lätt mobiliserad reserv. Motsatt var förhållandet
med I. K. L., sedan partiet och dess organisationer upplösts. Hade
185
• .1
……
”~ ·~
·—~-~:._.,
»Stranger»
en allmän borgerlig samling kommit till stånd – vilket i höstas
torde varit påtänkt, men på gru:qd av de borgerligas slapphet och
räddhåga ej blevav-eller hade något av de borgerliga partierna
velat och vågat upptaga I. K. L.-männen i sin krets, skulle de röster
partiet tidigare disponerat över troligen blivit utnyttjade. Som
det nu var, ligger antagandet nära till hands, att åtminstone en del
I. K. L.-anhängare, kännande sig utstötta och hemlösa, föredragit .att icke rösta alls, kanske t. o. m. i viss mån givit sina röster åt
socialdemokraterna. I sociala frågor har I. K. L. alltid varit radikalt, och den fasta och klara ståndpunkt, en del socialdemokratiska
ledare intagit i flera avgörande nationella frågor, har uppenbarligen gjort djupt intryck även utanför deras egen krets.
Mer än av dessa snarast tekniskt-aritmetiska omständigheter har
dock valet påverkats av psykologiska och moraliska faktorer. Valen voro visserligen till det yttre fullkomligt fria och ägde rum
under ytterst lugna och normala former, vilket sistnämnda faktum
måste skrivas på det finska psykets pluskonto. Men de facto ha
valen ägt rum i ett slags tvångsläge. Detta kan ej förnekas, även
om man skulle tveka att gå lika långt som en mellansvensk socialdemokratisk tidning, som skrev, att de finska valen visserligen
formellt ägt rum under demokratiska förhållanden, men att det
är en demokrati på skruvar och med förbehåll. Rent sakligt måste
i varje fall konstateras, att moraliskt tryck utövats på väljarna
med avgörande inflytande på valens utgång.
Den yttersta vänstern har haft fullt fria tyglar i sin agitation.
Utan några som helst hämningar har den gått fram; den har
angripit, anklagat och misstänkliggjort motståndarna och särskilt
gjort gällande, att alla som icke anslutit sig till vänstern vore
fascister och motståndare till goda, förtroendefulla och stabila relationer till Ryssland och därigenom icke blott ansvariga för landets nuvarande nödläge utan även farliga för en lugn och fredlig utveckling. Det finns i Finland blott två partier, har ett av
slagorden lytt: å ena sidan de, vilka äro sanna demokrater och
vänner av Ryssland, å den andra de, vilka icke äro det. Till den
förra gruppen höra blott den yttersta vänstern och dess medlöpare,
alla andra äro misstänkta och farliga för den lugnare och bättre
framtid, alla i Finland vilja hoppas på. Det är en spik som dragit,
hur missvisande och falskt än själva grundpåståendet är. Å andra
sidan ha vänsterns motståndare av många skäl, inte minst med
hänsyn till förhållandet till Ryssland, sett sig tvungna att pålägga
sig ytterligt långt gående restriktioner. Man har icke velat och,
186
..
·~· .
I de finska valens marginal
delvis på grund av censuren, som otvivelaktigt vakar över opinionens enkelriktande lika mycket som någonsin, icke heller kunnat
sjunga ut. Det finns uppenbara och avgörande fakta i Finlands
öden under de senaste åren, vilka man i det innevarande läget icke
ens kunnat omnämna. De borgerliga partiernas kampanj har verkat märg- och färglös; den har varit utan kärna och innehåll.
Åven den, som blott flyktigt följt med finsk press under de senaste
månaderna, har fått bevittna ett kuriöst skådespel: den ena parten,
vänstern, aggressiv och i frejdig gåpåaranda utslungande möjliga
och omöjliga påståenden och utdelande slag på slag, den andra parten återhållsam, försagd och tvekande. Det är förhållandenas övermäktiga tvång, icke brist på argument på motståndarsidan, som
åstadkommit detta. En förvanskning av stämningsläget och bakgrunden för bedömandet av den nuvarande situationen och framtidens krav har emellertid härigenom ägt rum till gagn för vänstern och till skada för de grupper, som stått den emot, vare sig de
varit borgerliga eller socialdemokratiska. Det kan ej heller förnekas, att vänsterpropagandan haft stöd från officiellt och från
främmande håll och att den sammanfallit med den linje, regeringens officiella attityd inneburit.
I själva verket har den kanske starkaste faktorn i valkampanjen varit den i nordisk parlamentarisk historia fullkomligt exempellösa påtryckning, som från regeringshåll utövats. Sedan en häftig kampanj i en del finska och utländska tidningar förts mot dem,
som under de gångna åren intagit en ledande ställning i landets
politik, förklarade statsminister Paasikivi den 30 januari, att dessa
personer borde draga sig tillbaka från politiken och att de så-
lunda ej borde uppställas som kandidater vid valen. De utpekade,
ett tiotal redan som kandidater nämnda personer, drogo sig tillbaka. Två dagar före valet upprepade statsministern i ännu skarpare och längre gående form sin yrkan på nyordning i riksdagen:
de gamla, som förbrukats under de gångna årens »felaktiga» politik, borde ej återväljas; nya krafter måste träda till, och riksdagen få »ett nytt ansikte» för att landets ställning och framtid
skulle kunna. tryggas. Som komplettering och påspädning hade
minister Vuori i ett radiotal, under hänvisning till J aHakonferensen och tydligen på grund av något slags inside information,
under tämligen oförtäckt hot varnat Finlands folk, att endast en
total politisk, ekonomisk och social omläggning kunde skänka segermakternas gunst och rädda landet från ytterligare olyckor.
