I dag röd, i morgon stöd

226
I DAG RÖD, I MORGON STÖD
Pressutredningens förslag
är i många avseenden ett synnerligen märkligt aktstycke,
som bär tydliga spår av att
vara ett beställningsarbete,
konstaterar pol. mag. Carl
Swartz, kanslichef på den borgerliga studieorganisationen
Forum för Borgerlig Debatt. Författaren granskar
kritiskt såväl utgångspunkterna för pressutredningen
som förslagets innebörd och
observerar det märkliga förhållandet, att antalet remissinstanser blott är nio men att
bland dessa återfinnes hovrätten över Skåne och Blekinge, vars chef är f. statsrå-
det Björn Kjellin (s), som enda juridiska sakkunskap.
Det förslag till statsstöd åt förlusttidningar, som pressutredningen1) lade fram i början av april
1) Utredningen har bestått av landshövding Ingvar Lindell (s), ordförande, dir.
Gustaf_ Ander (h), dir. John Ericsson (s)
samt r;ksdagsmännen Nils G. Hansson (cp)
och Brrger Lundström (fp). Utredningens
sekreterare har varit byråchef Kjell-Olof
Feldt (s).
Av pol. mag. CARL SWARTZ
innevarande år är ett i många avseenden märkligt aktstycke. Det är
märkligt såtillvida att det bär tydliga spår av att vara ett beställningsarbete, där utgångspunkterna
inte varit att kartlägga pressens
ekonomiska problem och med ledning av resultatet diskutera igenom olika åtgärder. I stället tycks
utredningen (läs dess sekreterare)
främst ha tagit till uppgift att
åstadkomma hållbara motiveringar
för direkta subventioner över statsbudgeten som den enda framkomliga vägen att slå vakt om tryckoch åsiktsfriheten. I vissa avseenden har man därför gjort mycket
ingående analyser och undersökningar, medan flera intressanta
frågeställningar, som kanske hade
lett till andra slutsatser än de avsedda, helt har nonchalerats. önskemål om vissa kompletterande
utredningar från de båda reservanternas sida lär även ha avvisats.
Karakteristiskt för i vilken utsträckning utredningen varit centralstyrd, är att socialdemokraternas talan i radio och TV-debatterna har förts, inte av partiets ledamot i utredningen eller av dess tilllika socialdemokratiske ordförande, utan av utredningssekreteraren.
Har regeringspartiets båda utredningsledamöter önskat avvakta allmänhetens reaktioner innan de trä-
der fram för att försvara sitt förslag, eller anser de själva att de,
i motsats till de båda borgerliga
reservanterna, saknar djupare kunskaper om pressens problem?
Pressutredningens utgångspunkter
Utredningen bygger upp sina resonemang kring två teser; en oundviklig fortsatt tidningsdöd om inga
åtgärder sätts in och betydelsen av
en fri och differentierad press. Den
första av dessa teser granskas ingående, den andra behandlas mera
summariskt och bevisföringen verkar tillkommen i efterhand som om
man blivit medveten om, att ett odemokratiskt och otillfredsställande förslag måste döljas under en
demokratisk täckmantel.
Inledningsvis konstateras att ett
antal tidningar nedlagts under efterkrigstiden, i synnerhet under
1950-talets senare del. Från 1948
till 1963 hade sammanlagt 79 tidningar, som utgivits två eller flera
dagar per vecka, upphört att utkomma. Antalet orter med utgivning av flera tidningar sjönk under
samma tid från 63 till 27. De nedlagda tidningarna var i huvudsak
sådana, som haft större konkurrenter på utgivningsorten, och som
därför haft svårt att hävda sig i
konkurrensen om annonsörer och
läsare. Nedläggningarna av dessa,
av utredningen benämnda andratidningar, har medfört att antalet
227
orter med utgivning av flera tidningar sjunkit från 63 till 27. Tidningsdöden har slagit hårdast
bland de borgerliga tidningarna;
sammanlagt har 38 höger- och 18
folkpartitidningar nedlagts medan centern och socialdemokraterna förlorat 6 resp. 3. Allra hårdast
har andratidningar av högerfärg
drabbats; av 35 sådana år 1948
kvarstod 1963 endast en. Folkpartiet förlorade under samma tid tio
av sina elva andratidningar.
Skälen till att tidningsdöden slagit så ojämnt anger utredningen
vara skiljaktigheter i konkurrensläget. Det har upplagemässigt kostat den borgerliga pressen ganska
litet att lägga ned en icke bärkraftig andratidning. Förlusterna kunde uppvägas av vinster för en del
snabbt expanderande förstatidningar. Utredningen tycks vid ’Sina resonemang på denna punkt inte ha
fäst något avseende vid att de nedlagda tidningarna för det mesta har
varit fristående affärsföretag, varför snarare ekonomiska än politiska motiv bör ha varit avgörande
för avvecklingsbesluten. Men för
all del, resonemanget kanske kan
ha visst fog, eftersom de båda berörda partierna fram till de senaste
åren har givit ekonomiskt stöd åt
närstående press. Vad man däremot inte har undersökt, är om ett
nedläggande av en viss tidning resulterat i en upplageökning för en
konkurrerande tidning av samma
partifärg. Man har helt enkelt skurit de båda partierna över en kam,
228
och utan vidare förutsatt ett intimt
samarbete dem emellan.
Förutsättningarna för en strukturrationalisering av den socialdemokratiska pressen har utredningen inte funnit lika gynnsamma. En
nedläggning av andratidningar
skulle inte ha kunnat genomföras
utan en minskning av den samlade
upplagan. Partipressen utgjordes
såväl 1948 som 1963 huvudsakligen
av andratidningar (22 resp. 19)
medan antalet socialdemokratiska
förstatidningar endast är ett halvdussin. Alternativet till en nedläggning har i stället blivit en med åren
tilltagande subventionering. Medan
de borgerliga partierna numera inte alls subventionerar sin press annat än genom en kostnadsfri nyhetsförmedling, har den socialdemokratiska pressen under 1962 och
1963 erhållit ett stöd på tillsammans 19,3 miljoner kr. Då har ändå
inte LO :s bidrag till det egna förlustföretaget Stockholms-Tidningen inräknats. Inkluderas detta torde summan stiga till närmare 50
miljoner kronor. De bidrag som de
lokala partiorganisationerna kan
ha tillskjutit har heller inte redovisats av utredningen.
En jämförelse mellan högerpressen och den socialdemokratiska ger
ett intressant resultat. Båda partierna har lika många tidningar,
28, och ungefär lika stor ·upplaga,
drygt 900.000 exemplar. Det ekonomiska utfallet är dock, som visats, mycket olika. Den stora skillnaden i detta avseende vill utredningen helt hänföra till olikheterna
i tidningsstrukturen. Av högertidningarna är 24 störst i sitt utgivningsområde, medan socialdemokraterna bara har 6 sådana tidningar. Vid denna beräkning tycks
utredningen även ha varit ärlig nog
att räkna in Folket och Arbetarbladet, trots att den lokala konkurrenten haft en – ytterst obetydligt – större upplaga i utgivningsområdet. Antalet andratidningar
är för socialdemokraterna 19 medan högern bara har en enda, Lysekilsposten. Antalet storstadstidningar är tre för vardera partiet.
Genom ingående resonemang visar sedan utredningen att andratidningarna befinner sig i ett hopplöst ekonomiskt läge. På grund av
den lägre upplagan är tidningen
mindre attraktiv för annonsörerna,
och på grund av det mindre annonsutrymmet minskar tidningens
läsvärde. Tidningens värde som annonsorgan förklaras vidare hänga
samman med dess konkurrensposition och är mindre beroende av
den faktiska upplagestorleken. Detta skulle förklara varför små tidningar, som är så gott som utan
konkurrens i sitt område har en
bättre ekonomi än andratidningar
med en betydligt större upplaga.
Utredningen ”har sökt bevisa ovanstående resonemangs hällbarhet
genom att jämföra annonsvolymen
för olika slag av tidningar. Man har
emellertid inte gjort en uppdelning
på lokal resp. regional- och riksannonsering. De små s. k. monopoltidningarna har genomgående ett
geografiskt ytterst begränsat spridningsområde, varför de ur annonssynpunkt bara borde ha intresse
för en viss typ av annonsörer. Man
har heller inte undersökt om nå-
gon förskjutning i annonseringen
från lokala till regionala organ
skett under senare år. Helt otänkbart att så har skett är det nämligen inte. Den ökade rörligheten
och tätorternas växande betydelse
som köpcentra för den kringliggande landsbygden borde verka i den
riktningen. Många av de socialdemokratiska andratidningarna har
en jämnare spridning över ett större område än jämförliga borgerliga
förstatidningar, och deras attraktivitet som annonsorgan borde därigenom vara relativt stor för annonsörer i de tätorter, som inte
har egen tidningsutgivning. Den
aspekten har utredningen emellertid överhuvudtaget inte berört.
Diskutabel klassificering
I sin klassificering av tidningarna har utredningen alltför mycket
låst sig vid indelningen i tidningsområden. Dessa definieras på följande sätt: ”Då tidningar som utkommer minst tre gånger i veckan
på en viss utgivningsort tillsammans har större upplaga inom en
viss kommun än varje intilliggande orts tidningar, förs kommunen
till den förra utgivningsortens område”. Hushållstäckningen för de
olika tidningarna redovisas för området som helhet, och någon upp- 229
fattning om tidningarnas spridning
i de enskilda kommunerna får man
inte den vägen. Utredningen har
sedan skapat en egen definition av
första- och andratidningar. Förstatidningar är sådana landsortstidningar, som antingen är ensamma
eller som har den största hushållstäckningen inom det egna tidningsområdet. övriga landsortstidningar
är andratidningar. Med denna defition har två socialdemokratiska tidningar högst tvivelaktigt kommit
att klassificeras som andratidningar. Sydöstra Sveriges Dagblad, som
utges i Karlskrona, är visserligen
inom sitt eget tidningsområde en
andratidning, men är förstatidning
i Karlshamns tidningsområde.
Samma sak gäller för Dala-Demokraten (utgivningsort Falun) i Borlänge tidningsområde. Man kan
fråga sig om utredningen förbisett
dessa fenomen eller om man varit
angelägen att måla de socialdemokratiska tidningarnas sammanlagda konkurrensposition i så mörka
färger som möjligt.
Förstatidningarna har vidare
uppdelats efter förekomsten av
konkurrens. Om en tidning från
ett annat TO täcker över 20 % av
hushållen sägs konkurrens utifrån
föreligga. När en tidning från det
egna området täcker minst 15 %
föreligger lokal konkurrens. I övriga fall anses tidningen sakna
konkurrens. Med dessa gränsdragningar saknas konkurrens i 19 tidningsområden. Utredningen har
här ej tagit härisyn till, att den
230
konkurrens som kommer utifrån i
många av dessa fall är uppdelad
på flera tidningar. Var för sig har
dessa en lägre täckning än den av
utredningen utmätta 20 %-iga men
sammantagna uppnår de mestadels
minst 30 %, i många fall t. o. m.
över 50 %. Genom utredningens
klassificeringssätt har ett alltför
stort antal borgerliga organ kunnat
stämplas som ”monopoltidningar”.
Det bör kanske i sammanhanget
påpekas att den enda socialdemokratiska ”monopoltidningen”, Sö-
derhamns-Kuriren, har konkurrens
från tre tidningar med en sammanlagd täckning inom området på endast 13 %. Inom få andra områden
är förstatidningens konkurrenssituation så överlägsen.
En jämförelse av konkurrenssituationen för borgerliga och socialdemokratiska tidningar av det slag
utredningen gjort måste bli missvisande. Generellt kan tidningarna
nämligen sägas ha olika målsättningar. Detta hänger bl. a. samman
med ägarstrukturen. De borgerliga
tidningarna är i huvudsak enskilt
ägda, fristående företag. De har
främst tagit till uppgift att vara nyhetsorgan, att förmedla lokal information. För att uppnå det bästa
ekonomiska resultatet har man valt
att intensifiera nyhetsförmedlingen
inom ett relativt snävt geografiskt
område framför att söka utvidga
försäljningsområdet. De socialdemokratiska tidningarna har däremot i allmänhet samma ägare, Arbetarpressens förlagsstiftelse.
Av spridningsstatistiken framgår
klart, att man dels försökt täcka
så stor del av landet som möjligt,
dels försöker undvika att tidningarna konkurrerar med varandra.
De socialdemokratiska pressorganen har nästan undantagslöst en
större andel av sin upplaga spridd
utanför det egna tidningsområdet
än den borgerliga konkurrenten på
samma utgivningsort. Undantag
från denna regel finner man främst
där två socialdemokratiska tidningar utges i angränsande områden,
t. ex. Norrköping-Linköping och
Piteå-Boden/Luleå. De socialdemokratiska tidningarnas strävan
att täcka ett större område inverkar på deras ekonomi på två sätt.
Den rent lokala nyhetsbevakningen blir sämre, varför läsarna i allmänhet föredrar ett lokalt organ.
Distributionskostnaderna blir högre, eftersom man måste sträva efter
att konkurrera med flera borgerliga organ, som vart och ett har
bättre betingelser för en snabb och
rationell distribution.
Som utredningen mycket riktigt
har påpekat, är tidningar inte homogena och subsistuerbara produkter. Ändå utgår man i de ekonomiska resonemangen från att så
vore fallet och konstaterar, att eftersom nu andratidningarna aldrig
kan konkurrera på ekonomisk basis med förstatidningarna, måste
deras konkurrensförmåga höjas
med konstlade medel. För att rättfärdiga det direkta stödet kopplar
man så på ett resonemang om betydelsen för demokratin av en
mångfacetterad press. Samtidigt
som man konstaterar att pressen i
vårt land i kanske större utsträckning än i andra demokratier är förmedlare av politisk opinion, undviker man att beröra hur opinionsbildningen sker utomlands, om den
totalt sett är mindre intensiv där
och hur detta i så fall påverkar
demokratins funktionssätt. Vidare
erkänner man att tidningarnas
kommenterande avdelningar har
ett lågt läsvärde men framhåller
att de som verkligen tar del av tidningarnas åsiktsmässiga avsnitt
främst är de s. k. opinionsförmedlarna, som alltså i sin tur kan på-
verka andra medborgare. Utredningen har här inte gått in på hur
man vid en fortsatt tidningskoncentration kan finna andra och
kanske mera rationella vägar att
informera opinionsbildarna om
skilda politiska frågor. Man har
heller inte redovisat tidningsinformationens genomslagskraft i jämförelse med andra medias, förekomsten av läsning av tidningar
med olika politisk färg osv. Avsnittet om dagspressens betydelse för
opinionsbildningen, som borde ha
utgjort en central punkt för utredningens alla resonemang har behandlats ytterst summariskt, och
verkar påhakat i efterhand sedan
majoritet för subventionsförslaget
redan säkrats.
231
reslagit att 25 miljoner kronor årligen skall användas för att stödja
den partipolitiskt bundna pressen.
övrig press får ingenting (eller får
förlita sig på de etablerade partiernas välvilja). Medlen skall fördelas
mellan partierna i förhållande till
deras genomsnittliga röststyrka vid
de två senaste riksdagsvalen. Ytterligare en förutsättning för att partierna skall få del av pressguldet,
är att de lyckats erövra mandat vid
båda dessa val. Denna inskränkning torde vara av central betydelse för majoritetens möjligheter att
i debatten dölj a förslagets orimlighet. Funnes inte den, skulle herr
Rubins MbS bli delaktigt vid utdelningen. Många av dem som nu sväljer förslaget skulle kanske få svårt
att smälta det, om de upptäckte att
ca en halv miljon kronor skulle gå
till herrarna Wahlgrens långt ifrån
förlustbringande företag.
För att upprivande fördelningsstrider skall undvikas avvisar utredningen tanken på en central fördelningsmyndigheL De känsliga
frågorna förs i stället över på partierna, dvs från majoritetens utgångspunkter blir frågan därigenom betydligt mindre ömtålig. Och
tacka för det, de socialdemokratiska tidningarnas vara eller icke
vara har alltid varit beroende av
centrala beslut. Även inom centerns led har medlemmarna vana
vid centraldirigering från jordbrukarrörelsen.
Förslagets innebörd Stödet förutsätts endast bli ternSom bekant har utredningen fö- porärt. Detta är väl realistiskt en- 232
dast vad beträffar den föreslagna
summan. Helt säkert skulle denna
vid ett genomförande komma att
växa. De enligt utredningen naturnödvändigt underlägsna andratidningarna, måste för att bli självbä-
rande genom stödet erhålla en förstarangsposition, varvid de nuvarande förstatidningarna naturligtvis råkar i ·svårigheter. Men dessa
är i allmänhet borgerliga och då
kommer ju frågan i en annan dager.
I nedanstående tabell visas stö-
dets fördelning på partierna, deras
tidningar och tidningsläsare. Därav
framgår klart varför intresset för
utredningsförslaget är så stort i
vissa kretsar. För kommunisterna
har även de båda veckotidningarna
i Stockholm och Göteborg medräknats.
föreslaget stöd per stöd per
stöd tidning tusen läsare
(mkr) (kr) tusen
högerpartiet 3,8
folkpartiet 4,39
centerpartiet 3,4
socialdem. 12,09
kommunist. 1,23
läsare
(kr)
137.500 4.500
125.000 2.300
343.800 24.850
431.700 13.200
410.800 49.900
Avslutningsvis skall bara konstateras att antalet remissinstanser
i en fråga av så stor principiell betydelse som denna kanske borde
vara större än nio.
Tidningsutgivareföreningen och
publicistklubben är naturliga instanser i sammanhanget. Näringsfrihetsombudsmannen skall också
yttra sig, och SAF, LO och TCO
är mer eller mindre ständiga remissorgan. Därutöver har förslaget
även remitterats till statskontoret
och poststyrelsen. slutligen har
man tydligen ansett att juridisk
sakkunskap bör tillfrågas, varför
man även vänder sig till hovrätten
över Skåne och Blekinge. FörmodIigen har den sydligaste hovrätten
utvalts för att den har den minsta
balansen icke avgjorda mål eller
av något annat rationellt skäl.
Om elaka tungor vill förklara valet
med att förre statsrådet Björn
Kjellin presiderar i Malmö, är de
säkert enbart elaka.