Vuoris hot måste anses ha varit riktat mot allt det gamla, också
187
. ,
f ”1/’
·.””.’ ·’~· ~ g’
t’.·…
»Stranger»
mot partierna såsom sådana. Paasikivis bannstråle drabbade formellt endast individer – de personer, som förbrukats under tidigareår-däremot ej direkt partierna. Men genom att eliminera
ledarna och dem, som hittills representerat partierna, blev Paasikivis yrkande på nya män i själva verket ett slag också mot de
utpekades partier och grupper och en handräckning till de nya
grupper, som trätt fram. Att eliminera ledarna måste ovillkorligen försvaga deras partiers ställning. Må man blott tänka sig,
vilken effekt det skulle haft på Sveriges socialdemokratiska parti,
om under detta sekels första årtionden det lyckats att bibringa valmännen och särskilt en del av arbetarmassorna uppfattningen, att
Hjalmar Branting som politisk ledare var en fara för Sveriges
internationella ställning och trygghet. Lägg till allt detta, att
enligt trovärdiga uppgifter från Finland det under veckorna före
valet fördes en intensiv och framgångsrik viskningskampanj, som
gick ut på att endast en fullkomlig nydaning av riksdagen och en
frammarsch av de nya vänstergrupperna kunde rädda landet från
hotande olyckor. Varifrån den kampanjen inspirerats, kan vara
svårt att slutligt utröna. Att den liksom regeringens ingripande
haft effekt får anses som säkert. Det finns nog en vitt spridd
opinion i Finland, som instämmer såväl med Tanners offentligen
framförda åsikt, att regeringens ingripande varit främmande för
demokratiska principer, liksom med tvenne f. d. regeringsmedlemmars, en justitieministers och en inrikesministers likaledes offentliga uttalande, att regeringens påtryckning ej varit överensstämmande med valfriheten. Å ven om man vill förstå regeringens
handlingssätt och det tvångsläge, vari också den med hänsyn till
landets ställning befunnit sig, kan man icke förneka det uppenbara faktum, att Finlands folk gått till val under ett alldeles
exceptionellt moraliskt tvång och tryck. Att trots detta ett jordskred icke inträffat och att förändringarna ej blivit större, är
närmast ägnat att förvåna och utgör ett bevis på det finska folkets
seghet och vilja att hålla fast vid sin egen demokratiska samhällsordning och sina ideal.
Med det ovan sagda är icke förnekat, att ej även andra faktorer
förelegat, som varit ägnade att medföra förändringar och en allmän radikalisering av samhället. Ett förlorat krig med alla dess
tunga följder, fem års lidanden och umbäranden, livsmedelsbrist,
ekonomiska svårigheter och hotande inflation äro omständigheter, som måst framkalla missnöje och giva ytterlighetsgrupperna
vind i seglen. Men trots allt torde de dock få betraktas som se- 188
… ,f .
-.
-~&’.• ~…L”________………i…-_ _ _ _ _ _ _…_
I de finska valens marginal
kundära faktorer, på sin höjd såsom ett slags bakgrund, vilken
likväl icke haft ett avgörande inflytande. Det är f. ö. påfallande,
hur jämförelsevis ringa roll ekonomiska och praktiska frågor spelade i valkampanjen. Den var till sin natur rent politisk; men just
i detta avseende kunde icke alla åsikter och strömningar ohindrat
göra sig gällande.
I ett hänseende har valet emellertid utan ringaste tvivel givit
ett uttryck för det finska folkets vilja och bekräftat ett faktum,
som dock redan tidigare stod fast: att Finlands folk drager konsekvenserna av sitt nederlag, att det, utan uppgivande av sin vilja
till frihet och självständighet, bygger sitt handlingssätt på denna
bas och att det redligt och uppriktigt strävar till bestående goda
och på inbördes förtroende och respekt byggda relationer till Ryssland. Men att gå längre och säga, att valen inneburit folkets
dom över det självständiga Finlands hela tidigare politik, vore
ett felslut redan med hänsyn till de förhållanden, under vilka valet
ägt rum. I själva verket kan med ett visst fog sägas, att den s. k.
krigspolitiken icke direkt ställts under diskussion i valen redan av
det enkla skälet, att de personer och partier, som från vänsterhåll satts på de anklagades bänk, icke haft möjlighet eller tillfälle att försvara sig inför folket. Hade valet fått ske under andra
förhållanden, kunde omdömet om dess betydelse ha varit ett annat. Märkligt är även, att de enda partier, utom den yttersta
vänstern, som kunnat annotera vissa, om ock anspråkslösa mandatvinster, varit de, vilkas ledande män främst stått för de gångna
sex årens politik: samlingspartiet och framstegspartiet, Linkomies’
samt Cajanders, Erkkos och Rytis partier. Vilka beslut, den nya
riksdagen under förhållandenas tryck kan se sig tvungen att fatta,
är en framtidsfråga. Genom valet har Finlands folk i varje fall
icke erkänt, att det skulle haft orätt, då det sökt försvara sig och
sin fattiga torva, eller att det lidit för en orättfärdig sak, vilsefört av samvetslösa ledare. Finlands folk är realistiskt och lojalt,
men har ej förnekat sig självt eller sina döda.
Det är många och svåra uppgifter den nya riksdagen ställes
inför. Det från vänsterhåll framförda kravet på krigsskuldsfrå-
gans omedelbara upptagande och på rensning även inom riksdagens egen krets bådar ej gott. Man får för Finlands och för Nordens skull som arbetshypotes uppställa och hoppas, att en saklig
och med demokratiska rättssynpunkter överensstämmande utvecklig skall följa. Men mycken fasthet och stor moralisk styrka lära
nog komma att fordras av männen i den nyvalda riksdagen.
189
..
.•.
JJII”‘.>.’•·

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner